november 2015

[:sv]November[:]

[:sv]November är nästan över och det är faktiskt helt okej med mig! Det blev en rätt så grå och tung månad för min del, men jag har också haft några riktigt härliga dagar och även om november kanske var grå i vädermässigt så var det en månad av kontraster.

Jag njöt av ensam stillhet i skog & fjäll och jag upplevde storstadspuls med vänner i Europa.
November-contrast-1

Jag jobbade hårt men jag vilade också. Perfekt mix.
November-contrasts-2

Och så har jag faktiskt checkat av allt på min bucketlist för hösten utom ridning, så det börjar bli dags att blicka fram emot vintersäsongen, men mer om det i morgon!

Vad tar du med dig från november? [:]

[:sv]Övergivna platser i Sverige[:]

[:sv]Men det här att Rockfotoemma specialdesignat en kurs för mig…? Okej, inte riktigt, men alltså jag satte nästan kvällsteet i halsen när jag såg Emmas nya kurser (tack Sara för tipset!).

”Övergivna platser i Sverige” hette en. Jag har ju en böjelse för gammalt och övergivet, gärna riktigt ”fult och skitigt”. Det finns något lockande med alla berättelser och känslan av att någon bara rest sig upp och gått och så har andra krafter tagit över. Det får mig att börja spinna loss i fantasin. Vad hände egentligen? När gick någon härifrån för allra sista gången och varför?

Systrarna Mira och Thilda har jag följt i några år. Minns inte hur jag snubblade över dem, men jag föll direkt för deras otroliga bildbehandling, som små sagovärldar. Jonna Jinton fast i modesvängen kan en säga. Och så har de ju en böjelse för övergivna platser, som jag ju gillar alltså.

I alla fall. Den här kursen heter Övergivna platser i Sverige och Mira och Thilda är, utöver min idol Emma, med och handleder, bland annat i kreativ bildbehandling. På riktigt, min drömkurs! Som ett extra tecken så börjar den på min födelsedag nästa år – jag kunde inte göra annat än att anmäla mig på studs, som en liten förskottspresent till mig själv!

Den 3-6 juni ska jag alltså åka runt till hemliga, övergivna platser i Sverige och få coaching i bildkomposition och kreativ bildbehandling av mina absoluta förebilder.

Behöver jag säga I CAN’T WAIT!?
Övergivna-platser-fotoresor
Lånad från foto-resor.se. Foto: weare365.com[:]

[:sv]Runners love[:]

[:sv]Häromsistens fick jag den stora äran att fota Annie, aka Runners love, för lite bilder till hennes blogg och annat och jag är så jäkla tacksam att både hon och Sara givit mig roliga fotojobb. Jag aspirerar ju inte på att vara heltidsfotograf, men tycker det är kul att ta lite mindre jobb då och då och siktar på att kunna ta fler framöver (ska lära mig blixtfoto i nästa steg).

Något av det svåraste jag stött på hittills är att fota löpning. Att få skärpan rätt, att fånga steget rätt – det kräver sina mängdbilder för att få fram en användbar bild! Något Annie fick känna på där hon sprang fram och tillbaks genom Hagaparken. Tur att hon är ultralöpare, haha.

Jag gillar verkligen att fota porträtt, helst när objekten i fråga har garden nere. Mellan två posande bilder kommer oftast de bästa. Det är också bra att få personen att skratta, sekunderna under och efter är utmärkta fotomoments. Då är vi avslappnade, glada och tänker inte hur vi ser ut i kameran. Och det är ju faktiskt då vi är som vackrast tror jag.

Här är några av mina favoriter från dagen med Annie. En löparbild slank med också, trots att de var svårast!

Har du någon passion som du gärna skulle börja extraknäcka med? 

0F9A4312_1Den här tycker jag fångar Annie så bra – stark, enormt på gång, varm och glad!

