Jag läste ett så jäkla fint inlägg av Katarina, om den tuffa övergången från semester till jobb. Det var liksom vemodigt men ändå lite hoppfullt.

Igenkänningen alltså –  den var stor! Så många söndagar, semesterslut och avsked som jag haft den där känslan. Ibland har den konsumerat mig helt och en gång såpass att jag sa upp mig, hyrde ut lägenheten och reste i fem månader. Jag klarade bara inte av tanken att återgå, sitta fast på ett jobb i en bransch som inte intresserade mig alls. I slutet av den sommaren ökade pirret i takt med att september och avresedagen närmade sig. Jag minns hur lycklig jag var över att ha tagit paus från det där ekorrhjulet – att med hösten kom min frihet.

För tre år sedan hade jag sagt upp mig igen och förberedde mig för min första höst som egenföretagare. Samma pirr och känsla av frihet kände jag då när hösten närmade sig. Skitläskigt, javisst, men helt priceless.

När jag läste Katarinas text om de där känslorna, tankarna, processerna som sätts igång men som ibland klingar av i takt med att sommaren/äventyret bleknar där bak i fjärran, så insåg jag att jag är på samma plats nu som den där hösten för 10 år sedan och för 3 år sedan. Med den här hösten kommer ett nytt kapitel och jag är både pirrig och lugn på samma gång.

Det där pirret uppstår oftast i mig av en anledning; att jag är i början på något nytt, härligt. Något som är ovisst, men som handlar om magkänslan och inget annat. Jag är på väg åt rätt håll och den här gången är det norrut.

Det finns så många delar av det här äventyret som jag ser fram emot. Att bygga något eget. Att bo mitt i naturen. Att leva enklare. Att odla saker och misslyckas med att odla saker. Att vara utomhus hela dan när det är minus 20 och huttrande värma mig vid brasan sen. Att välja in en lagom dos av stad och puls, men åka hemåt, norrut och lämna köerna bakom mig.

Mest av allt ser jag nog fram emot att lära mig nya saker. Jag vet att det är det som utvecklar mig och skapar helt nya spår att följa. Det är ju så jäkla spännande också. När jag hälsade på Sofia (som också är mitt uppe i ett kapitelbyte) så sa hon det så skönt krasst; ”ibland måste man rycka upp sig med rötterna och skaka om allt lite, för att inte blir för bekväm och gå på rutin” (fritt återgivet). Det tror jag verkligen på.

Det kan vara både läskigt och jobbigt att stå vid någontings början, men det är också alldeles, alldeles magiskt.