februari 2017

förändring

Mod och det här med ett liv i förändring

2017 kommer med stora förändringar för mig. Och fasen, förändring är ju nästan alltid jobbigt, även för en som alltid vill utvecklas. Förändring kräver sitt mod, vilket också är det lilla ordet som ska sparka mig i baken i år. Det är ju läskigt att inte veta vad som väntar. Att inte veta om det är rätt. Att inte veta hur allt ska lösa sig.
Ofta handlar ju också förändring om att bryta mönster och vanor. Att se sina brister i vitögat och försöka ändra på bekväma mönster. Ibland behöver man stanna upp och se om nuläget har utvecklats i takt med de egna drömmarna eller om det finns ett glapp.
Ibland handlar det om att stiga fram och ta ansvar på nya områden, våga göra nya saker. Våga göra något, även när det kan innebära att andra blir besvikna eller ledsna.
Det är tufft, kan vara skrämmande och kräver sitt mod. Jag har tänkt mycket på det på sistone. Var jag hämtar mod. När och varför jag saknar mod och när jag har det i överflöd.

 

Vart hämtar jag mod? 

När det kommer inifrån så hämtar jag det ofta i pirret – det där pirret som säger att jag verkligen vill nå dit jag försöker. Även om det är läskigt. Det är väl det många kallar magkänsla eller inre motivation. Pirret får mig att övervinna rädslan, för spänningen, utvecklingen och upplevelsens skull. Pirret och längtan efter den tillfredsställande känslan efteråt. När jag vågat, utvecklats, nått fram eller lärt mig något. Hamnat lite mer rätt.
Ibland måste jag hämta mod utifrån och där är ju familj och vänner mina viktigaste påhejare. Om de tror att jag kan så kanske jag faktiskt kan? Jag kan också bli så grymt inspirerad av andras små och stora steg att jag gör slag i nån sak av bara farten ibland.

 

När saknar jag det? 

För min del har det nog alltid legat i tron på mig själv och rädslan för att misslyckas/underträffa förväntningar eller göra någon besviken. Det är sällan oro för yttre faktorer, som ekonomi eller ovisshet om resultatet, som bromsar mig. Det är nästan alltid en osäkerhet på min förmåga och/eller hänsyn till andra. Det är säkert bra med ett visst mått av realism och omtanke om andra, men det måste balanseras, som allt annat.
Som tur är utvecklas man ju för det mesta med åren. Jag har gjort en hel del galna hopp och små, men viktiga förändringar trots rädslan och varje gång jag vågat har jag också stärkts i tron på vad jag klarar och förstått att det ibland är värre att svika sig själv än att göra andra besvikna.

 

När är jag som modigast? 

När magkänslan och stjärnorna linjerar och jag styrs av den där inre övertygelsen – ja då vågar jag nästintill vad som helst. När jag känner tydligt att det liksom är rätt och släpper tankarna på att andra ska bedöma och tycka och kanske misstycka. Jag kan ta tid på mig för att landa i den där vissheten, men när jag gjort det så vet jag. Och då vågar jag järnet.

Ibland tänker jag att jag är orimligt obrydd om kommande steg när jag väl bestämt mig. Som när jag sa upp mig från en fast tjänst för att resa i fem månader. Eller när jag gjorde det för att starta eget. Jag är ingen utpräglad kontrollmänniska alltså.
Jag har en ”det löser sig alltid”-inställning i de lägena och tänker att man inte vet om man inte provat. Och blir det tokigt så kan man för det mesta testa något annat.
Jag tror att jag borde tacka mig själv oftare för att jag faktiskt varit modig. Se tillbaks när jag känner mig liten och feg och inse att jag faktiskt vågat – och klarat – ganska mycket.
När har du varit riktigt modig? Berätta gärna, här i kommentarerna eller skriv ett inlägg och länka. Det är så himla inspirerande att höra andras historier om mod och förändring.
grundkurs i ljussättning med Fotoresor

Äntligen upplyst – grundkurs i ljussättning med Fotoresor

Innan jul bokade jag in mig på en grundkurs i ljussättning med Fotoresor – min favoritställe att förkovra mig i foto hos. Det var ju med dem jag åkte på en av mina absolut roligaste resor, den här fotoresan till övergivna platser.