0F9A4354Ett sånt där mellanmoment som jag tyckte var fint

0F9A4386 0F9A4960

0F9A4560Snabb som en örn…

0F9A4681Vig som en…björn? 

 [:]

[:sv]Goda lussebullar[:]

[:sv]Det kanske var kylan och den krispiga luften på min morgonpromenad som drog i gång mitt sug att baka lussebullar, eller så var det det faktum att det är första advent nästa helg (!?). Hursomhelst fick jag plötsligt julfeeling och en riktig lust att börja julskrota och julbaka så jag tog vägen om Coop för att köpa saffran.

På eftermiddagen satte jag igång. På med jullistan, släcka ner och tända levande ljus, göra en kopp varm choklad – sen satte jag igång, med min little helper Linnea. Jag älskar att baka lussebullar och den där allra första känslan av julstämning, den är verkligen härlig.

Jag bakade enligt ett nytt recept, där saffranet skulle läggas i blöt i rom i en halvtimme och jag tycker faktiskt att det lyfte fram saffranssmaken riktigt bra. Receptet hittar du här men jag skippade fikonfyllningen och gjorde vanliga katter.

Givetvis blev det en nybakt, saftig katt som belöning efter baket enligt tradition. Alltid årets godaste lussebulle!

Har du fått någon julfeeling ännu? 

Bake like a proNågot skrämd bakassistent, men det gick bra ändå, det där…saffransdeg Linnea-bakar Lussebullsbak Lussebullar-färska Lussebullar[:]

[:sv]Allt det vackra[:]

[:sv]Det är mörka, oroliga tider nu. Hela hösten har jag känt hur min oro och till viss del rädsla inför framtiden vuxit och ibland nästan slår över till en känsla av hopplöshet. Mitt allra värsta. Jag lever för förväntan, pirr, stora planer och känslan av att allt är möjligt. Därför har just den här hösten känts tung.

Det är då det behövs extra mycket. Allt det vackra i världen. Vi behöver lyfta fram det, som ljus i mörkret för att använda en sliten, men väldigt sann klyscha. Det ger hopp.

Det här klippet kan verka banalt, men jag blir så rörd varje gång jag ser det. Den spontana glädjen hos de ovetande passagerarna, hur musiken berör varenda en och vänder en trist pendlingstur till något riktigt speciellt som de nog bär med sig resten av dagen. De liksom får något gemensamt, alla dessa främlingar.

Inte minst – Seinabo Seys trygga, kraftfulla och vackra röst, som ackompanjeras av de glasklara körtonerna och så den hoppfulla texten. En text som tar fasta på det viktiga.

There is a light to all this darkness if only we
Fight against them telling us how we should be

[:]

[:sv]Ladurenoveringen – den som väntar på något gott[:]

[:sv]Hur går det med vår lada då? Som trogna läsare kanske minns så började vi ju det mångåriga, stora projektet i somras, med ett tre veckors härligt och svettigt arbetsläger! Fast det blev egentligen två veckors fulltidsjobb, eftersom det kom barn och hästar ”i vägen” den tredje veckan och vi inte fick mycket gjort på just ladufronten.

Sommaren handlade mest om att röja och förbereda andra ytor än ladan, för att sen kunna jobba effektivt under själva renoveringsarbetet. Vi rensade den gamla arbetsboden för första gången på över hundra år säkert och skapade ordning och reda bland verktyg och material. Sen fixade vi i ordning källaren i boningshuset, för att ha mer boplatser under arbetet.

Ladan hände det alltså egentligen inte så mycket med i somras, till min stora frustration – jag var så sugen att dra igång och se den växa fram! Men så här kommer det att vara – vi kommer kunna jobba i stötar på ledig tid, om vi inte köper in en massa dyr arbetskraft – och det är bara att vänja sig vid det.

I september däremot, åkte pappa upp med tre hantverkare i samband med älgjakten och jäklar vad det hände grejer i ladan då! Jag var så nyfiken att jag höll på att spricka när jag kom upp – hur skulle det se ut?

