Here’s to äventyrliga vänner och nya upplevelser

Here’s to äventyrliga vänner och nya upplevelser

Äventyrliga vänner – de ger dig puls, nya upplevelser, får dig att växa som person – och ger dig en och annan förbaskad hjärtklappning. Sara och (har det visat sig) hennes kille är precis såna personer.

De har nu farit vidare söderut, efter sin tredje Särna-vacation. I höstas levde vi loppan med fyrhjuling & hajks, i vintras brassade vi skoter & skidor på Fulufjället och nu i helgen har vi använt apostlahästarna och en och annan upplåsbar flytpryl.

Bild lånad från Sara

Att ha vänner som dem är skitfint. Förutom när det är svinjobbigt. Som när de ska envisas med att dingla med fötterna från diverse stup och hala klippblock. Det är då jag inser att jag (den modiga!) plötsligt plockar fram min inre farmor (hon var väldigt orolig för allt) och blir sådär omtänksamt arg samtidigt som det hisnar i magen.

Jag har känt mig väldigt glad och kär i livet i helgen. Svårt att inte göra det när mini-äventyr, god mat & dryck och personlig utveckling, ackompanjerat av ett hagel internskämt fyller dagarna. Det är skönt att få göra det ibland, att glömma världsoron, klimathotet och kvittosorteringen och bara vara här och nu och driva med oss själva. Uppleva oss igenom all underbar natur runtom, bit för bit.

Helgen som gick råkade bli en riktig bucketlist-helg, helt oplanerat. Sedan förra året har jag i min backlog att se en solnedgång från Städjan och det blev vårt torsdagsgöra efter en ganska kort rådslagning (ett eget inlägg om vad och hur kommer!).

Jag har också alltid velat bada i ett vattenfall och det har vi också rivit av i helgen (även detta kommer jag detaljera i ett kommande inlägg – inklusive nakenchock).

Bild lånad från Sara

Efter att Sara & Danny farit vidare söderut, var jag fortfarande igång och passade på att riva av en härlig galopp på en strand som avrundning på helgen – också ett bucketlist moment för min del. På vägen hem fick jag skjuts i Linneas coola EPA och insåg att det var ännu en premiär för mig. Vilken helg!

Så här ser verkligen inte alla mina helger ut, men just den här helgen gjorde det och det är jag väldigt glad över.
Here’s to fantastiskt fina äventyrskompisar och nya upplevelser. May we all be them, may we all have them så att säga.

Har du gjort något för första gången på sistone?

Till skogs en juninatt

Till skogs en juninatt

I veckan har jag tagit igen allt jag kunnat av varje juninatt. Jag har varit utomhus hela kvällarna och tillsammans med kameran har jag utforskat ljusa vackra junikvällar.

Det blir inte direkt mycket sömn (ungefär som förra året), men det är det värt. Jag har tankat så mycket energi de här kvällarna i skogen och på sjön och i magen har det där pirret börjat komma tillbaks.

Pirret som säger att jag vill gå uppför en ås för att se vad som finns på andra sidan. Det som får mig att hitta en en magisk liten skogstjärn alldeles bortom mina vanliga stigar. Det som gör att jag känner mig fri, det som bara kommer när jag känner mig fri. Jag vet inte vilket som ger vilket, men de behöver varandra och jag behöver dem.

Att lämna mobilen, alla borden, ja hela omvärlden, hemma och dra till skogs en juninatt -det är som dundergödsel för min upptäckarlust och ger mig spring i själen.
Den finns ju där hela tiden, alldeles utanför dörren. Jag behöver bara se till att gå dit ofta. Till min alldeles egna magiska källa i skogen.

Vi ses igen – snart.

Frozen – Njupeskär i isdräkt

Frozen – Njupeskär i isdräkt

Hur många gånger har jag vandrat stigen mot Njupeskär? Jag vet inte, men jag vet att det är lika många gånger som jag trollbundits av sagoskogen, vattnets skiftande uttryck och det urgamla bergets lager av sten. Skört och mäktigt på samma gång.

