september 2015

Tre saker

Jag hittade den här lilla 3-listan hos Malin och tyckte den var ett bra sätt att reflektera lite. Så, här kommer en liten onsdagsreflektion i 3-takt!

3 saker jag ser fram emot:

  • Att ta mig upp till Särna snarast möjligt. Kollar schema och pussel för att få till några dagar av skog, frukost framför vedspisen och fotoäventyr.
  • Att träffa mitt allra första gudbarn (som nu är himla stor) och en kompis jag inte träffat på länge i kväll. Jäklar vad mysigt!
  • Att gå och lägga mig med en bra ljudbok i öronen.

fjätfallen-waterfall-bwFjätfallen, Särna

3 saker jag fasar för:

  • Klimathot
  • IS och likasinnade fundamentalister
  • Att någon jag älskar skulle råka ut för något hemskt

3 saker jag gillar: (förutom familj & vänner såklart)

  • Skog & fjäll!
  • Min kamera och allt den ger mig
  • Livet i kontraster

photonerdFoto: Sara Rönne

3 saker jag inte gillar:

  • Hummer
  • När folk mår dåligt omkring mig
  • Mänsklig mobbmentalitet

3 saker jag vill:

  • Gå på upptäcktsfärd med min kamera
  • Utbilda mig inom fjäll-/skog
  • Fortsätta utveckla Bucketlife – i livet och digitalt

exploring-bwNever stop exploring Foto: Sara Rönne

3 saker jag borde:

  • Yoga & styrketräna
  • Sluta prokrastrinera medelst laptop
  • Vara mindre kritiskt till mig själv

 

3 saker jag kan:

  • Bli lycklig över det enkla och roa mig själv
  • Leka med barn
  • Sova siestor


3 saker jag inte kan:

  • Nå ner med hela handflatan i golvet och ha raka ben samtidigt
  • Vara medvetet taskig mot någon
  • Träffa alla jag vill så ofta jag vill och acceptera att det är så

SaraEn rolig dag med Sara – en av de jag träffar för lite

3 saker jag har på hjärnan:

  • Hur jag bäst ska fira min kära sambo som fyller år snart
  • Skog & fjäll!
  • Min spännande ljudbok

ericEric

3 saker jag pratar om ofta:

  • Livets alla möjligheter
  • Vart världen är på väg
  • Att jag vill bo på landet


3 saker jag önskar mig:

  • En resa till Alaska
  • Ökad tolerans för tråkiga dagar. Jag gillar dem verkligen inte.
  • Mer tid med människor och platser som inspirerar mig


3 saker jag blir lugn av:

  • Att titta in i en brasa
  • Att gå på barr och rötter i skogen
  • Att ha gjort klart något jag tänkt på mycket

forest-love

3 saker jag blir stressad av:

  • När jag inte har koll på allt jag ska göra eller hur jag ska få det gjort
  • Röriga miljöer
  • Hårda, hetsiga människor


3 saker jag ska göra i helgen:

  • Umgås med Eric!
  • Ta en tur ut i skogen
  • Åka till Mormorsgruvan och ta upp båten & stänga för vintern

boat-sunset

3 saker jag gjort den senaste veckan

Det var min lista det. Nu ska jag fortsätta min Stockholmsdag med lite mer jobb och kompishäng enligt ovan!

Det vore så kul att se vad du svarar på samma lista – hojta till här om du gör en! 

And so came dawn and made us glow

Det bet lite i händer och kinder, men det gjorde ingenting. Jag cyklade på, fram till den där gläntan i buskaget, där jag gått förbi så många gånger och tänkt att det är en så vacker vy som tittar fram där, lite bortglömd.

Jag hoppades att den skulle vara rätt plats den här morgonen. Att solens första strålar skulle leta sig fram just dit, falla in över den där lilla viken mellan alla buskar och träd. Där skarvarna brukar sitta, alldeles stilla.

