Chasing sunsets och minnen av mamma

Chasing sunsets och minnen av mamma

En av mina favoritsysselsättningar är att ge mig ut på soluppgångs- och solnedgångsäventyr med min kamera. Det är så fint att se dagen gry och världen vakna i en varm explosion av färger med en kopp kaffe i handen och ro i sinnet.

Lika fint är det att göra bokslut för dagen och vaggas in i en mjuk övergång till natt, med det där evigt skiftande skådespelet framför ögonen. Jag blir nästan knäpp av hur vackert det är ibland. Jag vet liksom inte hur jag ska ta hand om det på bästa sätt.

Det var ett tag sedan jag orkade upp till en soluppgång. Jag har sovit knasigt ett tag och fast jag kanske egentligen borde göra precis just ett sånt äventyr, så har jag liksom inte orkat. Men i tisdags kväll hade jag bestämt att jag skulle bege mig de 4 milen från Särna upp till ett av mina favoritfjäll, Nipfjället (bredvid Idre Fjäll). Och så fick jag alldeles underbart sällskap på köpet!

Jag åkte nämligen till Idre först, för att fika och prata med mammas allra bästa vän, Bippi. De var som ler och långhalm från att de var små tultande töser och ända fram till mamma gick bort 1999. Äntligen har jag och syrran, tack vare att Bippi hittade oss på facebook, fått till flera träffar med henne. Hon bor i Idre och är världens finaste och varmaste person.

För att förklara exakt hur mycket det betyder för oss att få träffa henne, så kan jag berätta att det nästan inte finns någon kvar som minns eller ens har träffat mamma. Mormor & morfar är borta, morbror är borta och vi har ingen kontakt med mammas andra vänner eller gamla kollegor. Pappa har ju en historia, syrran och jag har vår.

Men Bippi kan fylla i så mycket av det vi saknar. Måla bilden så mycket varmare och djupare och längre tillbaks i tiden. Hon var mammas allra närmaste, i nästan hela hennes liv. Det är så otroligt värdefullt att få sitta med henne och höra om allt det, höra henne göra mamma riktigt levande igen. Efter snart 18 år kan det vara svårt att framkalla känslan av henne som livs levande och inte en ouppnåelig drömfigur. Jag blir så lyckligt tårögd när jag tänker på det.

I alla fall så frågade jag om Bippi ville följa med på lite solnedgångssafari när vi hade fikat och pratat i flera timmar. Och det ville hon! Vi klädde på oss, tog bilen de 9 kilometrarna upp till parkeringen vid Nipfjället och började gå längs Trollvägen i blåst och drivsnö över vägen. Den låg tyvärr i skugga, så vi vände om och körde runt till andra sidan, där Idre Himmelfjäll håller på som bäst att bygga upp den nya, fina fjällsatsningen bredvid Idre Fjäll. Det är en otroligt utsikt, med kvällssol och utsikt ända till Sölen i Norge. 

Det blev en riktigt vacker och färgrik solnedgång den kvällen, och hela spannet från riktigt bitande fjällväder, till vårvarm vy i lä. Vissa kvällar är alldeles särskilt speciella och kommer hänga kvar länge därinne. Det här var verkligen en av dem.

Städjan i begynnande kvällssol.

Bippi <3

Norska Sölen, som fluffiga maränger i fjärran.

Helt magisk utsikt från Himmelfjäll!

Naturlig skönhet

Tack Särna, Idre & Bippi för den här gången. Vi ses snart igen!

Närproducerat äventyr – lördagkväll i Nordomsjön

Närproducerat äventyr – lördagkväll i Nordomsjön

Det är något visst med att gå på upptäckarstråt och inte veta vad en ska få se och var en hamnar. Det här går ju att göra på platser som redan är bekanta också. Det är nästan ännu mer spännande, att ta helt nya vägar bortanför de en alltid tagit.

Det bestämde jag mig för att göra i lördags kväll. Det såg ut att bli en så fin kväll och solnedgång och jag ville röra på mig. Precis som det här med att transportlöpa någonstans, så tycker jag att upptäcktsfärder är ett ypperligt sätt att göra en prommis eller en löptur lite roligare.

Jag gick upp mot Ögånäset, där vår gamla sommarstuga står och där vi oftast bodde förr. Pappa timrade den när jag var runt 2 år, så den har hängt med ett tag. Jag tog först skogsstigarna där vi brukar rida på somrarna, och gick längs med Ögåns utlopp i Österdalälven.

Sen svängde jag av på en annan grusväg och tog mig genom skogen mot stugan. Det är ju rätt så bart i skogen men det var ändå några utmanande snöhögar här och var och där jag alltid tänker att en arg, nyvaken björnhona ska hoppa ut. Fast de redan har vaknat.

