In Mitt Bucketlife

Tankar om arbetslust och obehaget i att göra för lite

Sågbock och såg

Tänk om det som nu känns som vilda idéer – det här med medborgarlön – faktiskt skulle vara verklighet om 25 eller 50 år. Vid en första anblick kan det ju verka skitsoft. Att få en grundinkomst utan att behöva jobba. Drömmen*? Kanske skulle effektiviseringen av teknisk utveckling verkligen kunna finansiera ”lön” för det oräkneliga antal människor som blir utan jobb som följd av den (fast mitt cyniska jag tänker ju att det bara skulle gå rakt ner i fickorna på ägarna, men det är en annan fråga).

Men alltså. Jag tror det skulle bli kaos. Redan nu verkar det ju som att så fort vi får det för bra – dvs har för mycket tid och för få livshotande bekymmer, så får vi problem. Psykisk ohälsa är en folksjukdom. Jag tror att det har med mening och syfte att göra. Det går inte att shoppa eller renovera sig till en meningsfull tillvaro – det kommer nog enklast från känslan av att tillföra något. Att bygga djupa relationer, hjälpa andra och ”göra nytta”. Visst finns det en del människor som gärna blir försörjda av andra och fuskar och håller på, men frågan är om de mår så bra, egentligen.

Jag har skrivit om det här med att jobba – och att lära sig jobba – fler gånger förut. Om tillfredsställelsen som bara kommer av ett meningsfullt dagsverke och att nå ett mål tack vare hårt, eget jobb. Jag tror vi bygger vår självkänsla på det sättet, genom hela livet. Känslan att vi klarar av saker, hjälper andra och har något att tillföra (inte att förväxla med prestationer dock).

Kanske handlar det bara om att vi som mänsklighet ska ställa om oss. Att det på längre sikt kommer kännas helt självklart för den stora massan att gå runt och bara vara lediga, eftersom maskiner och artificiell intelligens sköter om det mesta. Men jag kan verkligen undra hur det kommer bli, när en väldigt stor del av alla människor inte kommer ha jobb, helt enkelt för att det inte finns några. Jag tycker att vi ska hitta andra sätt – som medborgarlön – när tekniken tar över.

Men jag undrar verkligen. Hur mänskligheten skulle må utan särskilda mål med sina dagar. Utan att bidra. Och så undrar jag hur bra tekniken kan bli. Vissa uppgifter kan nog aldrig kan bli lika bra utförda av robotar och framtids-Siris och jobb inom vård och omsorg kanske äntligen blir högstatusyrken. De riktigt eftertraktade, där du har något att göra, som verkligen betyder något för andra och som teknologin inte kan ersätta.

Aja, det här sitter jag och funderar över en söndagkväll, på förekommen anledning. För jag ägnade fler timmar av min söndag åt att handsåga upp stockar och (maskin)klyva ved och det är så himla tillfredsställande. Det är ju jobb som bidrar till att vi får värme i vinter och som bonus känns det ju rent fysiskt. Jag vill vara med och fylla på vedförrådet, inte bara komma hit och elda upp det. Jag sätter extra värde på brasan och slösar inte i onödan när jag vet hur hårt jobb det är att få fram veden. Hade det känts lika bra om jag sagt till en robot att såga upp och klyva veden, eller beställa ved till bästa pris, medan jag satt på rumpan (inte för att jag tror att vi kommer använda ved i den där framtiden, men ni fattar)? Jag tror inte det.

Aja. Har ingen egentlig slutsats här, jag tycker bara det är så fascinerande att fundera på sånt.  På vad och hur det kommer vara att vara människa i framtiden och på hur mycket jag älskar brasor. Skulle jag få betalt för att sitta i soffan och njuta av en brasa i framtiden, så hoppas jag ändå att jag får fixa veden helt själv. Även om jag skulle ses som helt bonkers på kuppen.

Björkstockar som ska sågasEn hög med nytta i väntan på att göras.

arbetslustEn bra podd, solsken och farfars sågbock. Let the party begin!

Sågbock och sågTre björkstammar sågade jag upp idag. Riktigt svettigt, men fasen så kul!

