In

Om en blek blå prick och #kvinnligaäventyrare

Katta #kvinnligaäventyrare

För några år sedan såg jag en bild, som verkligen fick det att svindla till. Den 14 februari 1990 fotade Nasa Voyager 1 jorden på mer än 6 miljarder kilometers håll. En blek blå prick är allt som syns. Där är vi just nu. Helt ogreppbart. Den här bilden återkommer till mig väldigt ofta. Får mig att känna mig så himla liten och samtidigt så enormt kraftfull. Vilken otrolig grej, att vi är här?!

Okej, med den inledningen är det här officiellt ett inlägg som kan bli högtravande. Jag ska försöka undvika det, men jag vill skriva om äventyr. Om såna äventyr som inte handlar om kickar från höjder, hastigheter och risker, utan om skitläskiga äventyr. Såna som handlar om att skapa en egen väg och göra val som inte alltid följer omgivningens uppfattning. Det borde ju inte vara så läskigt ändå, för ärligt talat – vi bor en otroligt kort stund på den där bleka blå pricken. Det förtjänar att tas in.

När Angeliqa frågade om jag vill vara en av några kvinnliga äventyrare i hennes kampanj tillsammans med Morakniv så blev jag verkligen glad. Av en alldeles särskild anledning, som inte hade med bekräftelse och sånt att göra, utan för att mitt alldeles egna äventyr också fick plats bland ”riktiga” äventyr. Jag har inte direkt sett mig själv som en äventyrare innan. Upplevelsesökare, frihetslängtare, drömmare, javisst. Men äventyrare?

min bästa vardag

Men sen tänkte jag om. För de senaste åren har det pirrat ordentligt i magen ganska ofta. Av glädje, frihetskänsla och av ro i kroppen. Och är det inte själva grejen med äventyr – att vi letar den där känslan av kraft, spänning och frihet? Det är inte upp till någon annan att avgöra vad som är äventyr för dig. Det som skapar den känslan hos dig är ditt äventyr.

För mig har det varit att stegvis och medvetet göra förändringar i min vardag och framförallt rätt stora förändringar i min uppfattning om vad som är ett bra liv, för mig. För jag hade en given uppfattning om vad det skulle – eller borde – vara. En fin lägenhet i stan. Ett bra jobb, där jag såklart gav allt och gjorde andra nöjda. Med hyfsat bra betalt. Att resa runt i världen och att ha kapaciteten att hålla hur många bollar i luften som helst.

Men det började kännas tomt liksom. Jag kom aldrig fram. Jag kände mig aldrig tillräcklig på jobbet. Lägenheten kunde alltid bli större eller mer personlig eller ha öppen spis. Att bara vara ledig på helger och några veckor om året gav mig en känsla av att sitta fast. Att bara springa utan att nånsin få vila gjorde mig så trött, så trött. Och kanske viktigast – jag kunde inte se till vilken nytta, ett varför till allt det där.

Jag började notera att de stunder jag verkligen kände mig tillfreds och glad oftast kom när jag var ute i naturen. Gärna själv, med helt obokad tid och väldigt enkla attribut. Bara jag, vädret och stillheten. Och min kamera. Min längtan efter större frihet att sno åt mig de stunderna blev bara starkare och starkare. Och så träffade jag människor som gjorde saker lite annorlunda. Jobbade mindre, upplevde mer och styrde sin egen tid. Det fick mig att förstå att det faktiskt gick att följa den där längtan, även om det tog ett tag att verkligen tro på att jag kunde det.

Till slut hade jag samlat både mod, inspiration och kunskap att vara redo när tillfället kom. Och det kom en dag. Jag sa upp mig från mitt stressiga jobb, blev min egen chef och började jobba för att leva istället för tvärtom. Det var 2014 och jag har inte ångrat mig en sekund.

I år börjar nästa etapp i det här äventyret. Jag kommer bo så mycket jag kan där jag har naturen utanför dörren och där jag har råd att låta tid vara viktigare än pengar.
För mig är det tidernas äventyr. Att släppa normen och frigöra mig för att göra det jag faktiskt vill och vara där jag mår som allra bäst. Att känna att jag får göra så och kan göra så, utan att be om ursäkt.

Och varje gång jag tänker på den där bilden på den bleka blå punkten, så tänker jag att det bara är att köra och att det inte är måndagsmöten och kvartalsrapporter som är viktigast för mig. Och att det är helt i sin ordning. För ingen av oss vet varför vi är här egentligen och därför är det upp till var och en att hitta sitt sätt att göra det på. Skapa sitt eget äventyr.

Share Tweet Pin It +1

You may also like

Life design – hjulen som snurrar

Posted on oktober 2, 2015

Projekt SärnaProject Särna

Posted on februari 23, 2015

#thegrand33

Posted on september 7, 2014

Previous PostSom vanligt i Stockholm, men aldrig som förr
Next PostEn efterlängtad påsk i ladan

18 Comments

  1. Mia
    4 månader ago

    Vilket fint inlägg, kan skriva under på allt!

    Reply
    1. Katta
      4 månader ago

      Tack! Kram 🙂

      Reply
  2. Mari
    4 månader ago

    Fint <3 och klart du ska vara en del av allt det. Tycker du gör många fina äventyr, både stora som små 🙂 KRAM

    Reply
    1. Katta
      4 månader ago

      Tack, vad kul att du ser det så! <3
      Kram på dig!

      Reply
  3. Rania {Rowan Tree}
    4 månader ago

    Så himla bra skrivet och du vet ju att jag verkligen håller med om ALLT! Jag ser verkligen fram emot att följa dig i nästa etapp av ditt alldeles egna äventyr! <3

    Reply
    1. Katta Bucketlife
      4 månader ago

      Tack! Vi ses i mer i den etappen!

      Reply
  4. Malin
    4 månader ago

    Så fint skrivet, och väldigt inspirerande! Särskilt det där sista – vi kan alla välja. Ser fram emot resan och äventyren framöver!

    Reply
    1. Katta
      4 månader ago

      Åh, tack så mycket! Och ja, det är ju det fina. Live and let live liksom 🙂

      Reply
  5. Åsa
    4 månader ago

    Fint skrivet, bra gjort!

    Reply
    1. Katta
      4 månader ago

      Tack!

      Reply
  6. ulrica
    4 månader ago

    Vilket härligt inlägg och fantastiska bilder!! Jag gillar alltid att följa dig så det blir bara ännu mer spännande att följa dig vidare på din resa <3

    Reply
    1. Katta
      4 månader ago

      Åh, tack så mycket för de fina orden <3

      Reply
  7. Trailinspiration
    4 månader ago

    Magiskt och tokinspirerande inlägg!!
    Kramar

    Reply
    1. Katta
      4 månader ago

      Taaack fina du! Vad det värmer 🙂

      Reply
  8. Resfredag/Annika
    4 månader ago

    Bästa läsningen på länge, tack! Du är en äventyrare ut i fingertopparna!

    Reply
    1. Katta
      4 månader ago

      Åh, tack, haha! Tänk att en som sover siesta nästan dagligen och gillar att knata runt i en skog kan kallas äventyrare. The times they are a changin and I like it 🙂

      Reply
  9. Stina Staffansdotter
    4 månader ago

    Åh, vad det här är befriande och hoppfullt att läsa! Jag suger i mig, känner hur det öppnar upp och känns möjligt, att lyssna och våga agera på sin längtan! Tack!

    Reply
    1. Katta
      4 månader ago

      Men åh, vad fint att höra! Lycka till! Och rapportera 🙂

      Reply

Leave a Reply