Skog i solnedgång

 

Jag ska vara ärlig och säga att det faktiskt var ett ganska bra tag sen jag kände lust att plocka upp kameran. Stjärnklara nätter, dimmiga morgnar, makalösa soluppgångar – de har mest stressat mig för att de glider mig förbi. I bilen på väg till jobbet finns inte ron att stanna och plocka fram kamera och objektiv och ju längre tid som går mellan gångerna, desto högre blir tröskeln. Är batteriet laddat, var är laddaren, ställde jag inte stativet i garderoben? Osv.

En bild från en kvällsprommis häromkvällen. Ett livstecken!

Jag har också varit lite för bekväm för att planera äventyr helt själv. Det har funnits som en underliggande stress i mig ett tag inser jag nu, som hållit tillbaks leklusten och nybyggarandan. Men det har hänt något på sistone, i det här uppochner-vända läget. Jag skrev om det i förra inlägget, att jag liksom känner ett pirr. Och med det har lusten att upptäcka återvänt, att skapa nytt, att fota och leka bara för att det är kul. Helt utan prestation. Och jag är löjligt lycklig över det.

Lilly, Mari och kvällssolen

Jag har bestämt mig för att byta in min Sony igen och gå tillbaks till Canon. Det blev aldrig vi riktigt och det var nog mest jag. Jag har mitt gamla Mark III-hus kvar och har beställt hem ett nytt objektiv och dessutom en drönare. Jag kan knappt hålla mig tills de kommer (en av de få nackdelarna med att bo här – det tar flera dagar att få hit grejer!).

Häromdagen tog jag med mig kameran på en promenad – kan knappt minnas när det hände sist. Det är långtifrån mina bästa bilder och jag är lite vilsen i redigeringen just nu, men det är skitsamma för det var så himla, himla kul att komma hem och gå igenom bilderna. Som förr!

Öppet vatten och fågelkonferens – det är vår!

Jag har några saker som jag vill göra så fort grejerna kommit, för att hitta tillbaks ordentligt igen.
– Jag vill göra en eld nere vid sjön och laga en ny rätt över elden till middag.
– Jag vill sova utomhus en natt, på en plats med en riktigt vacker morgonvy.
– Jag vill fånga solnedgången från en utsiktsplats vid Fulufjället

Kolla vilken vacker liten stuga. Skulle lätt kunna bo i en sån här.

Kanske får den här tvärniten en att återupptäcka sånt som hamnat i bakvattnet ett tag – jag kan tänka mig att jag inte är ensam om den känslan. Har du återuppväckt något på sistone du också?

Turskidor på Köarskalsfjället

Det är lite motiga tider just nu för en optimist med viss dystopisk dragning. Jag växlar mellan en känsla av total acceptans – alltså att bara följa med, anpassa mig och tänka att världen kommer ut bättre ur det här – och enstaka stunder av att det aldrig kommer finnas ett normalläge igen, oavsett om det beror på en pandemi, klimatförändringar eller något annat lika trevligt.

Men jag fokuserar på det första och drömmer härliga drömmar.

I den parallella världen skulle jag ha jobbat lite mindre under vårvintern och återuppliva mitt utomhusliv, fotande och skrivande. Istället blev det fyra veckors corona-jour och galet mycket jobb med allt omkring det.
I den parallella världen skulle jag också ha firat påsk på skoter i Lappland, men valde att stanna hemma.

I den verkliga världen så kommer jag att jobba mindre framöver i stället och ha mer tid för det där utomhuslivet, fotandet och skrivandet.
I den verkliga världen firar jag en riktigt fin påsk med Louise, i en stuga vid Östfjällets fot.
I den verkliga världen blir det bra ändå och jag tror det handlar om att snabbt anpassa sig och göra det bästa av det som händer.

Louise och solgropen
På fjället är det svårt att tänka jobbiga tankar

Ja, det blir en oviss tid framåt. Det är uppsägningar och sorgligheter. Men det blir också möjligheter och en känsla av att ha kommit många mycket närmre. Att kriser brukar leda til något bra i slutändan har jag ju konstaterat några gånger förut.

