september 2016

[:sv]Min helg i bilder: Livets kontraster på 24 timmar[:]

[:sv]Det är ju i kontrasterna livet händer som jag brukar konstatera. Och den här helgen har verkligen varit en som påvisar detta faktum. Min helg i bilder var tänkt att dokumentera en helt vanlig, fin helg, men det blev något helt annat. Det blev kontraster. Tänkte att jag skulle skippa hela alltet, men sen tänkte jag att det är ju just såhär det är ibland, i sin alla ärligaste form. Fullt av kontraster.

I lördags åkte jag till Stockholm för att fira en riktigt begåvad och alldeles underbar tjej, som jag haft förmånen att få jobba med – Annika. Hon är en av mina favorit-AD:s och designar inte bara vackra webbar och digitala verktyg, hon är en fena på mönster, illustrationer och möbelrenovering också. Och förbaskat härlig som person.

helg-people
 Ägnade mig åt att titta på folk  innan kalaset, och fantisera över alla öden och historier som går förbi.

helg-bubbel
 Ett glas bubbel med gamla kollegor.

helg-annika
Fina Annika (th). Bra kontrast!

Efter några timmar på middag som bara flög förbi (jag skulle ta sista tåget hem till Norrpan, 21:51) så tvingades jag kasta mig hemåt. Tyvärr gick tåget ungefär en minut innan jag nådde perrongen och där stod jag. Skickade nödsignal till systern och fick ett entuasiastisk ”JAAA!” från syskonbarnen. Vilket välkomnande! Eftersom det tar sin lilla tid att harva ut till villaområdet i Älvsjö så valde jag att åka direkt dit. Vi hann gosa lite innan vi lade oss och jag blev återigen alldeles varm över att de där små trollen finns och är så jäkla fina, coola och väldigt roliga att hänga med.

På morgonen hade de blivit företagare; de skulle sälja nybakade frukostbröd (de här goda) till grannarna. Pappa Ola bakade för glatta livet och tjejerna levererade ut på sina beställningar. Något långsamt och ineffektivt, men det ska ju alltid finnas förbättringspotential. Jag är så stolt över dem. Det bara kör och de är så påhittiga.

helg-brod
Syskonbarnens levebröd…

helg-mammabullar
Lyckliga grannar fick dessa till sin söndagsfrukost.

Det var med en riktigt varm känsla jag åkte hemåt igår, sådär som det blir när man fått träffa så många människor man är glad över att ha i sitt liv.

Och sen ringde min gammelmoster. Och min syster. Och jag förstod att något hänt och ungefär vad det handlade om.
Vi har en morbror som inte haft ett lätt liv. Särskilt inte sedan vår mamma (hans storasyster & klippa) gick bort. Med jämna mellanrum de senaste 10 åren har vi åkt på olika utryckningar till Värmland, där han & mormor bodde. Efter att mormor gick bort för tre år sedan så har det bara blivit värre kan man säga.

Och idag har vi varit och sannolikt sagt farväl till en morbror som aldrig riktigt fick blomma ut. Och det väcker så mycket sorg och funderingar över den där andra delen av mänskliga relationer och livets utveckling. Den som inte blir så varm och givande och full av möjligheter, utan hård, snorig och för vissa, knäckande.

Vi har än en gång fått hälsa på det gamla som vår generation förhoppningsvis brutit med. Dessutom känner jag mig väldigt påverkad av liv och död och var gränsen går. När är ett liv värt att rädda? När vet man att det inte finns hopp? Den filosofin, i gränslandet mellan vetenskap, vilja att rädda liv och definitionen av ett liv, den har vi fått besöka idag. Filosofin utan tvärsäkra svar.

Beslutet är inte i våra händer, men det ser inte ljust ut. Imorgon vet vi mer. Men vi fick säga vårt adjö och finnas där idag, och det känns bra oavsett allt som varit och oavsett hur mycket vår närvaro gav.

