Bucketlife

När vi lekte loss med skoter på Henryleden

När jag vågar mer än jag tror och riktigt känner hur jag flyttar fram gränsen i den stund jag gör...

Ode till hälsa och lagg

När vi rullade in parkeringen vid Mickeltemplet och tog fram våra längdskidor, ja då jäklar for...

Ristafallet – en tillgänglig och vacker naturupplevelse

Att vara i Åre och inte kunna haka på diverse underbara vinteräventyr pga sjuk - det suger! Tur då...

En vinterdag till arkivet

Det här med att hänga i två veckor med familjen - det är hektiskt, intensivt och alldeles,...

Never stop exploring – saker jag vill kunna

Utveckling är nästan lika viktigt för mig som att andas. Den dagen jag inte är nyfiken på ny...

Mitt 2018 – att bygga en framtid

2018 är i full gång, men jag har varit ledig såhär långt och tagit mig tid att tänka igenom vad...

Det stora äventyret – mitt 2017

I morgon firar vi ut 2017 och det har verkligen var ett av mina mer förändringspräglade år här på...

Wake up, kick ass, repeat – vikten av rutiner

Efter tio månader i kappsäck med mitt bohag fördelat på tre platser och post lite överallt så är...

After work i sin bästa form – fredagshälsning från Särna

En intensiv arbetsvecka är avklarad och så fort jag hade jobbat klart så tankade jag bilen och for...

En efterlängtad påsk i ladan

Förra helgen blev det äntligen, äntligen av. Vi åkte upp till Särna och packade in oss i ladan för...

Vår lada – en dröm som snart är verklig

I helgen åker pappa upp till Särna för att förhoppningsvis göra klart de sista stora grejerna med...

Minus trettio grader i januari

I morse vaknade vi till frostiga rutor och ett kallt kök som ropade på eld i spisen. Utanför hade...
När vi lekte loss med skoter på Henryleden

När vi lekte loss med skoter på Henryleden

När jag vågar mer än jag tror och riktigt känner hur jag flyttar fram gränsen i den stund jag gör det - vilken häftig känsla det är. Oavsett om det handlar om att klara en svår prövning från livet eller att våga gasa loss i djupsnö med en skoter. 

I dag var det som tur var det senare jag fick njuta av, skoter på Henryleden i Särna med min äventyrskompis Sara

Vi började dagen lugnt med brasa och kaffe och jobb. Vid 7:3o satt vi i soffan med varsin mugg och började beta av listan för dagen, till ekorrarnas gangsterljud utanför. Efter ett möte och lite mer jobb så började vi preppa matsäck och outfits för dagens äventyr – en skotertur kombinerat med eldmat och turskidor.

Vi hade blivit lovade en uppsprickande molnighet av YR, men den uteblev, så istället för fjäll blev det skog och tjärn. Och det var ju precis lika fint!

Alla bilder på mig: Sara Rönne

Vi tog svängen om OK och tankade upp skotrarna, innan vi körde upp genom byn och in på Henryleden. Precis som med alla andra fina skoterleder häromkring så är det Särna Snöskoterklubb som ser till att leden är sladdad och redo för roliga vinterdagar. Idag mötte vi ett gäng turister i början av leden, men sen var vi själva resten av dagen.

Vi stannade vid en fint belägen rastplats, som jag inte kommer ihåg vad den heter nu. Vi gjorde eld och styrde varma mackor i mackjärn, till varm lingonsaft och såklart den obligatoriska chokladmjölken från Oatly. Den är given på äventyr!

När vi hade eldat och ätit och jag försökt mig på att burka för första gången (lyckades inte), så frös vi rätt mycket och klockan hade hunnit bli närmare fem, så vi hoppade över skidandet och bestämde oss för att åka hem och göra brasa. På vägen hem stannade vi för lek och fotonörderi där det såg fint ut – det är det fina med att inte ha någon som helst tid att passa och en kompis som är precis lika leksugen.
Jag lajvar skoterproffs
Sara kör som hon inte gjort annat

Sara ska vara här till på torsdag, för att varva jobb med vinterlek. Förutom att träna våra skoterskills (Sara är ju nybliven skoterägare) så har vi tänkt åka både turskidor och längdskidor. Otroligt ändå, att ett blogginlägg som Sara skrev (och jag golvades av) innan vi lärde känna varandra, om att kunna vara ute när det är härligt och lägga jobbet på andra tider, nu faktiskt är verklighet.

Naturligt rik

Naturligt rik

Det är fredag kväll och jag sitter vid köksbordet, hör brasan spraka och sippar på rött vin till maten. Med ett år bakom mig där jag prioriterat tid och lugn framför optimerad fakturering så borde jag kanske känna mig lite pank. Men för att använda en klyscha – jag känner mig så jäkla rik. Nästan skamligt rik.

