Nu är det dags igen – för brevet till mig själv i slutet på 2020. Det har suttit ganska långt inne att formulera det, kanske för att jag i början på året grubblar lite över riktningen framåt, både praktiskt och på andra plan.

Som tur är så tycker jag att det är jäkligt spännande att göra det (vad som helst kan hända!), men det är ju också jobbigt att inte ha en glasklar bild av vadet och huret. Jag hoppas på att jag värkt fram det till mig själv i slutet av 2020 och att jag sitter där, mycket klokare och med en tydlig plan.

2020 – the year of andlighet?

Brevet till mig själv 2020 handlar faktiskt mer om känslor än om tydliga steg. Jag tror nämligen att allting börjar där – i att lyssna och fatta vad som hänt därinne sen sist. Det handlar att släppa fram känslor, be några av dem dra för gott, ta hand om en del och låta några få leda mig.

foto: Sara Rönne

Jag har tänkt mycket på det här på sistone och kanske ligger problemet för oss människor (och vår omgivning och vårt stackars härjade jordklot) till stor del i hur vi (inte) hanterar våra känslor. Allt från att skyffla undan dem lite lätt till att aktivt gå omvägar eller agera ut dem på destruktiva sätt. Det är så mycket svårare att erkänna, hantera och visa sina känslor konstruktivt. Skam, rädsla, sorg, och ilska såklart, men också mer positiva känslor som kärlek och nyfikenhet.

Jag nämnde i mitt och Johannas nyårsavsnitt av Bortom ekorrhjulet (har du lyssnat?) bland annat att jag vill få in mer av det här i mitt liv och kallade det då för andlighet i brist på bättre samlingsord. Angeliqas begravning i våras tog upp mycket sorg i mig till ytan, sorg jag liksom inte tagit hand om ordentligt. Nu, till skillnad från förr, har vi varken tid eller en plats för att ta hand om den ganska stora delen av oss. Jag har jobbat mycket med min personliga utveckling och byggt om mitt liv utifrån vad jag vill och behöver, men jag tror jag behöver gå djupare i en del saker. Låta allt kännas mer.

Katta i solnedgång
foto: Sara Rönne

Jag – som är inte är troende eller ägnat mig särskilt mycket åt meditation och liknande – har känt ett växande behov av mer andlighet eller vad det ska kallas. Det jag menar med det är att bli bättre på att ge plats för alla möjliga känslor och på att bearbeta dem. Nu har jag möblerat om mitt yttre liv på ett praktiskt sätt och 2020 vill jag fortsätta med det där inre.
Det kan bli ett spännande år alltså!

Andra saker jag vill göra i år

Jo, jag har en del mer praktiska och opraktiska saker jag vill fylla året med också – man kan ju inte bara sitta och grubbla. Jag skrev här att 2019 var ett år av prestation och jobb, därför vill jag fylla 2020 med fler upplevelser.

Jag vill topptura mig trött och lycklig genom Sveriges och Norges fjällvärld

Jag vill bygga mitt eget hem och flytta in

Det här ska förvandlas till ett hem

Jag vill ha en längre ledighet att bara ägna åt drömprojekt och viktigheter (se nedan)

Jag vill se massor av kraftfulla politiska åtgärder världen över för att bromsa klimatförändringar och bidra med allt jag kan själv

Jag vill plocka mängder av bär och känna mig rik

Sally och Dolly plockar blåbärPlocka bär med häst. Extremt mysigt.

Jag vill träffa vännerna jag vill ha kvar i mitt liv mer.

Jag vill uppleva soluppgångar, solnedgångar och allt däremellan med min kamera. Fota som fan och få ordning på mitt bildarkiv igen

Jag vill rensa och sälja eller ge bort saker jag inte behöver

Jag vill förverkliga den grymma idén jag och syrran fick kring podden.

Jag vill att världen ska bli rätt igen och att vi ska kunna fortsätta ha såna här önskningar inför ett nytt år. Helt utan ett tredje världskrig.

Och som alltid önskar jag att alla nära, kära och jag själv får vara friska och glada hela året.


foto: Sara Rönne

Okej Katta, i slutet av 2020, hur gick det med allt? 

”Hej Katta, i slutet av 2019 – här kommer brevet till mig själv från början av det året som du snart ska fira ut! Jag undrar var du är någonstans och med vem eller vilka? Jag sitter i Saras soffa i Åre och har avnjutit en riktigt härlig nyårshelg med allt jag gillar”.

