Search

147 döda och mjölken är slut

Det är lätt att fastna i ytligheter här i priviligierade Sverige (som att drömma om vilka mjukisar en vill köpa och tänka att det är dumt att de är dyra. Eller tycka det är trist att ingen härlig utlandsresa är bokad för tillfället). Trots att vi bara behöver gå runt närmsta hörn för att påminnas om hemska livssituationer och riktiga, rejäla problem. Eller klicka på närmsta länk i flödet och se brutala bevis på att människan är det värsta som finns här på jorden.

Jag kan ibland liksom stanna upp och fundera på hur det egentligen är fatt med världen och med mig – att jag kan gå här och tycka det är jobbigt att det är tågkaos eller att mjölken är slut och 300 meter härifrån sitter en man som försöker få ihop till ett värdigt liv för familjen han lämnat hemma. En kontinent bort avrättas 147 unga med livet framför sig, helt enkelt för att de inte är muslimer.

Samtidigt – jag gillar inte att uppmuntra någon att skämmas. Borde vi kanske vara glada över våra bitvis futtiga problem? När mamma var döende i cancer, så blev hon liksom glad över att få låtsas en stund att det var något att bekymra sig över att jag hade fått min första P-bot. ”Typiskt” sa hon. Förlamad och sängliggande. Ja, verkligen typiskt.

Jo, det är många i världen som skulle vilja ha triviala saker att oroa sig över.

Jag tror det går att hitta en balans i det där. Jag kan få bli frustrerad över att mitt tåg hem är inställt (jag tror inte det går att leva med konstant distans till allt), så länge jag också har vett att fatta hur bra jag har det som inte har värre problem. Och har vett att hjälpa till där jag kan och att engagera mig i saker utanför mig och min lilla bubbla. Jag tror att lösningen är att krympa den egna bubblan – ju mer vi engagerar oss utanför oss själva, desto mindre blir de egna problemen.

Strax innan jag snubblade rakt in i SJ:s tågkaos i eftermiddags, så kom jag ut från en HLR-kurs (eftersom jag var så otroligt maktlös när det här hände) och även om jag hoppas att jag aldrig får bruk för kunskapen egentligen, så känns det bra att jag nu vet ungefär vad jag ska göra om det händer igen. Det raderar inte ut terrorism och fattigdom, men det kan rädda liv.

Och faktiskt så blev jag inte särskilt upprörd över timmars försening och hade helt glömt morgonens irritation över en försvunnen målare som höll på att sabba hela dagsschemat.

Det får bli dagens balans. I morgon börjar vi om igen. Och jag vet redan nu att det inte finns mjölk till morgonkaffet, men visst borde väl grädde funka lika gott?
little-things
Jag tänker  i alla fall fortsätta glädjas åt det lilla helt utan återhållsamhet. Det är det bästa jag vet. 

 

Write a response

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close
Your custom text © Copyright 2018. All rights reserved.
Close