Katta vid sågbockSista biten avklarad. Sen väntade klyvning av kubbarna. Blev lätt besatt och slutade inte förrän solen gick ner och magen kurrade. Jäkla bra söndag ju!

Vedklyv. Typiskt bra och kul teknologi (kräver en människa och lite kroppsjobb, men riskerar inte en yxa i foten på densamme)

* jag tror inte det handlar om lyxigt stora belopp – snarare en pyttesumma, men ändå. 

Share Tweet Pin It +1

17 Comments

In Projekt Särna

After work i sin bästa form – fredagshälsning från Särna

En intensiv arbetsvecka är avklarad och så fort jag hade jobbat klart så tankade jag bilen och for mot norr. Den fredagsfeelingen går inte av för hackor (jag blev faktiskt så till mig att jag råkade spontanshoppa vårskor & vårjacka i Rättvik när jag skulle handla mat). Känslan att ha ett gäng dagar på egen hand häruppe, med jobb till ljudet av en brasa, lungor fyllda med fjälluft och en själ värmd av utebrasor, den är bara helt oslagbar!

Ikväll har jag bara gjort mig hemmastadd. Packat in, värmt upp och softat. Imorgon tänkte jag bege mig till antingen Njupeskär eller Nipfjället, lite beroende på vädret. Jag är väldigt sugen på att uppleva en solnedgång vid Nipfjället, med utsikt över Städjan, men det kräver ju en delvis molnfri himmel.

Städjan var så här vacker nu ikväll, så det är ju inte konstigt att en drömmer om att få se henne i kvällssol på nära håll också. Den här utsikten bjuds uppifrån krönet på den första backen ner mot Särna by (när det är relativt molnfritt). Jag kan inte tröttna på denna silhuett, som fascinerat mig i alla år.

Städjan sedd från Särna

Kvällen har spenderats här, med idéblock, dator och brasa. Och ett enda stort lyckopirr i kroppen. Jag vill aldrig åka härifrån!

I morgon ska jag samla steg och fjälluft – vad har du för lördagsplaner? 

Share Tweet Pin It +1

14 Comments

In Frilansliv

Fri som i frilans – att göra det bästa av sin tid

Livet som egen är långt ifrån perfekt. Det är ensamt, osäkert och kantat av kreativ, ekonomisk och kompetensorienterad ångest titt som tätt. Men det finns en megagigantisk fördel som jag verkligen aldrig vill byta bort och det är friheten. Det finns väl en tanke med att det heter just frilans.

En sak jag lärt mig under mina snart tre år som frilans är att planera arbetet på ett sätt som ger min bästa balans mellan egen arbetstid och mer styrd mötestid. Jag skrev lite om att lägga in återhämtningstid efter hårt jobb i det här inlägget till exempel. Men det finns fler tips på ämnet!

En stor fördel med att dels jobba digitalt, dels som frilans är ju möjligheten att göra sin favoritplats till ett tillfälligt kontor. Men det kräver också sin planering. Det kan bli bökigt att vara en vecka i Dalarna om jag har ett möte i Stockholm mitt i. Och jag vill inte gärna omboka möten utan en riktigt giltig anledning, så det gäller att tänka framåt.

Jag brukar scanna av kalendern och markera några veckor eller förlängda helger där jag kan få in lite arbetstid i till exempel Dalarna eller Åre. Sen försöker jag lägga mina kundmöten koncentrerat i andra veckor, som får bli Stockholms- och mötesveckor (för än så länge är de flesta av mina fysiska möten i huvudstaden).

Den här veckan har jag planerat som en mötesvecka, där jag har tre möten i Stockholm och en arbetsdag i Sundsvall. Det är en rätt intensiv vecka, men jag vet att i helgen kan jag fara upp till ladan för flera dagars lugn och arbetsro och då är det värt det. Mötesrace denna vecka, produktionsvecka nästa. Då ska jag producera det som kommer ur veckans möten och samtidigt passa på att njuta av fjäll, skog och kvällsbrasor.

Brukar du tänka likadant? Vilket favoritkontor försöker du planera in tid på i så fall? 

Efter påsk stannade jag kvar en extra dag för att njuta av mitt favoritkontor – visst är det fint? 

Världens finaste kontor!