De började med sovdelen, eftersom tanken är att vi ska kunna sova där även innan hela ladan är klar. Bra tänkt. Jag blev först lite besviken när jag kom upp och insåg att sovrummen blir som små insatser i ladan, med normalhögt innertak. Jag som vill maxa själva ladubyggnaden med takhöjd och charm, inte bygga bort den!

Men, pappa har ju helt rätt. Dels kommer det att kosta skjortan att hålla den tillräckligt varm på vinterhalvåret med en sån takhöjd i hela ladan, dels kommer det ta evigheter att värma upp när vi kommer dit. Därför är strategin att bygga olika sovdelar, som kan värmas upp som enheter. Är vi två som ska dit så kan vi välja att värma upp ett rum, är vi fler kan vi värma upp fler rum. Smart, eller hur? Klimatvänligt också. Så, sovrumsdelen av ladan kommer alltså att ha lågt innertak, medan sällskapsdelen kommer att utnyttja laducharmen med takhöjd och allt.

laduprojekt_sovrum-framifrånSovrummen ”framifrån” – här blir det två sovrum i fil och troligen två till bredvid, där pappas gamla vindsurfingbräda från 80-talet står idag…Som synes jobbade de galet effektivt, på bara 6 dagar har de byggt allt detta, isolerat och lagt golvgrunden. Imponerande! 

laduprojekt_sovrum-innertakVad jag först blev besviken över – att takhöjden stängs ute som man ser här. Men det blir bättre såhär för sovrumsdelen och så kanske det blir bra förråd däruppe också.

laduprojekt_sovrum-inutiLadugårdsdörrarna kommer bli charmiga ”fönsterluckor” när vi stänger för hemfärd i framtiden. Känns bra att behålla utseendet utifrån! 

laduprojekt_sovrum-sidanHär blir det troligen en sovrumsdel till. Det är massor av sängplatser inritade, så bra för framtida storjular!

laduprojekt_ritningarVåra blueprints, med ladan från sidan resp ovanifrån. De inringade delarna är alltså sovrummen på bilderna ovanför. nu har vi ändrat lite och kommer nog flytta toalettdelen (som just nu är en gammal drängkammare för övrigt).

laduprojekt_lada-altanSällskapsdelen av ladan, som kommer ha kök, eldstad och vardagsrum i en öppen planlösning, vetter ner mot den fina utsikten över Särnsjön. Där förbereddes ett panoramafönster en sommar för över 20 år sedan, som äntligen ska få bli verklighet! Det kommer vara en utgång till en stor, härlig uteplats där också, som alltså kommer ligga där riset och björken samsas om ytan nu. Jag längtar så mycket!

laduprojekt_lada-baksidaHär syns hela ladan från baksidan. Boningshuset ligger utanför bild till höger, vägen ner mot sjön och såklart sjön, till vänster. Sovrumsdelen blir i den högra delen här och sällskapsdelen i den vänstra. Skorstenen hör till den gamla murade spisen som kossorna värmdes med, och som vi ska renovera och ha som eldstad även i framtiden. Känns fint!

laduprojekt_sovrum-ingång-baksidaIngång till sovdelen från baksidan, på andra sidan skymtar den andra ladan, där hästarna och farfars familj bodde och där också redskapsboden ryms.

Jag kan verkligen inte bärga mig till nästa arbetsläger här. Vi har inte planerat exakt när det blir ännu, men troligen till inte förrän till våren, det brukar ju vara väldigt kalla och snörika vintrar i Särna.
Just nu önskar att jag vinner en stor summa pengar så att vi kan gasa på och bli klara inom något år, men än så länge får vi ta det med tålamod och räkna med ett antal år innan allting är klart.