Det var rätt plats. Och jag mötte gryningen med fåglarna och dimman som enda sällskap. Jag kan inte tänka mig en bättre början.

morning-fogI väntan på gryningen

tree-dawnAnd so came dawn and made us glow

fairytale-sunrise

Höstdag på Kolmården

I lördags mötte vi upp Erika, Jens & Alva på ett soligt, höstigt Kolmården. En riktigt vacker dag att vara där. Jag känner viss tveksamhet för det här med djurparker – är verkligen svenska barrskogar & väder trivsamt för alla de här exotiska djuren? Samtidigt har djurparker runtom i världen, inte minst Kolmården, en viktig roll i att bevara bestånd och bedriva forskning som ska rädda många djur när människan i snabb takt utrotar fler och fler arter därute.

Något som jag verkligen tycker känns märkligt är att stå och titta på schimpanser och gorillor. Det känns som att stå och titta på andra, inhägnade människor liksom. De betraktar oss lika mycket som vi dem och jag får för mig att de förstår och att de inte alltid gillar uppmärksamheten som ett live inför publik medför. Men det kanske är inbillning.

I alla fall var det en härlig dag på den östgötska savannen, som avrundades med middag, lek och fint sällskap på övernattning. Det är mysigt att få fortsätta häng med frukost dagen efter – en fördel med att bo lite längre bort från sina vänner än tidigare.

Självklart hade jag kameran med mig – vem vet om en någonsin får chans att fota lejon, tigrar och zebror i det fria?

Get-kolmården Kolmården-1 Kolmården-2 Kolmården-3 Giraff-kolmården Zebror-kolmården Noshörning Tiger-kolmården barn-leker

Dagen då jag mötte Charlotte Kalla

”Hallå! Vad gör du på fredag? Om du vill så är du välkommen att vara med och fota Charlotte Kalla”.

Ungefär så stod det i ett sms från Sara och min första reaktion var att hon nog skickat just det här sms:et fel. Charlotte Kalla, som ligger bakom några av de härligaste sportögonblicken som jag beskådat, skulle jag få träffa och fota henne?

Men det var sant och självklart tackade jag ja. En så kallad no-brainer! Och idag har jag alltså fått hänga med bakom kulisserna med Sara & Charlotte hos det härliga gänget på Craft. Vilken dag!

Det går ju inte att inte bli starstruck när en träffar en sådan legend. Jag har suttit klistrad framför TV:n och gråtit till hennes bragder i längdspåret. Det var samma känsla som jag fick när jag mötte Carro Klüft i vår port – hennes Patrik bodde ju på vår våning här i Norrköping för något år sen. Jag ville liksom tacka för de otroliga ögonblicken, men så blir man sådär blyg och säger bara hej i stället. Haha.

En av de här bragderna var i alla fall anledningen till hennes besök, eftersom hon skulle ta emot bragdguldet för insatsen som hon och de andra grymma tjejerna stafettlaget stod för i Sotchi. Vem kan glömma den upplevelsen? Vi åt bragdguldstårta och fick också lite insyn i sportjournalistikens värld från SvD-teamet på plats, innan det var dags för lunch och lite mer fotande, innan Sara & Charlotte satte sig för en pratstund.

Jag ser fram emot att följa Kalla och resten av skidlandslaget i vinter, extra mycket nu när vi fått höra lite mer om hur träningen och uppladdningen ser ut.

Det var helt klart en av de bättre fredagarna det här, som jag sparar i minnet. Dagen då jag mötte legenden Charlotte Kalla!

Bragdguld-KallaBragdguldstårta – med guldfärg och allt!

Charlotte-Kalla-bragdguldCharlotte & Bragdguldet

Malin-Charlotte-CraftKul att träffa Malin på Craft också – här på gång att ta en grym selfie med Charlotte 😀

Charlotte-Kalla-Sara-RönneTvå fantastiska, asgrymma tjejer på samma bild!