Share Tweet Pin It +1

14 Comments

In Mitt Bucketlife, Projekt Särna

En efterlängtad påsk i ladan

Förra helgen blev det äntligen, äntligen av. Vi åkte upp till Särna och packade in oss i ladan för första gången. Det var inte mycket på plats – inga matstolar, ingen soffa, men fullt funktionellt. Efter ett år och tio månader – snabbare än väntat, men oj vad jag har hunnit längta ändå.

Så här såg det ut då när vi startade men vi började faktiskt planera det redan här – för mer än två år sedan.

Ungefär 7 arbetsveckor har det tagit, varav 5 med bygghjälp och 12-timmarsdagar, då vi jobbat väldigt intensivt. Och det är väl 1-2 såna veckor kvar, då vi ska fixa utsidan också – balkong, uteplats, byggröj och sånt så att vi slipper blicka ut över presenningar och frigolitsmul i sommar.

Den här helgen är vi framme vid det där stora målet och jag måste tillåta mig att bara fatta det. Vi firar vår första storhelg här, med fullt hus och allt igång. Det känns helt fantastiskt. Nu har vi även soffa, matbord och stolar och när eftermiddagen gick över i kväll fick jag och syrran några egna, lugna timmar när resten av högen var på skotertur och fiskade. Jag satte mig på ladans absolut mysigaste plats – i hörnet av soffan, med utsikt över brasan – och bara tog in det.

Vi är inte klara men vi är framme. Och det är nog mitt bästa påskägg nånsin!

Utsikten från loftet. Vi har en hård prestigekamp gällande köksön (som alla utom pappa vill förminska för att få plats med annat, som typ ett långbord och sånt. Vi kallar den numera för Kökskontinenten eller Kontinentalplattan. Den är enorm). Jag vill också slopa räcket som stör utsikten här, men pappa är av envist virke.

Soffan är på plats, men fåtöljer ska in också. Utanför fönstret syns ängen och Särnsjön.

Den absolut bästa platsen just nu. Farfars gamla hemgjorda bord får agera soffbord tills vi hittat rätt variant. Fint ju!

Glad Påsk från Särna! 

Share Tweet Pin It +1

23 Comments

In Mitt Bucketlife

Om en blek blå prick och #kvinnligaäventyrare

Katta #kvinnligaäventyrare

För några år sedan såg jag en bild, som verkligen fick det att svindla till. Den 14 februari 1990 fotade Nasa Voyager 1 jorden på mer än 6 miljarder kilometers håll. En blek blå prick är allt som syns. Där är vi just nu. Helt ogreppbart. Den här bilden återkommer till mig väldigt ofta. Får mig att känna mig så himla liten och samtidigt så enormt kraftfull. Vilken otrolig grej, att vi är här?!

Okej, med den inledningen är det här officiellt ett inlägg som kan bli högtravande. Jag ska försöka undvika det, men jag vill skriva om äventyr. Om såna äventyr som inte handlar om kickar från höjder, hastigheter och risker, utan om skitläskiga äventyr. Såna som handlar om att skapa en egen väg och göra val som inte alltid följer omgivningens uppfattning. Det borde ju inte vara så läskigt ändå, för ärligt talat – vi bor en otroligt kort stund på den där bleka blå pricken. Det förtjänar att tas in.

När Angeliqa frågade om jag vill vara en av några kvinnliga äventyrare i hennes kampanj tillsammans med Morakniv så blev jag verkligen glad. Av en alldeles särskild anledning, som inte hade med bekräftelse och sånt att göra, utan för att mitt alldeles egna äventyr också fick plats bland ”riktiga” äventyr. Jag har inte direkt sett mig själv som en äventyrare innan. Upplevelsesökare, frihetslängtare, drömmare, javisst. Men äventyrare?

min bästa vardag

Men sen tänkte jag om. För de senaste åren har det pirrat ordentligt i magen ganska ofta. Av glädje, frihetskänsla och av ro i kroppen. Och är det inte själva grejen med äventyr – att vi letar den där känslan av kraft, spänning och frihet? Det är inte upp till någon annan att avgöra vad som är äventyr för dig. Det som skapar den känslan hos dig är ditt äventyr.