Jag vill hela tiden utveckla mina kunskaper när det gäller foto och ett helt outforskat område för mig var just ljussättning och studiofoto. Det är ju inte lika enkelt som att ta kameran över axeln och dra ut i dagsljuset, det kräver mer planering och framförallt utrustning. En högre tröskel helt enkelt.

I går var det äntligen dags! Kursen var en prisvärd heldag i Studio Emma Svenssons lokaler vid Telefonplan. För 1495kr fick vi massor av teori, praktik och hinkvis med kaffe och frukt & fika. Pga taskig sömn och tidig uppgång var jag väldigt glad över just kaffetillgången, haha.

Vi började med teoripass, där vi pratade om ljusets olika egenskaper (som hårdhet, riktning och färg till exempel) för att sen gå in på olika typer av ljuskällor och ljusformare. Det var ett matigt och bra teoripass, som blev konkret och bra när vi fick se exempelbilder med olika typer av ljussättning. Vi pratade om hur man kan tänka och vad som är vanligast att använda för porträttfoto, modefoto och produktfoto bland annat, men också utomhus, som ju jag oftast pysslar med.

För mig var det väldigt kul att få en bra grundkoll på vad som är vad i det som för mig känts som en djungel av ljusprylar. Jag känner att jag fått en basic koll på vad som skulle passa mig för det jag  vill fota och ungefär hur jag ska tänka och använda det. Det var grymt kul och lyxigt att få leka loss i en studio som har det mesta! Vi testade Softbox, batteriblixt med paraply, HMI-ljus och Beautydish bland annat. Vi fick också bra tips på hur och när vi kan använda en speedlight, vilket ju är mest överkomligt i både pris och bärbarhet.

Det var en riktigt rolig och givande dag och trots att jag var trött som en gnu så fick jag sån energi av att lära mig nya grejer och träffa så många andra med samma stora intresse. Jag tycker det är så jäkla roligt med fotokurser och resor att jag skulle kunna ruinera mig totalt på det.

Vad skulle du allra helst gå för kurs eller utbildning om du fick drömma fritt? 

Tre grymma handledare (och modeller 🙂 ): Frida, Alma och Emma G.

Coola Tiina modellar. Här testar vi färgade filter framför HMI-lampan.

Behind the scenes. Missa inte Emma G:s grymma blogg, där finns många bra fototips och vackra bilder.

Rosa HMI-ljus. Kul att leka loss med alla möjliga färger!

Rosa-blå variant.

Vi deltagare fick också modella efter behag!

”Solljus” med HMI-lampan

Vi var utomhus en timme också, för att testa upplättning med blixt, reflexskärmar och transparent skärm för att dämpa hårt solljus. Här vid snyggdörren där Emma Svensson fotat många modeller. Äntligen har jag fått se hur man gör det perfekta ”bloggsteget” också – Alma har fotat många bloggare och visade oss hur det går till 🙂

Alma kan ha tröttnat på att modella bloggsteget här, haha.

Sist på dagen fick vi testa mjukt porträttljus, med beautydish och softbox. Här är det deltagaren Jenny som modellar, som var där tillsammans med kollegan  Nina.

Mellan vinter och vår på Järvafältet

Just idag sitter jag i ett soligt Norrköping och det är svårt att hålla vårkänslorna tillbaks, även om det är kallt. Men jag kan inte riktigt släppa vintern. När den är sådär magisk som vinter kan vara.

Häromdagen fick jag faktiskt uppleva det i Stockholm. Mitt barndomshem, där jag spenderar en del tid nu när jag jobbar mer i Stockholm igen, ligger alldeles i utkanten av Järvafältet. Det är en riktig ynnest att ta en lång lunchpromenad genom ett riktigt lantligt och anrikt naturreservat.