Home is where the heart is

 

Det är så otroligt bra att boka in gäster lite då och då. Dels för att det är himla trevligt (jag älskar att umgås lite längre stunder, för då hinns allt med. Att prata igenom ALLT, skratta och vara tysta),  dels för att en får ändan ur och fixar grejer som kan ha drabbats av prokrastrineringssjukan. Som till exempel att få upp (hopplös, bucklande, jättejobbig) insynsskyddplast på alla fönster så att vi slipper ha persienner neddragna.

I går hade jag en bra hemmajobbardag. Inte som i att jag enbart satt hemma och jobbade, utan jag jobbade lite på hemmet. Röjde en sista kartong, satte upp några insynsskydd och lade lite kärlek på delar som varit lite svältfödda. Det fick mig att reflektera lite över det där med hem. Att hemmakänslan har med trivsel och kärlek att göra.

Det tar tid att skapa ett hem. Erika, som är den där helggästen (tillsammans med Jens & Alva såklart), skrev så fint om det här. Det går inte att bara ställa in saker och sen är ett hem på plats. Man behöver bo in sig, känna hur en naturligt rör sig och lever därinne. Och sen anpassa hemmet utifrån livet, inte tvärtom.

De hem jag varit i som känns allra mest hemtrevliga är inte de som är mest stylade eller välstädade. Det är något annat, en hemtrevlig röra där det verkligen känns att några lever och bor och att de tycker om det. För röra kan ju uppstå ur en likgiltighet också, och det är ju inte alls lika hemtrevligt.

Vi har en bit kvar. Några delar känns hemtrevliga och någorlunda i ordninggjorda för liv, medan andra känns tomma och lite svalare. Att inreda en lägenhet kan en göra snabbt, men det tar sin tid att bygga ett hem, det gör det. Och även om vi inte ska bo just här i många år (jag vill ju till skogen!) så tycker jag om själva lägenheten och jag vill ge den en del kärlek så länge vi är här. Jag tycker inte om att ha en tillfällig känsla, för då blir jag själv lite rastlös.

Jag må vara osentimental när det gäller boende och flyttar utan större betänkligheter, men jag vill alltid ha en vrå som känns som min. En plats jag tycker om och som är ett hem.

home-lindhagenEtt hem jag tyckte om i Lindhagen

home-nkpgTypisk hemmakänsla – storbak & julpynt!

ett-hemHos min syster & Ola – världsmästare i hemmakänsla!

DIY Retreat

 

Det är verkligen inte stiltje här i Bucketlife-fabriken! Jag är inne i en häftig och lite krävande period just nu, med mycket jobb, viktiga val för framtiden och det för med sig en del ovisshet som ju alltid tar en del tankekraft. Grundkänslan är förväntansfull och bra, men val kräver energi!

Därför planerar jag en egensnickrad skogsretreat i mitt älskade Särna i november. Längtar så otroligt mycket dit upp nu.

Till tystnad, en hel bygd fylld av vackra minnen, till eld i spisen och en känslomässig närhet till de jag saknar mest. Och inte minst – till den skog och de fjäll som för mig är originalversionen. Jag är så himla glad att jag har den platsen och friheten att åka dit för att tänka.

Har du någon sån plats, som liksom finns i ditt hjärta och får dig lugn och lycklig så fort du kommer dit?

trollvägen

Vad vill du bli när du blir stor?

Jag hittade en intressant sajt idag när jag läste om mäktiga kvinnor på Techcrunch. Quistic har Penelope Trunk skapat ett community som handlar om karriärutveckling utifrån vem du är och vad som är viktigt för dig. Eller som de beskriver det på sajten:

Quistic creates online courses designed to help you build a career that supports the life you want….Our job is to help you figure out what fulfillment looks like to you, and then show you the paths to those goals.