För mig har det varit att stegvis och medvetet göra förändringar i min vardag och framförallt rätt stora förändringar i min uppfattning om vad som är ett bra liv, för mig. För jag hade en given uppfattning om vad det skulle – eller borde – vara. En fin lägenhet i stan. Ett bra jobb, där jag såklart gav allt och gjorde andra nöjda. Med hyfsat bra betalt. Att resa runt i världen och att ha kapaciteten att hålla hur många bollar i luften som helst.

Men det började kännas tomt liksom. Jag kom aldrig fram. Jag kände mig aldrig tillräcklig på jobbet. Lägenheten kunde alltid bli större eller mer personlig eller ha öppen spis. Att bara vara ledig på helger och några veckor om året gav mig en känsla av att sitta fast. Att bara springa utan att nånsin få vila gjorde mig så trött, så trött. Och kanske viktigast – jag kunde inte se till vilken nytta, ett varför till allt det där.

Jag började notera att de stunder jag verkligen kände mig tillfreds och glad oftast kom när jag var ute i naturen. Gärna själv, med helt obokad tid och väldigt enkla attribut. Bara jag, vädret och stillheten. Och min kamera. Min längtan efter större frihet att sno åt mig de stunderna blev bara starkare och starkare. Och så träffade jag människor som gjorde saker lite annorlunda. Jobbade mindre, upplevde mer och styrde sin egen tid. Det fick mig att förstå att det faktiskt gick att följa den där längtan, även om det tog ett tag att verkligen tro på att jag kunde det.

Till slut hade jag samlat både mod, inspiration och kunskap att vara redo när tillfället kom. Och det kom en dag. Jag sa upp mig från mitt stressiga jobb, blev min egen chef och började jobba för att leva istället för tvärtom. Det var 2014 och jag har inte ångrat mig en sekund.

I år börjar nästa etapp i det här äventyret. Jag kommer bo så mycket jag kan där jag har naturen utanför dörren och där jag har råd att låta tid vara viktigare än pengar.
För mig är det tidernas äventyr. Att släppa normen och frigöra mig för att göra det jag faktiskt vill och vara där jag mår som allra bäst. Att känna att jag får göra så och kan göra så, utan att be om ursäkt.

Och varje gång jag tänker på den där bilden på den bleka blå punkten, så tänker jag att det bara är att köra och att det inte är måndagsmöten och kvartalsrapporter som är viktigast för mig. Och att det är helt i sin ordning. För ingen av oss vet varför vi är här egentligen och därför är det upp till var och en att hitta sitt sätt att göra det på. Skapa sitt eget äventyr.

Share Tweet Pin It +1

18 Comments

In Vardagsliv

Som vanligt i Stockholm, men aldrig som förr

I morse lämnade jag skogarna och for tillbaks till stan. I fredags ville jag bara stanna i byn, för alltid, men jag hade jobb och nöje inplanerat. Ikväll skulle vi se En komisk depression med Nour. Jag tog tåget in till Stockholm och övervägde för en stund att hoppa av i Karlberg. För att undvika centralen. Bestämde mig för att ge ett mentalt långfinger till alla jävla terrorister som vill just precis det och åkte till centralen.

När jag gick gatan ner mot Åhléns kändes det så konstigt. Som vanligt, men inte alls som förr. Alla människor som stod där, tillsammans. En polisbil helt övertäckt med blommor (hjärtat svämmade över av det, ni kan dra nåt gammalt över er, ni som vill förstöra allt. Det kommer inte gå).

Det kändes verkligen i hjärtat. Två dygn tidigare satt jag i Särna och grät över allt det hemska som hände just där. Nu gick jag förbi och såg platsen. Så bekant, men så ny. Och jag fylldes av en helt ny kärlek, till mina medmänniskor, till min stad. En sorg med hopp i sig.

Livets kontraster. Jag – och många med mig – gick vidare genom stan. Fortsatte livet som de vill ta ifrån oss.. Hörde Nour berätta med humor och allvar om svåra saker i hennes liv. Och jag tänkte att vi kan välja olika vägar. Vi kan göra som Nour och skapa något bra av våra svåra stunder. Dela med oss och hjälpa andra. Eller så kan vi ta den fega vägen och köra ihjäl chanslösa medmänniskor med en stor lastbil.

