Jag har äntligen haft gäster här i ladan och inte vilka som helst! Först ut var Katarina a.k.a. Äntligen Vilse, som jag mötte upp utanför OK i Särna i torsdags. Hon är på en roadtrip genom Sverige och när vi insåg att hon skulle till Fulufjället och jag skulle vara i Särna så var det ju bara att lägga till en bloggare på hennes itinerary.

Jag har ju varit till Fulufjället & Njupeskär ett oräkneligt antal gånger sedan jag var bebis, men jag älskar det varje gång. Särskilt när jag får komma dit med någon som upplever det för första gången – som med Katarina i torsdags och med Sara & Katrin i lördags. I torsdags fick jag dessutom äntligen se Old Tjikko – världens äldsta träd.

Fulufjället är en av Sveriges nationalparker och är därför väl utmärkt med fina leder och information och ett Naturum vars arkitektur jag bara älskar.

 Finbesöket Katarina i början av leden – där en får njuta av myrmark och kärvt vackra fjällträd

Efter en stund går stigen genom orörd urskog – så otroligt drömsk och vacker. Riktig John Bauer-skog.

Njupeskär är Sveriges högsta vattenfall, med en fallhöjd på 90 meter och det är mäktigt att både se och höra. Du kan uppleva det både nere vid foten och uppifrån toppen av fallet. Jag och Katarina tog sikte på den övre delen av fallet först och halvvägs upp kom jag på att vi kunde leta efter Old Tjikko – världens äldsta träd. Katarina var på direkt och vi gjorde en avstickare. Efter en fika med mäktig utsikt över Städjan, Nipfjället & Idre Fjäll, så hittade vi fram till Tjikko. Första gången även för mig!

Det är egentligen rotsystemet längs marken som är världens äldsta (uppmätta) med hela 9550 år på nacken. Mäktigt att stå vid något som levt så länge. Tänk om rotsystem kunde tala…

Jag fotar Katarina som fotar Tjikko. Fasen vad kul det är att hänga med folk som oxå gillar att fota. När de dessutom är bloggare och man har en massa andra gemensamma intressen så blir det ju ännu bättre. 

Efter att ha hälsat på Tjikko (döpt efter upptäckarens hund) gick vi vidare till toppen av Njupeskär. Vattnet faller i några vackra etapper innan det slutligen droppar 70 meter fritt ner till botten av ravinen. Vid foten av det första lilla fallet finns en väldigt vacker fikaplats, där en bland annat kan stå vid kanten och det ser ut som världens mäktigaste infinitypool ungefär.

Foto: Sara Rönne

Det går att klättra ner närmare den sista fallkanten, men det är verkligen på egen risk. Just nu är vattenflödet litet och det är relativt torrt runtomkring, men det kan vara rejält halt nära fallet. Bilden här ovanför är tagen en bit ifrån den sista kanten och Katarina vinkar från den översta avsatsen.

Efter en vacker utsiktspaus uppe vid fallet så gick vi tillbaks på samma sida som vi kom från för att komma ner och gå fram till foten av fallet (det går också att fortsätta på en led som fortsätter över Fulufjället och tillbaks till parkeringen).

Katarina & Njupeskär

För den som gillar att klättra på stora (och delvis hala) klippblock så går det att gå ända fram till fallet. När vi var där var det några som passade på att bada allra längst fram. Vi nöjde oss med att fota & filma 🙂

När vi kom tillbaks till bilen hade vi gått ca 9km och 50 våningar enligt telefonen och benen hade fått sig en bra omgång! En del partier är rätt så branta och höjer pulsen, särskilt om du går till toppen av fallet. Det är ändå en hyfsat lättvandrad led och om du inte kollar in Old Tjikko så är det 5,5 km totalt runt fallet och 4 km om du bara går till foten av fallet och tillbaks samma väg.

Med möra ben var det alldeles lagom att grilla och basta nere vid sjön, innan vi somnade. Förutom att jag råkade bränna delar av maten på grillen så var det en riktigt bra dag, den allra första med finfrämmande i Nordomsjön!