Det gäller att först göra ett test för att sedan välja bland olika onlinekurser som passar för just dig. Även om det som vanligt är rätt förenklat i en sån här lösning så tycker jag det ligger en intressant grundtanke bakom. Jag testade att göra deras personlighetstest, mest för att det var roligt att se vad de skulle föreslå för karriär för mig. Tänk om jag missat något helt uppenbart liksom!

Det hade jag väl inte – jag kände igen mycket av resultatet från liknande tester jag gjort förut, men jag kan ändå bli förbluffad över hur pricksäkert ett generiskt test kan vara. Vi är nog mer lika varandra än vi vill tro eftersom det går att hyfsat väl ringa in olika personlighetstyper utifrån hur man svarar på runt 80 frågor. Häftigt ju.

Jag har funderat på det där mycket under mina år i arbetslivet. Vart hör jag hemma? Vart kan jag hitta mening och vilken roll är den optimala för mig? Jag har hamnat fel några gånger för att jag trott att jag ville klättra, blivit smickrad av ett erbjudande eller så kanske jag valt rätt roll men i ”fel” företag och tvärtom.

Det kan ju ta några år i arbetslivet innan en ringat in vad som är avgörande, vad som inte funkar och vilket håll en ska gå åt. Sen händer ju grejer med en själv och med omvärlden som gör att kartan ritas om, så det är nog inte helt tokigt att då och då stanna upp och fundera igenom de här frågorna igen.

Just nu, efter att ha jobbat i flera roller och branscher och där jag är i livet, så är inte själva rollen, området eller uppgifterna i sig det viktigaste. Det är kulturen runtomkring, vad jag är med och jobbar för och vilka människor som jag gör det med. De flesta jobb i de flesta branscher blir givande och utvecklande (utveckling är A och O för mig!) om jag har härliga människor omkring mig, i en sund och sjyst kultur och jag känner att det jag gör faktiskt gör en god skillnad i andras vardag.

En annan väldigt viktig del som faktiskt inte slagit mig som självklart förrän de senaste åren, är det här med friheten. Det var också tydligt beskrivet i resultatet jag fick och när jag summerar det hela så har jag ju faktiskt format min egen optimala roll nu. Jag är i ett sammanhang jag trivs med och med den frihet jag motiveras av och behöver. De jag jobbar med delar mina värderingar och det finns ett större syfte som lever i största balans med vinst och tillväxt. Jag utvecklas och utmanas. Sen kommer ju det växla med vilka kunder jag har framöver, men om jag har förmånen att få välja så kommer de här delarna vara nyckelfaktorer. Värderingar, kultur, syfte och frihet.

Jag tror att det är viktigt att förstå sig själv och sina inre drivkrafter så tidigt som möjligt, för det är lätt att dras med och köpa in sig på normer och standardmått på framgång av bra farten. Att sen göra nedslag längs vägen och se att det fortfarande stämmer tror jag också är bra. Både vi och världen förändras ju!

Vad har du för tankar om jobb & karriär? Vad är viktigt för dig?
grow

 

Skogslycka vid Ågelsjön

För en skogsmulle by heart som bor i stan, gäller det att skaffa sig regelbundna doser av barrstig, rötter och susande träd. Annars går det liksom inte. Om inte skogen är hos mig får jag helt enkelt ta mig till skogen och det gjorde vi igår.

Det var strålande höstväder och vi packade ryggan med en termos kaffe, kåsor, äggmackor (bästa utflyktsmaten!) och såklart min kamera, innan vi stoppade in oss i bilen och styrde kosan mot Ågelsjön, strax norr om Norrköping.

Jag följer Norrköpings instakonto och häromveckan var det en gästagrammare där som la upp otroligt härliga bilder från Ågelsjön. Jag har aldrig varit där innan (vi har ju alltid åkt till Vrinnevi när vi velat andas lite skogsdoft, men det är lite för nära bebyggelsen för min smak egentligen) och nu ville jag utforska lite. Det är bara lite mer än 10 minuter bort med bil så det är ju ett perfekt ställe för helghajker. Vet inte hur jag lyckats missa det innan!

