Saras lägenhet i Järvsö

Hej från mitt i sommaren och Järvsö! Jag jobbar just nu full sprutta med Idre Fjälls kommande nya (och alldeles underbara) webbplats, så mitt upplägg för sommaren är därför att få in några weekends här och var. Som i Järvsö. Jag gillar att få in små minisemestrar året runt, hellre det än att bara ha en lång ledighet på året. Vad föredrar du?

Jag kom hit vid 16-tiden igår och hittade Sara i full färd med att packa upp och inreda. Det är en riktigt fin, nyproducerad lägenhet precis vid Järvsö Bergscykelpark.

Sara i äventyrslägenheten i Järvsö

Den här helgen hälsar jag på i Saras och Dannys nya basecamp i Järvsö och kollar in konkurrensen lite. Förutom att vara här själva och äventyra så kommer de också hyra ut den till natursugna själar året runt.

Vi bytte snabbt om och drog ut på en joggprommis längs Sannaleden. En mysig led genom ängsmark och skog. Båda gillar mest att springa på skogsstigar, så vi gick och tog in landskapet på grusvägarna och skuttade fram över rötter och stenar i skogen.

Vi hann både avhandla sånt som energisugande relationer man inte enkelt kan undvika och knixa fram på glädjegivande stigar – perfekt mix efter en dag som började dåligt för mig.

Järvsö Bergcykelpark
Järvsö Bergcykelpark från Saras balkong

Vi avrundade gårdagen med en god plockmiddag (kan vara livets bästa, med plockmiddagar!) och en kvällsprommis runt cykelparken med kundupplevelseögonen på. Sara jobbar ju i Åre och jag på Idre Fjäll, så det är kul att se hur andra destinationer gör.

Idag fortsätter vi utforska – men inte på cykel eftersom jag inte har någon och Sara inte hade plats för sin. Det blir en hajk och kanske ett test av Järvsös matutbud. Det är så kul att upptäcka nya platser!

Sara i Järvsö
Sara och äventyrsläggan.
Livet på landet

I två år har jag bott här, i min älskade lilla by i nordvästra Dalarna. I princip har jag dagligen känt en jäkla tacksamhet och förundran när jag klivit utanför dörren. Jag mår verkligen bra här.

Sommaräng

Gnistrande vita träd, total tystnad, blåmesar och fjäll och de där ljuva sommarängarna insvepta i dimma under evighetsljusa nätter. Varje årstid fyller mig med känslor jag knappt vet vart jag ska göra av.

Jag har ju skrivit mycket om livskvaliteten som kommer med livet på landet, så jag tänkte att det kanske är intressant att ta upp vad en kan sakna här på landsbygden också. För balansens skull.

Utsikt från Nipfjället

Det har såklart sina utmaningar, livet på landet, men de utmaningarna känns mycket mindre och liksom mer behagliga än utmaningarna jag hade i en trång stad med för många bilar, människor och vägarbeten på samma yta.

En fin kväll i Stockholm

Saker jag saknar i glesbygdslivet

Maten

Jag saknar spännande och roliga matställen att välja på när jag vill gå ut och äta. Och roliga råvaror i butikerna. Vegetariska alternativ är fortfarande inte många till antalet och även om jag äter vilt så finns det helt enkelt inte så många ställen att gå ut och äta på. Några pärlor finns i krokarna, men jag hoppas på fler!

Uppsidan? Jag lagar mat nästan varje dag och det spar ju pengar. Jag har tidernas skafferi i skogen utanför dörren. Jag får själv försöka skapa de där roligare rätterna så jag har ju fått bredda mina matlagningsskills. Men ibland saknar jag stadens roliga utbud av restauranger och råvaror och en uteservering sommarens första, ystra veckor!

Blir mer hemlagat numer

Det bubblande kreativa

Jag tror jag är ensam om att göra det jag gör här. Det hade varit fantastiskt kul med ett co-working space med andra frilanssjälar att utbyta inspiration med. Det är något av det bästa jag vet!

Uppsidan? Jag har plats att bjuda hit dem och i mindre intensiva perioder än nu, tid att åka bort på workations och annat roligt.

I takt med att det satsas massor på fjällturismen i området här (flera miljarder de närmsta åren) så tror jag det kommer sjuda mer på den här fronten framåt. Blir spännande att se!

Workation i Särna
Ett kreativt möte hos mig. Så jäkla fint minne.