Igår vaknade jag med framtiden, hoppet och obändig livslust koncentrerat i mina syskonbarn. I dag besökte jag det förflutna, såg döden i nästa avfart och återbekantade mig med sorgen. Det är förbannat kontrastrikt ibland, det här livet, men det är också själva poängen. Det ÄR i kontrasterna det händer. Allt sammantaget blev det en väldigt stark och fin helg.

helg-sjukhus
Också en del av livet. Jobbig, men fin.[:]

fjällvandring

[:sv]Fjällvandring i Åre – fjällräddning för tröga stadsbor[:]

[:sv]Här hemma är det sommar, men jag längtar till fjällvandring i Åre! Kanske borde sommarens alla dagar i fjäll och skog ha tankat på förråden och gjort mig rustad för en höst i stan, men jag känner nästan tvärtom. Jag längtar mer än någonsin efter att få maxa hösten i fjällen. Och sedan få maxa vintern i fjällen. Och så vidare. Jag vill vara där och uppleva allt! Soluppgång, dimma, höstglödande fjällvidder i solsken och solnedgångar på högsta parkett. Mycket vill ha mer kanske?

fjällvandring i Åre
Skogens guld

Jag tror att det jag saknar mest i stan är de där stora kontrasterna i naturens skiftningar. Att vädret känns och hörs. Att jag känner och hör mig själv. Här hemma på kontoret hör jag mest spårvagnar som dundrar förbi och skolbarn som dunkar i fönsterplåten (plus i går den pipande brandvarnare på fyra meters takhöjd som jag inte nådde att åtgärda. Gaah). Jag blir liksom störd i de längre tankarna och landar dem inte lika bra som i skogens lugn eller på fjällets vidder. Jag hittar inte inspirationen här.

fjällvandring

Som tur är åker jag upp till Åre om en vecka och där väntar en vandringstur på höstfjäll med tre av mina mesta inspirationskällor – jag måste nästan nypa mig i armen att de är där samtidigt, Katrin, Sara och Annie. Jag ser så mycket fram emot att garva, prata och vara tyst tillsammans med dem och bara ta in fjället i höstfärger. Vi är ett gäng livsnjutare oxå – så jag tror det blir en perfekt dos fjällmat med silver lining.

fjällvandring åre
 Min senaste vandringstur i Åre – Totthummeln!

Dessutom ska jag ta revansch på min senaste tältnatt! Ni det, den när jag skakande rusande in i raststugan och gjorde upp eld på världsmästartid? Nu kontrar jag med en varm sovsäck tack vare den här geniala idén. Någon som tror att jag klarar en hel natt utan raststuga? Jag hoppas oavsett att Rent-a-Plagg kommer till Idre-Särna snart, tror det finns många potentiella kunder där också.

Jag hoppas som vanligt på att få in en ensam Särnavecka i höst och bara gå loss totalt i fotandet. Skita i morgontrötthet och läggtider, bara all in på att vara där och fånga det som händer där det händer. Friheten! Äventyrslusten!

Vad längtar du till just nu? 

golden-forest

 [:]

[:sv]Solnedgång på Himmelstalundsfältet[:]

[:sv]Igår tog jag med mig Eric och Linnea på en solnedgångstur till Himmelstalundsfältet. Häromveckan när jag gick och pratade med Sara på samma sträcka så fullkomligt brann himlen över fältet och jag tänkte att det skulle vara en bra plats som ändå är nära.

Tyvärr drog disiga moln in precis när vi kom fram och det blev inte samma brinnande himmel som jag hade hoppats på. Men det är aldrig förgäves att springa fritt på ett öppet fält och vara utomhus i stället för att sitta i TV-soffan, så det gjorde inget.

Det är heller aldrig förgäves att uppleva en solnedgång – tvärtom! 

linnea-sunset
Chasing sunsets

linnea-sunset-close
 Linnea blickar in i solnedgången. Vill gärna byta hår med henne!

catch-the-sun
 ”Jag vill att du tar en sån där bild där det ser ut som att jag håller i solen” – det var lite svårt att instruera, men blev ju rätt fint ändå :)[:]

[:sv]Bygga om en lada – the thrilling vatten & avloppsinlägg[:]

[:sv]Det här med att bygga om en lada är inte bara inredningsporr med charmiga detaljer. Den här veckan har vi dragit in avlopp, vatten och el till ladan bland annat och även om det låter väldigt trist så känns det jäkligt häftigt. Det innebär att det börjar bli en bostad av vår lada och jag kan knappt fatta det!

