Ljuset. Det kan stå för så mycket, det ordet. Undrar om det är den mest använda metaforen för att signalera hopp, bättre tider, ett lyckligare slut där i den mörka tunneln? Ljuset är för mig också den största konstnären av dem alla. Så många gånger jag blivit rörd till tårar, spralligt euforisk eller bara andäktigt stum framför ljusets skådespel över berg, skogar och städer. Lugnad av stämningen det lilla levande ljuset skapar i ett nedsläckt rum.

Men jag tycker om mörkret också – de kolsvarta nätterna när stjärnorna syns som bäst. Det lugnare tempot i själen när dagarna är korta. De dunkla vrårna som gör att de tända ljusen syns. Sorgerna som gör lyckan starkare. Jag tycker om mörkret för att det lyfter fram ljuset.

Den 21 december klockan 17:28 inföll vintersolståndet – när dagen är som kortast och natten som längst, innan det vänder mot ljusare tider. Värt att fira tycker jag, mörker och ljus och deras eviga samspel.

Sara bjöd några av mina favoritmänniskor till Hälsingland, för att fira vändningen med ett dygn av lugnt och lyxigt vinterhäng. Midvinterbrasa, utefika och middag lagad över öppen eld. Vänner och vedeldat vinterbad under stjärnorna.

Den bästa blandningen av ljus och mörker.

Ljus och mörker på vintersolståndetMarschallstigen ner mot brasan. Älskar marschaller i vintermörkret!

Sara – alltid upplyst, alltid ljusspridare!

Midvinterbrasan

Och midvinterskålen

Åsa fixade middagsveden

Midvintertvagningen. Ljuvlig!

Ljuskonstnären alltså…

Begåvade Louise och Iowa

Ljusglad Katt

Fina människor i fint ljus – Angeliqa & Emilia