Singellivet

Det är något av en utmaning att bo långt från de flesta när det kommer till det här. Visst kan en säkert stöta på nån spännande person i skogen, men alltså, jag tror nog chansen är större att det är en björn och hittills har jag inte sett nån sån heller 😉 .

Skämt åsido – det finns ju två grejer, eller kanske tre, som kan vara problematiska här. Let me take you through it…!

Nummer ett – det uppenbara. Som namnet antyder så bor inte så många i glesbygd, så chansen att träffa sin bästa matchning lokalt är bra mycket mindre.
Nummer två – om man blir nyfiken på någon utomsocknes så är det ju lite restid som försvårar de där avslappnade, hyfsat täta träffarna som liksom behövs i början om man ens ska få grepp om någon.
Nummer tre – en får räkna med att de allra flesta inte är toksugna på att träffa någon som bor långt bort (det är därför det heter glesbygd som sagt).

Men iiinternet kanske nån tänker…?! Ja, men alltså…nej.. det är ju inte kul!

Jag trivs lite för bra själv för att ha ägnat det någon större kraft än så länge, så lite bekväm är jag nog. Men vem vet, det kanske brakar till i skogen endera dagen ;).

Frihet Katta

Vännerna

Jag har nya vänner och fina grannar här, men jag har ju flyttat en bra bit från mina barndomsvänner och min familj. Även om vi får mer kvalitetstid nu när vi ses – eftersom vi oftare ses med övernattning – så saknar jag det vardagliga hänget. Jag drömmer fortfarande om en kompisby – tänk att bo i en liten ”by” med alla man tycker om nästgårds. Vilken dröm!

Jag och Dolly badar i Njupeskär
Kvalitetshäng med Dolly

Som jag skrev så har jag ännu inte tvivlat en sekund på mitt beslut att lämna storstan för ett mer naturnära liv – jag kan tvärtom inte alls tänka mig att bo heltid i stan igen, men jag tänker att de båda kan få plats.

Några korta besök till stan då och då för att fylla på med det där jag saknar här. Att sen komma hem till lugnet och naturen här och känna hur det sjunger i själen…det är min bästa mix just nu.

Har du bott/bor du på landet och känner igen dig? Eller bor du i stan och saknar något där?

Solnedgång Huskucabin

Där, i solen på bryggan vid Huskucabin, med slutna ögon och omgiven bara av små vågors kluckande mot träet, kom ett beslut till mig. Tystnaden och syssloslösheten, två avlägsna bekanta, kom på återbesök och jag tyckte om det. Jag tyckte så mycket om det. Jag ska bjuda in dem oftare.

Efter ett ångande varmt nationaldagsfirande hoppade jag in i bilen och styrde mot Åre och en helg med Sara & Katrin. Åre är en av de få platser som skapat såna där formativa minnen hos mig i vuxen ålder och det är alltid, alltid med pirr i själen som jag åker dit.

Eller jag ska korrigera – det är ju egentligen inte Åre utan mina människor där som skapat den där känslan av att komma hem.

När jag kom fram på torsdagkvällen dukade vi upp en plockmiddag på Katrins balkong (jag har nog inte tackat plockmiddagar tillräckligt för all lycka de ger mig – tack) och Katrin berättade att hon hade en överraskning. Vi skulle åka till Huskucabin ett dygn. En stuga som fick min inre skogseremit att tonårstråna när Katrin och Sara tog en tur dit i början av vintern.

Erkänn att det knappt blir mer #cabinporn än såhär?
Bild lånad från Sara

Att vara på en plats utan mobiltäckning, rinnande vatten och el är en jäkla ynnest numer. Det finns inte många såna kvar i landet och ibland tänker jag att det är precis vad vi alla behöver mycket mer. Att verkligen på riktigt vara helt onåbar och onående och hitta sysslolösheten det innebär. Den där tankarna till slut landar.

En larv på äventyr Huskucabin
Vet du hur spännande och förtjusande det kan vara att följa en larv som tar sig fram genom att vika sig dubbel?
Katta på bryggan - Huskucabin
Sara och sommaren - Huskucabin
Bubbel & löjrom på bryggan - Huskucabin

När det är lite händelserikt att värma vatten och handdiska, för att inget annat stressar mig vidare. När det finns tid att tända en eld och laga mat på ett primitivt men vackert utekök med skogen som tapet. Tid att ligga två timmar på en brygga och halvslumra tillsammans i tystnad. När hjärnan gradvis får vänja sig av med snabba kickar, helt enkelt för att de inte finns att tillgå. Det är en ynnest.

