oktober 2014

#Throwbackthursday

Skattjakt och musbajs stod på dagens agenda – det var dags att röja i uthuset (som är sommarens drömprojekt). Det var en #throwbackthursday i ordets rätta bemärkelse – en av alla saker vi hittade i uthuset var en handgjord ask från 1869. En annan bortglömd skönhet var en vackert tecknad utgåva av Törnrosa från 1951.

Vi hittade också väldigt mycket musbajs och fågelskit, det var högt och lågt därute.

Det var också en throwoutthursday -en fullpackad släpvagn senare har ladan börjat sin resa mot vår framtida samlingsplats. Den kommer bli alldeles, alldeles grym!

Ser ni potentialen?

0F9A8009
 Dagsverket

0F9A7908
0F9A8055
 Vintagehimlen?

0F9A8054
 Äkta mormorskängor. Fast troligen gammelmormorskängor.

0F9A8050
 Kaffekvarn som fortfarande funkade

0F9A7923

Ditten och datten finns det här…

0F9A7927
 Spara eller slänga? Vi har inte bestämt oss än. Vad tycker ni?

0F9A8047
En del av spara-sakerna. Lite rengöring bara så är vi hemma! Känns som att jag ska anmäla mig till en möbelrenoveringskurs 2015…

Rötter

Har ni sett ”Allt för Sverige”?
Jag blir lika rörd varje gång de där amerikanerna får uppleva platserna som deras förfäder kom ifrån. Jag har också förundrats över kopplingen som de känner, känslorna som svallar fram så fort de ser den gamla gården eller får historien berättad för sig, på platsen där allt började.

Jag har ju starka känslor kopplade till flera platser, men det är för att jag själv har upplevt så mycket där. Sen kan jag förundras över för mig okända platser där människor eller naturen lämnat efter sig urgamla spår. Jag skapar små scener i huvudet, försöker se öden framför mig. Men det stannar liksom där.

Men idag fick jag uppleva en liten del av det där som amerikanerna upplever. Känslan att vandra runt i lämningar och veta att människorna som levde där, om än ansiktslösa, att deras slit och val är skälet till att jag finns. Det är fanimej mäktigt.

Pappa visste som tur var det här, som var helt okänt för mig fram till idag. Trots att jag vuxit upp i de här trakterna. Han klämde ur sig ett ”har du varit i Skärvallen? Där dina släktingar på mammas sida bosatte sig på 1800-talet?”.

Han guidade oss fram på stigen genom skogen, samtidigt som vi spanade efter älg (det är jaktsäsong och pappa kom direkt från passet). Han berättade historien om norrmannen, som inte fick bosätta sig i Mörkret, utan hittade sin egen plätt, röjde träden och byggde sin fäbodvall. Och enligt legenden släpade han en järnspis på ryggen, hela vägen från byn. Troligen den som finns med på bild härnere. Mäktigt som sagt.

Något som slog mig idag, är att äventyren finns närmare än en tror. I dag blev ett avstamp för ett av mina kommande, som vuxit fram ett tag, men formade sig till ett första beslut när jag traskade där i skogen, vid fjällfoten. Det här ska bli en del av mitt liv, igen. Back to the roots.

0F9A7816_1
0F9A7842_1
bucket-life_1
dad-gabriel_1
dad-guides_1
fallen-house_1
iron-stove_1
katta-roots_1
old-house_1

Lång dags färd mot nattComing home

Framme. Hemma.

Särna är en av de där väldigt få platserna som verkligen är hemma. Det är så härligt att ha en sån. En där tiden liksom stått stilla, trots att det finns sorgliga tecken på att den inte kan göra det. Men alla de personer som saknas i mitt liv är väldigt mycket mer levande här. Alla minnen i alla vrår gör att deras frånvaro liksom raderas lite. Och jag njuter av det.

Jag njuter också av det kompakta mörkret, den totala tystnaden – förutom vinden i träden – och det slitna men hemtrevliga köket där en inte kan göra annat än att fika, prata och värma sig vid vedspisen. Och jag kan svära på att farmor sitter där, på sin stol vid fönstret. Och oroar sig över att vi inte äter tillräckligt och att vi ska åka till utlandet och att vi gått ihop för mycket.

