Ode till hälsa och lagg

Ode till hälsa och lagg

När vi rullade in parkeringen vid Mickeltemplet och tog fram våra längdskidor, ja då jäklar for det lyckobubblor i hela kroppen. Känslan att äntligen få anstränga mig fysiskt i snön utan förbehåll var banne mig storslagen. Jag ska försöka minnas det när jag känner mig frisk och lat i soffan nån kväll – hur lyxigt det är att vara frisk och hel och bara kunna köra.

Längdskidor har inte varit en stor del av mitt vuxna liv kan jag väl säga. Som boende i vinterfattiga landskap har det liksom inte blivit av. När jag väl varit i fjällen så har jag velat åka utför så mycket som möjligt. Men för några år sedan köpte jag ett reapaket som mest har stått (det här med valla är ju också en tröskel) och nu när jag bor som jag gör så vore det ju en skam att inte låta dem jobba.

Jag bor omgiven av helt ljuvliga längdspår. Idre Fjälls grymma landslagsspår och vackra skogsslingor, Grövelsjön, Fjätervålen och sist men inte minst (eller jo kanske minst, men kanonbra) här i Särna. Uppe i Mickeltemplet ser byns eldsjälar till att preparera och underhålla riktigt fina skogsspår, som också bjuder på en magisk utsikt mot Städjan, Idre och Nipfjället.
Dessutom finns ett fint spår mellan Särna och Idre, där nygamla Raiden ska gå från och med nästa år.

Igår tog Mari med mig till Mickeltemplet, för en after work i skogen. Åh, det var så himla, himla härligt, jag kände mig sådär jobbigt euforisk hela tiden. Haha. Det blev totalt 7 kilometer och vi var helt ensamma med tystnaden och granarna. Längdåkning kan verkligen vara en sån naturupplevelse.

På tisdagar och torsdagar så är det kvällsåkning i slalombacken så när vi kom ut ur skogen så var det full fart i den lilla backen. Det är så mysigt att det går att kvällsåka och att allt sköts ideellt är ju så fint alltså.

Längdskidor MickeltempletMari tog täten och preppade mig för backarna

Ungefär när jag lämnade av Mari så fick jag ett meddelande från hennes kompis Linda, som undrade om jag ville åka utför idag. Jag nöp mig i armen och både ville och kunde. Alltså att bo så här är ju så galet lyxigt!

Imorse hämtade jag upp Linda för några timmars skidåkning på Idre Fjäll. Jag fick hyra skidutrustning, men nu har jag precis beställt mitt första egna skidpaket sen jag var 10. Det har alltid varit mer lönt att hyra än att äga egna tidigare, men nu är det ju tvärtom faktiskt. Från nästa vecka har jag förhoppningsvis ett bra kit med rätt inställningar & storlek.

Alpin premiär på Idre Fjäll

Vi tog oss ganska snabbt över till ostsidan, där det är något roligare backar, dessutom brukar det vara färre åkare där. Och så är jag helt kär i branterna med granar på den sidan. Så vackert! Det var så förbaskat härligt att äntligen få bränna på utför pisterna igen, det är faktiskt två år sedan sist. Alldeles för länge!

Linda på Idre FjällLinda fick stå ut med att vara modell idag. 

Dalarnas längsta på Idre Fjäll

Idre bjöd på lite moln och blåst, men riktigt vackert ljus som silade ner genom molnen här och var.

Vacker utsikt från Idre Fjäll

På Idre Fjäll lärde jag mig åka en gång i tiden. Typ tidigt 80-tal. Det var mycket mer pastell i backarna då vill jag minnas 🙂

Linda med utsikt på Idre Fjäll

Ungefär tre timmars åkning blev det idag, med ett lunchstopp på Toppstugan. Nästa gång tänkte vi åka till Fjätervålen, men det blir nog många åk på Idre Fjäll för mig framöver. Det är skönt att inte behöva stressa över att maxa all skidåkning på några dagar, utan kunna ta det sådär när andan faller på och vädret är smörigt.

Nu när jag är precis nykär i vintersportandet så ska jag tyvärr fara söderut igen, men det blir en kort tur denna gång. Men nästa vecka, då blir det mer lagg på längden och tvären och kanske en skvätt skoter också. Jag längtar redan tillbaks!

Ristafallet – en tillgänglig och vacker naturupplevelse

Ristafallet – en tillgänglig och vacker naturupplevelse

Att vara i Åre och inte kunna haka på diverse underbara vinteräventyr pga sjuk – det suger! Tur då att Ristafallet finns. När resten av gänget antingen fartlekte nerför Åres backar eller pulsade med snöskor över sjön, så tog jag med mig några kompisar på fotoutflykt till Ristafallet.