Sen blev det lite nostalgitrippande runt vår och de andra stugorna däruppe på näset. Pappas bror har en stuga bredvid och vi kusiner sprang däremellan och gjorde små stigar som knappt syns längre.

Vår fina stuga i skogen. Funderar på att fixa till den lite, den är otroligt mysig.

Den står sig ändå, även om den skulle behöva mer kärlek än den får idag. Jag och Eric gjorde en superröjning sommaren 2014, men sen dess har den bara varit utlånad några gånger.

Sen gick jag genom skogen ner till ”stranden” – och där minns jag knappt att jag varit någon gång alls. Vi hade ju vår badplats hos farmor och farfar och jag tror aldrig riktigt vi hängde vid vattnet här vid stugorna. Jag gick en bra bit norrut längs Österdalälvens strandkant och det var så vackert i kvällssolen. I sommar ska jag försöka hitta en kajak eller kanot till ett bra pris och försöka paddla en bit uppåt. Det är väldigt vackert längs älven, med fjällen som inramning.

Österdalälven norrut, mot Idre till.

Och söderut, med den fina träbron mellan Nordomsjön och Särna längst bort. Tänk att jag aldrig gått härborta förut!

En bättre lördagkväll! Jag gick längs vattnet tillbaks, innan jag vände in i skogen igen, tillbaks till ladan, brasan och en efterlängtad, god natts sömn.

Tankar om arbetslust och obehaget i att göra för lite

Tankar om arbetslust och obehaget i att göra för lite

Tänk om det som nu känns som vilda idéer – det här med medborgarlön – faktiskt skulle vara verklighet om 25 eller 50 år. Vid en första anblick kan det ju verka skitsoft. Att få en grundinkomst utan att behöva jobba. Drömmen*? Kanske skulle effektiviseringen av teknisk utveckling verkligen kunna finansiera ”lön” för det oräkneliga antal människor som blir utan jobb som följd av den (fast mitt cyniska jag tänker ju att det bara skulle gå rakt ner i fickorna på ägarna, men det är en annan fråga).

Men alltså. Jag tror det skulle bli kaos. Redan nu verkar det ju som att så fort vi får det för bra – dvs har för mycket tid och för få livshotande bekymmer, så får vi problem. Psykisk ohälsa är en folksjukdom. Jag tror att det har med mening och syfte att göra. Det går inte att shoppa eller renovera sig till en meningsfull tillvaro – det kommer nog enklast från känslan av att tillföra något. Att bygga djupa relationer, hjälpa andra och ”göra nytta”. Visst finns det en del människor som gärna blir försörjda av andra och fuskar och håller på, men frågan är om de mår så bra, egentligen.

Jag har skrivit om det här med att jobba – och att lära sig jobba – fler gånger förut. Om tillfredsställelsen som bara kommer av ett meningsfullt dagsverke och att nå ett mål tack vare hårt, eget jobb. Jag tror vi bygger vår självkänsla på det sättet, genom hela livet. Känslan att vi klarar av saker, hjälper andra och har något att tillföra (inte att förväxla med prestationer dock).

Kanske handlar det bara om att vi som mänsklighet ska ställa om oss. Att det på längre sikt kommer kännas helt självklart för den stora massan att gå runt och bara vara lediga, eftersom maskiner och artificiell intelligens sköter om det mesta. Men jag kan verkligen undra hur det kommer bli, när en väldigt stor del av alla människor inte kommer ha jobb, helt enkelt för att det inte finns några. Jag tycker att vi ska hitta andra sätt – som medborgarlön – när tekniken tar över.

Men jag undrar verkligen. Hur mänskligheten skulle må utan särskilda mål med sina dagar. Utan att bidra. Och så undrar jag hur bra tekniken kan bli. Vissa uppgifter kan nog aldrig kan bli lika bra utförda av robotar och framtids-Siris och jobb inom vård och omsorg kanske äntligen blir högstatusyrken. De riktigt eftertraktade, där du har något att göra, som verkligen betyder något för andra och som teknologin inte kan ersätta.

Aja, det här sitter jag och funderar över en söndagkväll, på förekommen anledning. För jag ägnade fler timmar av min söndag åt att handsåga upp stockar och (maskin)klyva ved och det är så himla tillfredsställande. Det är ju jobb som bidrar till att vi får värme i vinter och som bonus känns det ju rent fysiskt. Jag vill vara med och fylla på vedförrådet, inte bara komma hit och elda upp det. Jag sätter extra värde på brasan och slösar inte i onödan när jag vet hur hårt jobb det är att få fram veden. Hade det känts lika bra om jag sagt till en robot att såga upp och klyva veden, eller beställa ved till bästa pris, medan jag satt på rumpan (inte för att jag tror att vi kommer använda ved i den där framtiden, men ni fattar)? Jag tror inte det.