Att ha förrådet fyllt med ved, får mig att känna mig naturligt rik. Att äta bär från skogen härutanför. Att i hög grad kunna styra med vem, hur mycket och med vad jag vill jobba. Att ha tid för spontana besök här hemma. Att ha naturen precis utanför dörren. Att jag kan bo på en plats som har min historia många generationer bakåt. Att få möta och lära känna nya, inspirerande personer, inte sällan över en eld.

Att få frivillig staplingshjälp av kusinen & hans kompis

Att när jag glömmer matkassarna på Konsum så hör grannen som jobbar där av sig och tar hem dem åt mig. Att jag kan åka skidor till mataffären. Att jag får börja varje morgon med att titta på småfåglarna en halvtimme, utan att känna mig stressad.

Att jag blir rörd varje dag av hur vackert det är här.

Att det är så tyst att jag tycker min egen andning stör. Att det frågas om allt annat än jobb när någon vill veta vem du är. Att jag bara kan ringa en granne när jag inte är här och be dem kolla om det verkligen bara är 2 grader i vardagsrummet.

Att det är fredag och jag ska ta skogsvägen till en stuga utan el för att fira helg. 

När känner du dig riktigt rik? 

När forkörarna kom till byn

När forkörarna kom till byn

Har du hört talas om Forkörarna? Om inte så tycker jag du ska kika in i deras underbara bubbla av svunna tider, strävsamhet och äventyr. Forkörare var motsvarigheten till dagens lastbilsekipage kan man säga. Då var det naturliga hästkrafter och slädar fullpackade med varor som skulle fraktas långt. Så här skriver de om sin förening på sin sajt:

Dalarna Femund Forkörarförening

är en Svensk/Norsk förening som bildades för att bevara och dokumentera forkörarkulturen i Norden.

Innan det fanns vägar var det bara på vintern man kunde frakta varor. Frusna sjöar och myrar utnyttjades för att komma fram till marknader och städer.

Vår viktigaste aktivitet är resan till Röros marknad i februari. 

Varje år passerar de Särna på sin väg mot Röros under vinterforan och i år fick jag äntligen se dem! Syrran var också här av en tillfällighet, en tvådagars workation vi hade, så hon fick också se dem för första gången.

Efter att vi ätit frukost och jobbat några timmar så tog vi skotern över på byn för att möta och uppleva karavanen av hästar, slädar och tappra forkörare klädda i tidsenliga kläder. Vi väntade in dem strax innan Lomkällan/Särnas Skogsmuseum, där de skulle stoppa för lunch.

Johanna väntar på ForkörarnaJohanna väntar pirrigt på karavanen

Känslan när vi såg och hörde 11 ekipage komma genom skogen… Starka, tappra nordsvenska hästar som kämpade med den djupa snön så att det ångade om hela ledet. Riktig gamla träslädar fulla med varma skinn och vävda säckar. Forkörarna som var klädda i ull och päls och vackra gamla detaljer. Det var en mäktig upplevelse för en som älskar både hästar och bygdens historia.

Hur fint?! 

Vilka hästar. De var så lugna och fina fast det blir mycket väntan när de får stanna och laga och fixa eller fastnar i djupsnön.

Precis där vi mötte upp stod de en stund – snön var för djup för att fortsätta längs skoterleden, så de fick ta stora vägen de sista kilometrarna. En härlig syn för de bilister som råkade passera! 

Hästarna fick passa på att fylla på med energi. I två veckor är de ute på resa, i kyla och snö och med tung last. 

Vi pratade lite med några av resenärerna och passade på att klappa på gosiga nordisar. Det är verkligen en riktig favoritras, starka, mångsidiga och med så himla bra lynne. Den dan jag har egen gård och inte reser så mycket, då ska jag ha några hemma.

Lite torka & värme till en svettig häst

Det var en riktigt fin dag igår och ljuset föll så vackert mellan träden på den tjusiga paraden. 

Hästarna trampade igenom rätt mycket på skoterleden. Det är ju ruskigt mycket snö i år, på gott och ont!

Häst med snöskor - ForkörarnaDe hade väldigt gulliga snöskor till hjälp, har faktiskt aldrig sett snöskor till hästar förr. 

Efter någon halvtimme var de redo att köra vidare, nu längs vägen istället. Lena som vi hyr våra nordisar av brukar vara med på delar av den här resan, dock inte i år. Men nästa år har hon lovat att jag får hänga med henne och forkörarna några dagar. Vilken dröm!

Vi vinkade av de tappra forkörarna och körde skotern hemåt igen. Bara för att mötas av riktigt vacker snörök över sjön, färgad guldig av solnedgången.

Forkörare och kvällsolsmagi. Det var en riktigt bra tisdag det. 