Imorgon väntar skattjakt ute i ladan (det står massor av gamla saker där sedan mormor flyttade från sitt hus) och ett besök på pappas älgpass, ungefär vid Njupeskär. Åh vad jag älskar att vara här.

Har du en sån plats, som format dig och som alltid, alltid kommer vara hemma?

fire-wood

grandmas-chair
We’re here. I’m home.

Särna is one of the few places thar really is home to me. And I love it that I have a place like that. One where time never passes. Despite all the sad evidence that it actually does, everyone that’s missing is so much more vivid here. Every last spot here carries memories and that makes their absence less tangible somehow.

Something I also enjoy is the pitch black night. And the silence – only disrupted by wind in the trees. Oh, and the worn but comfy kitchen, where it’s impossible to do anything but eat, talk and warm yourself by the wooden stove. I swear grandma’s sitting there, on her chair by the window. Worrying about us not eating enough, going abroad or loosing too much weight; ”have some more, you look so skinny”.

I look forward to tomorrows treasure hunt in the barn. There’s loads of old stuff there from when my other grandma moved out from her house. I’ also visit my dad and my little brother on their hunting adventures, right about here Njupeskär. Oh, how I love being here.

Do you have a place like that – one that’s always home, no matter what?

fire-wood

grandmas-chair

Life design

Hörni, nu är det höstlov på gång! Jag tror faktiskt det är första gången jag har det.
Vi ska upp till fjälls och fixa och dona med familjegården, köra ner gamla grejer efter mormor som förhoppningsvis inte är helt skadade av väder och vind. Det kan nog bli en och annan tur med fyrhjulingen också, snön har inte lagt sig ännu.

Som en liten teaser tog vi cyklarna till den lokala skogen här i Norrköping – Vrinneviskogen. Där finns en naturlekpark och såklart skog. Jag fick äntligen tränga med mjukt barr under fötterna igen och sen lekte vi i hinderbanan.

När vi lekt klart tog vi cyklarna hem till betongen. Och ännu en gång känner jag att jag vill ha naturen alldeles utanför min egen dörr. Det är helt klart nästa element i den där livsdesignen.

airia_running

Nya, härliga löparskor, riktigt snabba!
forest_tabata
Katta_forest
Linnea_forest

Jag ska kasta mig i din famn

En del dagar är mer än andra. Mer sorg, mer glädje, mer av allt.

Just idag har det varit en sådan. Strax efter 1640 passerade vi 15 år utan mamma.
Jag och min syster – tillsammans nu som då. Vi och några till. Några alldeles förtjusande som gjorde dagen så mycket lättare. Men oj vad nära glädje och sorg finns. Alla starka känslor för dem, får mig att minnas att hon aldrig fick lära känna dem. Och de henne.

Här kommer lite glädje i bilder. Och sen lite sorg i ord, skriven för 8 år sedan på dagen.
Så är livet. Lycka och sorg, möten och avsked. Och så himla mycket kärlek däremellan.

amanda
cheese
nieces
amanda-table
mom
toast-skagen
Amanda-piercing
me-amanda

Hej mamma.
Jag har satt mig för att skriva ett brev till dig. Du kan nog inte läsa det men jag behöver skriva det. Det svämmar över ibland, saknad och sorg i form av tårar. Ibland känns det som att du tar emot mina ord när jag skriver till dig. Fast du ligger nerbäddad i en sömn som jag inte kan väcka dig ur sedan den där dagen för sju år sedan.

Tänk att jag har kunnat ringa dig en gång i tiden. När jag var ledsen eller glad lyfte jag luren och du svarade. Du var en väldigt levande person då. En som alltid brydde dig om oss, såg till att vi hade det bra, oavsett vad livet bjöd på för svårigheter.

Kommer aldrig glömma när jag satt på min första långa utlandsvistelse, ensam och med hemlängtan och du var sjuk redan då. Men du skickade paket, mellan cellgiftsbehandlingarna. Med påskägg, pengar, skor när jag frös, små vykort för att muntra upp.Du glömde inte bort mig. Och jag ska alltid minnas dig för den du var.