Ristafallet ligger ungefär 10 minuters körning från Åre och fallet ligger inte långt från parkeringen. Det är alltså ett väldigt vänligt utflyktsmål för en med smärtande hals och feberpuls, särskilt eftersom det inte kompromissar med skönheten trots sin tillgänglighet.

Katarina och Helena känner jag ju sen tidigare, men också Clara och Jeanette hängde på och det är ju så himla kul att lära känna nya människor. Vi hade med oss kaffe & varm choklad i termos och en påse bullar från Åre Bageri och, såklart, våra kära kameror. Allt klart för vinterhäng i Åre alltså!

Välkommen till Ristafallet!Den vackra träskylten som välkomnar dig till Ristafallet.

Äntligen Vilse vid RistafalletKatarina börjar mjukt med ett klipp till insta stories. Älskar att umgås med andra som oxå gillar att dokumentera!

Clara Bossbloggen vid RistafalletClara passade på att åka rutschkana i snön medan vi fotonördar tog 47 biler i varje vinkel.

Helena kör drönare vid RistafalletHelena passade på att lufta Bruce the drone – ser fram emot att se hennes vyer från fallet!

Jeanette Seflin framför RistafalletJeanette framför det mindre fallet. Vi upptäckte ju att det fanns ett mycket större bakom skogen. Tror nog vi missade det sist faktiskt 🙂

Katta glad vid RistafalletIbland får fotografen fotograferas som en vanlig människa. Tack Katarina för bilden!

Isformationer vid RistafalletPrecis som sist jag var här så blev jag helt hänförd av rummen av is som skapas runt fallet. Vackrare konst är svårt att hitta. Det är så tyst inne i dessa isgrottor och så otroligt vackert ljus. Min kärlek till naturen blir bara större och större.

Clara inne i RistafalletJag passade på att fota Clara till världens vackraste backdrop!

Jeanette & Katarina fotar vid RistafalletSåhär ser det väldigt ofta ut när bloggare umgås, haha. Gör mig spralligt glad ända in i själen!

Efter att Jeanette försvunnit in i skogen och vi andra sysslade med viktiga grejer som att fota hopp framför vattenfall, så hörde vi henne ropa. Det visade sig att det låg ett större vattenfall på andra sidan skogsdungen och vi gick såklart dit. Där passade vi på att fika vårt kaffe & bullar till det dova bruset av ett fruset vattenfall. DET är rikedom för mig.

Ristafallet i vinterskrudVårt fikarum en bättre tisdag.

Katarina vid RistafalletKatarina – min nya gulliga tamagotchi?

Efter fikat gick vi tillbaks i eftermiddagssolen och körde hem till Holiday Club igen. Där sov jag middag i två timmar i min suuuupersköna säng och bara njöt av känslan att få vila förkylningen, men ändå ha hunnit med ett par härliga timmar ute i ett riktigt vackert vinterland.

Om du inte varit vid Ristafallet, passa på att besöka det nästa gång du är i Åre

En vinterdag till arkivet

En vinterdag till arkivet

Det här med att hänga i två veckor med familjen – det är hektiskt, intensivt och alldeles, alldeles underbart. Vi har spelat poker, lagat mat, diskat och utflyktat oss genom ett vintrigt jullov.

Det är mycket umgänge och logistik när tio personer hänger konstant och det positiva med det är att jag knappt ägnat internet en minut på hela tiden. Faktum är att jag knappt haft en minut egentid.
Baksidan med det är att jag ligger efter med allt annat jag vill göra när jag är ledig. Se TV-serier, blogga, vila och sånt.

Jag har inte heller hunnit tänka klart över mitt 2018, men något jag äntligen gjort är att åka skoter. Innan högen kom hit hade jag faktiskt inte tagit ut skotern för i år, men nu har vi gjort flera turer. Vi har också fått en ny skotermedlem i familjen så att vi alla kan hänga med på samma skotertur, vilket ju är trevligt.

Häromdagen packade vi ved, matsäck och oss själva i två skotrar och en kälke och åkte iväg till Glytjärn – en gammal favorit i släkten. Det var en helt otrolig vinterdag, med lågt stående sol och massvis med snö. Granar med snötyngda grenar, det är nog den vackraste vintervyn jag vet.

