[:sv]Det jag uppskattar mest med naturen, förutom stillheten och frihetskänslan, är hur den hela tiden förändras. Dag för dag, minut för minut. När jag är ute, mitt i den, så ser jag verkligen hur dagen går och ljuset faller i nya vinklar hela tiden och förändrar landskapet. Vädret ger helt nya ansikten till en plats – tänk bara hur dimma, frost och snö förändrar allt, på nolltid!

När jag sitter i vår lägenhet i stan är de här förändringarna inte alls lika synliga eller kännbara. Det kan jag verkligen sakna här hemma. Den där närheten och direktkontakten med skiftningarna.

Härom morgonen vaknade jag till utan att kunna somna om. Genom fönstret kunde jag se en glödande föraning av den väntande soluppgången och bestämde mig för att gå ut med kameran. Eftersom jag var i Särna var det bara att gå utanför dörren och ta den lilla vägen ner till sjön, så var jag mitt i min favoritvy.

Under en timme kunde jag se solen stiga och gradvis mota bort mörkret. Det är inte svårt att förstå att det blivit en omtyckt metafor genom århundraden. Att uppleva en soluppgång är inte bara att se solen stiga över horisonten. Innan dess pågår ett makalöst skådespel där allt förändras hela tiden – färgerna, molnen, ljuset. Det är så vackert och ser annorlunda ut varje gång. När solen till sist bryter fram så är det finalen på skådespelet. Strax efter är dagen igång och färgerna bleknar. Men känslan av en spektakulär morgon, den sitter i länge.

gryning1
 Natten är fortfarande över oss, men dagen skymtar där borta.

gryning2
En liten stund senare börjar färgerna komma fram…

gryning3
…för att bara några minuter senare svepa in allt i sprakande varma toner

gryning4
Finalen – solen tittar fram över horisonten. Jag går upp igen, eldar i spisen och väcker de andra. Dagen kan börja.[:]