Det är väldigt tomt nu där du tidigare fanns. Mycket har hänt, så mycket som du inte vet om. Du har fått ett barnbarn, en liten docka med stor personlighet. Det är så mycket som vi och du har gått miste om som vi skulle ha fått uppleva tillsammans. Jag hann knappt bli vuxen innan du försvann och med dig en stor del av min trygghet.

Ibland vill jag skrika. Slåss, gråta, sparka. Varför?? Vad var det som gick snett? Varför är du inte här med oss, varför kan vi inte luncha på stan, prata, kramas, resa, shoppa, fika?

Varför blev du en myt för mig istället för en vardaglig verklighet?

Den är en molande värk, din frånvaro. Ibland försvagas den, jag kan vara lycklig, jag lever. Men du är inte här och delar det med mig.Jag är så ledsen för att du inte är här. Så in i själen ledsen, det känns i hela mig och jag kan inte göra något åt det. Jag hoppas du kan hjälpa mig genom tiden som kommer, på nåt sätt.

Jag drömde en gång att vi pratade du och jag. Du berättade för mig att ni som lämnat oss lever ett liv på andra sidan och att ni inte kan se oss hela tiden. Men drömmen är en port mellan dessa världar, där vi möts när vi drömmer om varandra, och just då drömde du och jag om varandra. Och då möttes vi. Det var så verkligt när jag vaknade, jag hade verkligen fått prata med dig. Jag var så lycklig då. Jag tror fortfarande på det, vill tro det.

Idag ska jag pussa på systerdotter och krama syster och tänka på dig, att du får vara med oss. Idag är det sju år sedan vi sa ett sista hej då. Jag kan fortfarande inte fatta det. Du är verkligen borta.Men min kärlek är kvar. Den kommer alltid vara här så länge jag är det.

Och sen, när vi ses, ska jag kasta mig i din famn, ta igen allt, berätta allt. Och aldrig låta dig lämna mig igen. Älskade lilla tappra mamma.

Om ni ser det här så tryckte jag på knappen

Jag började skriva ett viktigt inlägg. Viktigt för mig i alla fall. Och det som gör det så viktigt är att jag har så svårt för att skriva det och för att lägga ut det. Och det får mig liksom att tro att det är precis det jag borde göra.

Det handlar om något så kontroversiellt som….TADAA: rädslan att inte duga! Att göra fel, göra någon besviken, upprörd, uttråkad, ledsen, take a pick. Vilken shocker, eller hur? Men det är något jag funderat väldigt mycket på det senaste året (eller nja, det är nog några år till om jag ska vara ärlig. Typ 30). Den stora knäckfrågan liksom, tänk om jag inte lever upp till förväntningarna (vilka de nu är)?! Då går väl världen under?

Grejen är ju att den egentligen inte gör det (om du inte råkar vara högsta chefen i ett jättestort land och råkar mucka lite för mycket med den där höga chefen i det andra stora landet. Då är oron faktiskt befogad). Faktum är ju att det är vi själva som bryr oss mest, som ofta är den egna största kritikern. ”Alla andra” har ju fullt upp med sitt. Vilket förmodligen innefattar att undra över vad andra tycker om dem. Ändå är det så himla svårt.

Sara skriver så bra om att göra något för sin egen skull, för att det är roligt. Och det är något jag övar jäkligt mycket på, att släppa alla prestationskrav, alla krav på perfektion, alla inbillade förväntningar. Särskilt när jag gör något som ingen annan egentligen behöver gilla.

Och jag antar att det finns fler därute. Som vet att en inte ska bry sig så mycket om vad andra tycker, men som liksom gör det ändå. Som tänker att allt ska bli perfekt, direkt. Och som är rätt trötta på det. Eller?

make-your-music1make-your-music1

Change of plans

– Japp, så blir det precis som förut alltså, haha!

