augusti 2016

[:sv]Övergivna platser med Fotoresor & Weare365 – dag 3[:]

[:sv]I juni åkte jag på fotoresan Övergivna platser med Fotoresor & Weare365, som ju var en makalös upplevelse. Jag har tidigare berättat om de två första dagarna och såhär lite fördröjt kommer de två sista dagarna. Jag tar dem en och en för det blir så rackarns många bilder annars!

Dag tre började i Värmland, närmare bestämt Karlstad, där vi checkat in sent kvällen innan. Dagens första stopp var en helt magisk gruvgång, som såg ut som något från Sagan om Ringen. Inte minst när Thilda bytte om till drömsk vit klänning och stod under stenvalv täckta av lummig grönska.

Övergivna platser med Fotoresor och Weare365
Kontrasten mellan Thilda och de gruvarbetarna som en gång jobbade här…?

fotoresor-gruvgång
Magic by nature.

Efter det åkte vi vidare till ett gammalt pappersbruk, ett riktigt stort ställe att förlora sig i. Helt övergivet och så häftigt. Rum efter rum i byggnad efter byggnad. Vips hade nästan tre timmar gått och vi hade inte ens hunnit igenom hälften kändes det som.

Fotoresor-pappersbruk-trapp
Det är inte helt riskfritt med såna här ställen. Jag började gå uppför en trappa som jag insåg hängde löst i rostiga, halvt nedfallna ställningar några våningar upp… På vissa ställen var det också rashål i golven.

Fotoresor-pappersbruk
En gammal central, där det låg kvar papperslappar & andra fascinerande grejer. Som om folk bara rest sig upp och gått därifrån.

Fotoresor-pappersbruk-golv
Den här våningen var klart häftigast och tyvärr hann jag knappt utforska den. Men vi hann knäppa några coola porträttbilder på varann i alla fall. Så coolt hur naturen bara tar över så snabbt!

Efter att vi slitit oss från pappersbruket var det dags att åka in i Dalarna och besöka en fabrik som låg vid ett stort gruvbrott. Där hade de visst grävt lite för nära huskanten och huset gick itu när marken rörde sig, för ca 30 år sedan. Nästan som Mattisborgen alltså!

Fotoresor-fabrik
Två hus som brukade vara ett. Dålig dag på jobbet när kontoret spricker?

abandoned-place
 Som på alla såna här platser så har mänskligheten satt sin prägel. Det är något med trasiga grejer som verkar få folk (kids?) att gå loss totalt på förstörelsen. Men det passar ju in också.

abandoned
 Bra place för svartklubb ju.

Trodde ni att dag tre var slut där? Nope – vi skulle vidare till Falun och den vackra bangården vid järnvägsstationen. Där stod förvisso några vackra gamla tågvagnar, men vi hade den stora turen att vara där kvällen innan nationaldagen och fick VIP treatment. Några underbara tågentusiaster visade villigt upp de vackra gamla ångloken som de förberedde för nationaldagsfirande. Så häftiga!  Vi fick till och med gå in i dem och blev samtidigt undervisade i deras historia. Det är ju så fantastiskt med passion alltså.

Men först blev det lite modefoto i kvällsolen vid de vackra tågvagnarna och lokstallet.

Fotoresor-thilda-lokstall

Fotoresor-thilda-tagvagn
Det var så jäkla roligt att fota med modell att jag nog bestämt mig för att anmäla mig till en av Emmas modefotoworkshops.

När vi lekt av oss där stiftade vi bekantskap med den här entusiastiske herren och hans kollegor. De var så bjussiga och ställde upp på bilder och visning av loken och stod ut med att vi lånade ett av dem för lite modefoto.  Det är häftigt när människor brinner för något och vill dela sin passion.

Fotoresor-anglok

Fotoresor-thilda-anglok
Thilda fick till och med låna stinsmössan och blev nästan för cool att titta på, eller hur?

Fotoresor-parlan
På vägen tillbaks till hotellet var vi fortfarande fotosugna. Jag & Pärlan lekte loss på dagens sista övergivna ting – tunnorna.

Vi avrundade ännu en dag späckad med upplevelser och kunskap i hotellbaren, där vi gick laget runt och berättade om våra topp tre drömresemål till ett glas vin. Jag undrade om en dag överhuvudtaget kan bli mer fullstoppad med favvogrejer. Tror inte det.