Vi gjorde upp eld, testade skotrarna och fikade på kaffe, mackor, bullar och varm choklad. När himlen färgades lila och rosa vände vi hemåt igen, med röda kinder efter en riktigt fin vinterdag. En sån jag kommer minnas länge.

Pappa & lillbrorsan körde mig & syrran lugnt och säkert i kälken.

Väl framme ville alla testa vår nya, lite mer fartiga skoter. Här är det syrran som gasar iväg…

…och så min svåger Ola, som visade sig vara en naturbegåvning, fast han är från Skåne!

Det blev bara vackrare och vackrare över Glytjärn. Gud vad jag är glad att jag bor här (jag kanske har sagt det förut?).

Ola fortsatte leka loss i kvällssolen

Och jag insåg att det inte bara finns golden hour och blue hour, det finns pink, purple och allt däremellan också. Stackars mitt minneskort…

Vinter <3

Dags att vända hem till brasan och middagslogistiken, med själen full av vinter. 

En kärv skidtur på Fulufjället

En kärv skidtur på Fulufjället

En del gillar sina äventyr med smörväder och vyer – så även jag ibland. Men inte idag – efter en kärv skidtur på Fulufjället kan jag återigen konstatera att de äventyr jag njutit av och minns mest är de som inneburit umbäranden (OBS! på I-landsnivå) och s.k. skitväder. Det är också de som givit mig den skönaste känslan efteråt.

Så, när dagens utlovade sol och minusgrader blev till snö och hård vind så var jag inte olycklig. Jag kände på mig att Fulufjället i skitväder skulle vara riktigt kärvt och härligt, precis som sist. Vid kvart i nio i morse for jag iväg, med sotpanna, turskidor och vindtäta plagg, för att göra turskidpremiär. På vägen mötte jag upp min nya Särna-baserade äventyrskompis John, som också var sugen på att gå på tur.

Vi parkerade vid Brottbäcksstugan (där jag och pappson parkerade senast i september för att gå till deras mest natursköna pass) och började skida uppför fjället. Jag i för stora bindningar/för små kängor, vilket gav några stopp för justeringar, men jag körde på. Vi kunde höra rejäl vind i trädtopparna och anade att det skulle blåsa en del när vi kom upp på kalfjället.

Turskidor på Fulufjället
Såhär såg det ut idag…


…och såhär för tre månader sedan, på nästan samma plats. 

Ju högre upp vi kom, desto mer blåste det. Men det var riktigt jäkla härligt – så länge man har bra kläder så ger skitväder en så skön känsla av att man lever. Det ska vara lite kärvt och gött!


Örn var lite skeptisk, men roade sig med att rulla i snön med jämna mellanrum. 


Katt var däremot omaskerat oskeptisk, och rullade i snön ofrivilligt en gång (note to self: måste komma ihåg att skidor utan stålkanter ej kan svänga eller plogas med). 


Strävsamt och njutbart. 

Efter närmare fem kilometer i uppfriskande sidvind så var det dags för belöningen – grillad korv och kokkaffe med fika i Björbäcksstugan. Jag har faktiskt aldrig fikat i den, trots att den ligger precis vid Naturum Fulufjället. Ett riktigt mysigt störröse, där vi fick glatt sällskap av några andra tappra skitvädersvandrare.


Dagens första kopp har aldrig smakat så bra och varit så efterlängtad!


Man tager vad man haver! Som bloggare är dukningen A och O och en perfekt plankbit fick agera kakfat 🙂

Imorgon åker jag söderut igen, med ett riktigt kanonstopp på vägen. Jag har planer på att dokumentera det hela i video, vi får se hur det går. I Stockholm väntar födelsedagsfirande x 3, ett frisörbesök och annat kul en kan hitta på i stan.

En gnistrande första advent

En gnistrande första advent

Jag hade inga lussebullar bakade till första advent. Inget julpynt heller – inte ens en adventsljusstake. Men vem har någonsin dött av det? Istället hade jag ljusslingor, smågran på gården och planer för en vintrig adventsutflykt.
Det visade sig vara ett fullkomligt adekvat alternativ och jag tog faktiskt med mig ett stearinljus ackompanjerat av pepparkakor. Ett ljus räcker ju på första advent, det är sen gammalt.

Jag hade sällskap av John, som också är en lokal fotonörd som gärna hänger i naturen, och Örn, en supermysig älghund som inte hade nåt emot att jaga vyer i stället för älgar. I alla fall verkade han nöjd med att rulla sig i snön med jämna mellanrum i stället.

