Bortom ekorrhjulet – en ny kompis i ditt öra

Bortom ekorrhjulet – en ny kompis i ditt öra

Nu är den här…

Det är med sjukt mycket pirr och stor stolthet som jag nu ska berätta om en stor liten grej. Det är en droppe i havet för de flesta men ett drömprojekt för mig och min syster som nu nått en viktig milstolpe – att visas upp för andra än oss!

Det är äntligen dags att presentera vår baby – Bortom ekorrhjulet – podden för dig som drömmer om att göra förändringar i ditt liv och att utforska vad som finns därute egentligen, bortom ekorrhjulet.

Vi hoppas att du i den kommer hitta en ny vän på vägen mot drömmar och mål.

Bortom ekorrhjulet – en podd om att våga välja andra sätt

Både jag och min syster har de senaste åren sökt efter en ny typ av vardag – en friare, enklare och för oss mer meningsfull. I den här processen har vi pratat massor. Med varandra, med vänner och ja, alla som orkat eller inte orkat höra.

För ungefär ett år sen började vi fundera över varför det knappt fanns någon podd som renodlat handlade om det här ämnet och poddnördar som vi är båda två så var ju idén ganska snabbt kläckt – vi ska ju göra den!

Och nu är den här. Vi hoppas och tror att det finns fler som vi därute, som gärna vill höra om andras spännande val och resor, få inspiration till små och stora förändringar i livet och som kan ha nytta av att höra om våra framsteg och bakslag längs vägen.

Här är en liten trailer där vi presenterar oss, för dig som är nyfiken!

Kika gärna in på vår webb och läs mer och så blir vi såklart överlyckliga om du vill prenumerera på podden i din podcastapp of choice.
Vi finns på iTunes och Stitcher och en rad andra appar såklart. Förhoppningsvis snart på Spotify också.

Sist men inte minst – häng med oss på Facebook och Instagram också – @bortomekorrhjulet heter vi där!

Lyssna på första avsnittet!

Sälja allt och kasta sig ut eller ta baby steps mot sin dröm? Johanna vill helst ha allt på en gång utan kompromisser och Katta har lärt sig finessen med ett steg i taget.
Vår första gäst Sara Rönne, som driver bloggen Träningsglädje, lär oss allt om att drömma och göra och inspirerar som sjutton.
Vi får också följa med till Johannas rätt så härliga kompromisslösning i väntan på ett liv på landet – helgskötarjobbet på 4H-gården.

Musik: The search within, Sven Karlsson / www.epidemicsound.com

Om du lyssnar på podden – berätta gärna vad du tyckte om den! Det är ju verkligen asläskigt att lägga ut något som betyder så mycket för oss och som vi lagt ner massor av timmar på, så vi blir jätteglada om vi hör ifrån er som lyssnar, med både ris och ros (men helst ros då, haha).
Själv tycker jag att Sara säger så jäkla många bra saker i samtalet vi hade och så är det ju skitmysigt att lyssna på livet på en bondgård.
Men plugga in hörlurarna och lyssna nu – hoppas du gillar!

En kärleksförklaring

En kärleksförklaring

Jag går grusvägen fram en sen sommarkväll. Tankar om vardagliga ting och vackra himlar blandar sig i mitt huvud och då kommer doften. Den av ljummen, nyregnad sommar som blandas med barrskog och kören från mygg.

Den tar mig direkt tillbaks till känslan av alla barndomssomrar då jag gått just precis här. Ljusa kvällar med äventyr som sträckte sig oändligt långa framför oss. Det är minnen som från olika tider som förenar sig och skapar ett spektra av känslor och bilder inom mig. Det är som att gå grusvägen fram i filmen om mitt liv.

Minnen från en rejäl åsknatt i sommarstugan där vi sprang till bilen i täcken mitt i natten och åkte över till mormor. Från alla pirriga gånger jag fick styra bilen den sista biten av den här grusvägen mot stugan, i pappas knä. Från släktkvällar nere vid sjön med kolbotten & kusinlek. Från farmors fantastiska pannkakor och oroliga omtanke. Från den ljuvligt goda potatisen från deras åker. Från movieboxkvällar hos mormor till hästdrömmen som blev sann när vi hade ”egna” hästar på gården i fem långa veckor.

Farmor och farfar

Farfar och världens godaste mandelpotatis

Från fnissiga stunder med min favoritfaster Margit, som hade en alldeles unik kontakt med talgoxar. Från stunder i skogen med mormor, kämpandes med bär- och mossplockning bland mygg och färska björnspår.

Mormor, Margit och jag

Mormor och Margit lär mig om skogen

Jag har förmodligen skojat med Margit, världens snällaste människa.

Vi hade så rika, långa somrar här. Alla mina bästa människor var på plats och jag lekte, badade, gick i skogen och försvann i ett berg av böcker under regniga dagar.
Och nu skapar jag nya minnen till banken. Jag bygger en vardag och sätter min prägel på gården, småpratar med farmor och farfar och tänker att de lyssnar. Att de gillar vad vi skapar nu, även om farfar nog hade velat lägga sig i både det ena och det tredje.

