Det är fredag kväll och precis kolsvart när jag svänger ner på gårdsplanen. Jag kan höra det där knastrande ljudet från gruset under däcken som, inser jag nu, präglats in i mig med starka känslor genom åren. Just det där knastret hör till ankomsten. Och avfärden. Vid den första kom farmor ut på bron och slog ihop händerna i förtjusning, vid den senare stod hon med tårar i ögonen och vinkade av oss tills vi inte kunde se varandra längre.

Jag fortsätter ner på gården och parkerar framför ladan. Vrider om nyckeln och kliver in. Det är mörkt och det luktar nytt trä blandat med öppen spis. Gemytlig rökdoft. Jag blundar, andas in djupt och blir alldeles, alldeles lugn i själen.

Jag kan känna i hela kroppen att jag är på rätt spår. Jag har följt magkänslan hela vägen ut och det är något mer än pirr och förväntan som kommer med det. Som gör känslan att komma hem så alldeles ljuvlig. Jag tror att jag just precis nu är tillfreds. I soffan, med brasans sprakande som enda ljud.

Det är 10 dagar tills jag åker i väg igen och jag tänker njuta av varenda en. Jag börjar med en fredagkväll där det är jag och brasan. Det är så väldigt, väldigt skönt att vara hemma.