Mod och det här med ett liv i förändring

Mod och det här med ett liv i förändring

2017 kommer med stora förändringar för mig. Och fasen, förändring är ju nästan alltid jobbigt, även för en som alltid vill utvecklas. Förändring kräver sitt mod, vilket också är det lilla ordet som ska sparka mig i baken i år. Det är ju läskigt att inte veta vad som väntar. Att inte veta om det är rätt. Att inte veta hur allt ska lösa sig.
Ofta handlar ju också förändring om att bryta mönster och vanor. Att se sina brister i vitögat och försöka ändra på bekväma mönster. Ibland behöver man stanna upp och se om nuläget har utvecklats i takt med de egna drömmarna eller om det finns ett glapp.
Ibland handlar det om att stiga fram och ta ansvar på nya områden, våga göra nya saker. Våga göra något, även när det kan innebära att andra blir besvikna eller ledsna.
Det är tufft, kan vara skrämmande och kräver sitt mod. Jag har tänkt mycket på det på sistone. Var jag hämtar mod. När och varför jag saknar mod och när jag har det i överflöd.

 

Vart hämtar jag mod? 

När det kommer inifrån så hämtar jag det ofta i pirret – det där pirret som säger att jag verkligen vill nå dit jag försöker. Även om det är läskigt. Det är väl det många kallar magkänsla eller inre motivation. Pirret får mig att övervinna rädslan, för spänningen, utvecklingen och upplevelsens skull. Pirret och längtan efter den tillfredsställande känslan efteråt. När jag vågat, utvecklats, nått fram eller lärt mig något. Hamnat lite mer rätt.
Ibland måste jag hämta mod utifrån och där är ju familj och vänner mina viktigaste påhejare. Om de tror att jag kan så kanske jag faktiskt kan? Jag kan också bli så grymt inspirerad av andras små och stora steg att jag gör slag i nån sak av bara farten ibland.

 

När saknar jag det? 

För min del har det nog alltid legat i tron på mig själv och rädslan för att misslyckas/underträffa förväntningar eller göra någon besviken. Det är sällan oro för yttre faktorer, som ekonomi eller ovisshet om resultatet, som bromsar mig. Det är nästan alltid en osäkerhet på min förmåga och/eller hänsyn till andra. Det är säkert bra med ett visst mått av realism och omtanke om andra, men det måste balanseras, som allt annat.
Som tur är utvecklas man ju för det mesta med åren. Jag har gjort en hel del galna hopp och små, men viktiga förändringar trots rädslan och varje gång jag vågat har jag också stärkts i tron på vad jag klarar och förstått att det ibland är värre att svika sig själv än att göra andra besvikna.

 

När är jag som modigast? 

När magkänslan och stjärnorna linjerar och jag styrs av den där inre övertygelsen – ja då vågar jag nästintill vad som helst. När jag känner tydligt att det liksom är rätt och släpper tankarna på att andra ska bedöma och tycka och kanske misstycka. Jag kan ta tid på mig för att landa i den där vissheten, men när jag gjort det så vet jag. Och då vågar jag järnet.

Ibland tänker jag att jag är orimligt obrydd om kommande steg när jag väl bestämt mig. Som när jag sa upp mig från en fast tjänst för att resa i fem månader. Eller när jag gjorde det för att starta eget. Jag är ingen utpräglad kontrollmänniska alltså.
Jag har en ”det löser sig alltid”-inställning i de lägena och tänker att man inte vet om man inte provat. Och blir det tokigt så kan man för det mesta testa något annat.
Jag tror att jag borde tacka mig själv oftare för att jag faktiskt varit modig. Se tillbaks när jag känner mig liten och feg och inse att jag faktiskt vågat – och klarat – ganska mycket.
När har du varit riktigt modig? Berätta gärna, här i kommentarerna eller skriv ett inlägg och länka. Det är så himla inspirerande att höra andras historier om mod och förändring.
[insert] [/insert]
Äntligen upplyst – grundkurs i ljussättning med Fotoresor

Äntligen upplyst – grundkurs i ljussättning med Fotoresor

Innan jul bokade jag in mig på en grundkurs i ljussättning med Fotoresor – min favoritställe att förkovra mig i foto hos. Det var ju med dem jag åkte på en av mina absolut roligaste resor, den här fotoresan till övergivna platser.

Jag vill hela tiden utveckla mina kunskaper när det gäller foto och ett helt outforskat område för mig var just ljussättning och studiofoto. Det är ju inte lika enkelt som att ta kameran över axeln och dra ut i dagsljuset, det kräver mer planering och framförallt utrustning. En högre tröskel helt enkelt.