Hela farmor och farfars familj, som den såg ut 1980, samlade framför ladan där jag bor nu. Längst till höger står pappa, mamma med mig i famnen och Johanna framför oss.

Den här platsen är alla tider och minnen samtidigt för mig. Som om den lever då och nu i samma tid. Jag sitter här idag, med jobb och bil och livets erfarenhet, men alldeles bredvid sitter jag då, med en bok, ett oändligt sommarlov och alla de omkring som saknas nu. Och det är så fint på något sätt jag inte kan förklara.

Här lever nostalgin, men den blandas med en spännande framtid. De ger varandra djup och mening.

De ger mig djup och mening – och ett hem.

Allt som räknas

Allt som räknas

One to remember

Så kom den till slut, helgen då jag fyllde 40. Den överrumplade mig nästan, trots att jag funderat på den ganska mycket de senaste två åren. Som dokumentationsnörd och nostalgiker så har jag tänkt att den skulle vara så förberedd, med allt från summeringar till stor fest. Men plötsligt var den där och jag försökte hinna ikapp utan större framgång.

Vilken tur då att jag har världens finaste syster och vänner, som hade planerat lite mer än jag gjort – och dessutom lyckats hålla mig totalt ovetande. Det blev en helt underbar dag, när den omtalade majböljan nådde sin toppnivå. Efter en frukost på sängen (där jag roligt nog blev serverad det här receptet som ju finns i min kompis Marias fina bok) med min absoluta favoritfamilj, tog jag, Dolly & Amanda en skogspromenad med Leo. Jag gick och tänkte att den här dagen är helt perfekt – familjen, skogen och så en god middag på Långbro Värdshus lummiga uteservering som väntade.

 

Familj! Vänner!

Men det blev ännu bättre! Efter skogspromenaden gick vi direkt ner till Långsjön eftersom Dolly sa att syrran & Ola gått dit med våra badkläder. Gud vad härligt tänkte jag, eftersom det var 31 grader varmt och jag precis som Leo knappt ville lämna skuggorna.

Och därnere stod några av mina finaste vänner och sjöng, vid ett picknickbord under en gammal ek, precis vid sjön. Jag blir tårögd bara av att tänka på det. Förutom nästan alla mina barndomsvänner var också min tremänning Lina där och min kusin Fredrik. De båda har jag varit väldigt tajt med men så kom livet med flyttar, barn, pendlarstress och sånt och vi har liksom tappat kontakten. Jag blev så jävla glad att  de som kom var där och firade med mig.

Jag fotade nästan ingenting, men de här hittade jag i kameran i alla fall. Tack Lisa som knäppte några där jag var med, så jag verkligen vet att jag var där 🙂

Vänner och familj - allt som räknas

Allt som räknas

Samtidigt som jag är innerligt glad över den här dagen, så kände jag också dåligt samvete. För det är verkligen så, att allt som räknas när det verkligen kommer till kritan, det är relationer (och hälsa). Djup, långvarig vänskap får oss att leva längre, känna mening och sammanhang. Och jag har tappat energi de senaste åren efter utmattning & depression och kämpar med dåligt samvete för alla jag inte träffar lika ofta som förr, men som jag verkligen tycker om. Det är något jag reflekterar över ofta.

När jag bytte stad och samtidigt gav mig den på att både greja dagpendling till ett riktigt krävande heltidsjobb i Stockholm (bra mycket mer än heltid i princip jämt faktiskt) och hålla alla sociala relationer på exakt samma nivå som innan (det skulle absolut inte märkas att jag hade flyttat!), ja då gick det i två – tre år. Sen var jag faktiskt så gott som körd i botten inser jag nu i efterhand. Jag blev telefonskygg, ville helst stänga in mig och klarade faktiskt inte av att boka in ens sociala åtaganden.

Nu mår jag ju mycket bättre, men bor istället ännu längre bort och egentligen hade jag velat träffa alla jätteofta. Men jag är fortfarande inte fullt mitt gamla jag och önskar jag kunde boka in massor när jag väl är i Stockholm, men det blir liksom för intensivt.

Därför blev jag så rörd, jublande glad och kände mig samtidigt otillräcklig liksom. Svårt att förklara men ni som varit där förstår.

En varm men väldigt, väldigt glad 40-åring!

Ensam är stark – med vänner i ryggen

När jag körde norrut, hemåt igen igår hade jag tid att reflektera över helgen och mina 40 år på jorden, medan skogen och fälten susade förbi. Och lagom till att jag rullade över Österdalälven i vacker kvällssol så hade jag landat i en beslutsamhet. Jag kan inte ses lika mycket som förr, men jag kan verkligen bli bättre på visa hur mycket jag tycker om och uppskattar mina viktiga personer. Och jag ska fortsätta forma mitt liv så att jag mår bra och har energi att göra det.

För det är faktiskt så, att oavsett hur stark du är eller vilka storslagna äventyr du är med om, så är hälsa och relationer allt som räknas i livets bästa och värsta lägen. Eller hur? Vi ska ta väl hand om dem.