Tålamod är jobbigt som min kära systerdotter Dolly klokt konstaterade en gång. Men jag försöker tänka mer på det där gamla uttrycket om den som väntar på något gott…[:]

[:sv]Inspirationskällor – part one[:]

[:sv]Jag ägnar en stor del av min tid numer åt att aktivt känna mig fram till och lägga pusselbitarna i min livsdesign – ett mer modernt ord för hur jag vill forma en vardag som jag mår bra i och trivs med. En vardag som jag inte behöver längta bort ifrån helt enkelt.

En jätteviktig del i det är att bli inspirerad. Jag älskar känslan av att ha fått en injektion utifrån och även om jag älskar att vara ensam ibland så är det jätteviktigt för mig att få in lite nytt i systemet och mina bästa inspirationskällor är andra människor och att få diskutera, dyka in i deras sätt att tänka. Vi är ju sociala varelser vi människor och jag tror vi stagnerar och stannar i vår utveckling om vi inte får det där utbytet med andra, eller hur?

Ofta handlar det ju om att möta människor som är olik en själv och som därför ger nya perspektiv på saker och ting, men jag älskar också att få brinna, drömma och göra planer med såna som är som jag i en viktig aspekt; som gillar rörelse, utveckling och att jaga sin egen väg. Där har jag några jätteviktiga människor som alltid ger mig så mycket energi och känslan av att allt är möjligt. Jag skulle vilja berätta lite mer om dem och det tänker jag göra – en i taget!

En av dem är Sara . Jag vet faktiskt inte vad jag skulle ha för mig just idag om jag inte hade träffat henne, men jag vet att mycket hade varit annorlunda. Jag brukar säga det till henne när vi ses (senast i går) men det tål att upprepas! När jag började läsa hennes blogg så blev jag så fascinerad av hennes självklara sätt att göra det hon ville och inte göra det hon inte ville. Kan det vara så liksom? Jag minns fortfarande ett blogginlägg hon skrev innan jag hade träffat henne, och som verkligen väckte något i mig. Jag tror min resa de senaste åren fick sin antändande gnista just där faktiskt. Blogginlägget handlade om hur hon valde att vara utomhus när det var ljust och att istället jobba på morgon och kväll. Om jag inte minns fel så var hon i Åre då (bara en sån sak – att ta med sig kontoret till en drömplats) och hade varit ute och vinternjutit på Åresjön eller något. Just då satt jag på mitt stressiga jobb, längtade ut i de få timmarna dagsljus och det liksom klack till i mig. Går det att leva så här? Det vill ju jag göra?!!

siljan-runtFörsta gången jag träffade Sara – när vi körde Siljan Runt 2012 tillsammans med Erika!

När jag lite senare lärde känna Sara så fick jag ännu mer insyn i hur hon tänkte och gjorde och insåg att det egentligen var precis så jag fungerade – jag hade bara inte tänkt tanken innan, att jag kunde gå andra vägar än att ha en trygg anställning och acceptera att min lediga tid fick förläggas till helger och 6 semesterveckor om året. Vi pratar ofta om det, att vi har så otroligt olika saker med oss i bagaget. Jag skrattar alltid när Sara vill försöka förstå hur det funkar när man tänker att man måste göra saker som man inte vill – hela min släkt är ju byggd på det lutherska arvet med skogsarbetarbakgrund, Saras familj är ett gäng entreprenörer. Det är så häftigt att gräva i det där alltså.

Jag är så glad att jag träffade Sara – förutom att hon inspirerat mig massor och är en jätteviktig del i att jag började drömma om, fundera på och till slut göra slag i saken att bli min egen chef – så är hon också en härlig och fin vän som jag verkligen tycker mycket om.
Sara_Pernilla-Wiberg-HotelPå Pernilla Wiberg Hotell när vi var i Idre för ungefär ett år sedan. 

Jag tror det är viktigt att öppna upp för att träffa nya vänner även i vuxen ålder. Jag har aldrig tvekat inför att ta en fika eller lunch med en potentiellt ny vän och det har givit mig så mycket. Det finns plats för många vänner, även om det inte alltid finns tid att träffa alla regelbundet.

