Adventshelg - julmarknad på Lomkällan

Ljusen fladdrar och brasan sprakar och jag tror julkänslan vaknat nu, efter en riktig adventshelg i Särna. Ladan är lagom julpyntad, utanför står en gran med slingor, en glad tomte med marschall och härinne har en blandning av mammas och farmors gamla julpynt åkt fram. I helgen kom dessutom snön på riktigt och så väntar jag på uteslingor till granarna på gårn, men sen blir det nog alldeles perfekt julstämning här.

Igår stod jag nästan hela dagen och serverade eldvarm glögg på Lomkällans Julmarknad. Lomkällan är ett skogs- och arbetarmuseum här i Särna som har så mycket att visa och berätta om skogsbruket och människorna som präglat den här bygden. Sväng in där på en prisvärd fika nästa gång du passerar Särna och lär dig en härlig bit av historien på köpet!

Att stå där vid brasan, dricka glögg på ett renskinn och känna doften av barr medan stora snöflingor singlade ner mellan gamla timmerhus, ja det gav så himla mycket julkänsla. Fram till jag var tretton år så var det här i Särna vi firade jul. Med massor av snö, egenhämtad gran och lediga dagar utomhus. Det är verkligen jul för mig.


Mitt kontor igår! Det snöade rejält hela dagen, så jag fick vända skinnen upp och ner tills vi hade öppnat marknaden.

När glöggen stod på elden och marschallerna var tända, ja då kom julkänslan rakt över mig. Det var så mysigt! 

Det blev ännu mysigare när det var mörkt, men då var det svårfotat.
Glöggstation Lomkällan

En av de där tomtarna fick följa med mig hem igår – de är skitfina och kommer från Hede.


Marshaller kan man aldrig ha för många

Idag har jag istället firat andra advent med att göra alpin premiär på Idre Fjäll – också något som ger julkänsla på ett sätt. Backarna var så fina, efter helgens 30 pudriga decimetrar nysnö. Det blev ganska lugn åkning, men det känns härligt att ha dragit igång en säsong med massor av skidåkning. För i år ska det bli det, både på längden och utför.

Känslan vid säsongens första åk, när man glider ur liften, tar några stavtag och backen ligger öppen nedanför. Ren lycka!

Ni ser henne va, Städjan? Kan fortfarande inte fatta att jag BOR här!

Veckan som kommer nu går verkligen i jobbets tecken. Väldigt roligt jobb. Jag börjar med att assistera på reklamfoto i Funäsdalen i morgon och avrundar med livepodd i Stockholm på lördag. Däremellan blir det annat jobb som jag snart hoppas berätta mer om.

Har du kommit in i julfeeling än? 

De senaste veckorna har det hänt många bra grejer och det liksom bubblar på många fronter just nu. Min vana trogen har jag grubblat lite på det där med flow och bakslag och vad som egentligen gör det.

Jag har ju under en ganska lång tid medvetet tänkt på och formulerat vad jag vill göra men jag har alltid tyckt att det är lite läskigt att slänga ut mina ambitioner och planer innan de är helt klara. Men nu under hösten har jag ägnat mycket tid till att sträcka ut händer, kommunicera, informera och knyta kontakter. Jag har tränat på det och jävlar vad jobbigt det kan vara!

Jag har fått kämpa med mina inre duktighetsdemoner. För tänk om något jag sagt inte blir av, kommer jag framstå som en som bara snackar då? Fy fasen! Eller tänk om någon tycker jag är dum eller löjlig? Hemskt! Eller?

Det kanske faktiskt inte alls är det, förutom i ens eget huvud? Efter jag började släppa ut fler halvfärdiga drömmar och idéer så har resultatet har faktiskt blivit att så mycket mer börjat hända.

I morgon bitti ska jag prata om just det här på ett frukostevent och jag kommer skriva mer om det efter det, men visst är det spännande? Jag tycker det är så häftigt det där, att saker ofta händer i bulk. Både bra och dåligt och jag tycker mig ha sett ett mönster i det i mitt eget liv.

På sistone har jag pratat lite överallt och jag tänkte jag skulle passa på att samla det lite, eftersom jag bland annat fått gästa några favoritpoddar, som jag tror att fler kommer gilla! Men först vill jag tipsa om morgondagens frukost, ifall du skulle råka vara i krokarna runt Älvdalen!

WAKE UP MED BONDA

På en mysig inspirationsfrukost som arrangeras av Bonda kommer jag prata om varför och hur jag gjort om min vardag och ge lite tips och tankar kring att göra förändringar. Det ska bli så mysigt med en riktigt härlig vinterfrukost tillsammans med Hannah, Annethe och alla gäster!