Det blev nästan tre timmars härlig vandring/klättring i en vacker trollskog som varvades med branta klippor och vatten. Det var verkligen jättefint där och jag har redan bestämt att det är dit jag ska åka för att andas fortsättningsvis. Sätta mig högst upp på en klippa och titta ut över vattnet och ta in lugnet.

Är man på lekhumör finns roliga klätterväggar också och när vi kom var det en massa scouter i full färd med att klättra uppför de branta klippväggarna.

En riktigt bra dag i skogen blev det och ännu en gång kan jag konstatera att det är där jag trivs allra, allra bäst.

ågelsjön-cliffVälkommen till Ågelsjön

rock-climbing-ågelsjönVill testa det här!

katta-forestReady to hike!
house-by-the-lakeDet där huset vore en perfekt helgbostad för oss…

leaves-detail

blueberriesDet kryllade av blåbär. Om jag hinner ska jag åka dit i morgon och plocka lite efter jobbet.

mystic-forestJohn Bauer-vibbar. Bästa sorten!

katta-treeTack för den här gången skogen – vi ses väldigt snart igen!

 

En smålycklig lördag

Jäklar vad jag älskar när det kommer en sån där stund där livet bara är så himla skönt och jag blir alldeles smålycklig. Alltså lycklig i det lilla. För mig handlar det oftast om att jag får en helt kravlös och oplanerad stund där jag helt och hållet får ägna mig åt något jag tycker om, ostörd. Det kan vara att glida in i en siesta till en bra pod, pyssla med bilder, gå utomhus och röra på mig eller något annat jag känner för just då.

I dag var det just precis en sån stund. Jag tände ljus, kopplade in lurarna i datorn och började titta på en tre timmar lång lecture i fotografi med en av världens bästa fotografer, efter en lång tur i skogen (mer om den i morgon). En priceless lördagskombo för mig just idag.

Brukar du också bli sådär smålycklig ibland över något litet? Eller är det bara jag? 🙂

saturday-fun

Om att fatta beslut

De som känner mig vet att jag varit bra på att besluta mig för att inte fatta beslut*. Stora beslut har varit svårt för mig när jag ser tillbaks. Jag har gått i ååååååratal i bland och grubblat, ältat, försökt att intellektuellt resonera mig fram till facit. Jag ville alltid ha ett FACIT!

Grejen är ju att det inte finns facit. Det är lite som att vänta sig att den rätta lottoraden ska råka dyka upp innan dragningen. Och vid sådär 35 års ålder började jag fatta det. Jag fattade en annan sak också och det är att jag nästan alltid visste vad jag skulle göra redan den dagen jag började grubbla. Så varför all den där tiden som bara passerade? Vad handlade den om?

För min del: att samla mod. Och kanske ibland om att vänta ut och se om något skulle hända av sig själv, för det var ju nästan alltid rädsla som stod i vägen. Till exempel i mitt förra förhållande. Jag sköt på vårt uppbrott i flera år, testade en gång till och sen en gång till efter det och sen, det kan jag se i efterhand, när jag hade byggt en egen plattform och nästan bearbetat det hela färdigt, då vågade jag.

Jag var i det fallet livrädd för att släppa min bästa vän och en stor trygghet. Fast jag visste att vi hade helt olika mål i livet och att jag behövde ta några varv runt jorden på mina egna vingar. Men han var länken till det gamla, till familjen som försvann när mamma gick bort, till den bekymmersfria (nåja) tonårsperioden och vi hade varit ihop så länge. Jag var rädd för att bli ensam, för att ångra mig, för att göra honom ledsen, för att, ja, typ gå under.

Jag tror också det handlat om att jag gjort allting så stort och definitivt. Som att byta jobb eller hoppa på en utbildning. Det måste ju bli rätt på första försöket liksom! Numera tänker jag att jag måste testa något och om det inte funkar, ja då får jag hitta på något annat. Jag lyckades till slut komma fram till det när det gällde min flytt till Norrköping.