Att se det vanligvis forsande vattenfallet i frusen form är speciellt. Kraften är där, men den är frusen och istället för dånet från fallande vattenmassor så är det märkligt tyst. Även om våren börjar ta greppet om fjället och Njupån porlar och forsar längre ner så är det stora fallet fortfarande inbäddat i ett massivt lager is och snö.

Efter en vecka med mycket jobb och byggtankar längtade jag upp på fjället. När Mari frågade om jag vill komma och fika hos dem uppe i Stormorvallen så bestämde jag mig för attdet fick bli en tur på Fulufjället. Mari:s stuga ligger precis vid entrén till nationalparken och är också bas för pappas jaktlag på kvällarna under älgjakten. Min släkt på mammas sida har bebott Stormorvallen och Mörkret, som ligger någon kilometer nedanför, i flera generationer. Tänk vilka vackra platser mina förfäder bodde på, på både pappas och mammas sida!

Efter en eldlunch och kaffe vid Björbäcksstugan, precis vid Naturum Fulufjället, så började några av oss vandra stigen mot fallet.

Mari, Axel och fjällhunden Hedvig

Istället för regn blev det sol och vi satt en stund vid raststugan, där vi njöt av utsikten och solen i ansikten. Den här tiden på året är det verkligen fantastiskt på fjället.

Axel, Eva-Mi och Mari chillar med utsikt

Stigen underhålls inte på vintern, men den är populär ändå och väl upptrampad. Förutom några djupa genomtramp kunde vi gå rätt så obehindrat på leden ända fram till fallet. Skaren är hård den sista biten och det gjorde ingenting att spången var insnöad över räcket. Leden är avstängd sista biten på vintern pga risk för laviner och stenras, men det var inte mycket snö uppe på klippkanterna så vi vågade oss fram ändå.

Tillbaks vid mitt favoritvattenfall! Undrar hur många gånger jag varit där?

Iskonst i storformat. Det är så coolt att isen har olika färger. Alltid turkost till höger och lite mer jordfärgat på vänstra sidan.

Iskonst i mindre format.

Mari tog den här bilden efter bara en snabbinstruktion och fångade solen som ett proffs – en naturbegåvning!

Fulufjället och Njupeskär är ett mäktigt utflyktsmål året runt och vi mötte 3-4 sällskap från olika länder längs vägen. Det var kul att se att fler letat sig dit trots lågsäsong. Det är ju nästan nu det är som härligast!

Har du varit till Njupeskär någon gång? 

A natural high – turskidor på Forsaskalet

A natural high – turskidor på Forsaskalet

”Åker du bort när det är som allra finast här?” sa min granne idag och jag förstår honom verkligen. Vilket pucko gör så liksom? Som tur var åkte jag till Åre denna helg, där det var precis lika fint och fullt med favoritmänniskor.

 

En av höjdpunkterna var en skön dag med turskidor på Forsaskalet. Sara & Katrin har tydligen haft den här på sin vinter-bucketlist och i helgen stod planeterna rätt på övertid. Liften i Duved skulle egentligen ha varit stängd för säsongen, men den här vintern är ju inte som andra så det var en bonushelg vi tackade för.

I lördags packade vi två bilar och åkte först till Ullådalen, där vi parkerade min bil för hemfärd och sen till Duved där vi skulle börja turen.
Jag inledde med stil när jag skulle glida av sittliften lite världsvant på längdskidor, men plötsligt var i horisontellt läge och drog med mig Sara i fallet (jo, det var första gången för mig, jag kan ha trott att jag hade alpina skidor på fötterna en stund där. Haha). Men upp kom vi och jäklar vad fint det var!

Trots att vi åkte lift upp så var det en hel del stigning kvar att göra. Det gick faktiskt över förväntan att saxa i branta partier med längdskidorna, men till nästa säsong ska jag ha ett par turskidor med stighudar. Att gå upp och åka ner har blivit en ny kärlek i mitt skidliv, det är ett fantastiskt sätt att upplev fjällen på.
Det blev i vanlig ordning en hel del fotostopp. En ska inte stressa sig igenom det vackra!
Vi hittade en klippa som fick agera solgrop och vykort för vår fikastund. Just där, när jag lutade mig tillbaks och blundade mot solen, då ville jag stanna tiden.
Leden vi åkte går över Mullfjället och Forsaskalet och avslutas i Ullådalen, hela tiden med storslagna vyer som avbyter varandra. Fjäll & vidder så långt ögat når och frihetskänslan är total!