Det konstaterade E när jag berättade att mitt uppdrag växt till så gott som heltid kommande månader. Och jo, lite rätt har han ju. Fast samtidigt fel. Det är jättelångt från förut faktiskt. Framförallt så kommer jag kunna jobba på distans halva tiden.

Jag har nog inte hunnit tänka riktigt på att vara orolig för framtiden. Eller det faktum att jag inte kommer ha betald semester i sommar. Det tror jag definitivt att jag kommer bli varse dock, för jag har ju bara börjat.

Vad menade E då? Jo, det där med tiden. Ett lyxproblem i dubbel bemärkelse, tid är ju nutidens guld och jag kommer inte ha så mycket som jag tidigare planerat för mina egna projekt. Att göra ett bra jobb för min kund går solklart först såklart. Men jag släpper inte det andra heller.

Med time boxing, planering och fokus ska jag jobba på med de mål och projekt jag satt upp – de saker jag vill göra. Framförallt är jag så himla, himla sugen. Det är vildmark och fotografi som jag vill ha extra mycket av nästa år – och det är ju intressen med äktenskapstycke.

Jag lär bli en super-user av mitt älskade Wunderlist fram till jul – min hjärna just nu. Det är så intressant hur olika alla planerar och vilka verktyg som är favoriterna – en hederlig papperskalender, anteckningar i mobilen, Excel, Google kalender…Vad använder du? Analogt eller digitalt?

planning-kanban

Så mycket bättreSo much better

Saker som gjort min lördag så mycket bättre:

Vänner
En massa promenerande i en vacker stad
En eftermiddagslur
Tända ljus (med bara stearin)
Känslor högt och lågt
Fina, mäktiga tolkningar i ”Så mycket bättre

Hoppas att något eller någon gjorde din dag en hel massa bättre!

calm-fast
sunny-melon
friends
breakfast-anglais
breakfast-candle

Things that made my day so much better:
Friends
Lot’s of walking through a beautiful city
An afternoon nap
Lit candles on the old table
Feelings, high and low
A sudden idea that rooted instantly
Incredible interpretations in ”Så mycket bättre” (So much better)
Did anything or anyone improve your day today?

calm-fast
sunny-melon
friends
breakfast-anglais
breakfast-candle

Finfredag

3-2-1…NU börjar en härlig Stockholmshelg! Dagens to-do’s är avbockade, jag är (snart) ombytt och klar att bege mig till en av de där härliga människorna som heter Sara. Vi ska äta thai, prata väldigt mycket och göra något som vi aldrig gjort tillsammans förut. Något som – om det lyckas liksom – kanske dyker upp här någon gång framöver.

Det känns som att det här kan bli en riktigt bra helg – den smygstartade på Zocalo med Annie och en otroligt ljuvlig lillspark med fredagstofs och kommer avslutas med en annan av de härliga Sarorna. Däremellan väntar helgfrukost och rätt många fullkomligt oplanerade timmar. Det riktigt pirrar i kroppen!

Har du några roliga planer för helgen? Eller en härligt oplanerad en?

happy-weekend

Jag vill inte sitta fint

Nu har jag ägnat två heldagar till att bara sitta och det fullkomligt kryper i kroppen. Det måste finnas bättre sätt att konferera på?
I en stor grupp är det såklart svårt att ta ett promenadmöte (något jag annars rekommenderar för diskussionspunkter), men just nu drömmer jag om löpband istället för stolar eller åtminstone en obligatorisk rask promenad på för- och eftermiddag i stället för fika. Tokobligatorisk.

Att sitta är den nya rökningen sägs det ju och jag trivs verkligen inte med det. På mitt förra jobb hade jag ett höjbart bord och vande mig snabbt vid att stå konstant. Kroppen känns inte alls lika ihoptryckt efter 8 timmars jobb om du har stått upp.

Jag ska i alla fall försöka räta ut den genom att gå hem från Centralen nu. Alltid nåt!

Nån som kommit på den perfekta lösningen på sittproblemet när en inte riktigt bestämmer själv hur dagen ser ut och när pauserna kommer?

trolltunga

Här skulle jag gärna dra saker i långbänk!