Förra sommaren kändes det så långt bort, när jag och pappa började förbereda arbetet. Vi hade diskussioner om hur mycket tid vi kan lägga där och tanken var då fortfarande att vi skulle göra det mesta själva. Tidshorisonten landade på runt 10-20 år när vi gick igenom allt arbete och lade det mot korta semesterveckor och enstaka arbetsveckor under året. Jag blev tung i hjärtat och drömde om lottovinster och mailade Ernst (utan resultat). Det är inget litet projekt att forma om en gisten, delvis rutten lada med glipor mellan plankorna, till en plats där en kan laga mat och hålla sig varm i 30 minusgrader.

Sen bestämde sig pappa för att satsa helhjärtat och investera i en familjedröm och ta in hjälp, trots att det kostar. I september förra året åkte han upp med vårt dream team Tom, Darek & co för den första arbetsveckan och nu, ett år senare och totalt bara 4 hela arbetsveckor (iofs med 10-timmarsdagar), så börjar vi ana slutresultatet. Min drömplats på jorden. Det känns helt otroligt faktiskt!

Tillbaks till vatten & avlopp (min mest säljande mening ever?). Ett område där min kunskap begränsar sig till att jag förstår att vatten i kranen kommer någonstans ifrån och kiss & bajs helst ska försvinna när man spolar. Jag har aldrig haft hus och har därför aldrig behövt sätta mig in i det här med avloppstankar, pumpar, vattenledningar och grundvattennivå. Men nu har jag fått en liten inblick i det hela och vilken finurlig vetenskap det är!

Efter att pappa (som turligt nog jobbat hela sitt liv i byggbranschen) funderat och vägt alternativ så kom han fram till en bästa möjliga lösning. Vi har diskuterat att ha allt från mulltoa och duschkabin i icke våtrum till att installera en egen avloppstank och ha fullt fungerande våtrumsbadrum. Vi landade i det senare. Tanken är ju att vi ska kunna vara många där under 1-5 veckors tid och då blir det trist att tömma en mulltoa hela tiden. Och duschkabiner är svårstädade och tar mycket plats för liten verkstad.

Eftersom ladan ligger lite lägre än boningshuset och inte särskilt mycket högre än Österdalälven så finns översvämningsrisk. Det har varit år då båten legat vid ladans nedre väggända, för att vårfloden gått ända upp. I framtiden får vi tyvärr räkna med att högre vattennivåer än så kan förekomma och det gjorde att vi funderade på en lösning där avsloppstanken skulle ligga utanför det nuvarande boningshuset med en stark avloppspump, för att den inte skulle flyta upp eller läcka ut i grundvattnet. Men efter att pappa dykt ner i grundvattennivåer och förankringsaspekter så kunde den ändå grävas ner strax ovanför ladan. Pappa har valt en stor jäkel, eftersom stora sällskap lämnar efter sig en del avfall.

bygga om en lada
The mighty mighty avloppstank

Farfars gamla snillrika konstruktion från 50-talet har kopplats ihop med denna moderna. Han gjorde en avloppstank som läcker lite till jorden utanför, vilket ger bra, bördig jord.

avloppstank
Den gamla tanken får numera sällskap av ledningen från vår nya tank. Med värmekabel tejpad runt för att undvika frysning.

dra avloppsledning
Pappa preppar för ledningen med sand och sedermera frigolitbädd (jag gjorde samma jobb för vattenledningen, ger bra ryggträning!). Vår grävhjälp från PeRo i Särna är f.ö. sjukt proffsig och kan plocka upp småsten med skopan med en precision som om det vore hans hand. Coolt att se!

bygga om lada
Ungefär där frigoliten slutar har vår tank grävts ned. Uppe bredvid boningshuset är den gamla tanken.

Vi har dragit vatten också. För mer än hundra år sedan har våra arbetsamma förfäder grävt på skrå väldigt smart. Från höjden ovanför huset har en grävd bäck lett vatten från en egen källa ner till gården. Det har runnit oavbrutet sedan dess och jag minns hur roligt det var som barn att leka med ett av utloppen som går till fiskdammen. Vårt vatten här är det godaste dricksvattnet jag smakat, det är precis som vatten ur en fjällbäck.