I början, när det kom på tal, såg jag det som att jag för resten av livet skulle lämna min familj, mina vänner, bo i en stad jag inte hade valt på egen hand utan av omständigheterna snarare tvingats bo i. Asläskigt med andra ord! Sen började jag tänka att jag inte kan veta om jag inte testar, att värre saker har hänt än att en flyttar igen. Ingen kan ju tvinga mig att bo kvar här resten av livet om jag inte skulle trivas.  Och staden, ja den lärde jag ju känna och tycka om.

När det handlar om beslut så har jag faktiskt förändrats. Nu är det faktiskt rätt odramatiskt för mig och jag har nästan svängt över till att ta det lite lättvindigt. Jag har några viktiga hjälpmedel som jag tänkte dela med mig ifall det är fler som lider av den kära gamla beslutsångesten därute:

VAR ÄRLIG
Innerst inne vet du kanske redan vad du vill och lutar åt. Kanske kittlar det till och med lite i magen när du tänker på det ena alternativet och kanske blir det mer kravfyllt när du tänker på det andra? Red ut och våga börja med att erkänna för dig själv vad du faktiskt vill – oavsett andra inblandade – och sen kan du börja fundera på hur du tar steget. Det sämsta du kan göra är att lura dig själv att du vill göra något du egentligen gör för andras eller normens skull. Det kommer aldrig riktigt att landa i magen på samma magiska sätt som när du gör det du verkligen vill!

AVDRAMATISERA
Kanske svårare att göra med vissa stora beslut där många är inblandade, men generellt. Ingen – varken du eller någon annan – kommer dö eller bli evigt fördömd för att du byter jobb eller riktning eller adress. Blir det fel? Ja, då har du lärt dig något och i bästa fall kan du ångra dig, i värsta fall får du leta dig fram till en ännu bättre lösning. Det mesta löser sig i slutändan ändå. Känns det fortfarande svårt? Betänk då att vi lever en kort tid på ett litet klot i ett enormt solsystem och vad vi än ställer till med så är vi bara en liten fis i rymden.

TILLÅT ”MISSLYCKANDEN”
Det här har alltid varit min svåraste så det här är verkligen självhjälp! Jag vill toppa på första försöket och ser ett misslyckande som, ja ett misslyckande. Något farligt, stort och hårigt monster som jag inte riktigt kan definiera, men oj vad farligt det är. Grejen är ju att det är precis tvärtom. Det bästa jag gjort är att misslyckas, för jag har ALLTID, undantagslöst, lärt mig något viktigt och hamnat på en ny och bättre bana. Det är skitjobbigt ibland, men det går över. Och du blir klokare.

TA ETT STEG
Börja. Det är det bästa sättet för mig. När jag tagit ett första litet steg så följer resten mycket lättare. Ibland blir det jättestora kliv på en gång, men i de flesta grejer handlar det om att börja ta steg i rätt riktning.
Om det så är att lufta det du grubblar på med din partner (kanske löser ni det tillsammans då?), att börja putsa på CV:et och boka in luncher eller att anmäla dig till en kurs, så är det ett steg som kommer ge dig information om resten. För ett första steg kommer ge dig en indikation på hur du känner för kommande. Gör det ont men du vill fortsätta, ja då är du nog på rätt väg. Får du fjärilar i magen och vill dundra på som tåget, ja då är du nog också på rätt väg. Var det inte så roligt som du trodde? Ja, då var det kanske bara grönare gräs från andra sidan.

Sist men inte minst – vi är så mycket bättre och klarar så mycket mer än vi tror – det om något har livet lärt mig. Så det är bara att sätta igång alltså. Men först: ha en TREVLIG HELG! 

kaatta-jump

* en fras jag myntade för några år sedan när jag prokrastrinerade lite på beslutsfronten och som numera är något av ett internskämt. Haha.