Jag och Sara badade och jag måste säga att det nästan, men bara nästan, var lite tråkigt att inte längre känna rushen som iskallt vatten ger utan inse att vi nu gått in i säsongen med sommarbad.

Matlagning på utekök - Huskucabin

Utekök Huskucabin
Sara med kåsa - Huskucabin

Efter att Katrin styrt en svingod eldmiddag i uteköket – älgburgare med tallegio, picklad rödlök och västerbottencreme på grillat surdegsbröd – så gick vi ner till bryggan igen, satte båten i sjön och rodde in i solnedgången. Ja fan, det låter som en klyscha och precis så vackert var det.

Solnedgång Huskucabin
Katta ror - Huskucabin
Jag och Katrin - Huskucabin
Solnedgång Huskucabin
Bild lånad från Sara.

Tack för den här gången. Jag ser fram emot att uppleva Huskucabin i bitande vinter med marschaller och isbad. Och låta tystnaden och sysslolösheten få ta plats igen.

Katta i potatisåker

Hade jag för 10 år sedan fått frågan hur en riktigt härlig födelsedag skulle se ut så hade jag nog lyckligt suckat något om hotellfrukost och spa och kanske bubbel & middag på stan.

Jag hade nog fått ge många versioner för att landa i årets födelsedag. Men den var bokstavligen skitbra. Den började som en vanlig dag (även för pappa som inte riktigt kom ihåg att det var födelsedag och inte bara måndag). Jag pep iväg och jobbade, planerade en god middag och fick en vinbeställning av pappa som kommit på sig under dagen och åkte hemåt med lite fredagskänsla trots måndag.

Dagen innan gav jag nämligen mig själv en nyplöjd och nyfräst potatisåker i födelsedagspresent. Det som började som en idé att skörda några egna färskpotatisar till midsommar växte lite kan man säga. Nu blir det mandelpäler till hösten istället.

Bra med att bo på landet – man har minst två grannar med traktor! Här Kurt som återupplivade farmor & farfars gamla pälåker (som det heter i Särna). Först ska det plöjas….

…Sen bytte han traktor för att fräsa.

Under dagen skulle det ha kommit ett lass med gödsel – enligt pappa min födelsedagspresent och faktiskt det finaste jag kunde önska mig – men av oklara skäl hade det inte kommit. Istället åkte pappa & min släkting Petter och hämtade lasset medan jag lagade viltlasagne och kände mig pirrig. Tänk att en kan bli så upprymd av ett ton skit!

Kvällen efter (älskar de långa, ljusa kvällarna, som en hel arbetsdag efter den vanliga) var det dags att sprida ut gödslet så att Kurt kunde komma tillbaks och fräsa ner det i jorden.

Bästa presenten!

Det var ett rätt tungt jobb, gödsel väger en hel del visade det sig. Tur att jag gillar kroppsjobb. En och en halv timme senare var vi klara och kunde meddela läget i landet.

Dagen efter kom Kurt och fräste ihop allt till en riktigt mojsig och bördig jord och jag kunde stoppa ner mina 40 sättpotatisar (fler är beställda), ett gäng jordgubbsplantor och en tapper gräslök som överlevt vintern. Just nu funderar jag på vad jag ska odla här – för i den här jorden borde till och med jag lyckas hålla liv i grejer.

Äntligen dags att sätta mandel i den här jorden igen!
Första raden i jorden! Så djupt lycklig över detta 🙂

Det är en häftig känsla att fortsätta farmor & farfars tradition och ge liv åt den gamla pälåkern igen. Jag tror att de skulle ha varit väldigt glada om de visste att gården lever vidare med ny energi och får fortsätta vara vårt lilla paradis på jorden i nygammal form.

Gubbarna i pallkragen ska få lite grannar på åkern. Jag vill bada i jordgubbar på sommaren!

Nu behöver jag alla odlingstips jag kan få – inte minst på vad jag borde använda landet till utöver päler och jordgubbar (som funkar i klimatzon 7). Vad bör en bra köksträdgård innehålla?

BUCKETLIFE PÅ YOUTUBE

Close
Your custom text © Copyright 2018. All rights reserved.
Close