Så började brevet till mig själv 2019 och nu sitter jag faktiskt här igen – i Saras soffa i Åre, på väg att fira ännu en nyårshelg med allt jag gillar. Det är lite som en port i tiden – som om mitt gamla jag sitter här bredvid och jag kan spoila hur det gick.

Vinterbad i Tegeforsen
Ett friskt nyårsbad förra nyårsafton

Jag skriver – och svarar på  – ett sånt brev varje år och det har jag gjort sedan 2006. En väldigt bra tradition som får mig att reflektera och göra mer medvetna val i livet. Det är himla bra att följa upp sig själv och se vad som blev av och inte – och kanske vad som egentligen inte var så viktigt i längden.

Vad ville jag och hur blev det?

Alldeles i början av 2019 stod jag inför ett år som jag visste skulle innebära en rätt stor omställning. Från att jobba deltid hemifrån till att jobba (mer än) heltid, mestadels på ett kontor. Mitt brev till mig själv då speglade det en del.

Jag ville ha fokus

Jag sa till mig själv att jag skulle ha fokus 2019 – på det mentala, på tidsanvändning och på relationer. Skala bort bruset och i stället fördjupa det väsentliga.

Jobbmässigt har jag verkligen haft fokus – jag till och med bodde 5 veckor på fjället för att lägga all kraft på slutspurten av projektet. Så där lyckades jag väl, att lägga resten åt sidan och satsa på en sak.

Från en kväll mitt i slutspurten – där jag friskt snodde energi från vackra höstfjäll.

Jag ville också rensa vad jag tar in i sociala medier och jag har distanserat mig ganska bra under året. Min egen närvaro har varit rätt sparsam jämfört med tidigare. Det har faktiskt varit skönt, även om jag verkligen saknar kontakten och utbytet jag får framförallt genom bloggen.

Planerad work/life balance fail

Fokuset på jobbet har gått ut över mitt fokus på relationer – det kunde jag nog ha räknat ut. Jag har inte haft en bra work/life balance i år, men det var också en planerad satsning – det här stora projektet var årets fokus. Jag har ändå lyckats med en hel del minisemestrar med roliga äventyr och häng med kompisar, även om jag några gånger känt att jag inte levt vintern och sommarn tillräckligt.

Minisemester Östomsjön
En kortsemester på en campingnatt, som stannar med mig lång tid framåt. En av sommarens bästa kvällar, bara 10 minuter hemifrån!
Katta cykling Idre Fjäll
Jag hann med lite cykling med Sara på Idre Fjäll också!

Jag ville göra gott – på mitt sätt

Det här handlade om att påverka där jag kan – i samtal med de omkring mig, i bloggen, podden och i mina val för mig själv. Mikropåverkan – men jag tror på ringar på vattnet. Jag hoppas att jag sått något frö hos någon om mer eftertänksamhet och hållbarhet.

Jag ville investera för framtid

Sparande, passiv inkomst, pension och försäkringar var planen för året. Och ja, jag har inte varit jätteaktiv på det här, men jag har börjat. Jag har ett Avanzakonto som jag hälsar på ibland, jag har äntligen försäkrat mig, men jag har inte köpt en stuga och inte skaffat klassisk pensionsförsäkring. De får hänga med till nästa år!

Jag ville se den fjällhöga nord

Jag skulle utforska Norden mer – men jag hade nog underskattat hur mycket jobb det skulle bli faktiskt. Det har inte blivit midnattssol och vinter i Lappland eller någon tur till Norge och Finland – vad jag däremot var ganska bra på var att maxa livet lokalt.

De långa sommarkvällarna fylldes med bad, kajak och övernattningar i hembygden, jag åkte till Järvsö, tappade täckningen och hittade lugnet i Husku cabin och jag hann ta mig upp på Nipfjället i höstdräkten.

Det blev tyvärr ingen topptur och ingen natt under bar himmel. De får följa med in i 2020!

Katta ror - Huskucabin

Jag ville lära mig något nytt

Jag ville ta jägarexamen och odla potatis och jordgubbar. Jägarexamen blev det inte men jag odlade potatis – på mitt eget lilla vis. Kanske årets roligaste bondeparodi?