Jag somnade ovaggad och lycklig över vetskapen att ännu en dag med fotoäventyr med likasinnade väntade.

 [:]

[:sv]Far from any road, I see the (milky) way[:]

[:sv]Det finns en majestätisk fördel med de mörkare nätterna. Stjärnhimlen tittar fram igen. 

Om vi kunde se den lite oftare så tror jag att ödmjukheten inför var vi är, vad vi gör och att vi överhuvudtaget är, skulle växa. Det är något svindlande existentiellt över att ligga och blicka upp mot oändligheten och försöka greppa alltings litenhet och storhet på samma gång.

Det är en av de bästa grejerna med att ta sig bort från alla ljus, långt från de stora vägarna.
De sista sommarhelgerna i Mormorsgruvan bjuder ibland på stjärnklara nätter och igår var en sådan. Det var inte ett moln på himlen och efter att vi hade ätit årets sista (?) grillmiddag utomhus, eldat i eldkorgen och grillat marshmallows, så lade vi oss på varsin madrass på gräsmattan med blicken fästad på världens bästa skärm. Vi kunde se stjärnhimlen bli alltmer detaljerad och storslagen i takt med att mörkret lade sig.

Vi såg stjärnfall, satelliter och enstaka flygplan på väg någonstans och så den där vackra aningen av vår galax, som ett dammoln långt borta. Den som alltid får mig att tappa fotfästet i små svindlande millisekunder, innan hjärnan kortsluter och lägger ner försöken att förstå.

Och samtidigt som min framkämpade förståelse för livet och meningen med hela skiten krymper till ingenting, så blir jag sådär pampigt uppfylld av att det är alldeles, alldeles fantastiskt.

Mer är så behöver vi väl inte veta egentligen?

Natthimmel-augusti
Just efter solnedgången börjar de titta fram.

natthimmel-karlavagnen
Ser du Karlavagnen?

natthimmel-stuga
I ett hus vid skogens slut

stardust-natthimmel
Evigheters evighet och ett flygplan som blinkade till oss, på väg någonstans.

 [:]

Det är inte lätt att vara människa

[:sv]Det är inte lätt att vara människa[:]

[:sv]Det är inte lätt att vara människa. Man ska förverkliga själv, följa sina drömmar och allt det där. Jag älskar det konceptet. Vi lever ett liv (vad vi vet) och fatta hur kort det är egentligen!? Jag tog nyss studenten och nu är min nästa jämna födelsedag 40. Hur hänger man med i det?

Och hur gör man allt det där egna utan att samtidigt prioritera bort andra? Det är ett av mina stora dilemman på vägen mot drömverkligheten, har alltid varit. För relationer är ju också en av meningarna med livet. Utan dem är det inte så roligt. Och de kräver ju sina uppoffringar. Särskilt de med barn inblandade (och nej, det är inte därför jag inte skaffat barn hittills. Jag har levt småbarnsliv i sju år så jag har gjort dem iaf).

Jag har funderat mycket på det där i mina dar. Balansen mellan att bygga starka relationer, finnas där för andra (särskilt barn) och göra saker för att göra någon annan glad, kontra att göra saker för sin egen skull och det som gör en själv glad. Vi matas ju med båda delar för att vara ärlig. Jag har alltid varit bra på att åsidosätta egna behov för andra och samtidigt som det tar mycket så ger det också väldigt mycket.

När jag på senare år blivit bättre på att tillfredsställa den egna viljan och behoven, ja då kommer det dåliga samvetet istället. Det här vet jag att typ alla jag känner känner. Jag vet inte vad som är jobbigare, att strunta i att göra det man vill eller att ha dåligt samvete för att man gör det. Det är ju inte lätt att vara människa alltså, haha.

Det är också lätt att känna dåligt samvete för privilegiet att ens ha de här tankarna, för det betyder att man har det bra. Lite för bra? 

Det är inte lätt att dra den där tydliga gränsen. Den som hjälper att sålla bland saker man bör göra för andras skull och saker man bör göra för sin egen skull. Jag vill inte leva utan nära relationer, vilket jag tror krävs för att fullt ut göra sin egen grej i alla lägen. Men jag vill heller inte se tillbaks och ångra saker jag inte gjorde. Det gäller att hitta rätt i balansgången där helt enkelt. I vissa fall är det glasklart, i andra är det mer luddigt och det är ju de som är de svåra. Senast idag var jag tvungen att göra ett val som faktiskt gav dåligt samvete i båda alternativen och de är är ju inte bra på något sätt.