Ode till hälsa och lagg

Ode till hälsa och lagg

När vi rullade in parkeringen vid Mickeltemplet och tog fram våra längdskidor, ja då jäklar for det lyckobubblor i hela kroppen. Känslan att äntligen få anstränga mig fysiskt i snön utan förbehåll var banne mig storslagen. Jag ska försöka minnas det när jag känner mig frisk och lat i soffan nån kväll – hur lyxigt det är att vara frisk och hel och bara kunna köra.

Längdskidor har inte varit en stor del av mitt vuxna liv kan jag väl säga. Som boende i vinterfattiga landskap har det liksom inte blivit av. När jag väl varit i fjällen så har jag velat åka utför så mycket som möjligt. Men för några år sedan köpte jag ett reapaket som mest har stått (det här med valla är ju också en tröskel) och nu när jag bor som jag gör så vore det ju en skam att inte låta dem jobba.

Jag bor omgiven av helt ljuvliga längdspår. Idre Fjälls grymma landslagsspår och vackra skogsslingor, Grövelsjön, Fjätervålen och sist men inte minst (eller jo kanske minst, men kanonbra) här i Särna. Uppe i Mickeltemplet ser byns eldsjälar till att preparera och underhålla riktigt fina skogsspår, som också bjuder på en magisk utsikt mot Städjan, Idre och Nipfjället.
Dessutom finns ett fint spår mellan Särna och Idre, där nygamla Raiden ska gå från och med nästa år.

Igår tog Mari med mig till Mickeltemplet, för en after work i skogen. Åh, det var så himla, himla härligt, jag kände mig sådär jobbigt euforisk hela tiden. Haha. Det blev totalt 7 kilometer och vi var helt ensamma med tystnaden och granarna. Längdåkning kan verkligen vara en sån naturupplevelse.

På tisdagar och torsdagar så är det kvällsåkning i slalombacken så när vi kom ut ur skogen så var det full fart i den lilla backen. Det är så mysigt att det går att kvällsåka och att allt sköts ideellt är ju så fint alltså.

Längdskidor MickeltempletMari tog täten och preppade mig för backarna

Ungefär när jag lämnade av Mari så fick jag ett meddelande från hennes kompis Linda, som undrade om jag ville åka utför idag. Jag nöp mig i armen och både ville och kunde. Alltså att bo så här är ju så galet lyxigt!

Imorse hämtade jag upp Linda för några timmars skidåkning på Idre Fjäll. Jag fick hyra skidutrustning, men nu har jag precis beställt mitt första egna skidpaket sen jag var 10. Det har alltid varit mer lönt att hyra än att äga egna tidigare, men nu är det ju tvärtom faktiskt. Från nästa vecka har jag förhoppningsvis ett bra kit med rätt inställningar & storlek.

Alpin premiär på Idre Fjäll

Vi tog oss ganska snabbt över till ostsidan, där det är något roligare backar, dessutom brukar det vara färre åkare där. Och så är jag helt kär i branterna med granar på den sidan. Så vackert! Det var så förbaskat härligt att äntligen få bränna på utför pisterna igen, det är faktiskt två år sedan sist. Alldeles för länge!

Linda på Idre FjällLinda fick stå ut med att vara modell idag. 

Dalarnas längsta på Idre Fjäll

Idre bjöd på lite moln och blåst, men riktigt vackert ljus som silade ner genom molnen här och var.

Vacker utsikt från Idre Fjäll

På Idre Fjäll lärde jag mig åka en gång i tiden. Typ tidigt 80-tal. Det var mycket mer pastell i backarna då vill jag minnas 🙂

Linda med utsikt på Idre Fjäll

Ungefär tre timmars åkning blev det idag, med ett lunchstopp på Toppstugan. Nästa gång tänkte vi åka till Fjätervålen, men det blir nog många åk på Idre Fjäll för mig framöver. Det är skönt att inte behöva stressa över att maxa all skidåkning på några dagar, utan kunna ta det sådär när andan faller på och vädret är smörigt.

Nu när jag är precis nykär i vintersportandet så ska jag tyvärr fara söderut igen, men det blir en kort tur denna gång. Men nästa vecka, då blir det mer lagg på längden och tvären och kanske en skvätt skoter också. Jag längtar redan tillbaks!

En helt vanlig tisdag

En helt vanlig tisdag

Det har inte hänt något särskilt idag. Inga stora kliv, inga överdådiga upplevelser, inte en enda älg till frukostkaffet. Ändå har det varit en himla fin dag. En sån där vardag jag jobbat mig mot, bit för bit, under flera år. Idag slog det mig plötsligt, när jag satt och jobbade och tittade ut på det ymniga snöfallet, att nu; nu är jag här. Det här som var där för några år sen. En vardag jag inte vill lämna.

