Search

Hej igen från blåbärsriset

[et_pb_section admin_label=”section”]
[et_pb_row admin_label=”row”]
[et_pb_column type=”4_4″]
[et_pb_text admin_label=”Text”]
Jag har landat hemma igen, efter nästan en månad med olika äventyr och utflykter till andra ställen. Det är en glad men trött själ som ser fram emot att få lite mer hemmatid i höst. Tid att strosa, tänka, plocka bär och ligga i ljungen på höstfjället. Åh vad jag älskar att vara här, det är en fysisk frid i kroppen.

Jag har just varit nästan en vecka i Stockholm, där jag haft jobbmöten, kompisdejter, spelat in podd och dansat loss på en rolig 40-årsfest. Jag brukar ju säga att jag älskar Stockholm i lagom doser och det kanske fortfarande är sant. Fast jag vet inte. Jag har verkligen allt svårare att se charmen med ljudmattan, tempot och livet uppe i huvudet. Tunnelbanan och Essingeleden. Nu längtade jag faktiskt hem rätt mycket, rätt snabbt.

Katta i skogen
Älskar att få komma hem till det här

Det har gjort något med mig att bo så nära naturen. Att uppleva total tystnad, en sprakande stjärnhimmel, dimmornas dans och naturens skiftningar – det fyller mig med så mycket mer än vad något i stan kommer i närheten av.

Jag grubblar mycket på det där. Hur långt vi urbana människor rört oss från the basics. Att livet i en storstad i så hög grad kommit att handla om shopping, effektivitet och egobyggande prestationer. Hur otroligt lätt det är att pysa hål på den tillfälliga lyckan. Hur många som prioriterar ned det där som verkligen får en att må bra på ett hållbart sätt. Som relationer, som natur, som tid till återhämtning.

Min bästa balansövning. Traska uppför en höjd och blicka ut över vidderna. 

Jag har just varit ute i två timmar och plockat blåbär. Jag gick ut i skogen, trött och full med tankar på allt som ska göras, på ekonomi och på prestationer i stort. Sen klev jag in bland träden och omslöts av doften av ris och kåda. Plockade bär och la mig i en stund i blåbärsriset. Lyssnade på tystnaden.

Blåbär

Sally och Dolly plockar blåbärNär vi gick på blåbärsplockarpromenad med hästarna för några veckor sedan. Hästarna var mer tokiga i blåbär än vi tror jag. 

Jag vände hem igen med lugn i kroppen och känslan av att vara rik, med fem nya litrar blåbär att fylla vinterförrådet med. Nu ska jag bara plocka lite mer och klyva lite ved så är jag redo för vintern!
[/et_pb_text]
[/et_pb_column]
[/et_pb_row]
[/et_pb_section]

12 comments

  1. Jag funderar mycket över det här… Du, jag och några till har ju lämnat stan och efter att ha bott nära naturen ett tag insett det fina i det, och skiftat vårt fokus kring vad som är viktigt, vad livskvalitet är osv. Jag undrar hur mycket som ligger i vår personlighet. Finns det de som gör samma resa och flyttar till naturen men inte alls trivs i det, och som längtar tillbaka till storstäder, hets och shopping? och gör de det för att de tycker om det mer, eller saknar de något i livet… Jag har så svårt att förstå hur någon som exponerats för det INTE kan uppskatta det lugna, naturnära livet. Även fast jag vet att alla är olika och gillar olika saker har jag svårt att förstå just den biten, och tänker att världen vore lite bättre (önskedrömmer kanske) om fler la mer vikt på livskvalitét än materialism.

    Fint att höra i alla fall, att du haft det bra under dina resor, men att du längtat hem och äntligen fått landa i skogen igen <3

    1. Jag tror säkert att det till viss del har med personlighet att göra – jag vet många som nästan vantrivs ute i naturen. Fast jag tror också det handlar om huruvuda man haft någon som helst kontakt med det under sin barndom. Jag tror jag är präglad på detta sen barnsben, det var ju allt vi gjorde när vi var lediga. Att vara här alla lov, vara ute i skogen och fiska och gå. Äta fika vid en eld. Har man aldrig upplevt det så har man såklart ingen relation till det, utan tryggheten ligger i ljud utanför fönstret, det lokala kvarterslivet och så vidare.
      Samtidigt tror jag också att nästan alla mår bra av att vara ute i naturen, på ett djupare plan. Man ska nog bara få lite guidning dit om man aldrig varit där!

      Tack – och KRAM!