Tack maj och välkommen med din thunder juni

Tack maj och välkommen med din thunder juni

De här kvällarna i maj – jag har inte riktigt vetat hur de ska utnyttjas på bästa sätt. Ibland slutar det med att jag bara lallar runt på gården för att jag inte vet hur jag bäst ska förvalta dem. Fara upp på en fjälltopp? Gå i skogen? Paddla på sjön?

I onsdags fick jag äntligen lite hjälp i mitt velande. Det var Mari som äntligen kommit hem från en härlig träningsresa i Marbella. Ingen av oss hade väl trott att hon skulle ha det svalare där än hemma i Särna. Vi bestämde oss för att fira ut maj med kanske det härligaste som finns – en hike med fjällutsikt en vacker sommarkväll

Vi möttes upp sent, för det är ingen stress när natten är ljus. Halv nio började vi gå från byn upp mot Mickeltemplet, Särnas lilla men väldigt mysiga skidbacke (och längdspår) som drivs ideellt. Vi flåsade upp till toppen med den milsvida utsikten.
Klättrade upp i utsiktstornet som nog har Särnas vackraste vy, 360 grader skog och fjäll, och som den här kvällen var dränkt i varm, guldig kvällssol. 28 grader var det när vi började gå. I norra Dalarna, i maj!

Vi drack te, fick ner flåsandet och förtjusades av utsikten en stund, innan vi fortsatte vår soldränkta after work. Under cover fjällhund Hedvig höll upp tempot. Oväntat mycket krut i den lilla jycken.

Vi tog bilvägen ner en bit, till kalhygget där jag hängde en lördagkväll i april förra året,och fotografen i mig blev nästan knäpp av det vackra ljuset.

Solnedgång i maj på Mickeltemplet

Vilken dröm den här månaden varit förresten. Den började med vinter, fortsatte med vårflod och drog rakt in i sommaren nästan utan att passera vår. Häftiga maj – dig kommer jag minnas länge!

Nu ska jag strax hoppa in i bilen och köra till Stockholm. I helgen fyller jag jämna siffror och det ska firas med en härlig middag med familjen, på en lummig uteservering förstås. Vad jag tänker och känner om den här passagen vet jag inte riktigt än, det har gått så snabbt hit så det får nog landa lite innan jag yrar om det här 🙂

Juni började i alla fall med dunder och brak i morse, när jag väcktes av en rejäl åskskur rakt över gården. I över en timme mullrade det loss och strömmen gick. Jag tänker att det blir ett alldeles utmärkt ledord för starten på resten av mitt liv – thunder!

Get shit done weekend

Get shit done weekend

Det är måndag och jag har tio nya rivsår, skit under naglarna och den där härliga känslan som bara ett väl utfört jobb kan ge. En riktigt bra slithelg på gården är till ända!

Efter en lång snörik vinter och en riktigt stökig vårflod så var det dags att röja, städa och återställa saker och ting till sin vanliga plats.

Det var också dags att dra av startskottet för sommaren och hiva i långbryggan igen. I normala fall hade vi varit ute i god tid med just den biten, men sommaren kom ju innan snön hade hunnit smälta färdigt i år.

I torsdags kom min farbror Janne och ”faster” Carla upp och i fredags anslöt vår hustomte Jonny och Gudrun. Sen var jobbet i full gång!

Slogboden på andra sidan viken flöt upp i slyn på ängen nedanför oss. Taket drog iväg på egna äventyr. Den stökade till rätt ordentligt, den där vårfloden.

Med fyrhjuling & vinsch har vi möblerat tillbaks det som vårfloden flyttade. Bron över diket till rökeriet, som inte är en lätt pjäs kan jag säga, seglade iväg 300 meter och lade sig på ängen tillsammans med lite isolering och annat bråte. Långbordet nere vid sjön hade ställt sig vid en gran en bit upp i skogsdungen.

Med kreativ problemlösning och en hel del slit lyckades vi få tillbaks alla tunga grejer på plats. Jag hade redan samlat ihop 3 sopsäckar med plast och småskräp som flöt in, men nu körde vi lass efter lass med stockar, spillvirke och ris som låg över precis hela gården.

Bryggorna var det klart tuffaste jobbet. Fem långa och en jättestor brygga skulle vinschas ner och dras på plats och sättas ihop. När vi nästan var klara så hade vinschen dragit ur batteriet och jag körde fast i vattnet. Men vi löste det också och i lördags åt vi middag nere vid sjön och njöt av årets första bad från bryggan. Vilken känsla!

Nu är det soprent där vattenlinjen gick för 10 dagar sen – vid bäcken i förgrunden.

Bordet är tillbaks och redo för strandhäng

Bryggan är i för i år!

Det är jobbigt att hålla ordning på en gård, men jag går liksom igång på det. Att få lösa kluriga grejer som hur man drar och vänder runt en 150kg tung bro och petar den på plats. Att se skillnaden när bråten är borta och gården är ren igen.

Att mör och trött få slå sig ner en varm sommarkväll och njuta av vad vi åstadkommit tillsammans, efter en hel helg med jobb. Det är så underbart tillfredsställande på något vis.

Söndag eftermiddag och Jonny tar en välförtjänt vila i hängmattan