Jag gick ut och ställde mig i snöfallet. Det var stora, fina sagoflingor och jag älskar hur de skapar ett myller mot timmerväggen mittemot. Utanför hördes bara mina egna steg och snön som föll lovade kroppsjobb och vinteräventyr. Idag har jag skottat men i morgon tror jag att skidorna kommer fram. Jag vilar en extra dag för säkerhets skull.

Jag lekte runt i snön och det är så barnsligt roligt att släppa allt och springa i fluffig nysnö. Jag vill aldrig bli stor.

Men ibland kan jag låtsas. Jag skottade upp gångarna på gården. Fyllde vedkorgarna inne till bredden och kände mig rik. Värmde ny mjölk till kaffet och fortsatte jobba och snön, den fortsatte falla.

Det har varit en helt vanlig tisdag. En underbart härlig, vanlig tisdag. 

Med skoter på Vedungsleden

Med skoter på Vedungsleden

Här sitter jag, framför brasan efter en dag på Vedungsleden. Alltså – vilken skillnad en dag utomhus gör för humöret! Att få komma hem med rosiga kinder, kalla fötter och själen full av natur. Åh, ni fattar inte hur glad jag är över att ha varit ute flera timmar idag. Dessutom på en gnistrande kall och vacker vinterdag, toppad med en solnedgång på ett fjäll.
Jag känner mig så barnsligt glad över den här dagen efter några veckors sjukstuga. Jag är verkligen inte bra på att vara sjuk.

Det härliga med Särna är att en inte behöver planera såna här äventyr flera veckor i förväg – här kan en vara rätt så spontan för det där livspusslet är inte fullt så kämpigt – det finns luft! I går skickade jag iväg en fråga till Mari om vi inte kunde ta en skotertur idag. Lite fika, lite brasa och massor med vinter. ”Absolut, om det inte är alldeles för kallt” svarade hon. Jag blev alldeles nipprig – jag skulle få komma ut och rastas!

Gammelvasslen rastplats, VedungsledenVinter när den är som allra vackrast – kall, snörik och solig! Utsikten från Gammelvasslen.  

Min skoter på VedungsledenVad ska hon heta tycker du? Kanske Speedy Märta, efter farmor? 

Till en början var det lite för kallt, termometern visade 23 minus i morse. Vi tog det lugnt på varsitt håll och väntade in temperaturen och när den krupit upp till 16 minus bestämde vi oss för att dra. Tyvärr var vår nyare (snabbare) skoter inparkerad av den gamla, som vägrade starta med elstarten. Om du har testat att starta en kall skoter med startsnöre så vet du att det är tungt. Jag fick svälja min stolthet och be om hjälp (fasen också) och Mari, Fredrik och deras son Axel kom till mig så att Fredrik fick dra igång fanskapet. Haha.

Vi bestämde oss för att ta Vedungsleden upp till Gammelvasslen, där det finns två slogbodar (gapskjul, vindskydd, kärt barn osv) och en eldplats. Särna Snöskoterklubb är verkligen fantastiska, de har preppat så fina leder, bland annat denna.

Idag var också dagen där jag för första gången testade nya skotern i rätt mycket lössnö. Det har verkligen kommit massor med snö här i vinter och för erfarna och modiga skoteråkare är det drömföre just nu.

Gapskjul vid GammelvasslenGammelvasslens rastplats. Fredrik styrde eld och vi dukade upp matsäcken, medan Axel brassade runt i lössnön. 

Lunch på VedungsledenDet var alldeles för längesen, men idag blev det smarrig toast i mackjärnet igen. Bästa & enklaste utematen!

Mari i motljusMari – inte bara kompis utan släkt också. Min mamma var tremänning med Mari, fast hon och jag är lika gamla och lekte när vi var små. 

Jag är ju mer av en söndagsförare i jämförelse med de som vuxit upp på skotrar (även om jag kört en del och gillar fart!) så det där med att köra i djup lössnö är en liten tröskel. Det är nog ganska jämförbart med skidåkning – det krävs lite mod och bestämdhet för att ta sig fram i meterhögt puder, men när en väl behärskar det så är det så fantastiskt mycket roligare än pistad backe eller led. Jag och Mari har bestämt oss för att vi ska bli grymma på ”off pist”-körning innan säsongen är slut. Håll en tumme!

Efter att vi fikat så fortsatte vi upp mot Vedungen en sväng. Det är ju något alldeles särskilt med fjäll och när vi var så nära var det lika bra att köra upp. Jag har aldrig varit upp till Vedungsfjället förut vad jag vet. Konstigt eftersom det nog är mitt närmsta fjäll egentligen. Vi kom upp lagom till en fantastisk kvällsol och jag blev sådär pirrigt lycklig som jag bara blir i vackra landskap. Åh vad jag njöt alltså!

Fatta att en nyper sig armen med det här framför ögonen. Jag behöver fortfarande vänja mig vid att jag inte är här på en veckas skidsemester – jag bor här! Granne med detta. Det är verkligen livskvalitet för mig. 