Järvafältet har brukats och bebotts sedan medeltiden och det finns en del lämningar och spår från flera perioder i historien. Det vårdas noggrannt för att bevara det unika fågel- och djurlivet och hålla betelandskapet öppet som i gamla tider. Jag älskar att gå och läsa på skyltarna, som  berättar om gamla torpargrunder och strävsamma bönder som bott där, se sträckningen av den gamla, medeltida vägen och läsa om floran & faunan.

Solen sken, det var snö och ljuset var sådär vackert som det är i brytningstiden mellan vinter och vår. Sämre lunchraster har jag haft!

Hit brukade jag och mamma göra små utlykter när jag var liten. Vi kallade det Ronjaberget och jag trodde ett tag att Ronja faktiskt hade bott här. 

Bevarad blötmark där fåglarna stortrivs…

…Och betesmark där hästarna mår.

Magisk gammelskog som får ta hand om sig själv

Vårvinter

Den här sträckan kallade jag mysiga skogen när jag var liten. Stora gamla ekar (som inte syns här) och stigen går som i en skogssal. 

Skogsterapi i sin finaste form

Hej måndag!

Ännu en vecka har sparkat igång och jag inledde den med brödbak och slow frukost hemma. Ändå en bra måndagsmorgon måste jag säga. Den utspelade sig i en rätt mycket luftigare lägenhet också, för igår körde vi en full bil och ett släp med grejer till återvinningen och det känns väldigt skönt. Samtidigt som jag alltid känner mig som en sjuk del av mänskligheten när jag står i kö för att ”slänga” grejer*. Vad bisarrt det är, när man vet att många som är där och hivar grejer åker till IKEA helgen efter för att köpa nytt.

Efter lite jobb & packande så hoppade jag in i äventyrsbilen och körde mot Stockholm. Jag hade ett himla inspirerande möte på pappas kontor efter lunch och det är så roligt att ha kollegor igen. Ett kontor att gå till när det blir trist att sitta själv. Jag kommer hjälpa dem lite framöver och det är projekt som känns sådär motiverande viktiga. Som kommer göra skillnad för många människor i ett utsatt läge.

I övrigt bjuder veckan på workshop-planering, minst en löptur på Järvafältet och så en hett efterlängtad kurs i ljussättning med Foto-resor. Jo, och så väntar jag med spänning på bilder från ladan. Köket är nästan uppmonterat nu har jag hört…

Vad bjuder din vecka på? 

Spa och Sauna World Holiday Club Åre

Den här veckan för ett år sen var jag på workation på Holiday Club med Sara, Linda och Sanna. Tur att jag snart ska norrut igen, annars hade jag nog blivit avundsjuk på mig själv!

Ju färre ting desto lättare sinne – om att rensa

Att rensa. Det har alltid varit ett tveeggat svärd för mig. Jag är en nostalgiker av rang och har samlat på mig allt från boardingkort till restaurangkvitton från resor och speciella events med tanken att jag ska ”göra en scrap book en dag” eller kommer tycka det är kul att se en gammal bussbiljett från min resa i Nya Zeeland när jag är 85 år och vill minnas mina äventyr.

Jag har till exempel en låda med telefonlappar från när jag pluggade i Brighton 1998.  De satt på anslagstavlan i studenthemmet i bland när man varit ute. Jag hade mobiltelefon, men det var ju så ruggigt dyrt att ringa till och ta emot samtal på, så samtalen tog man till studenthemmet. På många av de där magiska (de känns fortfarande speciella) gula lapparna står det typ.  ”your mum rang, said to call her back when you can”. Jag kan ju inte slänga dem, för hon gick bort året efter och i bland vill jag minnas att det fanns en tid när hon ringde mig och jag fick lappar om att jag kunde ringa tillbaks till henne.