 

Hur gör du för att dra gränsen mellan dina önskningar och mellanmänsklig uppoffring? Tycker du att du har en bra balans där eller skulle du vilja ändra på något?

Katta-Dolly-Amanda
 Jag med två av dem jag gör allt för – mina syskontroll![:]

[:sv]Närproducerade vardagsupplevelser jag vill avnjuta[:]

[:sv]Jag är rejält ressugen just nu. Eller jag kanske ska säga upplevelsesugen snarare, för jag har ingen lust att flyga & harva runt med packning direkt (jag ägnar så förbaskat många dagar per år med att kånka packning. Packa ner, packa upp, tvätta, komma på att jag glömt saker. Ja ni vet).

Eftersom jag jobbar på nya kunder och just startat upp mitt AB så är jag försiktig med utgifterna och de där stora resorna får vänta. Men det behöver ju faktiskt inte alla upplevelser göra.

Jag håller på att lista några grejer som jag kan göra med begränsad budget och utan att åka alltför långt & länge. Närproducerade vardagsupplevelser tänkte jag kalla dem – det blir en återkommande kategori här på bloggen och jag hoppas det kan inspirera andra till att lyfta in små äventyr och breaks i vardagen.

Här är några av de jag kommit på än så länge, utan inbördes ordning. Har du några tips så får du gärna dela dem i kommentarerna eller länka till egna små äventyr. Tänk om vi kan skapa en rörelse tillsammans!

  • Dra med mig en bra kompis på en höstvandring med trerättersmiddag på primuskök i ett närbeläget skogsområde (Stockholm eller Norrpan alltså). Är vi riktigt tuffa så tar vi en natt i tält också (men jag måste lära mig sova i sovsäck utan att frysa först). Tänker charkisar, gryta och typ chokladpudding, med någon god dryck till. Och varm saft framför brasan med fint prat om livet.
  • Kolla upp en spännande övergiven plats inom några mils radie
  • Fota villig modell eller mig själv med rökgranat i trollskog (OBS! Under brandsäkra former) eller bland klippor
  • Fortsätta njuta av soluppgångar och solnedgångar. Med kaffetermos, kamera och skrivbok.
  • Transportmotionera! Jag fikade med Annie idag, som ju är drottning av de här ”små” äventyren. Jo, det blir faktiskt som ett äventyr! Det ska planeras färdväg och färdkost och jag får alltid den där pirriga känslan av projekt och utmaning när jag hittar på sånt. Även om jag inte kutar tre mil till tåget, snarare en mil till landet, men ändå.
  • Paddla kajak uppför Österdalälven en spegelblank kväll.
  • Göra en take på Saras ypperliga tradition att fira sommarsolståndet och hylla vintersolståndet med en brasa utomhus. Snacka om värt att hylla för en som lider av mörkret som jag.

Jag har en känsla av att den här listan kommer växa, kanske snabbare än jag tänkt, men det känns ju som ett lyxproblem av bästa klass.

Kommer du på några vardagsäventyr som du skulle vilja göra? 

Solnedgång vid Glan
 Solnedgångar och soluppgångar kan aldrig överdoseras

lakeside-yoga
 Vinteryoga utomhus, kan det va nåt?

Termosfika Åre
 Varm saft OCH bra kompis – gets you through the dark season![:]

[:sv]Fjällporr – Vandring på Fulufjället[:]

[:sv]Snudd på trettio år efter min första vända var det äntligen dags för en ny vandring på Fulufjället. Om jag var taggad? Jajemen! Vi har pratat om att vandra i sommar ett bra tag och från början var planen att åka längre norrut. Jag var sugen på både Abisko och Jämtlandsfjällen, men eftersom jobb och annat begränsade antal dagar vi kunde vara borta så fick det bli en närmare vandring. I mina hemtrakter så att säga.

Fulufjället bjuder på några olika vandringsleder som skiftar mellan ca 5-20 kilometer. Det går såklart att kombinera och göra längre vandringar, men vi valde Rösjöleden, som är 15km, och lade till svängen förbi Lorthån, som totalt skulle vara 20km tur/retur. Vi bestämde oss för att ta en övernattning på Fulufjället mellan söndag/måndag.

På måndagen var planen att åka hem, packa om och gå upp till vårt fiskeställe i skogen nära Nordomsjön och övernatta där natten till tisdag. Slutligen hade vi tänkt att göra en topptur upp på Städjan på tisdagen, om jag inte skulle jobba i Sthlm på onsdagen – det var inte helt inbokat när vi åkte upp.