I går var det äntligen dags! Kursen var en prisvärd heldag i Studio Emma Svenssons lokaler vid Telefonplan. För 1495kr fick vi massor av teori, praktik och hinkvis med kaffe och frukt & fika. Pga taskig sömn och tidig uppgång var jag väldigt glad över just kaffetillgången, haha.

Vi började med teoripass, där vi pratade om ljusets olika egenskaper (som hårdhet, riktning och färg till exempel) för att sen gå in på olika typer av ljuskällor och ljusformare. Det var ett matigt och bra teoripass, som blev konkret och bra när vi fick se exempelbilder med olika typer av ljussättning. Vi pratade om hur man kan tänka och vad som är vanligast att använda för porträttfoto, modefoto och produktfoto bland annat, men också utomhus, som ju jag oftast pysslar med.

För mig var det väldigt kul att få en bra grundkoll på vad som är vad i det som för mig känts som en djungel av ljusprylar. Jag känner att jag fått en basic koll på vad som skulle passa mig för det jag  vill fota och ungefär hur jag ska tänka och använda det. Det var grymt kul och lyxigt att få leka loss i en studio som har det mesta! Vi testade Softbox, batteriblixt med paraply, HMI-ljus och Beautydish bland annat. Vi fick också bra tips på hur och när vi kan använda en speedlight, vilket ju är mest överkomligt i både pris och bärbarhet.

Det var en riktigt rolig och givande dag och trots att jag var trött som en gnu så fick jag sån energi av att lära mig nya grejer och träffa så många andra med samma stora intresse. Jag tycker det är så jäkla roligt med fotokurser och resor att jag skulle kunna ruinera mig totalt på det.

Vad skulle du allra helst gå för kurs eller utbildning om du fick drömma fritt? 

Tre grymma handledare (och modeller 🙂 ): Frida, Alma och Emma G.

Coola Tiina modellar. Här testar vi färgade filter framför HMI-lampan.

Behind the scenes. Missa inte Emma G:s grymma blogg, där finns många bra fototips och vackra bilder.

Rosa HMI-ljus. Kul att leka loss med alla möjliga färger!

Rosa-blå variant.

Vi deltagare fick också modella efter behag!

”Solljus” med HMI-lampan

Vi var utomhus en timme också, för att testa upplättning med blixt, reflexskärmar och transparent skärm för att dämpa hårt solljus. Här vid snyggdörren där Emma Svensson fotat många modeller. Äntligen har jag fått se hur man gör det perfekta ”bloggsteget” också – Alma har fotat många bloggare och visade oss hur det går till 🙂

Alma kan ha tröttnat på att modella bloggsteget här, haha.

Sist på dagen fick vi testa mjukt porträttljus, med beautydish och softbox. Här är det deltagaren Jenny som modellar, som var där tillsammans med kollegan  Nina.

Mellan vinter och vår på Järvafältet

Mellan vinter och vår på Järvafältet

Just idag sitter jag i ett soligt Norrköping och det är svårt att hålla vårkänslorna tillbaks, även om det är kallt. Men jag kan inte riktigt släppa vintern. När den är sådär magisk som vinter kan vara.

Häromdagen fick jag faktiskt uppleva det i Stockholm. Mitt barndomshem, där jag spenderar en del tid nu när jag jobbar mer i Stockholm igen, ligger alldeles i utkanten av Järvafältet. Det är en riktig ynnest att ta en lång lunchpromenad genom ett riktigt lantligt och anrikt naturreservat.

Järvafältet har brukats och bebotts sedan medeltiden och det finns en del lämningar och spår från flera perioder i historien. Det vårdas noggrannt för att bevara det unika fågel- och djurlivet och hålla betelandskapet öppet som i gamla tider. Jag älskar att gå och läsa på skyltarna, som  berättar om gamla torpargrunder och strävsamma bönder som bott där, se sträckningen av den gamla, medeltida vägen och läsa om floran & faunan.

Solen sken, det var snö och ljuset var sådär vackert som det är i brytningstiden mellan vinter och vår. Sämre lunchraster har jag haft!

Hit brukade jag och mamma göra små utlykter när jag var liten. Vi kallade det Ronjaberget och jag trodde ett tag att Ronja faktiskt hade bott här. 

Bevarad blötmark där fåglarna stortrivs…

…Och betesmark där hästarna mår.

Magisk gammelskog som får ta hand om sig själv

Vårvinter

Den här sträckan kallade jag mysiga skogen när jag var liten. Stora gamla ekar (som inte syns här) och stigen går som i en skogssal. 

Skogsterapi i sin finaste form

Hej måndag!

Hej måndag!

Ännu en vecka har sparkat igång och jag inledde den med brödbak och slow frukost hemma. Ändå en bra måndagsmorgon måste jag säga. Den utspelade sig i en rätt mycket luftigare lägenhet också, för igår körde vi en full bil och ett släp med grejer till återvinningen och det känns väldigt skönt. Samtidigt som jag alltid känner mig som en sjuk del av mänskligheten när jag står i kö för att ”slänga” grejer*. Vad bisarrt det är, när man vet att många som är där och hivar grejer åker till IKEA helgen efter för att köpa nytt.