Jag älskar verkligen att vara ute och röra på mig – det gör upplevelsen så mycket större, för jag mår så bra när kroppen får jobba. När motionen kombineras med naturupplevelsen så tror jag det blir världens bästa natural high. The perfect storm för välmåendet.

När motionen kombineras med naturupplevelsen så tror jag det blir världens bästa natural high
Med Åreskutan som fond åkte vi ner mot Ullådalen. Med en mil i benen och solsken i själen kunde vi summera en helt grym dag och samtidigt konstatera att den inte var slut än.

Jag tror att den där lyckan vi jagar skiten ur oss för att hitta är så mycket närmare än vi tror. Den finns ju där, i människor, miljöer och aktiviteter vi tycker om. Det är en stor del av vad vi behöver för att må bra på naturlig väg.

Det ska jag ta med mig in i sommaren. Att vara utomhus, röra på mig och umgås med fina personer, gärna samtidigt. Det blir grunden i min sommar. Det blir fint.

Sunset is my favourite colour

Sunset is my favourite colour

Kylan bet i kinderna och jag hade glömt min kamera hemma, men allt det försvann när jag vände mig om och blickade ut över vidderna, omgiven av mina favoritfjäll i solnedgång.
Långt till vänster bredde Fulufjället ut sig, bredvid mig Nipfjället och alldeles bakom mig vakade Städjan tryggt.
rakt fram, precis bredvid Rendalssölen, höll solen på att gå ner vid horisonten.

Det finns vardagkvällar och så finns det vardagkvällar att minnas. Det jag uppskattar allra mest med att bo som jag gör idag är att jag kan sticka upp på ett fjäll nästan lika spontant som jag kan sätta mig i soffan och kolla på en film. Inom 45 minuter kan jag befinna mig på ett av tre fjäll och alla är de både lättillgängliga och vackra så jag smälter.

I påskveckan avrundade jag en arbetsdag med att plocka upp min fotokompis John, även kallad Nonne, med turskidorna i bilen. Planen var att skida upp och fota solnedgången från Nipfjället och Städjan. Vi parkerade på Nipfjällets vinterparkering och bestämde oss för att gå platån som ”binder ihop” Nipfjället och Städjan, för att ha första parkett från foten av Städjans topp.

På med skidorna utanför bilen och iväg!
Nonne var taggad – och hade kamera med sig också…
Det var bara ett problem… Precis innan jag låste dörren hemma så kom jag på att jag skulle ta med ett fårskinn och plockade ur kameran ur väskan för att lägga skinnet under. Sen lade jag visst aldrig tillbaks kameran igen, eftersom jag samtidigt pratade i telefon och ja, ni vet hur en guldfisk funkar va?

Så – jag stod där på parkeringen med skidor, fika, objektiv och stativ, men ingen kamera. Jag som äntligen skulle fota solnedgång igen! Men, hur hemskt är det att uppleva en solnedgång oavsett om kameran är med eller ej? Jag släppte det ganska snabbt och frågade om jag kanske kunde få låna in mig på den kameran som faktiskt kom med och det gick bra som tur var.

Det är ju fullkomligt omöjligt att reta upp sig över något i en sån här setting, eller hur? Foto: John Halvarsson

Redan på parkeringen kändes det att temperaturen hade droppat. Påskveckan bjöd på vårvintervarma dagar men rätt så kalla nätter och uppe på fjället är det ju ofta ännu kallare. Fördelen med att skida är att man håller sig varm, men med de här vyerna gick det ju inte att inte stanna och fota och det är lite kyligare.

Jag noterade att jag behöver ett par fotografvänliga vantar till nästa vintersäsong. Vid ett tillfälle kände jag inte mina fingrar längre och fick stå en stund med handen i armhålan innan jag kunde fortsätta skida. Vi stod och hade lite lektioner i motljusfotografering och med sånt ljus som det var då kan jag bli helt uppslukad.
Jag märker liksom inte att jag fryser förrän fingrarna domnar. Älskar att hamna i det tillståndet, även om det kanske inte är toppen för de där stackars händerna.