Vi packade våra väskor och gav oss iväg. Vädret såg lovande ut och jag var så jäkla taggad på att få uppleva fjället igen, få somna med en mör kropp och lyckligt sinne. Finns något bättre?

När man vandrar på Fulufjället är det vanligaste att man parkerar vid Naturum – där finns en utställning, ett kafé, återvinningsplats och så är det startpunkten för de flesta turerna, även den kortare som bara går till Njupeskär och tillbaks. Där började också vi. Det går tydligen buss fram till Mörkret, vilket innebär en ”förvandring” uppför ganska branta vägar till Naturum. Det är 9% lutning på en del av sträckan!

Vi valde att gå den längsta sträckan första dagen, vilket innebar att vi gick mot fallet först. Vägen dit blir jag lika förtrollad av varje gång. Gammal mystisk urskog, bäckar med friskt & klart källvatten och så myrmark såklart. Det är så fint! Efter ett tag börjar en ganska brant stigning mot fallet, och för vår del, som skulle upp till toppen av fallet, så fortsatte stigningen ytterligare. Ska man till foten av fallet så vänder stigen nedåt igen efter ett tag.

Fulufjallet-trollskog
 En del av den vackra skogsstigen mot Njupeskär.

Fulufjallet-njupeskar
 Varm & svettig efter en brant stigning belönas man med den här utsikten. Det är så vackert! Det är riktigt häftigt när man plötsligt, från ett steg till ett annat, hör dånet från Sveriges högsta vattenfall.

Ärligt talat så är väl den här första biten, fram till fallet, den mest spektakulära och varierade. Fulufjället består sedan mest av en platå, med platt och snäll vandring, och man ser inte så många andra fjäll i horisonten förutom från den sidan där fallet ligger. Där har man en magnifik vy mot Idre Fjäll, Städjan och Nipfjället bland annat.

Vi vek som sagt av uppåt, mot toppen av fallet. I krokarna av den stigen kan man vika av och gå någon kilometer för att hitta Tjikko. Vi tog en kort avstickare, men eftersom vi inte visste hur långt och åt vilket håll vi skulle gå så gav vi upp det, men vi njöt av utsikten längs vägen!

Fulufjallet-katta

Sen kom vi fram till toppen av Njupeskär. Där har jag inte varit sen jag var liten och jag undrar verkligen varför. Det är en otrolig syn och så mäktig känsla att stå där. Man kommer ganska nära själva fallet, även om det är den första avsatsen av flera. Den allra sista avsatsen innan det faller fritt så att säga, är vansklig att gå nära, med hala stenar och lurigare terräng. Men ca tio meter ovanför satt vi i lugn och ro på en sten mitt i fallet och njöt av vår lunch. Jag har definitivt haft sämre lunchraster!

Vandring på Fulufjället
Utsikten från toppen! Kanten som syns i bilden är den sista kanten, jag står på ”trappsteget” ovanför, som var mycket säkrare, men med samma härliga, pirrande känsla av att stå vid kanten, som synes på bilden här nedanför!

Njupeskar-kant-katta
Det är lätt att låtsas att man är vid den sista kanten, eller hur? 🙂

Njupeskar-lunch
Vår magiska lunchplats. Jag ville verkligen inte gå härifrån, samtidigt som jag var sugen på att fortsätta. Men den här fikarasten bär jag med mig länge, länge. Det bästa är att även höjdrädda kan njuta av den här (min käre sambo är höjdrädd men kände sig väldigt trygg på den här platsen).

Efter vår spektakulära lunch vandrade vi vidare mot kvällens campsite Harrsjön,  via Lorthån. Vandringen är som sagt ganska lätt, om man inte har lätt för att vricka fötterna. Det är några partier med stenrösen och steniga stigar, men överlag är det flackt och lättvandrat.

Jag älskar ju det här landskapet, med myr, grönklädda stenar och knallblåa fjällsjöar. Jag tänkte faktiskt inte på att man inte ser de där pampiga fjällsilhuetterna i fjärran som man kanske oftast gör i andra fjälltrakter.

vandring på fulufjället
Eric på spången

Fulufjallet-Lorthan
 Vid Lorthån stannade vi för en kort fika och jag passade på att ringa Lisa som fyllde år. Det var en av få platser där jag hade täckning med Telenor!

