Framtidsspaning från Webbdagarna

För att ha ägnat dagen på Webbdagarna, åt ett rätt så ytligt och businessorienterat ämne, så kommer jag ur den med oväntat många filosofiska tankar.

För webben numera, vad är den egentligen? Går det ens att avgöra var internet slutar och en själv börjar? Särskilt för en som lever på, av och med denna fantastiska, förödande sambandscentral för ett helt jordklot.

Dagen började med en uppmaning om vägval för framtiden, fortsatte med ett väldigt sorgligt bud norrifrån och avrundades med alarmerande insikter om vem som vet allt om mig (hint: han är ”demokratiskt vald” i ett stort land nära dig).

Jag vandrar hemåt med tankar om livet och att internet och digitalt inte är internet och digitalt längre. Det är vi. Det är invävt i nästan allt vi gör och är. Och all den här nya, spännande teknologin som vi så ivrigt lägger upp oss för, okritiskt tar in i våra hem ”för gud vad häftigt och bekvämt det är att kunna be en smart pryl berätta hur länge ICA på hörnet har öppet”, vart tar den oss?

Och det är inte en heltigenom bra känsla jag går hem med. Det har pratats om hur sanningen inte längre spelar någon roll, hur vi manipuleras av både höger- och vänsterextrema trollfabriker och inte minst – av stora företag som vi är så trygga med, som säljer våra själar (som vi ger dem gratis) för personaliserad kommunikation & tjänster. Och pengar. Som i fel händer blir till liv och död i stället.

Men.

Det har också pratats väldigt mycket om människor och alla de odigitala värden som vi ändå fortfarande sätter högst. Att mötas på riktigt. Att uppleva tillsammans. Att samlas kring något vi tror på. Att de som gör gott älskas mer.

Och jag tänker att vi i grunden fortfarande är människor, AI och annat till trots. Att vi kommer att hitta rätt på den här snåriga vägen genom den digitala transformationen med alla lockande snedsteg. Att vi kommer söka oss till det som faktiskt betyder mest i slutändan. Kontakt, sammanhang och frihet.

Internet och digitalt kommer bli något annat än internet och digitalt. Det kommer bli vi – och inte tvärtom. Det tror jag.

Vad tror du?

morgon vid Särnsjön

Det är den 21 januari, det är mörkt ute och jag kör som vanligt den ganska smala vägen mellan Idre och Särna efter en jobbdag på Idre Fjäll. Redan strax efter Idre kommer han ikapp mig, den hetsiga och något oregelbundna föraren i skåpbilen.

Han ligger väldigt nära bakom i långa sträckor och ibland saktar jag ner för att han ska köra om, men det vill han liksom inte. Ungefär halvvägs hem så kommer en 70-sträcka, som går genom Särnaheden.

Det står ofta skolbarn på busshållplatser längs riksvägen där så jag saktar ner till under 70, som är hastighetsgränsen.
Plötsligt dyker en mötande lastbil upp och jag ser ganska snabbt att något är konstigt.

Den kör på halva min körbana och min första tanke är att ”fan, här kommer en lastbil med en förare som kollar sin mobil”. Jag ser inte att det är sandningsbilen.

Vägen är smal, med höga snövallar på sidorna. Pulsen går upp, lastbilen fortsätter ligga i mitten och jag blinkar med helljuset för att få honom att reagera. Saktar ner till 40, 30 och han ligger kvar. Till slut stannar jag helt och då svänger han in på sin sida av vägen, precis innan vi möts.

En sekund går, jag pustar precis ut och sen smäller det. Bilen får en rejäl skjuts framåt och sen blir det tyst. Han bakom mig har inte hållit avståndet, har för dåliga däck och – ser jag sen på hans regbevis – har fått anmärkning på bromsarna. Att han ändå ligger nära, jag fattar inte.

Allt gick förhållandevis bra (förutom att försäkringsärendet inte är klart, då föraren är från Polen och bilen reggad i Belgien så det är inte snabblöst) och jag har inga skador.

Men rädslan. Den har smugit sig på. Gradvis har jag upptäckt att jag blivit rädd.

När jag kör bil i mörker, allra värst när det snöar. Katastroftankarna kommer vid varje möte. Pulsen stiger, jag saktar ner. Tusen scenarier rullas upp.

I varje kurva tänker jag på vad som kan komma efter. Nån som skär i kurvan och inte hinner väja? I den branta, smala backen efter bron kan jag nästan se en timmerbil komma kanande på tvären. Tusen scenarier rullas upp.

När jag åker längd är den med. Jag plogar mig nedför en ny backe. Jag undrar vad som kommer efter kurvan, en jättebrant backe kanske? Ligger det en kvist i spåret så jag tvärbromsas? Tusen scenarier rullas upp.

Minns att jag flera gånger under den här turen var rädd.

När jag kör skoter är den där. Kommer någon i full fart efter kurvan, någon som inte hinner väja? Tänk om det är en sten, en stubbe därunder snön? Tusen scenarier rullas upp.

Det är det oförutsägbara i andras beteende, i det som ligger strax utom synhåll, som skrämmer mig på ett nytt sätt.