En motljusselfie på frihand – ja, ni ser ju ljuset. Magiskt!
Som bekant så hyser jag varma känslor för Städjan och det är väl inte svårt att förstå varför?
Den här tallen alltså – den står så tappert där och är så himla fin! Numer ingår också den i min vurm. Städjan och tallen!
När solen hade försvunnit nedanför horisonten så vände vi tillbaks. Rätt så frusna men lyriska över ljuset och utsikten, som fortsatte att skifta i vackra, dova färger. Det har inte blivit så många soluppgångar och solnedgångar på sistone men nu vill jag bara ut igen.

Det gör något särskilt med en att se och känna hur allting förändras med dagens första och sista ljus. Jag får en känsla av litenhet och ödmjukhet som är så väldigt skön och avslappnande. Det går inte att ge sig själv eller sina vardagsbekymmer för stor betydelse när man så tydligt ser hur vi snurrar runt på ett litet klot runt en sol en kort, kort stund i historien.

It’s better in the mountains

It’s better in the mountains

Fjäll är inte bara fria vidder och mäktiga monument för mig – även om det räcker långt. De erbjuder också plats för massor av olika äventyr. Plats där jag kan leka, utvecklas, koppla av och prövas.

Väder och terräng kan skifta från en rolig kompis till en riktigt tuff motståndare och mentor. Jag älskar verkligen platser som får mig att känna mig både oövervinnerlig och liten på samma gång – de gör mig levande!

 

I lördags antog Fulufjället den mer lekfulla skepnaden, med smörigt solsken, gnistrande snö och perfekt temperatur, trots att morgonen började med 29 bitande minusgrader. Det löste vi med en långfrukost och när den var avklarad hade temperaturen stigit till mer humana minus 7.

 

Dagen ville vi ägna åt skidåkning och vattenfall, innan det var dags att hoppa på skotrarna och åka de fyra milen hem igen.

Såhär glad blir man av vårvinter!

Skidorna var lika taggade som vi 🙂

Sara & Danny är två filurer jag vill ha i mitt liv länge.

Vi skidade iväg över lilla Rösjön och följde leden. Utsikten från den här sträckan av leden är svårslagen och Fulufjället är ju en enda stor platå när en väl kommit upp, vilket gör att det inte är många hinder för ögonen att ta in allt.

Bakom oss lämnade vi Rösjöstugorna – ett perfekt basecamp för alla möjliga äventyr.

Vi följde leden bort mot Gördalen (ljördar’n på Särnmål) och inom mig så bara bubblade det av pirr och allmän kärlek till världen. Cheesy men alldeles, alldeles underbart. Det är bara bra musik och naturen som kan få mig så totalt uppfylld av känslor och av här och nu.
Vi spanade efter fjällripor, skidade ut i orörd terräng och varvade egna tankar med snack om allt och ingenting. Efter sådär fyra , fem kilometer vände vi tillbaks med sikte på Njupeskär.

Jag är van att höra vattenfallet dåna nedför klipporna men nu var det helt tyst. Det forsande vattnet var nu ersatt av några meter blågrön is som dämpade allt ljud. Vi vågade oss inte nära kanten som i somras , vilket var väldigt skönt för min sinnesro.

Jag brukar vara en våghals men när Sara dinglar med benen från varenda höjd hon hittar så blir till och med jag nervös. Den här gången var snön för tjock och lavinfaran stor. Ingen av oss hade lust att åka med ett snöras mer än 90 meter ner.

Njupeskär frozen edition

Tillbaks vid Rösjöstugorna åt vi eldmiddag, njöt av solnedgången och Dannys lekar med polarn Polaris. När solen gick ned gjorde temperaturen samma sak och vi började panikfrysa. Vi packade ihop rekordsnabbt och tog Mörkretleden tillbaks hem igen, till ladan, brasan och skogen.  Jag tog en varmdusch som nästan fick kaklet att ånga loss från väggen och konstaterade för tusende gången att det här med vänner, natur och kontraster, det är raketbränsle för min själ.

Vad mår du riktigt bra av?