Efter lite jobb & packande så hoppade jag in i äventyrsbilen och körde mot Stockholm. Jag hade ett himla inspirerande möte på pappas kontor efter lunch och det är så roligt att ha kollegor igen. Ett kontor att gå till när det blir trist att sitta själv. Jag kommer hjälpa dem lite framöver och det är projekt som känns sådär motiverande viktiga. Som kommer göra skillnad för många människor i ett utsatt läge.

I övrigt bjuder veckan på workshop-planering, minst en löptur på Järvafältet och så en hett efterlängtad kurs i ljussättning med Foto-resor. Jo, och så väntar jag med spänning på bilder från ladan. Köket är nästan uppmonterat nu har jag hört…

Vad bjuder din vecka på? 

Spa och Sauna World Holiday Club Åre

Den här veckan för ett år sen var jag på workation på Holiday Club med Sara, Linda och Sanna. Tur att jag snart ska norrut igen, annars hade jag nog blivit avundsjuk på mig själv!

Ju färre ting desto lättare sinne – om att rensa

Ju färre ting desto lättare sinne – om att rensa

Att rensa. Det har alltid varit ett tveeggat svärd för mig. Jag är en nostalgiker av rang och har samlat på mig allt från boardingkort till restaurangkvitton från resor och speciella events med tanken att jag ska ”göra en scrap book en dag” eller kommer tycka det är kul att se en gammal bussbiljett från min resa i Nya Zeeland när jag är 85 år och vill minnas mina äventyr.

Jag har till exempel en låda med telefonlappar från när jag pluggade i Brighton 1998.  De satt på anslagstavlan i studenthemmet i bland när man varit ute. Jag hade mobiltelefon, men det var ju så ruggigt dyrt att ringa till och ta emot samtal på, så samtalen tog man till studenthemmet. På många av de där magiska (de känns fortfarande speciella) gula lapparna står det typ.  ”your mum rang, said to call her back when you can”. Jag kan ju inte slänga dem, för hon gick bort året efter och i bland vill jag minnas att det fanns en tid när hon ringde mig och jag fick lappar om att jag kunde ringa tillbaks till henne.

Samtidigt känner jag mig så fri och så mycket lättare när jag lyckats övervinna den där nostalgin och gjort mig av med grejer som jag ändå bara släpar med mig, år efter år, från boende till boende. Gamla halvnötta smycken, kläder som jag aldrig egentligen trivts i, men som kan vara fina ”en sommarkväll när jag är solkysst och tillfället är rätt”.

I helgen kör vi en massiv rensning och jag utmanar mig själv. Jag har slängt gamla grattiskort från när jag fyllde 23, räkningar från när jag var 25 och till och med en C-uppsats. För jag kommer aldrig kolla i den igen, det kan jag konstatera efter att ha haft den i en och samma kartong i 15 år. Jag har samlat ihop säkert 70% av mina kläder och märkt två sopsäckar med ”skänkas bort”. Jag har slängt 10 gamla förpackningar till elektronikprylar, som den till min gamla macbook från den tiden macbooks var vita. Jag kommer nog inte sälja den och om jag gör det så behövs nog inte kartongen och garantipapprena. Jag slänger dem nu.

Det har verkligen slagit mig nu i helgen hur det här med ting och tillhörigheter kan tynga en. Visst är det fantastiskt att hitta gamla brev och bilder (de slänger jag aldrig tror jag) men det där som bara följt med år efter år och som mer handlar om borden än om kära minnen, det gör mig inte glad. Eller som bara varit okategoriserbart skräp som man inte orkat ta itu med (deklarationer, skolböcker och räkningar från 2o03 kanske kan slängas nu?) och som därför fått följa med i en kasse i en kartong eller två. Fula ljusstakar. Felköp på loppisar, eftersom jag nog aldrig kommer ha det där 50-talshemmet. De äter bara energi.

Nu åker det mesta, utom det allra, allra heligaste. Och jag känner mig redan så mycket friare, trots att sakerna fortfarande står i hallen, i väntan på att köras till återvinning och second hand-ställen i morgon. Och jag har på riktigt landat i att jag framåt ska ha så få saker jag bara kan. Bara det jag verkligen, verkligen behöver och älskar. Att vår planet behöver det är en anledning som är tillräcklig i sig, men jag tror verkligen att insikten landat i mig mer än tidigare nu i helgen. Den som handlar om hur röran får oss att må.

Ju färre ting, desto lättare sinne. 

Fria vidder & min kameraväska. Så värst mycket mer behöver jag inte.