Den första är en modig väg. Den som resten av Stockholm valde och som visar hur jäkla mycket vår frihet, öppenhet och andra människor betyder när det verkligen gäller.

Det tänkte jag på, när vi gick tillbaks över Stockholms – våra – gator efter föreställningen, omgivna av spirande körsbärsblom och oändligt många blommor i stadens hjärta.  Precis som vanligt, men så mycket mer levande.

Solnedgång i Stockholm 2015

Share Tweet Pin It +1

5 Comments

In Mitt Bucketlife

Framme. Hemma.

Brasan sprakar och jag känner hur värmen sakta börjar sprida sig. Jag körde sent, lämnade köerna bakom mig och for ensam genom skogarna. På väg till den lilla by som råkade bli mitt rotsystem här på jorden. Vilken tur jag hade.

Här får jag en alldeles särskild ro. Här får jag en närhet till de jag saknar så mycket. Här finns mitt sammanhang.

När jag kom fram var det alldeles tyst. Bara månen lyste upp gården, tillsammans med den snö som ligger kvar. Jag stod där en stund. Tog in gården och tystnaden. Äntligen framme. Äntligen hemma.

Vedspis

Share Tweet Pin It +1

5 Comments

In Inspiration

Weekend i Vilnius – när fördomar kommer på skam

Weekend i vilnius

Här kommer ett snapshot från en weekend i Vilnius. Eller ja, egentligen kör vi ju en weekbegin om en ska vara korrekt. Vi lämnade Arlanda 1120 igår och vi åker hem tisdag kväll. Resa och boende kostar totalt runt 1000kr.

Efter ungefär 30 timmar här måste jag krypa till korset. Jag tackade nej i januari. Var inte alls sugen på att åka till Vilnius, trots att det bara skulle kosta 800kr. Dels för att jag var i en fas då jag helst bara ville vara hemma i Svea och inte flyga någonstans. Dels för att Vilnius inte lockade ett smack. Tänkte grått, förfallet och sådär öst-deppigt liksom.

Men för ungefär två veckor sen satt jag med Lisa & Sara (mina barndomsbästisar) på middag och de visade bilder och guider och så pratade vi om hur förbaskat roligt vi haft på våra tidigare helger. Att bara skratta och strosa runt i två dagar med underbart sällskap – det är ju liksom aldrig fel. Jag ångrade mig och hängde på i sista stund.

Och Vilnius är en riktig pärla. Superfräscht, pittoreskt, ganska lugnt & fridfullt för att vara en stad. Och det är billigt som tusan med mat & dryck här! Vi bor i Gamla Stan, en riktigt mysigt och härlig stadsdel med en skön mix av gammalt och nytt. Det finns ambitiösa restauranger, trendiga barer och det känns som en modern, gammal stad liksom.

Att vi dessutom bjöds på årets första sommardag här i går var ju inte fel. 23 grader och sol var det och vi avnjöt årets uteserveringspremiär med kall rosé och galettes. Samma väder idag, några grader svalare bara. Och jo, vi har skrattat så magen värker. Vänner alltså. Sommar. Äventyr. Nu sparkar vi igång den här sommarsäsongen va?!

Uteserveringspremiär på ”fransk” bistro

 

En av alla vackra gränder

Muren och kvinnorna får den här heta

Bilden som togs innan den här har vi skrattat så mycket åt alltså. Men den kommer jag aldrig publicera.

Körsbärsblom, som visade sig vara av plast. Men vacker ändå ju.

Dramahimmel över Vilnius.

Share Tweet Pin It +1

12 Comments

In Inspiration

The influencer convention på Grand Hotel Saltsjöbaden – dag ett

The influencer convention på Grand Hotel Saltsjöbaden

Nu är jag hemma igen, efter två ljuvligt intensiva dagar på The Influencer Convention, årets konferens med Influencers of Sweden (förra året hette sällskapet Better Bloggers och då såg det ut såhär på BBCON).

I år var konferensen två dagar och vi huserade på anrika Grand Hotel Saltsjöbaden, som ligger så vackert vid vattnet.

Efter att ha varit med på BBCON och Winter Workation visste jag precis hur härligt det är att få bada i inspiration, pepp, kunskap, utbyte och den välsignade känslan av att helt och hållet få gå loss på sina intressen med likasinnade. Det är något jag verkligen önskar alla att få göra, ofta.