Samtidigt känner jag mig så fri och så mycket lättare när jag lyckats övervinna den där nostalgin och gjort mig av med grejer som jag ändå bara släpar med mig, år efter år, från boende till boende. Gamla halvnötta smycken, kläder som jag aldrig egentligen trivts i, men som kan vara fina ”en sommarkväll när jag är solkysst och tillfället är rätt”.

I helgen kör vi en massiv rensning och jag utmanar mig själv. Jag har slängt gamla grattiskort från när jag fyllde 23, räkningar från när jag var 25 och till och med en C-uppsats. För jag kommer aldrig kolla i den igen, det kan jag konstatera efter att ha haft den i en och samma kartong i 15 år. Jag har samlat ihop säkert 70% av mina kläder och märkt två sopsäckar med ”skänkas bort”. Jag har slängt 10 gamla förpackningar till elektronikprylar, som den till min gamla macbook från den tiden macbooks var vita. Jag kommer nog inte sälja den och om jag gör det så behövs nog inte kartongen och garantipapprena. Jag slänger dem nu.

Det har verkligen slagit mig nu i helgen hur det här med ting och tillhörigheter kan tynga en. Visst är det fantastiskt att hitta gamla brev och bilder (de slänger jag aldrig tror jag) men det där som bara följt med år efter år och som mer handlar om borden än om kära minnen, det gör mig inte glad. Eller som bara varit okategoriserbart skräp som man inte orkat ta itu med (deklarationer, skolböcker och räkningar från 2o03 kanske kan slängas nu?) och som därför fått följa med i en kasse i en kartong eller två. Fula ljusstakar. Felköp på loppisar, eftersom jag nog aldrig kommer ha det där 50-talshemmet. De äter bara energi.

Nu åker det mesta, utom det allra, allra heligaste. Och jag känner mig redan så mycket friare, trots att sakerna fortfarande står i hallen, i väntan på att köras till återvinning och second hand-ställen i morgon. Och jag har på riktigt landat i att jag framåt ska ha så få saker jag bara kan. Bara det jag verkligen, verkligen behöver och älskar. Att vår planet behöver det är en anledning som är tillräcklig i sig, men jag tror verkligen att insikten landat i mig mer än tidigare nu i helgen. Den som handlar om hur röran får oss att må.

Ju färre ting, desto lättare sinne. 

Fria vidder & min kameraväska. Så värst mycket mer behöver jag inte.

Vår lada – en dröm som snart är verklig

I helgen åker pappa upp till Särna för att förhoppningsvis göra klart de sista stora grejerna med vår lada. Jag kan tyvärr inte åka upp den här gången pga jobb och andra praktiska grejer. Jag kan knappt tro att vi snart är där. Att vi snart kan bo i det som för 1,5 år sedan var ett delvis förfallet uthus och en dröm. En väldigt stark sådan, men ändå en dröm.

Så här såg det ut då, vackert i sin slitna form men helt obeboeligt. Om man inte är tre sval-familjer, de stortrivdes där!

Vi har ändrat och frångått skisserna en hel del, men på det stora hela har vi kommit så mycket närmare målbilden nu; att ha en plats där vi kan bo, umgås och njuta av allt som Särna och fjällvärlden har att erbjuda. Jag längtar så jag spricker till den första gången jag sitter framför brasan i det gamla stallet och njuter av att det hårda arbetet är klart.

Det kommer nog ta ett tag tills vi får allt smått & gott på plats, men om allt går vägen så är det inte många dagar till min första övernattning där.

Den här vändan ska köket på plats, insatsen i öppna spisen monteras och det sista med vattnet fixas. Och så en hel del annat ”småfix”.

Det här projektet har varit slitigt och stort, men jag har nog aldrig känt så mycket glädje över att jobba hårt. Målet får mitt hjärta att göra glädjeskutt.

