[:sv]Det har väl aldrig pratats mer om att vi ska följa våra drömmar än nu. Våga gå vår egen väg. För bara 50 år sedan var mycket av det ren galenskap för de flesta i ”den stora massan” men nu, nu kan väldigt många fler (i den rika västvärlden) göra ungefär vad de vill av sina liv. The sky och den egna kapaciteten is the limit. Historierna om de som vågat fängslar många, ja det görs till och med TV-program om dem och vi älskar dem, drömmer oss bort.

Men hur ser det egentligen ut när någon gör det? Väljer att jobba deltid, jobbar varsomhelst ifrån eller kanske jobbar med något som inte verkar vara ett jobb? Struntar i normer som att gifta sig, skaffa barn, bo på ett ställe. Väljer att resa istället för att plugga, bli cirkusartist eller sparar alla pengar istället för att resa/köpa/bo som andra. Vad händer när någon vill gå en annan, egen väg?

[insert]road-ahead [/insert]

Jag har ju inte gjort något revolutionerande som att dra iväg med en resande cirkus – men jag får ibland försiktiga frågor eller inlindade förmaningar om hur jag valt att lägga upp mitt arbetsliv när jag berättar att jag jobbar ungefär halvtid. Eller att jag vill jobba med lite allt möjligt och inte välja en sak. Det kan komma tveksamma blickar när jag pratar om mina drömmar om att leva närmre naturen på bekostnad av heltidsjobb & massor av prylar. Och det finns andra val jag gjort tidigare som stött på patrull och frågor.

Jag kan tänka mig hur andra som gör mer radikala val får jobba med frågor och motargument från omgivningen.

Jag tror att psykologin bakom det här är varierad, men förutom de fall där någon helt enkelt tycker att man är skvatt galen, så tror jag tror mig kunna uttyda några huvudmekanismer;

  • Rädsla –  i de fall det är någon nära oss så är det ju kanske skrämmande att den personen gör en förflyttning. I värsta fall kan den ju föra den personen bort, ifrån oss. Och det finns ju forskning på att vi instinktivt har ett inbyggt motstånd till okontrollerbar förändring. Man tror att man vet var man har någon och så plötsligt händer något och den naturliga reaktionen blir otrygghet, vilket kan uttrycka sig i negativa eller ostöttande kommentarer av bara farten.
  • Avundsjuka/missunnsamhet – den gamla hederliga känslan som ingen vill kännas vid men som nog rider många av oss lite oftare än vi vill erkänna. Att se någon bryta mot normer som man själv kanske känner sig fast i kan ju vara jobbigt.
  • Osäkerhet – är man osäker på sig själv och sina egna val kan det vara jobbigt att konfronteras med andras och behöva belysa sina egna. Enklare då att kritisera och slippa genomlysningen.

Vad ska man göra då? Jo, här tror jag att en beprövad metod kan funka när den där plötsliga lusten att kritisera eller motargumentera sätter in; fake it til you make it. Skapa en nolltolerans mot att kritisera andras val (så länge de inte är farliga, olagliga eller drastiskt påverkar din egen situation såklart) av ren reflex. Bara för att man inte tycker att det är bra/rätt/rimligt så betyder det inte att ingen annan kan göra det. Och jag tror att efter ett tag så ger det en positiv effekt för en själv att unna andra att göra som de vill.

Kom ihåg också att bara för att någon gjort ett annat val än ens eget och pratar varmt om det, så innebär det inte att de ser ner på eller kritiserar ditt val. Om du är nöjd där du är – sitt lugnt i båten, och förstå att andra har valt andra båtar utan att vilja sänka din.

Jag tror det är viktigt att rannsaka sig själv – hur reagerar jag oftast när någon i min omgivning gör en förändring eller går helt emot vad konventionen säger? Reaktionen kan berätta mycket om dig själv. Jag har gjort det här själv. Ta för vana att försöka förstå, stötta, uppmuntra. Framförallt – låt dig inspireras!

Jag har själv upplevt alla de tre ovan känslorna såklart. Och jag upptäckte att i de flesta fall så handlade det egentligen om mig. Men nu när jag hör om någon som gjort något annorlunda eller något som jag skulle vilja göra, så blir jag inspirerad. På riktigt alltså. Jag vill veta mer, suga åt mig, lära mig något. Det är så mycket mer givande än att racka ner på andras livsval, för det suger energi att gå och irritera sig över sånt istället för att fokusera på att trivas med eller förändra de egna.

Och det här med att vara rädd att förlora någon; det kommer inte hjälpa att motarbeta, snarare skyndar det på utvecklingen. Att i stället följa med och stötta, eller helt enkelt släppa iväg, kommer vara en mycket enklare väg även om det ibland är svårt det också.

I slutändan är vi alla mänskliga och de här känslorna kommer att komma ibland – men jag tror att vi gör både oss själva och vår omgivning en tjänst om vi tänker ett varv innan vi reagerar på instinkt. Vi är alla olika och vi alla har ett enda liv som vi vet om. Det är tillräckligt svårt att göra allt det där vi vill utan att någon har invändningar. Vi borde låta varann utforska det och göra det till våra egna bästa liv, utan onödiga hinder på vägen.

Jag kanske är ute och cyklar här med min amatörpsykologi, men vad tycker du? Väcker det några minnen eller reflektioner från händelser där du upplevt något liknande? 

[insert]följa våra drömmar [/insert][:]