In Life Design

Mod och det här med ett liv i förändring

winter bucketlist
2017 kommer med stora förändringar för mig. Och fasen, förändring är ju nästan alltid jobbigt, även för en som alltid vill utvecklas. Förändring kräver sitt mod, vilket också är det lilla ordet som ska sparka mig i baken i år. Det är ju läskigt att inte veta vad som väntar. Att inte veta om det är rätt. Att inte veta hur allt ska lösa sig.
Ofta handlar ju också förändring om att bryta mönster och vanor. Att se sina brister i vitögat och försöka ändra på bekväma mönster. Ibland behöver man stanna upp och se om nuläget har utvecklats i takt med de egna drömmarna eller om det finns ett glapp.
Ibland handlar det om att stiga fram och ta ansvar på nya områden, våga göra nya saker. Våga göra något, även när det kan innebära att andra blir besvikna eller ledsna.
Det är tufft, kan vara skrämmande och kräver sitt mod. Jag har tänkt mycket på det på sistone. Var jag hämtar mod. När och varför jag saknar mod och när jag har det i överflöd.

 

Vart hämtar jag mod? 

När det kommer inifrån så hämtar jag det ofta i pirret – det där pirret som säger att jag verkligen vill nå dit jag försöker. Även om det är läskigt. Det är väl det många kallar magkänsla eller inre motivation. Pirret får mig att övervinna rädslan, för spänningen, utvecklingen och upplevelsens skull. Pirret och längtan efter den tillfredsställande känslan efteråt. När jag vågat, utvecklats, nått fram eller lärt mig något. Hamnat lite mer rätt.
Ibland måste jag hämta mod utifrån och där är ju familj och vänner mina viktigaste påhejare. Om de tror att jag kan så kanske jag faktiskt kan? Jag kan också bli så grymt inspirerad av andras små och stora steg att jag gör slag i nån sak av bara farten ibland.

 

När saknar jag det? 

För min del har det nog alltid legat i tron på mig själv och rädslan för att misslyckas/underträffa förväntningar eller göra någon besviken. Det är sällan oro för yttre faktorer, som ekonomi eller ovisshet om resultatet, som bromsar mig. Det är nästan alltid en osäkerhet på min förmåga och/eller hänsyn till andra. Det är säkert bra med ett visst mått av realism och omtanke om andra, men det måste balanseras, som allt annat.
Som tur är utvecklas man ju för det mesta med åren. Jag har gjort en hel del galna hopp och små, men viktiga förändringar trots rädslan och varje gång jag vågat har jag också stärkts i tron på vad jag klarar och förstått att det ibland är värre att svika sig själv än att göra andra besvikna.

 

När är jag som modigast? 

När magkänslan och stjärnorna linjerar och jag styrs av den där inre övertygelsen – ja då vågar jag nästintill vad som helst. När jag känner tydligt att det liksom är rätt och släpper tankarna på att andra ska bedöma och tycka och kanske misstycka. Jag kan ta tid på mig för att landa i den där vissheten, men när jag gjort det så vet jag. Och då vågar jag järnet.

Ibland tänker jag att jag är orimligt obrydd om kommande steg när jag väl bestämt mig. Som när jag sa upp mig från en fast tjänst för att resa i fem månader. Eller när jag gjorde det för att starta eget. Jag är ingen utpräglad kontrollmänniska alltså.
Jag har en ”det löser sig alltid”-inställning i de lägena och tänker att man inte vet om man inte provat. Och blir det tokigt så kan man för det mesta testa något annat.
Jag tror att jag borde tacka mig själv oftare för att jag faktiskt varit modig. Se tillbaks när jag känner mig liten och feg och inse att jag faktiskt vågat – och klarat – ganska mycket.
När har du varit riktigt modig? Berätta gärna, här i kommentarerna eller skriv ett inlägg och länka. Det är så himla inspirerande att höra andras historier om mod och förändring.
[insert] [/insert]
Share Tweet Pin It +1

You may also like

Life design - kompass

[:sv]Life design och medvetna val[:]

Posted on januari 7, 2016

Förändring och office-romantik

Posted on januari 14, 2015

Previous PostÄntligen upplyst - grundkurs i ljussättning med Fotoresor
Next PostFebruari - hur det gick med min vinter-bucketlist

14 Comments

  1. Katarina
    10 månader ago

    Orimligt modig. Hmm.
    Mod 1: När jag gick vidare mot min vilja från att ha separerat utan att egentligen titta mig över axeln.
    Mod 2: När jag flyttade till Stockholm. Det var läskigt. Stort här. Kände mig inte direkt hemma. Kommer ju från småort. Buller och oväsen överallt.