Jag känner ändå lite pirr och hopp nu – jag gillar ju förändringar och är rätt så anpassningsbar. Jag har mitt uppdrag åtminstone ett tag till, men kommer jobba mindre – vilket ger mer tid för annat igen. Jag vill bygga mitt hus, säga hej till soluppgång och kvällsljus från en fjälltopp, landa i ett lugn igen och tänka långa tankar.

Jag vill ta bilen upp till midnattssol och njuta av sommar-Sverige på alla möjliga vis. Jag vill bli förälskad till fågelkvitter och springa på fjäll med milsvid utsikt. Jag vill ha massor med liv helt enkelt.
Och visst är det ju så, att livet känns som mest när det stormar?

Vad är det som gör att en plats så snabbt kan kännas nästan som hemma? Jag har känt det några gånger i mitt liv. Min första lägenhet i Stockholm var en sån, den talade till mig och jag visste direkt att den var min. Den hade liksom en viss känsla. Av vad vet jag inte exakt, men när den finns där så vet man.

På senaste har jag rest en del mil genom Lappland och varenda en av dem har jag njutit. Det har varit lite som att komma hem där också. Det är något med det kärva, ensamma och naturmäktiga som går rakt in i min själ. Precis allt det jag älskar med Särna har jag också hittat här – fast mer.

För några veckor sedan rullade jag in i Gautosjö, en liten by med 9 invånare några mil från Arjeplog, strax före vägen tar slut. Sara och Danny hade fallit handlöst några veckor tidigare och bjöd med mig på ett återbesök. Och Sara hade verkligen inte överdrivit om vilken härlig vinterbubbla Camp Gauto är. Trots att jag jobbade en del från stugan så var det som om omvärlden med stress och oro tonade bort och ersattes av ett här och nu och vida vidder. Ett enkelt liv.

Byn i slutet av vägen. Bild lånad från www.traningsgladje.se

Vi ägnade dagarna åt att köra långt ut till fjälls, åka djupt in i skogen, bekämpa lite rädslor (jag) och äta massor av god mat. Det finns en skön gång i dagarna på Camp Gauto. Efter en lång dag med friskluft blir det soft häng hemma, en öl i bastun och, om andan faller på vilket den ju gör, lite skotermek i garaget och ”barhäng” hos goda grannar. Det är som en liten by i den lilla byn och jag älskar ju att leva lokalt. Anders och Sofia som driver det har verkligen skapat sin plats på jorden – och är snälla nog att dela med sig av den.

Har haft en stark instinkt att inte tippa skotern, men nu börjar det bli mindre läskigt efter mycket intern kamp. Märta och jag börjar bli riktigt bra kompisar (ja, jag döper mina fordon, det gör väl alla?)
Västeråsklas kontemplerar

En dag blev det långled mot Nasafjället, men det var lite för långt och kallt för att åka alla 14 milen dit och hem. Visa av erfarenhet att det inte är särskilt kul att köra i bitande mörker, stannade vi istället och gjorde sen långlunch vid Laisstugan och maxade solen. Att resa med en matlagningsgud som Danny är ren lyx! Han stekte ugnspannkaka på muurikkan och vi värmde oss med brasa, varm lingonsaft och solsken innan vi vände hem i den bitigt vackra skymningen.

Bilden lånad från www.traningsgladje.se
Bilden lånad från www.traningsgladje.se
Bilden lånad från www.traningsgladje.se

Det var mitt första, men inte mitt sista, besök i Gauto. Det blir nog många bra dagjävlar där framöver!

Att bo i ett sportlov. Själva uttrycket kom till när hela familjen var här på sportlov efter att jag hade flyttat upp, och när de motvilligt var tvungna att åka hem så bara kom det ur mig; ”Jag behöver inte åka hem, jag bor ju i ett sportlov”. Och ja, så är det ju. Och ja, jag älskar det.

Jag vill berätta lite om det. Om där runt hörnet från staden, där det finns space i överflöd, tomma vägar och andlöst vackra stigar. Om att leva lokalt, för nästan allt är nära. Om att ”allt” inte handlar om shoppingutbud, utan om sammanhang, rörelse och naturupplevelser. Om att känna sina grannar. Om mer tid att förundras.

