Wedding week

Wedding week

Det är overkligt, men nu är vi här. På Gotland, i början av bröllopsveckan. Strax efter 17 rullade vi in till det vackra huset med den lummiga trädgården i Fide. Nu väntar en hel del bestyr kommande dagar och jag börjar i morgon bitti med veckans kanske viktigaste förberedelse; att fixa fejkade fransar inför tårfesten på lördag. Det har redan varit nära flera gånger – när en strålande vacker syster anlände strax efter oss efter att ha testat en bröllopsuppsättning och sminkning – ja då blev det blankt i ögonen.

Hon, min stora fina syster, gifter sig med världens bästa Ola på lördag. Jag ska bara njuta hela veckan av detta fina!

Johanna vidvinkel amanda dolly-collage flowers-fide

The one with all the rain

The one with all the rain

Jag är lite oduglig just nu. Förra veckans intensiva jobberi och så den där skälvande upploppsrakan till syrrans bröllop, ja jag kan helt enkelt inte förmå mig att till exempel vara en duktig kompis och höra av mig massor, eller planera sommaren, eller fixa allt med ekonomin eller blogga i vettig frekvens med vettigt innehåll. Men så är livet ibland.

Allt mitt fokus just nu är riktat mot lördag den 27 juni och innan midsommar kände jag nästan att vad fasen, måste vi hålla på och fira det också? Men, ett dygn med Erics komplett underbara familj raderar helt och hållet såna tankar – det är alltid lika värt det att åka dit!

Tyvärr måste jag meddela att det inte blev någon midsommarcykling i år – för första gången sedan 2011. Vi åkte ut kvällen innan och väderprognosen liksom det faktum att cykeln inte är ett smack servad på 3 år och har pyspunka fick mig att prioritera bort det helt enkelt. Trist att bryta en omtyckt svit, men så är livet ibland.

Trots regn och rusk hade vi en underbar midsommarafton. Vi fick gosa med släktens färskaste medlem Belle, klä midsommarstång och dansa runt densamma och sedan klarades femkampen av i en kollektiv motståndsrörelse mot vädermakten. Femkamp medelst paraply.

femkampDen prestigefyllda femkampen kan ICKE ställas in!

midsommar-15-1En personlig paraplyhållare och odåliga kläder löste den saken…

katta-dansLiksom dansen runt midsommarstången (som vi hjälpte till att klä – väldigt kul).

katta-midsummer

 

Jag höll humöret uppe med min allra första egengjorda krans. Oformlig och lika lustig att se på som grodorna, men egengjord!

På tisdag vänder vi kosan mot Gotland, för att göra klart de sista förberedelserna på plats på öjn. Härliga tider!

Upploppet

Nu börjar det verkligen dra ihop sig till vad som verkligen är årets bröllop, nämligen min systers. 12 dagar kvar idag och jag är jättenervös! Dels för tal och sång, men framförallt för alla känslor som den dagen kommer innehålla. Jag satt med en klump i halsen och tårar i ögonen i lördags när vi tittade på bröllopssändningen i soffan – hur ska det då inte bli när min syster vigs?

Jag har redan bestämt mig för att göra ögonfransar och färga brynen så att jag inte behöver torka mascara från kinderna, men det finns INGENTING som hjälper mot gråt när en ska sjunga. Har ni provat? Det GÅR inte att sjunga med gråt i halsen! Hur det går vet vi om 14 dagar 🙂

Jag kan i alla fall summera en fantastisk Stockholmshelg som en bra uppladdning inför upploppet de närmsta två veckorna. Ni vet det galna racet till sommarlovet. Det är tjänsteresor, bröllopsfix deluxe, en ansenlig mängd jobbplanering. Om bara lite mer än en vecka går färjan till öjn och då ska allt vara klart. Hjälp.

Har ni också en intensiv målraka fram till semestern, eller får ni trappa ned lite soft till rätta sommarfeelingen? 