Söndagsångesten är lååååångt borta. 

Det var inte bara jag som ville stanna och ta in landskapet och solnedgången som tur var. Den här platsen ligger väl ungefär 50 minuters skoterkörning från min ytterdörr, så hit ska jag återvända och fota många gånger – vilken plats!

Vår nya skoter – vi ska nog ha mycket kul tillsammans vi två. 

På vägen tillbaks stannade vi tillför att köra lite i lössnö. Det är förbaskat kul och så länge jag körde på öppen yta så kände jag mig rätt så trygg. Det blir en större utmaning att köra inne i tät skog och balansera fart med att parera träd. Jag är inte riktigt där ännu, haha.

Axel var kaxig och luftade monsterskotern. 

Fredrik lekte loss med den andra skotern. 

Mari lajvade Darth Vader under tiden. 

När graderna kröp neråt i takt med solen körde vi hemåt igen. Vi vinkade hejdå på Särnsjön och körde hem för att tina på varsin sida av sjön. När jag kom hem hade jag precis de där röda kinderna och sköna känslan som jag längtat efter. Jag tände brasan, satte på en lugn lista på Spotify och satte mig och värmde fötterna framför spisen med en kopp varmt kaffe.
Så tacksam för den här dagen, så glad att jag får bo såhär.

Granskog på VedungsledenTänk att få köra hem via Narnia <3 

Det lutherska arvet, fomo eller jämförelsesjukan?

Det lutherska arvet, fomo eller jämförelsesjukan?

Idag var en riktigt fantastisk vinterdag, helt perfekt för massor av härliga vinteräventyr. Men jag är fortsatt sjuk (vilket kändes när jag skulle bära in tre tunga säckar ved) och även om jag känner mig bättre så var det inte läge för något fysiskt ansträngande idag.

Grejen är att jag ändå inte känner att det är okej att vaska en riktigt gnistrande vinterdag. Inte innerst inne. Jag noterade flera gånger idag att jag gav mig själv en mental piska för att jag satt inne och tittade ut. För att jag vilade i stället för att skida på fjället, gå i skogen eller vara ute och fota och filma allt det vackra. Fomo? Jajemen.

Det var en sån här dag idag. Vinter i sitt allra finaste utförande. 

Jonna skrev om samma känsla i sitt senaste inlägg och ja, det är nog många som känner igen sig. Det finns så mycket vi borde göra, kan göra och när vi ligger still i soffan så känns det som om livet passerar förbi. Numer kan vi ju också samtidigt se hur alla andra gör precis allt, medan vi själva inte maxar livet på samma sätt. Jag har garanterat skapat den känslan hos någon annan när jag delat med mig av ett härligt äventyr.

Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv och haft lätt för att jämföra mig med andra. Prestationsprinsessan och allt det där. Och givetvis blir det ju inte lättare av att en ser ett komprimerat flöde av hundratals andra som tar vara på dagen, livet, ja allt som kan tas vara på. Jag har ändå blivit rätt så bra på att fatta att livet är mer komplext än ett instagramflöde. Och i takt med att jag skapat en vardag jag verkligen trivs i på en plats jag älskar så har det där jämförandet nästan försvunnit.

Men idag kom den där känslan tillbaks. Den lutherska piskan. När jag vaknade strax innan 10 och inte hade energi till så mycket mer än att göra eld, äta frukost och bära in ved. Samtidigt var huvudet fullt av borden. Jag borde rensa och städa. Jag borde vara ute och njuta av den här underbara platsen jag bor på. Jag borde yoga och höra av mig till alla mina vänner. Jag borde, borde, borde.

Det fascinerar mig ändå – det där tjattret i huvudet, varför har vi det? Det bidrar ju inte med någonting positivt överhuvudtaget. Och varför ska det inte kännas ok att vara sjuk och lite off några dagar. Varför känner jag mig stressad över det?

Kanske är det för att jag vill fylla livet med så mycket….liv. Och att vara inomhus kan vara bekvämt, men det skapar inga minnen till arkivet direkt. Ingenting är roligt i för stora doser. Och efter två veckor av inomhus är jag så less. Jag längtar ut. Jag längtar efter att vara fysiskt slut. Rosiga kinder efter en dag ute i vintern.

Jag tror det är viktigt att hitta acceptans. Och att vara snäll mot sig själv. Jag släpper den där piskan nu och inser mina begränsningar. Tänker att det kommer många fler vackra vinterdagar som jag kan njuta av med fulla krafter. Att jag har det bra som inte har större problem än så.

Katta på myren

I morgon ska jag vara ute och njuta av friskluften, men utan puls. Det blir himla fint det också. Tids nog ska jag flåsa mig fram i djupsnö, kasta mig utför backarna i Idre och njuta av en stilla längdtur i skogen. Och herregud vad jag kommer njuta då.