Efter några kilometer till kom vi fram till vårt dagsmål – Harrsjön!

Fulufjallet-harrsjon-vy
Harrsjön och övernattningstugan på håll. Vi var helt själva här och det var en riktigt vacker, välutrustad och mysig plats.

Vi slog upp vårt lilla tält, som skulle visa sig vara högst olämpligt för fjällvind!

Fulufjallet-talt

Sen började vi utforska området. Här finns båtar att hyra, en övernattningsstuga och en raststuga som man kan värma sig i. Vi hade inga nycklar så vi kunde bara nyttja raststugan, men jag skulle kunna tänka mig att boka båt och övernattningsstuga någon dag eller två här.

Harrsjon-ekor

Harrsjon-fiske
 Eric testade fisket, utan större lycka. Pappa har berättat att det var gott om fisk här förr, men att det numera är rätt så utfiskat tyvärr.

Harrsjon-blommor
 Jag struntade i fisket och njöt istället av det vackra ljuset med min kamera. Vi hade sånt kanonväder alltså!

Fulufjallet-solnedgang-katta

raststuga-harrsjon
Raststugan, som skulle visa sig bli en lifesaver för min del. Det blåste en hel del på kvällen, så vi gick in här istället för att elda vid tältplatsen. Vi eldade i kaminen, käkade middag med egenplockade hjortron till, spelade kort och drack ett gott rött vin. Livet deluxe!

Stuga-harrsjon
 När solen hade gått ner och vi var supertrötta efter närmare 2 mils vandring och friskluft, så gick vi och lade oss i tältet. Det blåste väldigt mycket och det visade sig att vårt tält inte hade dragkedja längst ned, vilket lämnade en glipa med bara myggnät. Kallt! Dessutom måste jag skaffa en varmare sovsäck. Jag låg till slut och hackade tänder och skakade och insåg att jag inte skulle kunna somna, än mindre gå ut och nattfotografera som jag tänkt.

Det slutade med att jag gav upp vid strax efter ett och gick in i raststugan. Där får man bara sova i nödfall, men det var det banne mig för min del. Känslan när jag fick igång elden och började tina upp i skelettet var gudomlig. Eric hängde med in och vi somnade till slut och vaknade vid fem för att elda lite till innan jag somnade om till 07:30. Jag msåte helt klart öva på mitt tältsovande samt införskaffa rejälare prylar. Det var ju inte under nollstrecket, någon grad över, men jag frös så in i märgen alltså, trots att jag hade dubbla tjocka strumpor, underställ, mössa och hoodie på i sovsäcken.

Frukost-fjallvandring
Vi vaknade till klarblå himmel och fantastiskt väder, om än blåsigt fortfarande. Vi åt gröt med kanel & jordnötssmör, drack kaffe och njöt en stund i solen innan vi gick de 7 kilometrarna tillbaks till bilen.

Jag ser fram emot nästa vandring, med lite bättre utrustning. Jag är så otroligt glad över att det finns fjäll och vackra landskap och att jag har möjligheten att njuta av dem så mycket. Livet alltså!

 [:]

[:sv]I väntan på den perfekta vandringsryggan[:]

[:sv]I väntan på att hitta den perfekta vandringsryggan har jag min gamla vandrarrygga från min jorden-runt-resa, en trofast gammal vän. Herregud vad vi varit med om tillsammans och det känns nästan lite svindlande att sist vi vandrade tillsammans var i januari 2008 och jag åkte hem mot en helt oskriven framtid. Åtta år sedan.

Men även om den är en fin kompis så är den är inte så himla praktisk. Jag minns att jag redan då tyckte det var dåligt med fickor på utsidan och knasig stängning av den enda stora fickan mitt på. Dessutom har den inte så mycket att spänna fast sovsäck och sånt med, trots att den är en Kebnekaise Edition-variant från Haglöfs. Vi får se om de sitter kvar helt enkelt!

Men – jag ska ju inte ut på extrem vandring och tills jag hittat den perfekta vandringsryggan så passar jag på att njuta av lite nostalgiskt sällskap med Kebben. Vi har ju klarat av Australiens outback och Nya Zeelands sagoland tillsammans så det känns fint att få ta den med upp på Fulufjället.

Nu drar vi!