MohedaÄntligen fick vi vår Piren-premiär med bubbel på bryggan i solnedgång. Femte året vi hänger där nu.

sommarEn fotbild om året!

Katta-piren sunsetDet är få platser i stan som bjuder på den här storslagna showen.

Himlen-view-stockholmEfter det gick vi till ännu en view point – Himlen i Skrapan, som ju verkligen gör skäl för namnet. Stockholm är magiskt vackert från ovan.

selfieWindow selfie innan hemgång efter en mycket bra dag och kväll.

Sommartider och framtider

Sommartider och framtider

Såhär års längtar jag alltid ut på landet. Vad gör vi i stan? Vad gör vi inpackade i små lådor hela dagarna? Hemmalådor och kontorslådor och transportlådor.

Idag har jag faktist inte varit i någon låda alls. Bara ute, trivts med människor jag tycker om och med solen och gräset runtomkring.

Jag har så många tankar om mänskligheten, planetheten och evigheten som virvlar runt därinne. Kanske att de kommer ut i något begripligt här snart, vem vet. Som Annie brukar uttrycka det, ”idag har jag lite weltschmerz” och det brukar bli så på särdeles vackra dagar, särskilt när de innehåller vackra skolavslutningar som med naturnödvändighet lyfter fram tankar om en ljusnande framtid som grumlas av klimathot och fundamentalister och krig.

Men misstolka mig rätt. Det har varit en alldeles underbar sommardag som jag nu ska avrunda med skön sömn i sommarnatten. Hoppas ni haft en riktigt härlig en ni också.

skolavslutning linnea

 

Jordmån

Jordmån

Jag lyssnar just nu på Outliers av Malcolm Gladwell och är det något jag gillar så är det att få tankeinspiration och nya perspektiv genom att ta del av andras spaningar, analyser och resonemang.

Den här boken är kanske ingen lifechanger, men han tar upp en rad faktorer som påverkar framgång (den mer amerikanska definitionen av framgång förvisso), men som inte ofta nämns. Han menar att vi i allt för hög grad tillskriver all framgång de personliga egenskaperna och bara dessa. Målinriktning, talang, individen i sig.

Gladwell vill lyfta att det nog inte ger hela bilden.  Det innebär ju att vi alla vore helt och hållet självförsörjande och egenformade från att vi föds och det är ju helt omöjligt när en tänker efter. Det är så mycket som formar oss och skeenden som visar sig gynna oss eller stjälpa oss, oavsett potentialen vi sitter på. Jag kan fundera på hur många kvinnliga Mozarts och Shakespeares som hade funnits i våra historieböcker, om bara kvinnor hade haft en plats som annat än hemkeepers.

Det räcker ju med att gå till den nu levande omgivningen och en själv egentligen. Ett kapitel som intresserar mig särskilt, är hur viktig miljön, kulturen, det sociala arvet & människorna omkring är i formandet av oss under uppväxten. Uppmuntras vi aktivt av föräldrar och andra vuxna, eller får vi höra att vi nog inte kan. Eller får vi kanske inte höra något alls?

Jag har själv tänkt på det här och fascineras otroligt över hur olika vi faktiskt tänker kring vår egen förmåga. Startläget liksom, innan vi ens provat.Hur olika vår tro på oss själva är och hur det faktiskt påverkar vad vi väljer och gör

Jag kan tänka mig det som ett lopp ibland. För att måla upp jämförelsen är det som om en del står i gummistövlar på en åker 3 mil utanför arenan, medan andra står topputrustade på startlinjen, för samma hundrameterslopp. Till syvende och sist är det upp till den egna talangen och hårt jobb hur det går i loppet, men startsträckan blir olika lång. Och vissa kanske aldrig ens letar efter arenan så att säga.

Flera stora studier som Gladwell hänvisar till visar att det har en mycket stor påverkan var och vad vi kommer ifrån – även om två personer har samma förutsättningar vad gäller talang och intelligens. Har föräldrarna inte synen att man kan påverka sitt liv, om de inte har pluggat, har ett jobb, om de har misstro till samhället osv etc, så slår det med större sannolikhet igenom även på barnens senare val i livet.