Ristafallet – en tillgänglig och vacker naturupplevelse

Ristafallet – en tillgänglig och vacker naturupplevelse

Att vara i Åre och inte kunna haka på diverse underbara vinteräventyr pga sjuk – det suger! Tur då att Ristafallet finns. När resten av gänget antingen fartlekte nerför Åres backar eller pulsade med snöskor över sjön, så tog jag med mig några kompisar på fotoutflykt till Ristafallet.

Ristafallet ligger ungefär 10 minuters körning från Åre och fallet ligger inte långt från parkeringen. Det är alltså ett väldigt vänligt utflyktsmål för en med smärtande hals och feberpuls, särskilt eftersom det inte kompromissar med skönheten trots sin tillgänglighet.

Katarina och Helena känner jag ju sen tidigare, men också Clara och Jeanette hängde på och det är ju så himla kul att lära känna nya människor. Vi hade med oss kaffe & varm choklad i termos och en påse bullar från Åre Bageri och, såklart, våra kära kameror. Allt klart för vinterhäng i Åre alltså!

Välkommen till Ristafallet!Den vackra träskylten som välkomnar dig till Ristafallet.

Äntligen Vilse vid RistafalletKatarina börjar mjukt med ett klipp till insta stories. Älskar att umgås med andra som oxå gillar att dokumentera!

Clara Bossbloggen vid RistafalletClara passade på att åka rutschkana i snön medan vi fotonördar tog 47 biler i varje vinkel.

Helena kör drönare vid RistafalletHelena passade på att lufta Bruce the drone – ser fram emot att se hennes vyer från fallet!

Jeanette Seflin framför RistafalletJeanette framför det mindre fallet. Vi upptäckte ju att det fanns ett mycket större bakom skogen. Tror nog vi missade det sist faktiskt 🙂

Katta glad vid RistafalletIbland får fotografen fotograferas som en vanlig människa. Tack Katarina för bilden!

Isformationer vid RistafalletPrecis som sist jag var här så blev jag helt hänförd av rummen av is som skapas runt fallet. Vackrare konst är svårt att hitta. Det är så tyst inne i dessa isgrottor och så otroligt vackert ljus. Min kärlek till naturen blir bara större och större.

Clara inne i RistafalletJag passade på att fota Clara till världens vackraste backdrop!

Jeanette & Katarina fotar vid RistafalletSåhär ser det väldigt ofta ut när bloggare umgås, haha. Gör mig spralligt glad ända in i själen!

Efter att Jeanette försvunnit in i skogen och vi andra sysslade med viktiga grejer som att fota hopp framför vattenfall, så hörde vi henne ropa. Det visade sig att det låg ett större vattenfall på andra sidan skogsdungen och vi gick såklart dit. Där passade vi på att fika vårt kaffe & bullar till det dova bruset av ett fruset vattenfall. DET är rikedom för mig.

Ristafallet i vinterskrudVårt fikarum en bättre tisdag.

Katarina vid RistafalletKatarina – min nya gulliga tamagotchi?

Efter fikat gick vi tillbaks i eftermiddagssolen och körde hem till Holiday Club igen. Där sov jag middag i två timmar i min suuuupersköna säng och bara njöt av känslan att få vila förkylningen, men ändå ha hunnit med ett par härliga timmar ute i ett riktigt vackert vinterland.

Om du inte varit vid Ristafallet, passa på att besöka det nästa gång du är i Åre

#inosww – unconferencing with a view

#inosww – unconferencing with a view

Jag är just nu på Holiday Club i Åre tillsammans med ungefär 30 andra medlemmar i Influencers of Sweden. Vi är mitt i #inosww – det vill säga årets Winter Workation. Det är en unconference, där vi deltagare själva skapar innehållet. Hittills har det hållits dragningar om allt från varumärkesbyggande till en workshop i blomstermandala, där HC:s fantastiskt vackra yogasal förvandlades till ett blomsterfyllt skaparrum (alltså ärligt- det måste vara Sveriges vackraste yogasal, med sin utsikt över Åre sjö och fjäll).

I år har jag tyvärr dragits med en riktigt envis (och evigt skiftande) förkylning, så för mig har det inte varit riktigt samma energiboost som förra årets magiska tillställning. Men det är en hög lägstanivå på att byta miljö, umgås med likasinnade och få träffa de där riktigt fina vännerna i ens liv. Jag behövde verkligen några dagar med kreativa själar och fjälluft.

Första kvällen var det välkomstmingel och middag och planering av griden – alltså schemat med konferenspass. Middagen åt vi på Grow och det var fasen det godaste jag ätit på riktigt länge. Den som tror att vegetarisk mat är tråkig måste sättas framför Grow’s Pots & Pans-middagar. Det är både socialt och förbaskat gott.