Jag kan i stort hantera rädslan och förstå varför den är där. Men den har smugit sig in lite överallt och börjat påverka mina val. Några gånger har jag åkt tidigare hem för att slippa mörkret eller snöfallet. Kört in till sidan och låtit en lastbil som låg för nära i snöovädret passera, för att märka att jag svettas av anspänningen att ha den så nära bakom mig.

När rädslan smyger sig in och börjar styra, då måste den motas bort. Och jag tänker att jag kanske är där nu. Att jag ska ta tag i det innan det växer.

Jag vill inte vara rädd i varje kurva. På längdskidorna. I varje möte på vägen. För alla älgar som inte springer över vägen.

Har du haft en liknande reaktion? Hur kom du tillbaks till dig själv igen i så fall?

Det är fredag och då passar väl en klassisk lista riktigt bra? Minns inte var jag hittade den här, men vi kör! 

1. Tre guilty pleasures?

Power naps får nog räknas till en guilty pleasure, eller hur? Gillar också att lyssna på gamla visor (typ Dan Andersson och sånt) eftersom jag vuxit upp med det. Älskar att sjunga med inlevelse när jag kör bil. Som tur är gör jag det numera i glesbefolkade områden. Efter några år i stan insåg jag att det hörs väldigt väl ut ur bilen när man tar i från gaspedalen. Haha. 

2. När grät du senast och varför?

Det var nog när jag blivit påkörd bakifrån i min bil. Har insett att det påverkat mig mer än jag trodde då. Det var en jobbig upplevelse som liksom kommit till ytan efteråt.

Äventyrsbilen
Min förra äventyrsbil

3. När kan du vara dig själv till 100 %?

När jag är med mina barndomsvänner och min familj och när jag är med likasinnade som inte tycker mina livsval är konstiga. Är bättre på att vara mig själv oavsett numer, men jo, det händer nog att jag håller inne med delar av mig själv i vissa sällskap. 

4. Tre saker du avskyr?

Narcissister, girighet och Stockholms central i morgonrusning. 

5. Hur är/var du i skolan?

Först väldigt, väldigt blyg. Sen en av de utåtriktade. Hade ganska lätt för att lära och levde nog lite på det fram tills jag behövde börja plugga ordentligt i åttan.

6. Vad blir du stressad av?

Att inte ha koll på vad jag ska göra. Av aggressiva eller missunnsamma människor. Av klimatförändringar och orättvisor där rövhattarna kommer undan. 

7. Hur tror du att andra uppfattar dig?

Som glad och snäll hoppas jag. Kanske lite yvig ibland. Kanske som en knasig prick som gillar att bo själv i skogen. Men egentligen är jag nog väldigt vanlig. 

8. Hur uppfattar du dig själv?

Som en rad (ibland svårbalanserade) kontraster. Social ensamhetsälskare. Driven men med behov av lugn. Som livsglad men med sorger som gör sig påminda. Ganska mycket mänsklig alltså. 

ode till magkänslan
En av mina bästa platser. Som jag gillar att varva med gänghäng i stan.

9. En situation som du tycker är jobbig/pinsam?

Mitt värsta? Att göra någon besviken eller glömma något riktigt viktigt. 

10. Tre otippade saker om dig själv?

Jag ville bli bibliotekarie eller sångerska när jag var liten. Jag har aldrig åkt bräda. Jag tycker nästan alltid att andra är bättre än jag själv på det mesta. 

11. När känner du dig som vackrast?

Hmm, det är inte när jag vaknar efter att ha lagt mig med nytvättat hår iaf. Haha. Kanske när jag varit utomhus en hel dag och förundrats över fjäll och fint ljus?

Katta badar i Njupeskär

12. Något du funderar mycket över?

Hur mycket som helst! På människans framtid, på vad jag vill göra i sommar, på om det kan vara så att jag drar till mig narcissister och på varför jag aldrig lyckas hålla reda på hårsnoddar och solglasögon.

Du – berätta tre otippade saker om dig!

Norrsken i Särna

Det var en liten stund sedan nu. Jag har egentligen så mycket jag vill dela med mig av, om livet på landet, om en förändrad vardag och om morgonkaffets gudomliga gudomlighet.

Jag brukar ju sjunga långsamhetens lov, men jag är också en som gärna gasar på när det är roligt. Kontraster och det där.

Några bilder får hjälpa mig berätta. Om lediga dagar utan prestation. Om när jag vaknade långt innan solen en söndag och drack kaffe framför brasan och tog skidorna på sjön lagom till gryningen.

Om rådjuren som gjorde mig sällskap och fick mig att le.

Om när jag äntligen fick se norrskenet dansa över mitt hem och rakt in i själen. Inte ens molnen som lade sig framför kunde skymma upplevelsen.

Norrsken över Särnsjön
evigheters evighet
Åt andra hållet var himlen lika vacker

I huvudet har det också rört sig sedan sist. Om kamerabyte, om att plötsligt ha blivit rädd och om känslan av att inte räcka till. Men mer om det nästa gång.

Vad har fångat dig sen sist?

BUCKETLIFE PÅ YOUTUBE

Close
Your custom text © Copyright 2018. All rights reserved.
Close