Det är en fredagkväll i oktober och jag sitter framför brasan i Nordomsjön, efter några fulltecknade dagar söderut. Jag funderar på avsked. Avsked och sorg och hur jäkla svår och smärtsam den delen av livet är ibland.

Det är oktober och för mig är den månaden väldigt starkt förknippad med avsked och sorg. Nästan alla de jag saknar i livet har blivit sjuka, somnat in eller begravts just i oktober så det är inte konstigt att det blivit så. Även andra tuffa farväl har på något sätt en koppling till hösten. Så även i år.

Det är svårt, gör ont och samtidigt är det fint. För all den där sorgen och saknaden, allt som gör ont, beror ju på att det finns kärlek, starka band och fina minnen.

Just nu känner jag som en varm sorg, för alla de som försvunnit på olika sätt. Jag är så väldigt glad att de finns och funnits, att jag lärt mig så mycket av dem, fått så mycket.

På något sätt gör det ändå avsked och sorg lite lättare. Den där tanken att oavsett om det är någon som går bort, en relation som tar slut eller tider som förändras, så bär vi med oss varandra i det som kommer sen. Fortsätter dyka upp då och då i en doft, en plats, en låt, en ny väg i livet. Fortsätter forma varandra genom minnen och lärdomar. För det tror jag vi gör, långt efteråt.

Så jag sitter här och låter kontrasterna kännas. Det kan vara så befriande att börja skratta mitt i gråten och så fint att känna en sorgsenhet som skuggar de allra lyckligaste ögonblicken – de är så tätt sammanflätade och liksom förstärker varandra.

Om vi inte kände något alls, vad vore livet då? 

Soluggång i oktober