Idag var en riktigt fantastisk vinterdag, helt perfekt för massor av härliga vinteräventyr. Men jag är fortsatt sjuk (vilket kändes när jag skulle bära in tre tunga säckar ved) och även om jag känner mig bättre så var det inte läge för något fysiskt ansträngande idag.

Grejen är att jag ändå inte känner att det är okej att vaska en riktigt gnistrande vinterdag. Inte innerst inne. Jag noterade flera gånger idag att jag gav mig själv en mental piska för att jag satt inne och tittade ut. För att jag vilade i stället för att skida på fjället, gå i skogen eller vara ute och fota och filma allt det vackra. Fomo? Jajemen.

Det var en sån här dag idag. Vinter i sitt allra finaste utförande. 

Jonna skrev om samma känsla i sitt senaste inlägg och ja, det är nog många som känner igen sig. Det finns så mycket vi borde göra, kan göra och när vi ligger still i soffan så känns det som om livet passerar förbi. Numer kan vi ju också samtidigt se hur alla andra gör precis allt, medan vi själva inte maxar livet på samma sätt. Jag har garanterat skapat den känslan hos någon annan när jag delat med mig av ett härligt äventyr.

Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv och haft lätt för att jämföra mig med andra. Prestationsprinsessan och allt det där. Och givetvis blir det ju inte lättare av att en ser ett komprimerat flöde av hundratals andra som tar vara på dagen, livet, ja allt som kan tas vara på. Jag har ändå blivit rätt så bra på att fatta att livet är mer komplext än ett instagramflöde. Och i takt med att jag skapat en vardag jag verkligen trivs i på en plats jag älskar så har det där jämförandet nästan försvunnit.

Men idag kom den där känslan tillbaks. Den lutherska piskan. När jag vaknade strax innan 10 och inte hade energi till så mycket mer än att göra eld, äta frukost och bära in ved. Samtidigt var huvudet fullt av borden. Jag borde rensa och städa. Jag borde vara ute och njuta av den här underbara platsen jag bor på. Jag borde yoga och höra av mig till alla mina vänner. Jag borde, borde, borde.

Det fascinerar mig ändå – det där tjattret i huvudet, varför har vi det? Det bidrar ju inte med någonting positivt överhuvudtaget. Och varför ska det inte kännas ok att vara sjuk och lite off några dagar. Varför känner jag mig stressad över det?

Kanske är det för att jag vill fylla livet med så mycket….liv. Och att vara inomhus kan vara bekvämt, men det skapar inga minnen till arkivet direkt. Ingenting är roligt i för stora doser. Och efter två veckor av inomhus är jag så less. Jag längtar ut. Jag längtar efter att vara fysiskt slut. Rosiga kinder efter en dag ute i vintern.

Jag tror det är viktigt att hitta acceptans. Och att vara snäll mot sig själv. Jag släpper den där piskan nu och inser mina begränsningar. Tänker att det kommer många fler vackra vinterdagar som jag kan njuta av med fulla krafter. Att jag har det bra som inte har större problem än så.

Katta på myren

I morgon ska jag vara ute och njuta av friskluften, men utan puls. Det blir himla fint det också. Tids nog ska jag flåsa mig fram i djupsnö, kasta mig utför backarna i Idre och njuta av en stilla längdtur i skogen. Och herregud vad jag kommer njuta då.