  2. Som Rania är inne på så tror jag absolut att det är mycket av vår personlighet som avgör om man är ”byggd” för att kunna leva nära naturen. Här lever man ju mitt i detta stressande varje dag. Just nu så hör jag hur sirener ljuder i bakgrunden, lite dovt tutande hörs. Det är inte så tyst här som på andra ställen. Tänk att få lägga sig ned i blåbärsriset och bara blicka upp mot himmelen och vila en stund. Skulle ju vara guld värt för mig nu. Jag och Winslow försöker alltid hitta platser med minst folk på. Ganska ironiskt att vi nu bor i Manhattan…helt tokigt egentligen. Men det är ju inte forever som tur är 🙂

    1. Just Manhattan är nog mitt undantag – har varit i NYC två gånger och fått så jäkla mycket energi av atmosfären där, åkt hem med känslan av att allt är möjligt och att jag kan göra precis vad jag vill! Men jag skulle nog få lite småsvettningar efter ett tag över att ett naturbesök är ett så stort projekt (att ta sig ut ur den stan är ju en halvdagssyssla 🙂 ).
      Jag tror det är berikande att leva det livet ett tag som ni gör nu och en bättre stad än New York finns väl inte för det? 🙂

  3. Fnular på det ni skriver… Jag tänker att det många gånger kan handla om att våra förväntningar av omgivningen gör att många (bl.a jag själv) har svårt att komma till ro. Sedan är vi olika känsliga över hur mycket man bryr sig om vad andra tycker och tänker. Det ligger nog i vår uppfostran. Jag tycker att det fortfarande ses som rätt fult att förverkliga sig själv, hur förverkligandet nu ser ut. Att det hemskt nog ses som egoistiskt…
    Jag tvivlar på att arbeta, passa tider och ständigt söka konstant lycka kan vara meningen med livet. Jag tror vi behöva landa mer i det humoristiska ordspråket att vara kåt, glad och tacksam. Det skapar mindre besvikelser o risk för stress. Men det är så sjukt svårt att bryta mönster…

    1. Oj, det tror jag är rätt sant! Jag har ju egentligen alltid tyckt om det här friluftslivet, men det var liksom aldrig ens på tal när jag var yngre – det var stan, karriär och resor världen runt som gällde. Fast jag har egentligen alltid varit som mest tillfreds och glad här tror jag 🙂 Jag är jätteglad över att jag gjorde allt det där, för det har gjort att jag kan och vill vara här nu. Men jag kan undra hur många av de valen som egentligen kom från mig, som det verkligen känns som att valet att flytta hit gjort.

      Haha, ja kåt, glad och tacksam, då har man nog ett bra liv! Fattar vad du menar, det har blivit så mycket allvar i det här med att vara lycklig, fast receptet nog egentligen stavas att släppa på prestation och jakt och ta livet lite mer som det kommer 🙂
      Tack för dina kloka ord!

  4. Blåbär är bäst! Glesbygden också! Jag som aldrig bott i en storstad (förutom Umeå under några studieår) känner mig ofta nervös inför dem. Städerna. Det urbana. Jag har flera jobbuppdrag i Stockholm denna höst och det känns gruvsamt. Inte jobbet i sig utan allt annat. Stressen, alla människor, alla ljud, att hitta och att planera. Att komma i rätt tid till rätt plats. Hur gör man egentligen? Och hur orkar man göra det dagligen dags?

    1. Jag förstår att det känns så! Visst kommer man in i tempot och vardagen där, men till ett pris tycker jag. Det är en så otrolig skillnad på att gå utanför dörren och bara ha natur och tystnad runtomkring mot att gå ut och mötas av massor av människor och ljud. Pulshöjande på ett sätt jag inte tror är jättebra i längden.

      Det här senaste besöket kände jag det verkligen, nu när höstrusningen var i full gång! Hoppas det går bra med uppdragen, grattis till det!

  5. Så himla mysigt det där med djur och natur – var ute och red för ett par veckor sedan och kom ihåg varför jag älskade att ha medryttarhäst. Inte bara för hästandet, men också för att man under flera timmars tid släpper alla andra tankar och bara är i nuet. <3

  6. Jag håller delvis med om det handlar om personlighet.
    MEN… jag tror att det är mycket vad vi är vana vid. Visst, om man aldrig varit på fjället och som ur-storstadsbo med klackar och rosendoftande pruttar (ursäkta att jag generaliserar här. Haha!) kommer ut på fjället för första gången och kanske inser att: ”Oj, måste jag bajsa här, på huk bakom en sten”… Man känner sig garanterat obekväm.
    Men mycket av det (utöver personlighet) handlar om vanor. Och framför allt om man ger det tid. Hade man vant kropp och sinne vid tystnad och stillhet (som många som flyttar faktiskt gör) tror jag att man, över tid, har chans att må mycket bättre och återhämta sig på ett annat sätt.

    Kram M

    1. Ja, det ligger nog mycket i det – jag har redan blivit väldigt mycket mer medveten om ljudnivån i Stockholm och hur galet mycket folk det är! Jag tror egentligen inte det är svårt att lära sig njuta av naturen, med en bra guide och i lagom takt behöver det inte vara så ovant och obekvämt även för en ”ur-stadsbo” 🙂

Write a response

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close
Your custom text © Copyright 2018. All rights reserved.
Close