Sara Rönne och Linda Hörnfeldt Inos Winter WorkationSara & Linda välkomstminglar

Middag på Grow inoswwDen första av tre grymma middagar på Grow

Dag två började med en workshop i värdebaserat självledarskap, ledd av Sanna Sundell. Henne träffade jag första gången för två år sedan, när Linda, Sara, Sanna och jag hade vår allra första Winter Workation här i Åre. Sanna är en sån där person som verkar bestå av 100% varm energi. Dessutom är hon väldigt bra på att leda och utveckla människor och det är därför hon hjälper självaste kungen att coacha framtidens ledare.

Vi fick öva på att lyssna aktivt (öronöppnare!) och förstå vikten av att grunda det vi gör i våra starkaste värderingar. Det var 1,5 timmar som gick otroligt fort och lämnade mig med massor av reflektioner.

workshop Sanna Sundell inosww

Emilia lyssnar aktivt på Sanna 🙂

Sanna Sundell inoswwSanna!

Några åkte iväg på skotertur efter det, jag och Sara tog en promenad på sjön (jo, jag gillar ju sjöaktiviteter som sagt) och sen satt vi med en creative bunch och jobbade i Holiday Clubs coffice-vänliga lobby. Älskar det!

Sara Rönne på ÅresjönSara alltså. Så glad att hon finns i mitt liv.

Katta på Åresjön inoswwEn kan bara bli glad av att hänga i Åre, oavsett febernivå!

Efter att Johanna Nilsson lärt oss att inte jobba gratis och att våga renodla till att göra det vi älskar, så var det dags för Lindas boklansering – så imponerad av att hon skrivit den första boken om influencer som yrke. Boken heter Yrke: Influencer och kan beställas här! Heja Linda!

Det var första dagen det – och  återigen kan jag konstatera att det är riktigt lyxigt att få leva i den här känslan av att ha ett stort gäng kollegor som man verkligen tycker om och som brinner för ungefär samma saker som en själv.
Det är verkligen ovärderligt för mig att få till dessa träffar .- i små och stora sammanhang. Och jag älskar att jag nu får gå på konferenser där blomstermandalas är ett workshoptema? Love this business!

Vad kollegorna skrivit om vår Winter Workation

Hanna Wendelbo skickar ett vykort från ett vintrigt Åre!
Dryden  landade rakt ner i snön från cykloner & palmer på Mauritius.
Lanclin är tacksam!
Emilia Westerström har åkt skidor snabbare än vanligt.

 

Anden är villig men köttet är svagt

Anden är villig men köttet är svagt

Jag var ju till Stockholm förra helgen för en parad av födelsedagsfirande och där härjar visst en elak vinterbacill runt just nu. När jag kom hem i måndags hade den redan kickat in och jag har gradvis känt mig sämre under veckan. Även ont krut alltså!

Trots det har veckan varit riktigt jäkla rolig och effektiv och egentligen vet jag inte hur jag orkat. Men, det har liksom varit en vecka helt knökfull med bra saker på tema framtidsbygge (ääääälskar verkligen det, ifall det inte märkts ;).

Pappa & syrran kom hit i onsdags kväll och sen dess har vi jobbat intensivt! Vi har haft en till heldag med visionsbygge här i ladan med vårt härliga ”glesbygdsframtidsteam”, vi har poddat (jo, mer om det snart!) och ja, snörvlat. Några gnistrande och kalla kvällspromenader under stjärnhimlen har vi hunnit med också, även om jag får puls av att stiga upp ur sängen just nu.

Workshop i ladanEtt jäkla bra gäng (minus två coola tjejer som inte kunde). Vad gör en förkylning när jag får engagera mig i utveckling som ligger nära hjärtat!

Jag längtar så jäkla mycket efter att vara ute och svettas i vintern. Och att gå ut och fota i naturen. Jag har inte gjort något av det sen innan jag åkte till Stockholm. Jag vill gå med snöskor, åka längd och åka utför såklart. Och köra skoter!

I morgon åker jag till Åre för en riktigt efterlängtad workation – nämligen Inos Winter Workation  – som ju var en av förra årets härligaste upplevelser. Jag hoppas få både röra mig och fota massor där och jag VET att jag kommer få en rejäl injektion med pepp, inspiration och massor av nytt att lära mig. Och få köra skoter!

Ses vi där? 

Winter workationEn alldeles särskilt vacker vinterdag

SnowmobileOch en alldeles särskilt vacker skotertur

A day on the snowmobilesMina skoterpolare i Särna – Mari & Linda

Never stop exploring – saker jag vill kunna

Never stop exploring – saker jag vill kunna

Utveckling är nästan lika viktigt för mig som att andas. Den dagen jag inte är nyfiken på ny kunskap och ny erfarenhet, ja, då är jag nog inte ens.