Highlights från första dagen

Den första dagen bestod av föreläsningar på en rad olika teman. Efter grundaren & VD:n och allas vår grymma matchmaker Lindas intro drog allt igång. Jag har försökt analysera och samla mina insikter och highlights från första dagen.

Kraften i enandet

Den mest framträdande känslan och insikten jag tog med mig var något som nästan alla talare tog upp, oavsett ämne. Betydelsen och kraften i att på olika sätt samverka med andra. Att hitta sina betrodda, sina inspiratörer, coacher, terapeuter och påhejare. Systerskap if you will – det är ju främst kvinnor i denna bransch och kvinnor är förbaskat bra på detta (när vi inte gör tvärtom). Herregud vilken kraft det finns i det.

Underbara Clara pratade om sina viktiga personer, nätverket omkring henne. Teknifik-Elin, som gjort ett osannolikt succéår, berättade om allt stöd och utbyte hon haft i Inos och i sin Mastermind-grupp*. De coola utbrytarna i Nordinary-gänget, som lämnade jättemediehuset Bonnier och skapade sitt eget mediekvarter, har ju byggt hela sitt upplägg på samarbete. Felicia Bergström, Heja Internet och The Swedish Lad pratade om att bygga community bland sina tittare och om hur mycket de hjälper varandra som youtubers.

Jag tror det här är helt avgörande, i livet som stort men kanske särskilt som bloggare (och i mitt fall också frilansare) ska du ensam fixa jobb, inspiration, innehåll, teknik, marknadsföring, försäljning, motivation, vara kreativ, klara deadlines och bokföring. Tufft som fasen, även när det är drömjobbet. Att då få tillgång till ett gäng ”kollegor” att dela med- och motgångar med, coacha och coachas av och blåsa liv i glöden med, ja det är så vackert det bara kan bli.

Apply to life och det är samma sak. Tänk om vi ännu mer kunde hjälpas åt med vardagsbestyr, barntillsyn, kriser och husrenoveringar. Vad starka vi skulle bli, istället för anonyma grannar på andra sidan väggen. Det är det här som finns på landsbygden, men som helt tappats i storstan. Där är vi mer som konkurrenter. Aja, det är ett ämne som får utvecklas i ett annat inlägg.

Vikten av att sticka ut hakan

Att lite mumlande nämna att ”jo, jag bloggar lite också” är long gone. De influencers som jag haft förmånen att få lyssna på har haft även detta gemensamt. Så många grymma businesstjejer (och killar) som tar sin plats, är stolta över det de gör och planerar sin egen world domination. Bygger sina mediehus, skapar sina drömjobb, hoppar på utmanande drömuppdrag och skapar sina egna drömprodukter och hinner dessutom stötta andra. Så jävla magiskt. Multibegåvade, målmedvetna, generösa och öppna för det mesta. Framtidens affärsmoguler.

Din super power är…du!

Det är lätt att gå vilse bland alla uppmaningar om att nischa, eller till och med mikronischa. I sociala medier (och ja, vårt utökade inflöde överlag) är det så lätt att irra sig in i en ny ”måste-grej” på daglig basis. Lev som en bohem! Var minimalistisk! More is more! Köp dyra handväskor! Köp ingenting! Res runt jorden! Res hållbart! osv, etc. Och kanske gillar vi allt, mer eller mindre.

Vad som verkligen landade i mig i helgen var något som Made by Mary satte ord på idag. ”Gör skillnad på det du gillar och det som verkligen är du”. Och det var många som återkom till det här i de olika dragningar. Det slog mig liksom att det här med nisch handlar inte om att välja ett enda spår. Det handlar mer om att tydliggöra och lyfta fram det du redan har – nämligen det som är du. Att nischa sig handlar då mer om att frigöra sig för sin passion och profilera sig där, än att göra ett skitsmalt, strategiskt val för sin onlineärvaro/karriär. Och det finns plats för fler intressen, så länge du är du så hänger det liksom ihop ändå.