Mörkret och tystnaden – en snöskopromenad i vinternatten

När Sara introducerade mig till det här med snöskopromenad förra året så anade hon nog inte vad hon satte igång. Jag blev kär, inte bara i ett nytt sätt att utforska vinterlandskapet på utan också för det här med att gå i mörkret, med en pannlampa och snön som enda ljuskällor. Det är något magiskt med det.

När jag och syrran for norrut på vår workation i Särna så hade jag redan bestämt att vi skulle ta kvällspromenader i mörkret och tystnaden. Och det gjorde vi. Med snöskor och utan. I ett mörkt, knarrande vinterlandskap, med frostiga träd och total tystnad, med undantag för någon enstaka snöskoter. Det hör liksom Särna till.

Jag kan knappt tänka mig en bättre fredagkväll. Börja med en snöskopromenad och prata om livet och drömmarna. Sitta vid en slogbod vid sjökanten, göra upp en eld och dricka varm choklad. Prata lite till. Sitta tysta och bara lyssna, på den sprakande elden och tystnaden. Låta elden brinna ut och gå upp till bastun, som blivit lagom varm. Prata lite till, hälla vatten på stenarna och titta ut över vita vinterträd medan värmen stiger. Gå ut i snön, frysa som tusan och springa in i värmen igen.

Somna när huvudet landar på kudden, bredvid världens bästa syster och kompis, på vår bästa plats i hela världen.

snöskopromenad
På sjön med Särna by i bakgrunden.

 Fredagsmys i sin bästa form

Vackra Nordomsjön

Om du aldrig gått in i en mörk vinterskog på natten så tycker jag du ska prova. Så mysigt!

 

Tillbakablick på veckan som gick – Vecka sex 2017

Det är dags att summera vecka nummer sex på det här året. Det har varit en vecka där det inte hänt så mycket på bloggen, men det är mest för att det går undan i verkliga livet.

VECKANS PLATSER

Den här veckan har jag som vanligt åkt mellan Norrköping och Stockholm. Numera åker jag med min bästa kompis Äventyrsbilen (ff inget bra namn klart) fram och tillbaks. Mindre miljövänligt men en stor fördel när man övernattar i en förort (hos pappa) och ska ut till andra förorter (kund- och jobbmöten och barnvaktning) och dessutom ska frakta stora prylar hit och dit.

Sunrise-and-trains
Saknar faktiskt tågåkandet lite. E4:an är inte särskilt rolig mellan Sthlm-Nkpg.

VECKANS ROLIGA

Jag har börjat jobba med två nya kunder den här veckan! Känns väldigt kul, eftersom jag har på årets lista att börja jobba med minst en ny kund. Det ena är ett kortare uppdrag till att börja med, det andra ett mer löpande.

Jag har blivit inbjuden till en himla mysig jobbresa med andra frilansare. Det är nog det bästa med frilanslivet tror jag – att kunna flytta kontoret några dagar och få inspiration av andra som jobbar själva för det mesta.

Ett av mina favoritkontor

VECKANS INSIKT

Jag och Sara jobbade på Urban Deli i veckan när en gammal dam plötsligt föll handlöst i golvet med sin rullator. Ett trasigt ögonbryn som blödde och ömma händer kunde vi konstatera, som tur var inget brutet. Det var flera stycken som direkt hjälpte henne, plåstrade om henne och ringde hennes dotter. Sen tog Sara och jag en promenad och följde henne hem (där det fanns en sköterska).

Det var fint att det var så många som gick ihop och hjälpte henne och personalen på cafét ställde upp supermycket. Jag tror allting slutade så bra det kunde och veckans insikt får bli att vi människor behöver varandra och att de flesta inte tvekar att ställa upp när det behövs. Hjärtevärmande!

skog-kvallssol

BLOGGINLÄGG JAG TOG TILL MIG I VECKAN

Coola Sofie Lantto påminde mig om det här med att den inre rösten är en stark kraft. Som kan slå åt båda håll så att säga. Ett inspirerande inlägg som gjorde mig glad och som fick mig att skriva ner ett litet manus för den där rösten. I fall det behövs en sufflös då och då.