Det vattnet går numera till en vattentank som pappa grävde ner för 25 år sedan, när det krävdes lite rörbyte och omledning. Från den tanken har vi nu dragit vatten även till ladan och passade på att rensa 25 års slam i botten som nu blir världens bästa odlings- och maskjord.

vattenbrunn
Den svarta högen till höger är 25 års slam från vattnet.

avloppsbrunn
Här vill man inte blir kvarglömd på jobbet!

lada-gravmaskin
Bakom grävmaskinen är vattentanken och så har vi grävt för ledningen till ladan tvärs över gården.

vatten-lada
Och här går det lyxiga vattnet in till ladan. Och jag har varit med och hjälpt till att dra det – så kul!

pappa-andre
Två nöjda grävare! Grävproffset André bor dessutom på en granngård, så han tar bara grävmaskinen hem på lunchen!

Hela tiden genom det här arbetet så slår mig två saker; 

  1. Hur svårt det måste vara att driva och planera ett sånt här projekt själv som helt okunnig i byggbranschen. Att pappa kan så mycket efter 45 år i branschen har sparat mycket tid och pengar i det här arbetet.
  2. Hur otroligt imponerad jag är över våra förfäders hårda och gedigna jobb med att bygga det här före oss. Överallt ser vi bevis på deras snillrika lösningar, yrkesstolthet och håra, hårda jobb. De hade inga skruvdragare, inga spikpistoler och de köpte inte panel och färdigfasade golv på Beijers. De sågade ner träden, hyvlade fram planken och i vissa fall gjöt de spikarna. Och ändå är allt så jäkla fint gjort. Det är rörande.

Jag ser redan fram emot nästa arbetsvecka. Förhoppningsvis får vi till ännu en i höst, men våra briljanta byggmästare är tyvärr väldigt bokade, så det kan bli efter årsskiftet. Jag hoppas på det förra![:]

Volvo v60

[:sv]Ladurenovering: en spontan kakeltripp och en Volvo V60-crush[:]

[:sv]Jag är i Särna! Det är arbetsläger i ladan den här veckan och jag sörjde över att jag pga jobb mitt i veckan hade svårt att åka upp. Men så ringde pappa sent i torsdags kväll efter vår spelning* och smörade. ”Vad kul att du ska upp, jag saknar dig” osv. ”Vad har du glömt?” frågade jag och pappa medgav att de kunde ha räknat lite fel på kakel till badrummen.

”Jag kan teoretiskt sett åka upp, men jag har bara klänning & tajts och ingen bil” sa jag. Jag var ju på jobb i Sthlm och hade bara tagit med tandborsten för eventuell övernattning. Men – allt går som bekant att lösa!

I går morse blev det klart – pappa hade bokat hyrbil och lagt undan 200kg kakel (”vi har räknat liiiiite fel” – jo, jo) och efter en härlig kompisfrukost gick jag till Hertz och plockade ut min drömbil, en Volvo V60. Jag har i några månader gått och suktat efter leasingbil och den jag allra helst vill ha är V60. Och nu är jag ännu mer övertygad. Jävlar vad rolig den är att köra och så galet snygg dessutom. Jag är KÄR! Så fort jag tar in en till kund så ska jag banne mig fira med en bil!

Volvo v60
Whats not to love? Det är en miljöbil också. <3

freedom
 Jag älskar att hoppa in i en bil och köra iväg på spontana äventyr såhär. Friheten!

Jag stannade till och fotade den vackraste rastplatsen jag vet – strax efter Trängslet-dammen.

Trängslet
Längst bort i bild syns dammkonstruktionen.

Jag kom fram till Särna vid 18-tiden och gick raka vägen in i ladan. Eller ja, först var jag tvungen att smälta och forcera detta…

ladan-gravning
So this happened…När vuxna människor har stora leksaker kan det bli lite stökigt…

gravjobb
 Det är avlopp och vatten till ladan som ska dras här.

Väl inne i ladan noterade jag som vanligt stor förändring efter att killarna varit här några dagar. Tom höll på med vårt blivande hallgolv, en skorsten murades, bjälklaget har oljats och balkongdörrar har satts in. Loftet kommer lätt bli den absolut favvoplatsen…

laduprojektet
Blivande hallgolv med golvvärme. Perfekt för gnistrande kalla vintermorgnar!

lada-loft
Jag har tyvärr bara med mig kompaktkameran pga skäl, så ursäkta bildkvaliteten, men det här loftet kommer vi slåss om! Helst vill man ju sova där, till ljudet av brasan nedanför…

lada-utsikt
 …och vakna på morgonen med den här vyn från balkongen!