    Reply
    1. Katta
      10 månader ago

      Haha, orimligt obrydd i mitt fall – stor skillnad 😉
      Det imponerar, din första punkt. Det är ju ruggigt svårt att släppa och framförallt att inte se bakåt. Hur lyckades du med det? Hoppas det blivit riktigt bra i slutändan.
      Stockholm känns nästan skrämmande för mig nu, trots att jag vuxit upp där. 5 år i mindre stad har sänkt stresströskeln en aning. Och givit mig lite perspektiv på hur jäkla uppskruvat allt är ”därhemma”.
      Har du vant dig så att bullret inte hörs längre?

      Reply
  2. Dryden
    10 månader ago

    Det där pirret känner jag igen. Älskar den känslan men utsätter mig för den lite för sällan. Å andra sidan, jag vet när jag känner den.

    Stora steg för mig var nog när jag flyttade hemifrån. Inte till en etta i samma stad utan till en studentlya 70 mil bort, till en stad jag aldrig satt min fot i, långt bort från vänner och familj. Det var ett fantastiskt nyttigt steg i livet som lärde mig att jag klarar mig själv om jag vill och kan. Det tog mig tillslut till Östersund och även om planen var att bara vara här ett år så blev det några till. Är inne på mitt fjortonde nu. Vill inte ens veta vart jag varit idag om jag inte tagit det där steget att flytta långt första gången…

    Reply
    1. Katta
      10 månader ago

      Ja, visst är det härligt, härligt det där pirret! Jag tror också att det för min del handlar om att allt inte är en lång utstakad väg hela vägen ner i kaklet. Vet att en del blir riktigt oroliga av att inte ha kontroll på framtiden men jag har cykler liksom, som gör att jag ibland är helt beroende av att känna att allt kan hända. I andra perioder vill jag boa och ha det trygga. Det är väl de där kontrasterna antar jag.

      Häftigt att det första du gjorde var att flytta så långt bort. Jösses. Men jag förstår att det var nyttigt, vad man växer av såna utmaningar. Minns första natten i Brighton som 19-åring, på studenthem där jag skulle vara i tre månader. Jag kände mig så ensam, kom dit på kvällen, till ett fyrbäddsrum där jag inte kände någon och grät mig till sömns. Men det blev kanon. till sist!

      Reply
  3. Malin
    10 månader ago

    Så klokt skrivet. 2017 är förändringens år för mig också, även om det är mycket som inte gått i lås än. Jag hindras oftast av den där hänsynen till andra, eller kanske rädslan att bli skrattad åt. Fast i andras ögon har jag nog gjort en del modiga grejer. Rest själv till Kuba, fjällvandrat själv, rest jorden runt. Mycket som liksom gett perspektiv och en tro på att det oftast ordnar sig. När jag blivit förändring har jag ofta inte grubblat så mycket. Men nu när jag driver på den själv, så tvivlar jag oftare.

    Reply
    1. Katta
      10 månader ago

      Hoppas på att dina planer & drömmar går i lås. Vi är nog lika i det där, rädslan att misslyckas och att bli skrattad åt. Och för min del även att se mig själv som den där personen, att självbilden liksom inte sätter käppar i hjulet!

      Det är verkligen enormt utvecklande att behöva klara sig själv. Och att behöva ta sig igenom tuffa grejer. Även om vissa erfarenheter gärna hade fått vara oupplevda, så har de ändå givit något i slutändan. Tror det är viktigt att fortsätta säga ja till situationer där man utmanas och kan växa, livet igenom.

