Näräventyr är ett briljant sätt att upptäcka och njuta av sin omgivning – att få nya, fantastiska upplevelser utan att resa sönder både jorden och plånkan. För mig har det också givit en helt ny blick på Sverige och hur otroligt mycket vi har att upptäcka här på hemmaplan.

Jag ska medge att det kanske kan verka locka lite mer när man som jag bor i fjällen – det är lite av en tjuvstart – men jag hade faktiskt precis samma härliga känsla när jag var på strövtåg runt Norrköping och Stockholm. Soluppgångar, som är min motvilliga favorit (nej, jag är ingen morgonmänniska), är magiska i sig, platsen är mindre viktig.

2015 firade jag sommarsolståndet för första gången, när Sara kom till Norrköping och hälsade på. 2017 firade jag det här hemma på bryggan, överlycklig över att äntligen bo i Särna. I år firade jag det några dagar i efterskott – som det kan bli ibland – men jag gjorde på ett sätt jag längtat efter sen jag först hörde talas om det för tre år sen. Framför Sveriges högsta vattenfall Njupeskär.

Minication i Mörkret, Särna

Håkan sjöng om en vän med en bil, men jag har nåt ännu bättre – en vän med en husvagn! För tredje gången kopplade Mari på sin husvagn på min begäran, för en minisemester i hembygden (senast var på min födelsedag i början på juni). Anne-Laure, fransyskan som blev hundspannsentreprenör i fjällen, följde också med. Jag åkte direkt från jobbet till en riktigt fin plats vid ån Fulan/Fuluån, alldeles nära Mörkret och några minuters bilresa från entrén till Fulufjällets nationalpark.

Fulan i kvällssol <3
Lyxcamping

Vi käkade middag i den tropiskt varma kvällssolen och tog sommarens hittills mest fantastiska bad – ett riktigt friskt å-bad, nakna såklart. Det kan nog bli en ny favorit riktigt varma dagar och det var rätt skönt att flyta med i strömmen och sen få jobba sig lite tillbaks.

Men kvällen var långifrån slut där. Eller ja, först skulle vi sova lite, men det stora syftet med övernattningen var att kliva upp mitt i natten och vandra till Njupeskärs vattenfall. Varför gå dit mitt i natten när man kan se det mitt på dan kan man undra?

Jo, det finns ett riktigt bra skäl till att sätta klockan på 02.00 en sommarnatt, mitt i arbetsveckan. Njupeskär, för oss som besökt det några gånger, visar sig alltid i skugga. Året runt. Förutom några få dagar om året, precis när solen går upp dagarna runt sommarsolståndet. Då får det vackra fallet och de minst lika vackra sandstensklipporna runtomkring, det ljus det förtjänar.

När solen stiger över gammelskogen, mittemot fallet, så lyser den upp den uråldriga klyftan hela vägen ned och det är magiskt vackert. De gråsvarta klipporna blev glödande röda, till gökens galande och fallets dån. Det var som att se ett nytt Njupeskär, trots att jag sett det i alla väder och årstider flera gånger om.

Soluppgång Fulufjället

Den här morgonen. Jag kan knappt beskriva den. Bara gryningspromenaden genom gammelskog så levande att det liksom kändes (och inte bara på grund av myggen) var värd mödan. Den andas, svalkar och återfuktar när vi går genom den. Så frisk. Att samtidigt se solen måla hela himlen och höra fåglarna kvittra, ja det är så vackert att hela jag blir full av förundran. Och samtidigt sorg, över att vi håller på att ta död på något så unikt. Det tar tusentals år för en skog att bli som den här och bara en dag att göra det till ett kalhygge.

En frisk och levande skog. När såg du en sån här fauna i en skog sist? Vår egen regnskog.
Lappljungen blommade

Efter att ha njutit av både fallet och frukost någon timme vandrade vi tillbaks. Klockan 5 var vi tillbaka vid husvagnen och jag njöt av två timmars sömn innan jag åkte till jobbet igen. Men först var jag tvungen att beundra ån i lätt morgondimma.

När jag satt på kontoret igen på morgonen kändes det nästan overkligt. Att jag hade hunnit uppleva en hel händelserik semester på de 14 timmar som gått sen jag åkte därifrån. En helt vanlig torsdag. De där små äventyren alltså. De är ju allt.

 

Det är ungefär tre år sedan jag körde första flyttlasset upp till vår nygamla lada på gården och lyckojublade över att äntligen få bo i paradiset. I ungefär ett år var det tänkt att jag skulle bo i familjens gemensamma lada, innan den andra skulle stå klar. Men så har åren gått och med dem vårfloder och andra byggen och nu har jag bott i kappsäck i tre år. Jag har längtat, hoppats, och väntat.Det är absolut ingen överdrift att säga att jag längtar efter ett eget hem – att få inreda, att slippa flytta ut med jämna mellanrum och att äntligen få hämta upp alla mina grejer från förrådet i Stockholm. Ja jävlar vilken lyx.

Det har länge känts som en ouppnåelig dröm nästan – ni vet hur det kan bli när man längtar efter något så mycket att det känns overkligt att det nånsin skulle hända. Men nu är det påbörjat. Nu är de första förberedelserna inför bygget av min lada igång. Jag kan inte beskriva hur skönt det känns!

Gammelstugan, juni 2020. 92 år efter att den här tillbyggnaden uppfördes är det dags att riva och bygga om.

En magisk junikväll gick jag ut för att ta några av de sista bilderna på Gammelstugan, som snart är ett minne blott. Den här delen byggdes 1928, när farfars mamma tog över efter sina föräldrar. Då var farfar 12 år och de bodde i denna etta med vedspis.

