2017 kommer med stora förändringar för mig. Och fasen, förändring är ju nästan alltid jobbigt, även för en som alltid vill utvecklas. Förändring kräver sitt mod, vilket också är det lilla ordet som ska sparka mig i baken i år. Det är ju läskigt att inte veta vad som väntar. Att inte veta om det är rätt. Att inte veta hur allt ska lösa sig.
Ofta handlar ju också förändring om att bryta mönster och vanor. Att se sina brister i vitögat och försöka ändra på bekväma mönster. Ibland behöver man stanna upp och se om nuläget har utvecklats i takt med de egna drömmarna eller om det finns ett glapp.
Ibland handlar det om att stiga fram och ta ansvar på nya områden, våga göra nya saker. Våga göra något, även när det kan innebära att andra blir besvikna eller ledsna.
Det är tufft, kan vara skrämmande och kräver sitt mod. Jag har tänkt mycket på det på sistone. Var jag hämtar mod. När och varför jag saknar mod och när jag har det i överflöd.

 

Vart hämtar jag mod? 

När det kommer inifrån så hämtar jag det ofta i pirret – det där pirret som säger att jag verkligen vill nå dit jag försöker. Även om det är läskigt. Det är väl det många kallar magkänsla eller inre motivation. Pirret får mig att övervinna rädslan, för spänningen, utvecklingen och upplevelsens skull. Pirret och längtan efter den tillfredsställande känslan efteråt. När jag vågat, utvecklats, nått fram eller lärt mig något. Hamnat lite mer rätt.
Ibland måste jag hämta mod utifrån och där är ju familj och vänner mina viktigaste påhejare. Om de tror att jag kan så kanske jag faktiskt kan? Jag kan också bli så grymt inspirerad av andras små och stora steg att jag gör slag i nån sak av bara farten ibland.

 

När saknar jag det? 

För min del har det nog alltid legat i tron på mig själv och rädslan för att misslyckas/underträffa förväntningar eller göra någon besviken. Det är sällan oro för yttre faktorer, som ekonomi eller ovisshet om resultatet, som bromsar mig. Det är nästan alltid en osäkerhet på min förmåga och/eller hänsyn till andra. Det är säkert bra med ett visst mått av realism och omtanke om andra, men det måste balanseras, som allt annat.
Som tur är utvecklas man ju för det mesta med åren. Jag har gjort en hel del galna hopp och små, men viktiga förändringar trots rädslan och varje gång jag vågat har jag också stärkts i tron på vad jag klarar och förstått att det ibland är värre att svika sig själv än att göra andra besvikna.

 

När är jag som modigast? 

När magkänslan och stjärnorna linjerar och jag styrs av den där inre övertygelsen – ja då vågar jag nästintill vad som helst. När jag känner tydligt att det liksom är rätt och släpper tankarna på att andra ska bedöma och tycka och kanske misstycka. Jag kan ta tid på mig för att landa i den där vissheten, men när jag gjort det så vet jag. Och då vågar jag järnet.

Ibland tänker jag att jag är orimligt obrydd om kommande steg när jag väl bestämt mig. Som när jag sa upp mig från en fast tjänst för att resa i fem månader. Eller när jag gjorde det för att starta eget. Jag är ingen utpräglad kontrollmänniska alltså.
Jag har en ”det löser sig alltid”-inställning i de lägena och tänker att man inte vet om man inte provat. Och blir det tokigt så kan man för det mesta testa något annat.
Jag tror att jag borde tacka mig själv oftare för att jag faktiskt varit modig. Se tillbaks när jag känner mig liten och feg och inse att jag faktiskt vågat – och klarat – ganska mycket.
När har du varit riktigt modig? Berätta gärna, här i kommentarerna eller skriv ett inlägg och länka. Det är så himla inspirerande att höra andras historier om mod och förändring.