Jag nämnde i mitt inlägg om 2018 att jag tänker jobba lite mer fokuserat med saker jag vill lära mig i år. Jag har inte tänkt gå några kurser eller utbildningar i år, utan det handlar om självstudier. Det finns ju enorma möjligheter att lära sig själv genom online-material och flitig träning, helt klart något av det jag gillar allra mest med nätet.

Jag har hittills bestämt mig för två ”ämnen” jag vill dyka in i och jag vill ta ett per kvartal, så jag väljer lite mellan vad som ska bli de sista två.

Q1 – FILM

Första kvartalet har jag vigt åt film – detta härliga, roliga och svåra område! Jag inser att det finns precis hur mycket som helst att lära sig om film, men jag har satt några (tror jag) rimliga mål.

Storytelling – jag vill bli bättre på att planera filmandet och berätta en historia. Nu kör jag ganska spontant och missar säkert viktiga delar när jag gör mina små stämningsfilmer. Jag har ett gäng vlogg-klipp som liksom aldrig blev för att jag glömde bort att dokumentera allt. Det blir ju lite luckor i storyn då, haha.

Filmredigering – jag vill ha riktigt bra koll på alla grundjusteringar och kunna lägga in lite roliga effekter och grafik. Det här känns som den riktigt stora biten, för det finns ju verkligen hur mycket som helst att lära sig. Men jag kommer fokusera på Premiere Pro och möjligen nosa på After Effects lite också.

Min bästa fotonörd, som är precis lika nyfiken på nya kunskaper som jag! 

Målet för mig är att bredda mitt berättande – film ger ännu en dimension till att förmedla upplevelser och tankar, utöver text och stillbild. Jag vill bli mer ”flytande” när det gäller att tänka och skapa film – från planering och att vara framför kameran till redigering.

Mitt ”examensprojekt” då? Jo, jag har tänkt göra en film som presenterar mig och mitt liv här i Särna på ett kul och inspirerande sätt. Det är planen nu i alla fall, vem vet vad som händer på vägen – kanske blir det the secret life of ekorrar?

Vad planerar du att lära dig eller testa på i år? 

Vinternatt

Vinternatt

Januari har bjudit på väder så här långt. Riktigt kallt och rejält med snö. Det känns så lyxigt att ha så mycket vinter, efter många år där jag tvingats maxa vintern under några få semesterdagar.

Jag tycker väldigt mycket om ljuset såhär års, men i år har jag verkligen fördjupat min förälskelse i mörkret också. Det har blivit många nattpromenader under månsken och stjärnhimlar. Jag känner mig sådär ödmjukt liten och samtidigt väldigt nära hela alltet när det bara är jag, stjärnorna och knarrandet i snön.

Men det är inte helt riskfritt att traska runt på nätterna! Häromkvällen var jag ute och gick med snöskor på sjön, djupt försjunken i tankar. Över halva sjön låg lite snödis och det var sån där mysig spöklik känsla liksom. Jag kunde se ljusen från gårdarna och någon enstaka vägbelysning.

Efter en halvtimme började jag vända hemåt och tog sikte på ”mina” ljus. Men efter ett tag kom jag till en udde som inte borde vara där. Jag kikade runt och försökte greppa vart jag var, men det stämde inte alls med min mentala karta så jag fick liksom inte ihop det.

Jag korsade en skoterled och tänkte att nu vet jag i alla fall. Vände och knatade åt rätt håll. Tills jag kom till stranden och insåg att ingenting stämde. Jag hade ingen aning om vart jag var, haha. Plötsligt såg jag tre björkar i rad som jag hade fotat dagen innan och insåg att jag hamnat på andra sidan sjön, precis mittemot oss. Det var en surrealistisk känsla, att bli så totalt bortkollrad av lite dimma.

Jag får väl ta mina nattpromenader på mer stjärnklara nätter framöver. Det är ju inte så tokigt ändå. 

Särnsjön, en dimfri natt.

Det är som att vandra i en vintersaga.

Vilan och evigheten. Alla borde få uppleva en promenad i en vinternatt.

Katta

Katta

Sommaren 2014 tog jag ett stort steg jag inte ångrat. Jag sa upp mig och började jobba med två saker jag drömt om ett tag; att bli min egen chef och att bygga min bästa vardag, mitt bucketlife. Det blev ett sätt att leva och den här bloggen. Jag har nyligen bytt livet i Stockholm mot ett enklare och friare liv på vår släktgård i Särna, en liten by i norra Dalarna. Jag frilansar, bloggar och fotar så mycket jag kan och lägger bit för bit i mitt alldeles egna livspussel.

Följ mig här

Kategorier

Arkiv

Instagram Feed

Something is wrong.
Instagram token error.

Facebook

Bloglovin

Follow