Har du några inspirationskällor som lyfter dig lite extra? Och vågar du kompisdejta i vuxen ålder? Hur har det gått? [:]

[:sv]Sen sist[:]

[:sv]Det har gått några dagar sen jag skrev av mig men livet har pågått. I fredags åkte jag med tre av mina barndomsvänner på en helg i Budapest. En kan verkligen säga ”same procedure as last year” för vi åkte ganska precis samma helg till nästan samma kvarter. När vi letade destination tidigt i höstas (innan Ungern agerade som de gjorde i hela flyktingkrisen) så kom vi till slut fram till att en mer prisvärd stad var svår att hitta. Dessutom blev det aldrig något badhus förra gången, så det hade vi ju kvar att göra.

Precis när vi var som bäst igång med vår fredagkväll såg vi notiserna om vad som höll på att ske i Paris och vi förstod ganska snabbt att det här var ännu en av de där dagarna som skapar ett före och ett efter. Fruktansvärda scener, vidrig ondska. Det har inte direkt hjälpt min tro på världen framåt, men gjort mig än mer beslutsam i att inte vika för hat och stängda sinnen – vi måste göra precis tvärtom.

Allt som händer nu har gjort mig lite tyst. Det pågår mycket inombords och allt jag försöker säga på bloggen eller i andra sociala medier känns så…futtigt. Så ja, det har liksom blivit lite tyst, men så är det ibland. Vi måste ju inte sända konstant, ibland är det bättre att tänka en stund på egen kammare.

Trots det hemska så hade vi en bra och rolig helg. Jag skrattar aldrig så mycket och så magvärksframkallande som jag gör med de här galna, underbara vännerna. Jag hoppas vi kör på tills vi blir hundra! Jag och Lisa, som jag känt längst av de här tre, firade faktiskt 30-årig vänskap nu i höst. Då var vi små ettagluttare i samma klass, nu är vi nästan likadana, bara lite äldre ;). De andra två har jag ”bara” känt i 27 år… Det är fint med vänner alltså.

Nu väntar lite jobbresor i veckan, inför nästa veckas stora grand finale på mina 18 månader hos min kund. Efter jul väntar nya spännande uppdrag hoppas jag – jag jobbar på det just nu!

Hur är din vecka såhär långt? 

Budapest-girls[:]

[:sv]Drömmen om ytligheter[:]

[:sv]Jag tror att mitt huvud & hjärta har fått blackout faktiskt. Jag kan inte riktigt kan ta in något på sistone. Det är som att jag inte orkar se ett enda inlägg till om främlingsfientlighet och idiotier från SD, jag klarar inte av att höra eller tänka på mer världselände just nu. Jag vill inte lyssna på poddar, jag klickar bort insta och är trött på hela flödet. Jag tror huvudet är fullt. Det händer så mycket runtom i världen och samhället och jag känner mig så hudlös för det. Jag tänker på framtiden konstant och det är inte en särskilt ljus bild jag lyckas frammana.

Jag kan heller inte få ur mig så mycket vettigt som en logisk konsekvens och jag lider lite av det. Jag är en uttryckande person, men jag tror att jag behöver pausa allt elände och alla andra influenser en stund – herregud att vi har lyxen att göra det – och vila domedagshjärnan litegrann.

Det känns som jag skulle behöva åka till en solig strand och dricka paraplydrinkar och oroa mig över solfaktorn som mest. På riktigt känner jag att jag längtar efter ytligheter, värdsliga ting som Karlsson säger, jag som alltid försöker ha lite djup i livet!

Jag tror jag ska måla eller lära mig sticka eller något annat väldigt handfast för att komma undan från nyheterna och det här intensiva flödet en stund.

Har du också weltschmerz? Hur hanterar du det i så fall?

katta-hawaiiHårrelaterade I-landsproblem på Hawaii

 [:]