Jag satte potatisarna och lämnade dem helt åt sitt eget öde när jag flyttade ut från ladan över en månad och sedan undvek att titta på det där totalt ogräsförvuxna landet i två månader till. Sedan kunde vi visst hämta hem den bästa skörden denna gård har skådat. Har skrattat så mycket åt detta – snacka om passiv inkomst.

Storbonden, strax innan hon lämnade åkern åt sitt öde. Potatis är kanske min nya garderobsblomma?
Jordgubbarna blev svingoda –  i alla fall de jag hann äta innan jag drog till fjälls.

Jag kan summera det här året med att det är väldigt häftigt, kul och jobbigt att gå all in på ett projekt – men att det måste vara ett medvetet val och begränsat i tid.

2019 gick jag tillbaks till mer prestation och hade väldigt roligt med det – 2020 ska jag leva livet och leka mer!

Har du summerat ditt 2019? 

 

Det är som om luften är full av osynliga kristaller när jag andas in. Det nyper sådär lagom ont, lagom friskt och jag tänker att den nog är det, att det är de som lägger det här vackra, vackra filtret på allt och river mig i näsan för att påminna mig att jag är mitt i det vackra. Att jag andas in det.

Fullmånen lyser på gården

När jag kommer hem och kliver ur bilen sent på natten är jag inte trött. De sista milen hem har jag tvärtom vaknat till igen. Under några dagar i Stockholm har jag stängt ner delar av mig själv, helt enkelt för att jag måste. Alla ljud, alla som finns överallt vart jag än ska, alla tutor, byggmaskiner, tvärnitar och flygplan – det är som att volymen skruvats upp sen jag bodde där. Så jag drar ner den och stänger den ute. Försöker hitta mina bubblor.

Mörk kvällspromenad i Särna

Men de sista milen hem har snön gradvis målats fram i takt med att temperaturen sjunker och höjdmetrarna stiger. Jag är ensam på vägen, genom skogen i natten. I ljuset från bilens lyktor tornar stora granar och gnistrande björkar upp sig och de är helt täckta i vitt. I minus 23 blir allt så vackert, så skirt.

När jag kommer hem och kliver ur bilen sent på natten så är jag mer vaken än någonsin. Lugn, med en stark känsla av välbefinnande. Stjärnhimlen är så klar, luften så kall, träden så vita och snön så orörd och luftig. Allting så tyst.
Jag står där en stund, lampan vid dörren slocknar och det blir alldeles mörkt.
Jag tittar upp på stjärnorna och andas ut. Jag är hemma och jag är vaken.

Stjärnhimmel winter bucketlist

 

”Jag kan undra var hon är ibland, tyst i timmar uppslukad av en bok”. Minns att min dagmamma sa så till mamma någon gång.

Det är jag. Den lågmält bubblande lyckan när jag får dra mig undan, in i mitt, känner jag fortfarande. Jag kan rysa av välbehag då. Att stänga ute allt, eller kanske stänga om mig själv och det jag gör, det är livets gosiga kudde.

Men jag hade också storslagna planer. Om hästäventyr och tidningar jag skulle göra. Om somrar med nya upplevelser. Om filmroller jag provade för och sånger jag ville sjunga in. Om sånt som fick hela själen att pirra.

Äventyr på Svalbard. Bra pirr.

Det är också jag. Jag älskar känslan av uppbrott, av nya okända saker bortom horisonten. Och jag älskar tryggheten och lugnet. Jag balanserar alltid mellan de båda.

Tanken på att allt är möjligt gör mig knäsvag. Att kunna bryta upp och börja om. Förväntan och pirret inför nästa äventyr, på gränsen till jobbigt, som det kan kännas att bli kittlad. Skönt och jobbigt på samma gång. I en evig kamp med längtan efter min plats på jorden. Det stora i det lilla livet.

Lugnet och ron, mot uppbrott och fyrverkerier.

Häromdagen läste jag ett inlägg skrivet mitt i språnget; ”nu flyttar vi – äntligen dags att ta steget”. Och jag kände det där pirret växa. Känslan inför ett självvalt uppbrott. Inför fyrverkerier. Jag vill känna den igen.
Undrar vad det blir denna gång?

BUCKETLIFE PÅ YOUTUBE

Close
Your custom text © Copyright 2018. All rights reserved.
Close