Jag har t.ex vuxit upp i arvet av den gamla svenska arbetarkulturen i en pytteliten by. Jantes starkaste fästen och inte direkt en grogrund för visioner och bildning. En grej som jag i vuxen ålder insett har påverkat mig mycket är skamgrejen i att gå en annorlunda väg, eller bara följa sin vilja egentligen. ”Vad ska folk säga?” ”Vad ska de tro om du gör sådär?” ”kommer du verkligen klara det där?”. Det är också bra att gå den breda vägen. . ”Plugga det här, det är säkrast för att få jobb”. Trots att mina föräldrar faktiskt bröt upp och gjorde en lång resa från den lilla byn de kom ifrån och jag föddes i Stockholm, så finns ju präglingen kvar.

Jag vet att det i grunden var en stor välvilja och oro att vi skulle bli besvikna eller kantstötta som låg bakom. Att vi skulle tufsas till, inte bli omtyckta. Livssynen, ja det var ju vad de hade med sig från sina respektive uppväxter. I en liten by skvallras det enormt och det är inte positivt att sticka ut så att säga.

Det blev ändå missriktat, för vad tar barn med sig? Jo exakt det de sa såklart! Grundbudskapet – om än inte menat så – är ju att en inte duger som en är, utan hela tiden måste förhålla sig till vad andra ska tycka. Jag har alltid varit orolig att jag inte ska lyckas, att folk ska prata om mina fadäser, att jag inte ska duga eller vara omtyckt. Att jag ska behöva skämmas eller göra i värsta fall, göra någon besviken. Det är nog mitt farligaste faktiskt.

Jag vill inte använda det som en ursäkt för allt jag inte vågat eller gjort, men oj vad jag fått slåss mot det där inom mig själv. Jag har ju en inre rebell, en upptäckare, en som älskar livet och vill ha ut massor av det och ironiskt nog så tänker jag samtidigt att det är lite fel att vara sån.

Tack och lov så hade jag ändå möjligheter att låta äventyraren vinna – tack vare att mamma & pappa lät mig växa upp där det fanns andra influenser. Den där äventyraren har vunnit många interna strider och jag har gjort en massa saker som jag inte trodde jag kunde eller vågade innan. Men den där korpen har ofta suttit där och kraxat ”du kommer misslyckas, du kommer göra bort dig, du är inte så vass som de andra, som vet preciiis vad de gör”. Jag har bara blivit bättre på att knipa ihop näbben på den, i takt med att jag gjort, vågat och ibland lyckats.

Jag kan ibland undra – hur hade det varit utan alla inbillade föreställningar, utan det där arvet? Om jag bara hade haft en orubblig tro på mig själv från början och skolats i att ta för mig ordentligt av livet. Inte brytt mig om vad andra skulle tänka eller tycka? Hur mycket kraft hade jag haft då?

Det är egentligen inget jag tänker ägna mer energi åt – jag är glad för alla mina erfarenheter och vart jag landat och jag tror på sätt och vis det gjort mig lite starkare – men det tål att tänkas på.

Idag då? Jo, korpen sitter där dagligen och dåliga dagar så tror jag honom. Men de bra dagarna är fler nu och jag är bättre på att visa honom fingret. Men kanske kommer han alltid finns kvar och spöka lite.

Nu jobbar jag målmedvetet för att forma livet jag vill ha och struntar faktiskt blankt i om det verkar knasigt för andra. Eller nej, jag bryr mig, men jag låter inte det styra besluten, så länge jag inte sviker någon nära. Det jag kan snubbla och fega ur på är snarare tron på att jag ska klara av något. Jag vet att det kommer att komma bakslag och irrvägar, men det är banne mig ingen korp som håller i trådarna längre – det är jag. Och pappa – ja, han är faktiskt en av mina största påhejare!

katta-forest

Just to do your thing’s the hardest thing to do