Timret som syns här har tidigare varit en del av gårdens äldsta hus, som stod ungefär där bilden är tagen. Och nu ska samma timmer återanvändas i mitt nya hem, men nu som innerväggar, så det äntligen får vila från hårda vintrar och solgassande sommardagar. Det känns så fint! Att se på det här timret, som är fällt, hemsläpat med häst, handsågat och handbilat, fyller mig med en sån enorm vördnad för allt jobb de lade ner för att bygga det. Vi kommer demontera med stor respekt och som sagt, återbruka det här utsökta hantverket. 

På baksidan har grävlingen gått hårt åt grunden under murstocken, vilket gjorde att huset började förfalla snabbt när jag var yngre. Men jag minns att det fortfarande var inrett och helt när jag var liten.

Nu börjar vi gräva för vatten och avlopp och idag kom jättemaskinen för att göra jobbet. Jag blir alltid så jäkla imponerad över vilken ”fingerfärdighet” en grävmaskinsförare kan ha. Som om skopan är en förlängd fingertopp med känsla.

Ingen liten pjäs, nej.

 

Så, juni står i full blom, nätterna är ljusa och snart börjar vi bygget av mitt hem. Samtidigt, sorger och oro som kontrast till försommaren, framtiden och fågelkvittret. Livet i koncentrat.

Vår plats på jorden, en juninatt
Fåglar i solnedgång

 

– Nä, just här och nu är det faktiskt en 10:a, sa min kompis efter att vi gått laget runt och satt en siffra på hur vi mår. Efter att först ha sagt en lägre siffra, för att livet-grejer i stort fick vara med, så ändrade hon sig. Varför inte njuta av en stund som är en tia, utan att dra ner den med dåtid och framtid? Visst, det kan kräva sin uppmärksamhet, men just där och då hade de faktiskt ingen roll att spela.

Jag har tänkt på det där efteråt. Hur det nu mer än kanske nånsin tidigare har blivit lättare för mig att vara just precis i stunden, som om den här långvariga ovissheten har tvingat mig – nej, fått mig –  att se enhörningar när de dyker upp. Ja, det är mycket skit i världen på så många plan, men just här och nu är livet helt jävla underbart. Vilket ofta händer när du är med livfulla personer i en natur som fullkomligt sprakar av nytt liv. Där omvärldens fula tryne liksom inte orkar tränga sig in utan inbjudan. Och jag bjuder inte in. Inte nu.

Juninatt med fullmåne

Just nu blommar häggen och den ber inte om ursäkt för sig. Björkens nygröna blad lovar nystart och göken ropar hoppfullt efter kärlek. Allting är så fint, så nytt, så hänförande kraftfullt i all sin nyvakenhet. Jag blundar, doftar och lyssnar och tänker att hur kan någon någonsin längta efter mer?

Blommande hägg

Visst har jag oro över allt ifrån skogsbruk till ignorans, som äter upp mig ibland, men just precis nu vill jag bara vara här. I de ljusa nätterna, i fåglarnas underbart envisa prat, i försommarens dofter och i junimånadens alla pirrande löften.

Sommaräng i juni

 

Skog i solnedgång

 

Jag ska vara ärlig och säga att det faktiskt var ett ganska bra tag sen jag kände lust att plocka upp kameran. Stjärnklara nätter, dimmiga morgnar, makalösa soluppgångar – de har mest stressat mig för att de glider mig förbi. I bilen på väg till jobbet finns inte ron att stanna och plocka fram kamera och objektiv och ju längre tid som går mellan gångerna, desto högre blir tröskeln. Är batteriet laddat, var är laddaren, ställde jag inte stativet i garderoben? Osv.

En bild från en kvällsprommis häromkvällen. Ett livstecken!

Jag har också varit lite för bekväm för att planera äventyr helt själv. Det har funnits som en underliggande stress i mig ett tag inser jag nu, som hållit tillbaks leklusten och nybyggarandan. Men det har hänt något på sistone, i det här uppochner-vända läget. Jag skrev om det i förra inlägget, att jag liksom känner ett pirr. Och med det har lusten att upptäcka återvänt, att skapa nytt, att fota och leka bara för att det är kul. Helt utan prestation. Och jag är löjligt lycklig över det.

Lilly, Mari och kvällssolen

Jag har bestämt mig för att byta in min Sony igen och gå tillbaks till Canon. Det blev aldrig vi riktigt och det var nog mest jag. Jag har mitt gamla Mark III-hus kvar och har beställt hem ett nytt objektiv och dessutom en drönare. Jag kan knappt hålla mig tills de kommer (en av de få nackdelarna med att bo här – det tar flera dagar att få hit grejer!).

Häromdagen tog jag med mig kameran på en promenad – kan knappt minnas när det hände sist. Det är långtifrån mina bästa bilder och jag är lite vilsen i redigeringen just nu, men det är skitsamma för det var så himla, himla kul att komma hem och gå igenom bilderna. Som förr!

Öppet vatten och fågelkonferens – det är vår!

Jag har några saker som jag vill göra så fort grejerna kommit, för att hitta tillbaks ordentligt igen.
– Jag vill göra en eld nere vid sjön och laga en ny rätt över elden till middag.
– Jag vill sova utomhus en natt, på en plats med en riktigt vacker morgonvy.
– Jag vill fånga solnedgången från en utsiktsplats vid Fulufjället

Kolla vilken vacker liten stuga. Skulle lätt kunna bo i en sån här.

Kanske får den här tvärniten en att återupptäcka sånt som hamnat i bakvattnet ett tag – jag kan tänka mig att jag inte är ensam om den känslan. Har du återuppväckt något på sistone du också?

BUCKETLIFE PÅ YOUTUBE

Close
Your custom text © Copyright 2018. All rights reserved.
Close