Har du tips på den ultimata vandringsryggan? Vad är det som är extra bra med den i så fall? 

den perfekta vandringsryggan
[:]

Städjan

[:sv]The mountains are calling – vandring på Fulufjället[:]

[:sv]Ännu har jag inte kastat in handduken för den här sommaren! Jag har visserligen varit hemma och jobbat intensivt några dagar nu och vädret har väl mer eller mindre skjutsat oss alla rakt in i höstmode, men Eric har semester en vecka till och vi ska iväg på en sista liten sväng.

Och självklart bär det till fjälls. Det slog mig att hela min sommar präglats av fjäll och skog och att jag inte ens längtat till mer bekväma semesterorter. I morgon far vi mot Särna igen för en tvådagars fjällvandring. Väderprognosen ser ju bättre ut i början på nästa vecka och vi har tänkt att vandra på Fulufjället med en övernattning.

Om det hinns med (jag måste ev vara tillbaks på jobb i Sthlm på onsdag) så tar vi en topptur till Städjan också. Vore väldigt kul att se den i sommarskrud, sist var det ju vinter. Jag har förresten lagt till en sak på nästa sommars bucketlist redan – att uppleva en soluppgång från just denna vackra topp.

Städjan
 Städjan sedd från Särna, hösten 2015

Fulufjället bjuder på några olika leder och det finns 15 stugor att sova i. Vi har tänkt att tälta, men om vädret skulle slå om så är det ju skönt att alternativet finns ändå.

Vi kommer nog satsa på Rösjöleden med någon avstickare. Den leden börjar och slutar vid Njupeskärs parkering och tar oss förbi Rösjöstugorna, där hela min släkt firade påsk en gång. Jag var liten då och jag har faktiskt inte varit där sen dess, så det ser jag fram emot. Vid Rösjöarna går det också att hyra båt och fiska, det är jag riktigt sugen på.

Rösjöleden kommer också ta oss förbi Njupeskär (Sveriges högsta vattenfall) från ovan och det ser jag verkligen fram emot. Jag har ju varit till foten av fallet ett oräkneligt antal gånger men från ovan har jag bara sett det en gång, när jag var typ 10 år.

Den här gången hoppas jag också hitta Old Tjikko – världens äldsta levande trädklon, vars rotsystem är mer än 9550 år gammalt. Svindlande!

0F9A4072
 En bättre lunch vid Njupeskär, november 2015

vandring på Fulufjället
 Vy från Fulufjället, november 2015. Tjikko var nära men jag hittade henne inte!

0F9A4171
 Fulufjällets finest – de nyfikna, sociala och toksöta lavskrikorna, som gärna kommer fram och kikar vad du håller på med!

 [:]

[:sv]Om att vara en ledighetsmotionär när sommaren är slut [:]

[:sv]Jag är kanske olik många när jag konstaterar att jag är mycket mer träningsmotiverad och frekvent med träningen när jag har semester. Även om jag inte riktigt haft semester sen jag blev egen så är ju ändå tempot lugnare på sommaren och man hänger ju på omgivningen i semesteräventyren.

Förresten så har det ju inte bara med semester att göra – det har med sommar att göra såklart också. Och att vara nära naturen. Min allra bästa motion är nämligen att träna utomhus. Jag har noll och ingen lust att gå in och träna för det mesta. Jag älskar att kliva ut på gräsmattan (enkelheten i det) och köra med tabata-appen eller ett handskrivet program. Jag transportlöper till landet, vandrar gärna, cyklar och åker inlines. Eller bygger, målar, lyfter, gräver.

Jag har så mycket lust till rörelse när den är enkel att utföra utomhus, när det är ljust och när jag kan upptäcka nya platser samtidigt. Därför funderar jag nu på hur jag kan ta med mig det här konceptet in i kallare tider med kortare dagar när jag bor i en lägenhet.

sommatraning
Typisk solskensträning och fighting face

Jag började med att testa mig själv idag. Det var blåsigt, lite ruggigt och mörka moln drog hotande närmare. Ingen större lust att gå ut alltså. Men jag drog på mig träningskläderna och stack till Ågelsjön för att riva av en mil runt sjön, i backig och ljuvlig skog. Nu är det ju fortfarande sommar men jag tänker att det ändå var en mjuk övergång in i mindre angenäma omständigheter.

Vad jag tog med mig av det var att det var ljuvligt att vara ensam. Jag mötte ett litet gäng vandrare på hela varvet. Badplatserna var tomma och förutom att ett flygplan flög in för landning så kunde jag nästan låtsas att jag var den enda människan på mils radie. Och det tror jag blir min motivation för utomhusträning i höst och vinter, även om stormen viner utanför. Jag får vara själv!