Wake up med Bonda

VISCHONÄRERNA (AV OCH MED BONDA)

Hannah och Annethe är två jäkligt driftiga energipiller som förutom att de startat Dalarnas gladaste kommunikationsbyrå Bonda, även startat Vischonärerna, en podd som handlar om entreprenörsskap, livet och Dalarna. Jag fick hedrande nog vara deras första gäst och vi pratade om att vara visionär på vischan och om varför vi gillar Dalarna så mycket!
Lyssna här:

VANDRINGSPODDEN

Angeliqa driver Vandringsbloggen och är lätt Sveriges mesta vandringsguru. Tillsammans med Emelie driver hon också Vandringspodden, där jag var med i årets sista avsnitt och pratade med Emelie om motivation, naturens roll i livet och om min flytt till Dalarna. Den kan du lyssna på här:

TRÄNINGSGLÄDJE TALKS

Min fina kompis Sara har ju poddat i många år och jag har varit med förut och pratat om life design och om sorg, men den här gången pratade Linda, Sara och jag om kroppshets. Hur har vi förhållit oss till våra kroppar genom åren, hur tänker vi på dem nu och krävs det verkligen nakenhet för att hylla olika former? Lyssna kan du göra här! 


På workation i Övik, där vi spelade in Saras podd bland annat.

Stugpoesi för glesbygden

Jag vaknar. Går ut i det stora rummet och börjar dagens arbete med att värma det. Ute visar termometern 15 bitande vackra minusgrader, inne är det lika många plusgrader.
När vedspisen börjat jobba är det dags för kaffet. Jag sätter i filtret, måttar upp kaffet och häller vatten i bryggaren.

Snart sprider sig en löftesrik doft av morgonens första kopp och brasan sprakar och jag tar min kopp i handen och sätter mig i soffan en stund. Jag lutar mig mot fårskinnsfällen eftersom det värmer så skönt. Undrar om det någonsin känns kallt mot ett fårskinn, för de har som en egen värme där i ullen.

Därute är fåglarna i kamp med ekorrarna, den dagliga om nötter och frön och solen glöder plötsligt mellan frostiga björkar. Jag är hemma. Jag förälskar mig varje dag, som på repeat fast inte alls, utan på nytt.

Livet här passar mig så bra. Jag varvar kroppsjobb med mentala irrfärder i varandets egentliga mening med stunder i skogen med de stora vidderna på fjället med de små äventyren alldeles här på gården. Jag väljer pulsen när den behövs och den behövs inte längre i maxtakt så att jag ska skynda fram, fram till jag vet inte vad för det vet kanske ingen.

vinterträd

Livet här ger tid att verkligen tänka. Att verkligen känna. Och jag känner mina brister, mina drömmar, mina gömda sorger och den innerliga längtan efter…något.

Det är inte alltid lätt, det gör till och med ont, men jag gläntar på dörren, öppnar famnen och släpper in eller ut det där som behöver komma in eller ut. Det hinns med, det får finnas och hinner försvinna och jag kan skala bort ännu en hinna.

Jag förstår att vi kommer aldrig fram utan vi ska vara precis här, där vi är och ingen annanstans där vi inte kan vara, helt på riktigt. Jag förstår att det är viktigt.

Himlen glöder och till nytta för jag går ut, jag ser den, jag tar den och förvarar den, där med frosten, natthimlen och floden och jag ler, för jag behöver inte vara mer, jag ska bara vara. Mer.

Det är synd om människan. Ganska ofta i alla fall. Vi kämpar på med det där högre medvetandet och självreflekterandet vi begåvats med (vissa mer, andra mindre men ändå).
Ofta är det oss till hjälp – vi är ju ändå den mest framgångsrika djurarten på jorden om vi ska se till antalet utrotade ”fiender” och vårt avtryck på planeten.

Men den där förmågan att intellektualisera, att känna skam, att vilja tillhöra och att undvika sårbarhet. Den har nog ställt till med mycket mer elände än lycka. Om vi nu ska mäta lycka i hur vi mår och inte i vad vi har.

Medvetna val

Nyligen läste jag ett blogginlägg av Annika om det här med sliding doors. Om valen vi gör och vilka vägar de inte bär oss till. Den där filmen har funnits med mig (och säkert miljoner andra) ända sen jag såg den och lite för ofta har det slagit mig – i små och stora val – att när jag går hitåt så går jag inte ditåt och jag får aldrig veta vad den vägen hade bjudit på. Det är lätt att bli knäpp när den tanken väl har satt sig.