Aja. Har ingen egentlig slutsats här, jag tycker bara det är så fascinerande att fundera på sånt.  På vad och hur det kommer vara att vara människa i framtiden och på hur mycket jag älskar brasor. Skulle jag få betalt för att sitta i soffan och njuta av en brasa i framtiden, så hoppas jag ändå att jag får fixa veden helt själv. Även om jag skulle ses som helt bonkers på kuppen.

Björkstockar som ska sågasEn hög med nytta i väntan på att göras.

arbetslustEn bra podd, solsken och farfars sågbock. Let the party begin!

Sågbock och sågTre björkstammar sågade jag upp idag. Riktigt svettigt, men fasen så kul!

Katta vid sågbockSista biten avklarad. Sen väntade klyvning av kubbarna. Blev lätt besatt och slutade inte förrän solen gick ner och magen kurrade. Jäkla bra söndag ju!

Vedklyv. Typiskt bra och kul teknologi (kräver en människa och lite kroppsjobb, men riskerar inte en yxa i foten på densamme)

* jag tror inte det handlar om lyxigt stora belopp – snarare en pyttesumma, men ändå. 

After work i sin bästa form – fredagshälsning från Särna

After work i sin bästa form – fredagshälsning från Särna

En intensiv arbetsvecka är avklarad och så fort jag hade jobbat klart så tankade jag bilen och for mot norr. Den fredagsfeelingen går inte av för hackor (jag blev faktiskt så till mig att jag råkade spontanshoppa vårskor & vårjacka i Rättvik när jag skulle handla mat). Känslan att ha ett gäng dagar på egen hand häruppe, med jobb till ljudet av en brasa, lungor fyllda med fjälluft och en själ värmd av utebrasor, den är bara helt oslagbar!

Ikväll har jag bara gjort mig hemmastadd. Packat in, värmt upp och softat. Imorgon tänkte jag bege mig till antingen Njupeskär eller Nipfjället, lite beroende på vädret. Jag är väldigt sugen på att uppleva en solnedgång vid Nipfjället, med utsikt över Städjan, men det kräver ju en delvis molnfri himmel.

Städjan var så här vacker nu ikväll, så det är ju inte konstigt att en drömmer om att få se henne i kvällssol på nära håll också. Den här utsikten bjuds uppifrån krönet på den första backen ner mot Särna by (när det är relativt molnfritt). Jag kan inte tröttna på denna silhuett, som fascinerat mig i alla år.

Städjan sedd från Särna

Kvällen har spenderats här, med idéblock, dator och brasa. Och ett enda stort lyckopirr i kroppen. Jag vill aldrig åka härifrån!

I morgon ska jag samla steg och fjälluft – vad har du för lördagsplaner? 

Fri som i frilans – att göra det bästa av sin tid

Fri som i frilans – att göra det bästa av sin tid

Livet som egen är långt ifrån perfekt. Det är ensamt, osäkert och kantat av kreativ, ekonomisk och kompetensorienterad ångest titt som tätt. Men det finns en megagigantisk fördel som jag verkligen aldrig vill byta bort och det är friheten. Det finns väl en tanke med att det heter just frilans.

En sak jag lärt mig under mina snart tre år som frilans är att planera arbetet på ett sätt som ger min bästa balans mellan egen arbetstid och mer styrd mötestid. Jag skrev lite om att lägga in återhämtningstid efter hårt jobb i det här inlägget till exempel. Men det finns fler tips på ämnet!

En stor fördel med att dels jobba digitalt, dels som frilans är ju möjligheten att göra sin favoritplats till ett tillfälligt kontor. Men det kräver också sin planering. Det kan bli bökigt att vara en vecka i Dalarna om jag har ett möte i Stockholm mitt i. Och jag vill inte gärna omboka möten utan en riktigt giltig anledning, så det gäller att tänka framåt.

Jag brukar scanna av kalendern och markera några veckor eller förlängda helger där jag kan få in lite arbetstid i till exempel Dalarna eller Åre. Sen försöker jag lägga mina kundmöten koncentrerat i andra veckor, som får bli Stockholms- och mötesveckor (för än så länge är de flesta av mina fysiska möten i huvudstaden).

Den här veckan har jag planerat som en mötesvecka, där jag har tre möten i Stockholm och en arbetsdag i Sundsvall. Det är en rätt intensiv vecka, men jag vet att i helgen kan jag fara upp till ladan för flera dagars lugn och arbetsro och då är det värt det. Mötesrace denna vecka, produktionsvecka nästa. Då ska jag producera det som kommer ur veckans möten och samtidigt passa på att njuta av fjäll, skog och kvällsbrasor.

Brukar du tänka likadant? Vilket favoritkontor försöker du planera in tid på i så fall? 

Efter påsk stannade jag kvar en extra dag för att njuta av mitt favoritkontor – visst är det fint? 

Världens finaste kontor!