Idag var det dock inte kallare än att jag drog av ett dopp som avslutning på min runda. Jag hade ingen handduk och vattnet har redan svalnat en del, men det var så skönt och en sån frihetskänsla att vara helt själv på den lilla stranden, som var alldeles packad sist jag sprang där.

Det kanske kommer ordna sig ändå det där med att hålla motivationen uppe när mörkret & kylan kommer och jag inte vill svettas på ett gym. Jag kan upplevelseträna (som Sara myntat så fint) utomhus med löftet om att få ha världen för mig själv en stund. Och badet, ja det får jag byta mot en lång, varm dusch och en kopp te när jag kommer hem.


Saker att drömma om i november…

 [:]

[:sv]Vägen till en vardag just för mig[:]

[:sv]Jag är ingen vardagsmänniska. Vardag som jag länge definierat som att ha en radda liknande dagar i följd efter varandra under väldigt lång tid, med enstaka avbrott för rekreation & upplevelser (helger + semester). Förutsägbarheten och kanske framför allt känslan av att jag förväntas vilja göra samma sak dag ut och dag in, ofta med rätt tråkiga ”plikter” och rutiner, ja det har inte varit min grej, även om jag länge haft det just så. Det är för många av livets dagar som passerar utan utveckling och upplevelser i det klassiska ekorrhjulet.

Men det är inte riktigt så enkelt. För en sak som också kan vara obalanserande, om än inte tråkig, är att man flänger helt fritt utan en riktigt fast punkt eller plan. Det är inte heller idealt för mig. Poletten som sakta letade sig ner genom ett snår av normer, världsbild och självinsikt inom mig under några år, var att jag behövde skapa min vardag som jag kunde trivas i. Som gav trygghet och rutiner men som styrs av mig och som ger utrymme för upplevelser och variation.

Det var en stark känsla av klarhet när jag insåg att anledningen att jag inte trivdes min vardag för att jag inte gillade kontexten den fanns i och för att jag inte hade format den själv, bara hoppat in i en mall. Jag hade också under lång tid försökt ordna till den på en plats jag egentligen var klar med och utifrån syften som inte riktigt var mina, men som jag försökte hitta min högre mening i. I ett stressigt storstadsliv där prestation är valutan och där det högre syftet kunde skifta från att tjäna mycket pengar till att bygga cred i en ängslig bransch.

Jag insåg att jag var tvungen att lyfta ur mig själv från hela kontexten och börja med att hitta rätt plats. Sen kunde jag försöka bygga min alldeles egen vardag.

life-design-berrypicking

Jag tror att en bra vardag för mig (och säkert många andra) består av några viktiga grundelement. De här är de jag kommit fram till:

Vardag i rätt kontext

Vad den är skiftar med åren i takt med de egna preferenserna. Men jag tror det gäller att känna av då och då och förstå när de där preferenserna börjar skifta. I tjugoårsåldern var det Stockholms innerstad jag längtade till. Strax efter 30 började jag mer och mer otrivas i trängseln och längta ut närmre naturen (det gäller just nu), men det tog lite tid innan jag förstod själv att jag inte längre ville ”bo i stan”. När jag är femtio kanske jag vill till franska rivieran eller tillbaks till stan eller något annat.

Om man inte stämmer av det där då och då utan bara ångar på, så tror jag man kan harva alldeles för länge i en kontext som inte riktigt stämmer med ens utveckling. Vår personlighet ändras med tiden och våra preferenser är inte konstanta. Inte ens våra värderingar är det, så det gäller att stanna upp ibland, känna efter och stämma om gitarren.

life-design-raspberries

Självbestämmande

För mig är det här jätteviktigt. Jag vill övergripande styra över min tid, ha möjligheten att ändra planer och välja vad jag fyller den med. Självklart kan jag jobba måndag-fredag på kontor igen i perioder, men då är det för att jag valt det och med en kund jag vill jobba med. Stor skillnad!

Rutiner

De som känt mig länge ler nog nu. Jag har som sagt inte varit ett fan av rutiner, men det är nog mest för att jag inte valt dem själv. Ett visst mått av rutiner är bra och ger en kontinuitet som jag tror är nyttig. Rutiner är enkla att utföra just för att de är rutiner och om det blir enkelt att utföra saker som utvecklar dig, ger dig bättre hälsa och tar dig dit du vill, så är de ju fenomenala. De senaste veckorna har jag t.ex. gjort squats, armhävningar & crunches varje dag (utom tre) och nu fortsätter jag för att det blivit just rutin.