Det blev ett långt och filosofiskt referat det här, men så blir det när något går in på djupet och inspirerar på riktigt. Det är häftiga möten det. Och det är inte slut ännu. Självklart kommer här några bilder från en fredag som i högsta grad faller under kategorin bättre!

Teknifik-Elin – vilken tjej! Så självklar, begåvad och målmedveten. Och en grymt duktig föreläsare dessutom! Här strax innan hon drog igång sin berättelse om resan från 0-16000 läsare/mån på bara ett år.

Min roomie, min kära kära vän, min mentor, min fotonördpartner in crime och mitt glädjepiller Sara! Styrelsemedlem i Inos och allmänt fierce på allt.

En sån där jäkla härlig bildpillarsession i en hotellsäng. Love it!

Friskluft och foto mellan passen

 

Linda Hörnfeldt. Grundare, VD, komisk naturbegåvning och match maker. Dessutom födelsedagsbarn!

Vi bjöds på helt vegetarisk mat och som om det inte var nog så var välkomstdrinkarna inför kvällens galamiddag gjorda på räddad frukt. Ni vet sån som är fullt frisk, men inte snygg nog att sälja i butikerna. Grymt koncept av ResQ Club

Galamiddag som det ska göras; med kristallkronor i pampiga salar!

Blev ärligt talad golvad av kvällens liveband – House of Say. Vilken röst! Vilka grymma låtar (tyvärr har de bara hunnit göra två, men jag kommer hänga på låset för resten). Att de dessutom bjöd på ett 90s medley var liksom grädde på ett väldigt gott mos.

Sen var det dags för hyllningar. Elin blev Årets Medlem – rätt influencer vann definitivt!

Sara & Clara tackade Linda å allas vägnar. Om det inte var för henne så hade ju allt detta aldrig hänt. TACK Linda, det är stort det du gjort!

Sen var det dans och jag blev bönhörd mycket snabbare än jag trott! Dansade intensivt i en väldigt härlig halvtimme, men sen var jag så trött att jag såg i kors och gick och lade mig, lycklig och med nya superkrafter. Inte illa för en fredag i mars, eller hur?

 

* Deras namn på en mindre grupp som peppar, stöttar och utvecklar varandra. Grymt bra koncept!

Share Tweet Pin It +1

13 Comments

In Vardagsliv

5 fina saker jag vill börja med igen

Ibland kan jag plötsligt komma på saker, som jag liksom slutat göra utan att tänka på det. Och så inser jag att jag verkligen saknar dem. Händer det dig också ibland?

Jag brukar skriva ner dem i mobilen, sådär när jag kommit på det. Tanken är att jag ska kolla upp möjligheterna att börja igen. Vissa saker är det inte så konstigt att en slutar med, det kan ju vara sånt som en fått göra via skolan, någon arbetsplats eller på en plats man bott en period. Men med andra saker är det lite konstigt hur de bara fasas ut på nåt sätt.

Så här ser listan i min mobil ut just nu i alla fall:

  1. Börja sjunga igen. Både solo och i kör. Jag gick i musikklass i gymnasiet och upptäckte då hur sjukt kul det var att sjunga i kör. Solo har jag sjungit typ så länge jag minns, men nu gör jag liksom inte det längre. Inte ens i bilen!
  2. Träna med kompisar. När jag fortfarande bodde i Stockholm gjorde jag det väldigt ofta. Gym- eller utomhusdejt, helst följt av en frukost, fika eller middag. Så himla mysigt. Och så kommer en ju iväg också.
  3. Köpa snittblommor på fredagar. Det var längesen nu, eftersom jag flängt och farit. Egentligen kanske jag längtar efter det där hemmet att köpa snittblommor till, men jag saknar snittblommorna också. Får bli hem till pappa så länge.
  4. Bjuda hem vänner på middag. Och sitta och snacka om allt jättelänge. Det var alldeles för längesen faktiskt. Och egentligen kan jag väl kopiera texten på punkt 3 🙂
  5. Dansa loss till euforiskt bra musik. Alltså guuuud vad längesen det var. Och vad roligt det är. Det måste jag styra upp snart.

Vilka härliga vanor har du tappat bort, utan särskild anledning? 

Fina snittblommor i Elsa Billgrens bröllopsklänningshimmel.

Share Tweet Pin It +1

10 Comments