Inne på Hildas.se läste jag ett väldigt bra och liksom lugnande inlägg. Sofia skriver om det här med att måttfullhet kan vara bra att komma ihåg. Att vi kanske inte behöver eller ens bör sträva efter ständig optimering, tillväxt och all-in-läget.

Hur har din vecka varit? 

Fredagslista

När en vecka kör ihop sig litegrann så är det väl en himla tur att det finns roliga blogglistor? Jag åker mellan Norrköping & Stockholm och en hel radda åtaganden den här veckan och har också hunnit med en hel del som tagit mycket energi och inneburit oro. Nästa vecka kommer jag tillbaks med lite mer frekvens här på bloggen, men tills dess kommer här en lista som jag norpade hos Trailinspiration!

Jag skulle aldrig…

Äta? Jag har generellt en skeptisk hållning till inälvsmat och knasiga grejer som grisfötter och testiklar och sånt. Plus hummer & knaperstekta kackerlackor.

Dricka? Ja, det finns ju väldigt mycket en inte vill dricka, men av det som är mer vedertaget som människodryck så säger jag nog beska droppar. Det är inte gott på något sätt.

Skoja om? Sånt som andra är ledsna över eller känner sig i underläge kring. Rasistiska och sexistiska skämt är inte heller kul.

Ha på kroppen? Genomskinliga kläder. Alltså riktigt genomskinliga. Kommer troligen heller aldrig mer att låna pappas kostymbrallor och skjortor som jag gjorde i högstadiet. Men en ska aldrig säga aldrig.

Vilja uppleva? Att någon jag känner får cancer igen. Eller blir sjuk och dör av annan orsak. Att klimatet kollapsar och ett tredje världskrig.

Kunna arbeta med? Ohållbara och oetiska företag, falska och lata människor, repetitiva, administrativa uppgifter (jag avskyr verkligen momsredovisning…).

Säja nej till? Egentid eller vänskapstid i naturen. Att lära mig mer om foto. Att hjälpa en kompis som har det svårt. En miljon kronor helt kravlöst.

Sara Åre
Typiskt Ja-sägar-läge

Googla? Oj, vågar knappt spekulera. Djurmisshandel plus en massa grejer om trafficking & pedofili. Fraser som skulle hamna på någon amerikansk antiterror-alert.

Göra offentligt? Haha, kanske får tvångstankar nu? Nummer två. Märkligt svårt att komma på mer?

Blogga om? Privata saker om människor i min närhet. Hur mycket jag älskar Trump. Säger som Trailinspiration – Casinosajter. Så sluta tjata!

Vad hittar man alltid/ofta…

På ditt skrivbord? För många oöppnade kuvert. Några kaffefläckar. Fyra externa hårddiskar varav tre är mer eller mindre trasiga. Har en snårig relation med hårddiskar.

Under din säng? En heltäckningsmatta som är gosig att sätta ner fötterna på.

I din jackficka? Något kvitto, mobiltelefonen och kanske en snusdosa.

Bakom din kylskåpsdörr? Ofta förekommande innehåll: någon typ av yoghurt eller fil. Helst Fjällfil. Smör och ost. Ett kålhuvud. Rårörda lingon. Ett halv paket jäst (går åt ett halvt till mina över-natten-bröd) och mjölk. Vilken spännande kyl va? Borde åtminstone ha en flaska champagne på kylning i varje given stund.

Vid sidan av ditt handfat? En handtvål, en tandborstmugg och då och då en sminkväska.

Högst upp i din bokhylla? En vacker gammal burk, en Särnahäst (Dalahäst med Särnamönster) och en (numera tom) blomkruka (hittills har ingen växt överlevt mig).

hemmakontor bokhylla

Längst ner i din tvättkorg? Något plagg som ska specialtvättas. Alltid och för evigt.