Lyckan som sköljer genom mig varje gång jag kommer hit och vi jobbar med vårt projekt, ja den slår det mesta. Jag älskar denna plats så mycket och jag är så otroligt glad att vi drog igång det här. Det blir så jäkla bra!

Just precis nu har det gått ett år sedan vi började ordentligt. 4 arbetsveckor totalt och allt det här har hänt. Det är ju smått otroligt!

Jag tänkte bjuda på lite mer bilder och film imorgon, men nu måste jag sova. Klockan sju kommer grävproffset för att sätta avloppstanken på plats bland annat. Jag? Jag ska givetvis måla!

* Jag sjöng på en scen igår. I ett band. Och låtskrivaren kom och kollade. Det var stort! Men det får jag berätta mer om längre fram![:]

[:sv]Nytta före nöje – om det här med att lära sig jobba[:]

[:sv]”Lite till, den är inte riktigt klar”. Mina armar värkte, jag var svettig och ville gå ner och bada, men farfar släppte inte iväg mig i första taget. Han stod med liebladet tryckt mot slipstenen, som jag vevade runt allt jag orkade. Ju hårdare han tryckte ned bladet, desto mer behövde jag ta i för att inte stenen skulle sluta snurra.

Det var sommarlov och jag var 10 och hjälpte farfar att slipa lien, slå ängen och hässja hö. Visst var det jobbigt, men jag tyckte faktiskt om det redan då. Kroppsarbetet och tillfredsställelsen som bara kommer efter ett väl utfört dagsverke.

Jag har tänkt på det här med att jobba i sommar. Och med jobba menar jag att göra jobb som kanske inte alltid är roligt, men som hör till det roliga. Jobb som är ganska jobbigt, antingen mentalt eller fysiskt. Vad är det som gör att en del gillar det och andra gör allt för att komma undan? Är det något vi lär oss, eller har vi en fallenhet åt endera hållet i vår genmix? Kanske en blandning?

Nöje var oftast villkorat för mig och syrran när vi var små. Typ ”Du får åka och bada om du rensar ogräs i rabatten först”. Helgen kom ofta med Listan. Det var en lång lista av beting, innan vi hade fri lek. Städa källaren, våra rum, dra lakan eller något annat som behövdes göras.

Både jag och syrran tyckte ofta det var orättvist att våra kompisar ”alltid” var fria att åka och bada/leka/valfritt skoj, medan vi var tvungna att bocka av Listan först. Jag kommer ihåg känslan av att vara låst där andra inte var det. Men idag kan jag också se det positiva det gav mig.

Jag förstår var mamma och pappa kom från. De hade jobbat sig till allt, från ingenting. De ville lära oss att det vi hade inte hade kommit gratis. Vi fick mycket när vi växte upp och det var inte ett dugg synd om oss. Men vi fick också med oss från tidig ålder att det här med att jobba är viktigt. Att det oftast kommer före det roliga och det präglar mig fortfarande.

Jag tycker om att jobba, att känna tillfredsställelsen efteråt och njuta av resultatet. Känna att jag gjort mig förtjänt av något, oavsett om det är vila, beröm eller något jag ger mig själv. För att inte tala om hur mycket man växer av att ha klarat av något svårt eller jobbigt. Jag har haft mycket nytta av det i mitt liv, både privat och på jobbet.

Med risk för att låta som en gammal tant på temat ”det var bättre förr” (nej, jag tycker inte det var det i de flesta fall) så undrar jag ändå om det fortfarande bjuds tillfällen att jobba, till och med lite hårt, för barn och ungdomar idag. Eller får vi vuxna för dåligt samvete då? Får barn känna den där djupa tillfredsställelsen och inte minst stoltheten över att ha klarat av en tuff uppgift?

Jag får ibland känslan att många barn inte ens blir uttråkade särskilt ofta, eftersom ärligt talat vi vuxna inte heller hinner bli det någon längre stund. Tråkigt är farligt, jobbigt är farligt, för då kanske vi är dåliga vuxna? Eller olyckliga? Föräldrar banar väg och vill att barnen ska ha roligt när alla är lediga tillsammans (inte konstigt) och inte hålla på med en massa tråkiga beting.

Jag vet inte om det här stämmer eller om det bara är min känsla? Och vad kan det i så fall ha för effekter framåt? Jag tror på att lära sig jobba, det bygger självkänsla, stolthet och självständighet. även om det förstås finns baksidor med att gå för långt åt andra hållet.