      Reply
  4. Kari
    10 månader ago

    Jag är inte särskilt modigt, framför allt för att jag sällan är rädd. Mamma brukar säga att det är för att jag saknar fantasti nog att komma på saker som kan hända! Jag flyttade tex till Taiwan som 21-åring och då tänkte jag att det allra värsta som skulle kunna hända var att det skulle ha tråkigt (mamma kunde föreställa sig en hel del annat).

    Men en förändring går jag och skjuter på och det är att säga upp mig från jobbet i Bryssel och flytta hem till Stockholm. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som håller mig tillbaka – jag längtar ju hem! – men funderar på om det är skräcken för att ha tråkigt igen. Jag har nämligen ett väldigt roligt jobb i dag och vet att jag skulle få svårt att få ett jobb som ens är hälften så bra i Sverige. Att ha tråkigt på jobbet är min mardröm!

    Reply
    1. Katta
      10 månader ago

      Åh, jag förstår. Då är ju inte hjärtat helt hundra på att åka hem, och det är inte så konstigt att du skjuter på det. Du kanske ska ge dig själv tid att hitta ett jobb som känns riktigt, riktigt bra innan du packar och far?

      Vilket guldläge att inte vara rädd! Fast jag tänker ju då att du är konstant modig liksom. Eller trygg. Kan dock tänka mig att din mamma fått våndas lite, haha. Min pappa brukar fortfarande få ont i magen när jag hittar på nya förändringar, haha.

      Reply
  5. Mia
    10 månader ago

    Tycker du är underbart modig! Men jag håller med dig; mod har man när det mesta i livet ärr på plats, under motiga dagar kan det vara betydligt svårare!

    Jag känner mig modig vid de tillfällen jag under mitt sabbatsår tackade nej till flera fasta tjänster jag erbjudits och istället jobbade på lite överallt i hopp om att komma på vad jag ville göra!

    Jag känner mig modig när jag tackar ja till saker jag tror att jag inte kan. Exempelvis är jag nu ekonomisk projektledare för ett stort event i skolan trots att jag inte kan ett skvatt om bokföring och liknande. Men man lär väl sig! Och vad är det värsta som kan hända?

    Reply
    1. Katta
      10 månader ago

      Åh, men tack snälla du! Känner mig som en liten fegkyckling ibland 🙂
      Det är så coolt att våga tacka nej till nåt som ändå är ”ok” för att söka det där som känns 100. Tror det krävs ibland för att verkligen hitta rätt! När jag hade rest ett halvår så gav jag mig själv tre månader att hitta drömjobbet, annars skulle jag ta något tillfälligt. Lyckades med en veckas marginal, yay!

      Precis! Vad är det värsta som kan hända! Så länge en inte är pilot, president eller läkare så kanske inte världen går under 🙂

      Reply
  6. Camilla
    10 månader ago

    Jag tänker mycket på det där med att saker som KÄNNS läskiga inte behöver VARA det. Och på det där med att ”att våga handlar om att förlora fotfästet för en stund- men att inte våga kan innebära att förlora sig själv och det man vill”. Det modigaste jag gjort nu på ett tag är att flytta till Sälen med hela familjen, med allt vad det inneburit av att förlora fotfästet på många områden. Men vi har landat bra. Och ser fram emot att våga en massa nya saker…

    Reply
    1. Katta
      10 månader ago

      Vilken häftig grej att våga och det kan ju verkligen ta ett tag (och komma i olika faser för alla) att vänja sig och hitta ”hem”. Vad kul att det gått bra! Och det ÄR ju verkligen så – alla modiga steg river trösklarna och skapar mer mod att våga det man vill.

      Vilket himla bra citat – sätter fingret på mycket jag känt!

      Reply
  7. Katrin
    10 månader ago

    Du är modig och jag blir modigare av din vänskap. Fick en strof från en vän en gång…osäker var den kommer ifrån ”det är lätt att vara modig när man är trygg”. Ligger en del klokheter i det. Go, Katta, go go, go Katta! Du fixar allt!

    Reply
    1. Katta
      10 månader ago

      Åh min fina kompis. Tack och detsamma – we have each others backs ju. Vi fixar allt! Kram!

      Reply

Leave a Reply