Vad jag tror är superviktigt är att välja dem med omtanke. Då blir vardagen något att tycka om och växa i. Jag funderar just nu på vilka rutiner jag vill fokusera på i höst och jag har ringat in att de handlar om hälsa, relationer och jobb.

Jag vill hitta nyckelrutinerna för att få alla de tre att löpa på smidigt så att säga. Det ska vara okomplicerat, så att de går att upprätthålla. De ska sitta uppe tydligt så att jag inte glömmer bort dem innan de satt sig i ryggmärgen. De ska också handla om det allra viktigaste så att det blir fokuserat. Jeanna skrev ett bra inlägg om just fokus nu i sommar och hur lätt det är att vilja lite för mycket.

Vad är ditt förhållande till vardagen? Är det komplicerat, vill du ändra något eller trivs du? Och har du några egna knep och rutiner för att forma den som du vill?

min bästa vardag

 [:]

[:sv]I natt kommer jag drömma om Falu Rödfärg[:]

[:sv]Aaaaaaaaaah. Jag har gått en rond med Falu Rödfärg och känslan i kroppen just nu är total mörhet och huvudet är inte långt efter. Jag hade tänkt skriva klart min pågående inlägg om det här med att jobba, men jag är alldeles för trött, pga just jobb.

Klockan 9:30 idag började jag måla och med kortare avbrott för lunch och ett spöregn så har jag hållit på hela dagen, ända fram till klockan nio. Och jag har faktiskt njutit hela vägen.

I morgon åker vi hem och jag hade bestämt mig för att få klart den ena långsidan av ladan. Jag har skrapat halva, målat nästan hela två gånger med Falu Rödfärg och så har jag målat vindskivan och takbräderna och dörrlisterna med vit färg. Självklart ska vår lada vara röd med vita knutar, vad annars i Dalarna?

Det är tidskrävande arbete det här och det blir många turer upp och ner för stege och byggställning. Först skrapa (med stålborste) nedtill, sen klättra upp och skrapa upptill och börja måla. Sen måla nedtill, flytta ställning och repetera. Sen göra om allt ett varv till.

Till detta kommer regnskurar och förvirrade getingar som inte längre kan flyga in där de brukar och istället samlas upp och hovrar, som bilar vid en olycka i Stockholm. Värsta kön blir det! Som tur är så blir det inte aggressiva, utan just förvirrade. men när det är 35 vilsna getingar som surrar runt öronen så är det inte helt bekvämt att stå där under vindskivan och måla bräder…

Men, nu är den långsidan klar, med undantag för listerna runt den gamla dassdörren och det nya partiet som måste målas med en annan typ av färg. Falu rödfärg kan bara användas på obehandlat trä och den här panelen är grundmålad i vitt så det var en liten setback. Som tur är finns Falu rödfärg även i det utförandet och förhoppningsvis blir det samma nyans med den.

Nu ska jag gå och lägga mig med den fenomenala känslan av att ha ett redigt dagsverke i kroppen och det allra bästa är att jag kan gå ut i morgon bitt och se resultatet av det. En (nästan) färdigmålad långsida i rött & vitt. Jag kommer sova väldigt gott i natt, det är jag säker på.

ladan-upptill
 Kortsidan målade Jonny förra veckan (med en jättelång stege) och här på långsidan syns en del av mitt dagsverke!

lada-nedifran 
Penslarna i vätska och färgburkarna instoppade. Jag var tvungen att beundra mitt verk litegrann. Men jag kommer sakna den vackra, glödande bruna färgen som skymtar på kortsidan. Just den kortsidan är extra vacker, särskilt i kvällssol. Nästan så jag ska försöka övertala pappa att spara den…

lada-nedtill
 Den vita delen av väggen är ny, eftersom stockarna var ruttna där och inte kunde räddas. Det kommer kanske se lite knasigt ut även när det är rödmålat, men det är också vårt bidrag till en lada som påbörjades för flera hundra år sedan (den del som slutar vid knuttimret), och kompletterades 1928 (med delen längst ned och längst upp som syns på översta bilden). Som ett gemensamt projekt över många generationer. Det känns ändå lite fint tycker jag.[:]