Då kan Luther & prestationsångesten komma förbi. Det är lätt att aldrig bli nöjd, att inte känna att man jobbat tillräckligt hårt och att tro att man bara är värd något om man presterar. Det är en fin balansgång, som jag bland annat skrev om under min längsta semester, som jag tog när jag återhämtade mig från utmattning och depression.

Jag kan också känna att om något kommer lite för enkelt känns det inte riktigt på riktigt. Om jag delegerar har ju inte jag jobbat och det har jag tyckt varit svårt genom åren. Men jag har lärt mig att det bra att fördela arbetsuppgifter och att det är resultatet, inte enbart mängden jobb, som avgör om ett jobb är bra utfört eller inte.

Avslutningsvis så tror jag ändå att det är så jäkla viktigt att lära sig jobba. För att bli självständig och inte minst vara stolt över sig själv, veta att man kan. Och jag tror att det till största delen är något vi lär oss faktiskt.

Håller du med? Eller har du några andra tankar i ämnet? 

hovkrats
 Hyra häst = mer än bara rida! Som att bära vatten, bygga hage, kratsa hovar, rykta och smörja läder. Bland mycket annat…[:]

[:sv]Noordwijk – en gömd semesterpärla[:]

[:sv]Jag har precis börjat återhämta mig efter en intensiv och fantastisk konferensresa med min kund. Vi har varit i Noordwijk i Holland och jag hade ärligt talat inga direkta wow-associationer när jag hörde att årets resa skulle gå dit. Jaha, tänkte jag, vad finns i Holland förutom Amsterdam?

Men oj vad jag fått tänka om. När jag bildgooglade orten till en intern enkät började jag ana att det här nog inte var kattskit. Och när vi flög in mot Schiphol (som f.ö. betyder skeppshelvetet) i en sprakande solnedgång med löfte om 26 grader och milslång sandstrand utanför hotellet så kände jag att det här blir nog riktigt bra.

Noordwijk är en fiskeort som blev badort i slutet på 1800-talet och när man ser stranden förstår man varför. En lång, bred sandstrand i klass med Florida-stränder och Tylösand för den delen, breder ut sig och vi bodde på ett vackert hotell direkt vid stranden.

Just nu pågår VM i livräddning där, vilket ger det hela en baywatchvibe på dagtid, men det var ändå inga problem att hitta tomma ytor på stranden.

Jag har på bara några dygn blivit kär i Holland. Servicenivån är grym, all bebyggelse vi sett hittills är puttenuttig och idyllisk och atmosfären är så avslappnad och öppen. Att jag aldrig vetat om att det här är ett riktigt grymt semesteralternativ fattar jag inte! Det tar 1 timme och 45 minuter att flyga (från Sthlm), och ytterligare en halvtimme med buss till Noordwijk. Det är så nära! Så bra! Så glatt! Så platt!

Vi har förutom konferering ägnat oss åt klassiska Hollandsgrejer som att cykla och åka kanalbåt. Det här är ju cyklarnas förlovade land och att 130 pers kan cykla på ett (lååångt) led i en timme till och igenom nästa stad, säger något om cykelbanorna och cykelvanorna. Väl framme i Leiden, en fin universitetsstad, hoppade vi ner i fem kanalbåtar och njöt av att glida fram längs lummiga kanaler med häftiga husbåtar, småbåtar, otroliga hus med kanaltomter och studenter i parker. Häftigast var nog ändå en bröllopsfest som ägde rum på en kanalbåt.

Jag är så trött efter att ha fotat konstant, roddat med presentationer och samtidigt umgåtts non stop i flera dygn (testa att rodda gruppfoto med 130 pers på cykel nån gång om du är sugen på en logistisk och kommunikativ utmaning :)) men jag är också så glad. Över fina möten, härliga människor, ett genommysigt företag och såklart över att ha upptäckt ännu en plats att utforska. Hit kommer jag absolut tillbaks på bad- och cykelsemester!

beach-noordwijk
Precis nedanför hotellet bredde stranden ut sig. Här pågick VM i livräddning för fullt, så det var extra tryggt att bada!