Framför näsan på dej? Min laptop, ett glas rött och Rapport. Snart min bästis Lisa.

I dina tankar? Ganska mycket. Både bra och dåligt. Jobb- & framtidsplaner och en del sorg. Förtröstan.

Agelsjon-katta

Är din lista ungefär lika eller vad skulle du aldrig äta? 

En dag på skoter längs Vedungsleden

När jag var runt 20+ sådär så brukade jag tänka att jag nog aldrig skulle kunna bo i Särna på heltid. Även om jag älskade platsen då också så tänkte jag att det liksom inte fanns så mycket att göra. Ingen bio, knappt några restauranger (förutom pizzerian och numera Lenas kök & bar) och inte så många butiker alls. Konsum, en klädbutik (som är grym för övrigt), en järnaffär och så några hantverksbetonade butiker. Nu finns också en butik med skotrar, fyrhjulingar och annat kul för den motordrivna.

Grejen är ju att det finns massor att göra – för den som gillar att vara utomhus. Dessutom är det inga köer så långt ögat når. Bara vacker vildmark att utforska på olika sätt. Nu kan jag absolut tänka mig att bo här en stor del av tiden. Så fort jag kommer hit så blir jag lugn och inspirerad. Det är noll meter till vidsträckt skog, jag ser fjällen och tiden kan läggas på det som är viktigt.

I lördags valde vi att ta ut skotern på en tur. Baksidan med skotrar är ju att de låter och drivs av bensin. Uppsidan är (förutom att det är sjukt kul att köra) att man kommer längre ut i naturen än om man tex vandrar, springer eller åker skidor (mina favoritsätt att komma ut på). Det gör ju att man kan utforska så mycket mer på en dag.

Efter lite roliga Stockholmar-grenar, som start av sur skoter och försök till start med fel nyckel, så kunde vi köra ut på sjön med matsäck, ved och riktigt glatt humör. Jag kan faktiskt inte tänka mig bättre lördagsgöra än att dra ut på vildmarksäventyr som involverar brasa och utefika.

Vi åkte en bit på Vedungsleden, en superfin betalled som Särna Skoterklubb vårdar ömt. Vi skulle inte åka så väldigt långt, men för den som vill så går det bland annat att åka upp på Vedungsfjället eller ända till Lofsdalen om andan faller på.

Vinterskogen var som ett sagolandskap. Det var så magiskt att fara fram i en skog som bitvis var helt vit från topp till rot. Det ger en riktig Disneykänsla och vi väntade oss nästan att Elsa skulle dyka upp bakom en av de vita trädstammarna. När vi stannade för att ta in det så slog det mig hur otroligt tyst det var. Inget bakgrundsbrus från bilar, inga flygplan, bara tyst skog i vinterdvala. Såna stunder sparar jag i lyckobanken.

Tänk att vi har så mycket obebodd vildmark i Sverige.  Det är verkligen något jag uppskattar mycket. Jag tänkte en hel del på det när vi var i Holland i höstas, där knappt en kvadratkilometer är obebyggd och man inte kan vara riktigt själv nånstans. Jag skulle få lite klaustrofobi av det tror jag.

Vi vände hemåt igen med påfylld inspirationsbank inför kvällens jobbpass. Såhär skulle alla arbetsdagar se ut ju!

workation-skotertur-3
Kolla den här vinterdrömmen…Så vackert att man nästan blir galen!

workation-skotertur-2
Vackert gäng ju, syrran, skotern & vintern

workation-skotertur-7

Vedungsleden
Vedungsleden bjuder på riktigt vackra vyer

workation-skotertur-4
Vi var tvungna att ta lite vinterporträtt såklart!

workation-skotertur-5
Sån här backdrop dräller det ju inte av i stan.

workation-skotertur-6
Det går att göra voltige på skotern också!

workation-skotertur-8
Till skogs

Som sagt. Jag kan inte få nog av vinter. Tur att jag snart ska upp igen!