Jag bor i en liten by utanför en något större by och jag jobbar på Idre Fjäll som startades av och för bygden – för att den skulle kunna fortsätta leva. Och det är vad det fortfarande handlar om, för här är ingenting självklart. Inte den vanliga samhällsservicen vi tar för givet i tätare bygder.

Hur är det då, att bo och jobba i fjällen? På min lediga tid åker jag skidor både utför och på längden. Faktiskt också på jobbet ibland . Mina skidor & pjäxor står redo på kontoret och i år siktar jag på mycket mer skidåkning än förra vintern.

Jag tar en kaffe kokt över elden eller en skotertur upp på det orörda fjället här bakom. Jag är nästan aldrig i en kö och jag skulle kunna gå ut på min gård naken utan större risk att bli sedd av någon. Det finns ingen parkeringsvakt och det finns alltid plats att stå på. Precis utanför dit du ska.

Katta Idre Fjäll

En himla bra dag på jobbet förra veckan

Jobbet kan vara riktigt intensivt. Gästupplevelser är inget man skojar bort – vi behöver alltid vara på tå för att alla som är på sin efterlängtade fjällsemester ska få precis det de hoppats på – och gärna lite till. Och när våra gäster är lediga jobbar vi som mest. Men vi har också världens bästa avkoppling utanför dörren.

Eftersom just min arbetsplats drivs av och för bygden så tror jag det är extra viktigt för oss att verkligen ta hand om våra gäster – och jag hoppas att det märks. Belöningen hamnar inte hos några ägare utomlands, utan består i att vi får dela med oss av och bo kvar i vår andlöst vackra glesbygd eftersom allt återinvesteras här.

Men jag tror att det gäller för många jobb på mindre orter. Äldreboendet, där du känner alla äldre, som kanske var en del av din barndom. Butiken som vi (och turisterna) så gärna vill ha kvar. Frisören som ser till att vi inte behöver åka 12 mil för en klippning. Och så vidare. Det är fint och ger mening.

Särna i morgondis

Vad gör jag på jobbet då? I ett år ungefär har jag framförallt jobbat med att byta bokningssystem och lansera en ny webb, tillsammans med ett härligt gäng. Jag har också varit webbredaktör, en roll som nu Louise tar över och kommer göra helt grymt bra!

Själv tänkte jag dyka ner i kundresan och se hur den kan bli ännu bättre – hur roligt som helst.

Det är de här roliga, lagom knäppa och galet begåvade kollegorna jag har turen att ha att göra med dagligen.

Tommy H, som rattar hela teamet (och gästade podden för ett tag sen) och är ruskigt driven i att få fler att upptäcka fjället. Skrattar ofta och blir glad när Leksand vinner. (denna bild och översta bilden tagna av Alexander)

Alexander Neimert

Alexander är mannen som låter våra följare få en stor dos fjällmagi i sin vardag genom sina otroliga bilder. Är rätt ensam i gänget om att gilla tidiga morgnar, men kämpar på. 

Tommy P

Tommy P ser både till att snön är perfekt och filmerna helt sjukt bra (jag har på riktigt gråtit när jag sett en av hans filmer från en soluppgång). Gillar inte tidiga morgnar, men Alexander jobbar på det. 

Louise Idre Fjäll

Och Louise kommer som sagt ta vidare vår webb till nya höjder. Hon är grym och kommer dessutom styra upp mitt fritidsäventyrande här i fjällen! 

Det är en ynnest att få bo och leva såhär men jag förstår att det inte är för alla. Men jag tror att det är för många fler än vad som faktiskt bor såhär idag. För de som känner att ljud och köer river små rispor i själen. För de som tänker att naturen är härlig men för sällsynt. För de som vill hänföras av helt naturliga shower lite mer.

Jag vill bara berätta att det går. Att det du tror du ska sakna kommer du nog inte ens tänka på dagligen. Att det du faktiskt saknar går att få i lagom doser. Att det finns fantastiskt roliga och meningfulla jobb här också. Att du kommer få så mycket annat du inte ens tänkt på innan. Att det går att ändra sig om det blir lite fel. Men att det faktiskt också kan bli ett helt nytt rätt.

BUCKETLIFE PÅ YOUTUBE

Close
Your custom text © Copyright 2018. All rights reserved.
Close