Noordwijk

gruppbild-noordwijk
 Det tog en stund att få till den här bilden, men kul var det!

tandem-katta-leiden
Vi cyklade (några av oss på tandem, som jag ovan) en timme till Leiden… (foto: min kollega Fredrik)

kanalbåt-leiden
Där vi hoppade i några kanalbåtar. Det var så otroligt pittoreskt längs kanalerna!

kanaler-leiden

svanar-leiden
 Rätt så mysig trädgård ändå.

mega-kite-noordwijk
I lördags byggde vi två mega kites och vandrade på ett långt uppseendeväckande led ner till stranden, där det skulle flygas drake! (foto: min kollega Fredrik)

megakite-noordwijk
Och som de flög! Det är tur att de flesta kollegorna är ingenjörer… (foto: min kollega Fredrik)[:]

[:sv]Full speed ahead – välkommen september![:]

[:sv]September kom farande och liksom ursäktar sin påflugenhet med lite roliga äventyr. Om juni och juli för en gångs skull kändes långa så är augusti månaden jag knappt märkte att den passerade. Det känns lite som när en person bara försvunnit från en fest utan att säga hejdå och innan man hunnit heja ordentligt.

Men september är välkommen ändå. Det är en månad som ser ut att bjuda på en del silver lining. Det blir en hel del innehållsproduktion, jobbresor och faktiskt också ett tillfälligt karriärbyte. Och så blir det fjäll och vänner också!

På torsdag åker jag till Holland på konferens. Det blir tredje gången jag följer med min kund och även denna gång väntar 3 dagars fotojobb varvat med roliga utflykter.

Jag ska fira den här fina vännen (som fyller år idag!) och så ska jag förhoppningsvis en sväng på jobbvecka till Särna, om inte det där karriärbytet blir mitt i den veckan. I så fall har jag en spelning som sångerska i världens mest snabblärda rockband. Mer om det längre fram!

Jag kommer cofficejobba med syrran en del och träffa mina barndomskompisar och gudbarn som jag längtar efter och förhoppningsvis drar jag till Åre den allra sista dagen denna månad, för fjällboost med kompislining.

Mest av allt vill jag att september kommer med en ro i själen som jag saknat på sistone. Med bra sömn, en vänlig känsla och vilotid.

Vad vill du ha ut av september? 

charlotte-kalla
 en oförglömlig dag i september förra året – dagen jag fick fota Charlotte Kalla![:]

[:sv]Lördagslänkar om kosmos och mänsklighet[:]

[:sv]Ibland händer det att saker jag läser, ser eller hör greppar tag i mig ordentligt. Får mig att stanna upp och reflektera, känna en massa saker. Jag blir alltid lika glad när det händer och jag glömmer alldeles för ofta att bokmärka eller notera vad det var i stunden. Men jag har försökt återkalla några av dem i minnet, för jag vill gärna dela med mig av det till andra.

Utan inbördes ordning (direkt spegling av min hårddiskstruktur i hjärnan) kommer här några av mina favoriter.

Louise skriver så förbaskat bra hela tiden, men det här inlägget var så träffande och så rörande mänskligt. Louise skriver för kreatörer, men jag tror att igenkänningen och tipsen kan appliceras på de flesta av oss, oavsett om det gäller relationer, jobbprestationer eller det eviga självförverkligandet. Läs och ge dig själv lite slack en stund i livsracet.

På samma tema – om att vara människa med allt vad det innebär – har begåvade och inspirerande Sofie skrivit det här inlägget, som jag faktiskt blev lite tårögd, livet-törstig och rörd av. Det har tre år på nacken, men är väldigt relevant. Jag har ett år på mig att bli lika vis och nu har jag ju en ruggigt bra vägledning!

Annie bjuder också på snälla insikter om hur dumt det är med jämförelse. Att det är mycket bättre att känner efter hos sig själv istället. Vanligt sunt förnuft som är jäkligt lätt att glömma när vi ser gräddan av vad alla andra gör/har/tycker hela tiden, överallt.

Vill du bli riktigt ödmjuk inför livet och fatta vad som absolut inte spelar någon roll? Plöj igenom vetenskapsserien Cosmos – A Spacetime Odyssey (finns på Netflix). Trots att det är en serie som relativt övergripande behandlar kosmos, jorden, livet och vetenskapens utveckling så har jag har burit med mig den några veckor nu. Sen jag fastnade framför första avsnittet har jag liksom en svindlande känsla inombords mest hela tiden.

golden-water
Gratis ödmjukhet i flytande form

 [:]