För att inte fastna i om och men och kanske, tror jag på att göra sina val väldigt medvetet och aktivt. Att reflektera över vem jag gör det för. Varför jag gör det. Vad jag egentligen vill.

Gör du aktiva, medvetna val?

Tänker du ofta på hur andra ser på dig? Har du gjort ett val för att behaga någon annan eller en grupp av ”andra”? Växa i deras ögon? Leva upp till förväntningar du känner att andra har på dig?
Eller tänker du kanske inte särskilt mycket alls, utan hoppar på det som råkar komma förbi, som en utbildning kompisen valt, ett nytt jobb som erbjuds dig eller en relation med någon som blir intresserad av dig?

Det finns medvetna val och omedvetna val. Aktiva och passiva. Jag hann nästan bli 30 innan jag på riktigt började reflektera, lyssna inåt och göra mina val mer och mer utifrån det än utifrån upplevda förväntningar, normer eller rentav slumpen.

Till medvetna val räknar jag val som jag gjort efter att jag faktiskt reflekterat över var jag står, vart jag vill eller vad jag tycker om. Omedvetna val, ja de är motsatsen. Aktiva val handlar för mig om att söka upp och skapa något, medan passiva val mer handlar om att acceptera något som råkar hända. De kan ju fortfarande vara medvetna, även om du inte sökt upp dem själv.

Jag tror att alldeles för många gör omedvetna, passiva val. Som att tacka ja till ett bättre jobb i en bransch man trodde man borde ta sig in i. Där har jag varit och klampat. Jag ska försöka exemplifiera.

Mina omedvetna, passiva val

Jag skrämdes nog lite till att plugga vidare inom den akademiska världen. Mitt grundjag är egentligen en frihetssökande och ganska kreativ själ som av någon anledning skippade musikstudier (mitt stora intresse då) och istället pluggade till ekonom och systemvetare. Det var den säkra vägen och min ungdomskärlek råkade gilla datorer och nätverk.

Jag gillade teknik, har alltid gjort, men jag tror ärligt talat att jag valde min utbildning utifrån vad mamma och pappa starkt rekommenderade och vad min pojkvän influerat mig med. Innerst inne ville jag sjunga men det fanns inte ens med på min lista över tänkbara studievägar.

Mitt första jobb, som ekonomiassistent, erbjöds mig och jag avbokade en planerad magistertermin i Australien. IT-bubblan hade ju spruckit och det var säkrast att tacka ja.
Sen följde en rad år där jag gradvis jobbade mig upp och hamnade i finansbranschen, tills jag vaknade upp en dag, 28 år gammal (tyckte jag då) och totalt felplacerad. Jag led mig igenom måndagsmöten om räntemarginaler och kände mig så himla låst.

Sen hände det här och jag började fatta grejen. Jag ville inte jobba med pengar. Jag var inte lycklig för att jag satt i ett vindskontor på Stureplan. Jag hade fortfarande en lång väg att gå för att utmana alla inpräntade normer, instinkten att leva upp till andras förväntningar eller ideal jag egentligen inte ville uppnå. Men jag började ändå följa magkänslan, mer och mer. När jag väl hade vågat en gång så hade något väckts inom mig.

Varför skriver jag det här då? Jo, för jag tror att det finns så mycket att vinna på att våga lyssna på den där inre rösten, som kvävs ganska snabbt när vi växer upp och råkar ut för grejer, människor och normer, samtidigt som vi är som mest påverkbara.

Katta vid Särnsjön

Att känna skam i ung ålder kan driva en ett helt liv, i värsta fall åt ett dåligt håll. Att en person ger fel råd kan påverka en genom hur många val som helst. Att göra val utifrån rädsla kan göra att du missar så mycket bra. Men vi har ju möjligheten – tack vare det där högre medvetandet och självreflekterandet – att ändra på det. Ta tillbaks makten över våra val.

Självklart kan vi inte styra över allt. Sjukdom, olyckor eller andras känslor och val. Men jag tror vi kan påverka mycket mer genom att stanna upp och känna efter och sedan göra aktiva val utifrån det.

Då tror jag att man kan kika över axeln ibland, fundera en stund över vart den där vänstersvängen kunde ha tagit en, men sen vända blicken framåt och känna förväntan över vad framtiden kan tänkas ge. Sliding doors eller ej.

BUCKETLIFE PÅ YOUTUBE

Close
Your custom text © Copyright 2018. All rights reserved.
Close