Det blev ingen topptur till Städjan pga halsont, men Fjätfallen i isdräkt var ett riktigt bra alternativ. Herregud vilken vinterdag det var i söndags, visste knappt vart jag skulle ta vägen. Hela vägen hemifrån till Fjätfallen (ungefär 4 kilometer) ville jag bara stanna och springa ut – det var galet vackert.
Det låg en tjock dimma av iskristaller över sjön och vägen och så anades solen igenom med ett varmt ljus. Luften liksom glittrade. Jag har sagt det förr och kommer nog säga det många gånger till; världen är så vacker i minusgrader.

När jag närmade mig Fjätfallen så skingrades dimman och byttes ut mot ett krispigt frostlandskap – och så fortsatte dagen. Efter att vi fotat och pratat slutartider och sånt vid fallet så gjorde vi eld och kokkaffe med den här utsikten.


Jag har varit till Fjätfallen flera gånger i år, men det blir liksom inte tråkigt när det är som en ny plats varje gång.


Eld & sotpanna. Bra kombo. 

En adventsfika med pepparkakor & saffransknyten senare fortsatte vi ner mot Fjätnäset och längs vägen fick jag en massa ny kunskap om skogsbruk & min favoritfågel lavskrikan (som dock inte rör sig i de krokarna).


Jag fick också den glada nyheten att området kring Fjätfallen har blivit naturreservat i år. 

Fjätfallet första advent
Kolla hur olika det kan se ut med två månaders mellanrum!

Vi gick längre ned på Fjätnäset än jag gjort innan och det är jag himla glad över – här hittade jag perfekta löpstigar och ju längre ned vi kom, desto vackrare blev det!


Kolla bara den här björken som försökte lysa upp den mörka granskogen bakom. Naturens eget första adventsljus ju!

Platsen där Fjätälven möter Österdalälven kallas Fjätros – en plats jag aldrig varit på innan men som jag definitivt kommer återvända till. Jösses vad vackert!


Den där stugan där skogen möter älven skulle jag gärna låna!


Åt andra hållet bredde Särnsjön ut sig i pasteller.


Med den här vackra vyn fick jag avrunda första advents-fikat. Att jag inte hade bakat lussebullar gjorde inte ett endaste dugg faktiskt.

Med vinden i håret och galopp i själen

Med vinden i håret och galopp i själen

Vi sprängde fram i galopp genom skogen, med snön flygande runt hovarna, på varsin stark och frustande nordsvensk. Jag manade på och tjöt ut ett spontant ”yiiihaa!” och tänkte att bättre än så här kan livet knappast bli. Jag var helt och hållet där och njöt av varenda rörelse, den lurviga vinterpälsen, snön som flög från hästen framför mig…helt jäkla ljuvligt.

Såna stunder, där allt bara är och en liksom hinner uppleva alla nyanser av dem, de håller jag hårt i. De är jag så glad att jag får vara med om. Snögalopp på nordsvensk med en bra kompis, det är bra skit det!

Jag har Annie här på besök i helgen och vi passar på. Det är inte ofta en småbarnsmamma i storstan och en eremit i glesbygd får till ett flerdagars kvalitetshäng, men nu så. Vi har promenerat många tusen steg, käkat god mad, galopperat i snö och planerar just nu vår setlist för när vi ska vara bohemiska hippies på gatuturné (vi tar bokningar för sommar 2018 nu faktiskt) över ett glas rött. Mumma!

Imorgon blir det en rask fjälltur (Njupeskär för femte gången sen i somras för min del – tur att en aldrig kan tröttna på vattenfall) innan Annie hoppar på bussen mot Stockholm igen. Och jag, jag får stanna här ända till lucia, innan jag ska ner och tanka storstadspuls igen. Känns fortfarande lite overkligt att jag får det. Som en ständig snögalopp i själen.


Annie var väldigt taggad för vintergalopp…


Hon fick rida underbara Lejly idag. Kanske Sveriges sötaste nordis.


Jag red Sally (båda hästarna hade vi i somras och Sally har vi hyrt tre somrar i rad), en häst med riktigt härlig personlighet. Alla Lenas hästar är riktigt snälla och mysiga, men Sally har liksom glimten i ögat på nåt sätt.  


Vackra Lejly, svettig och nöjd efter fyra snögalopper.


Sally kliade sig i baken efter turen. Annars brukar hon föredra att ha mulen i höet.


Vi travade hem de tre kilometrarna och avrundade med brasa och lasagne. Himla fin dag.