Bucketlife

FRIHET | NATUR | UTVECKLING

Tankar från en förstubro

Tankar från en förstubro

Jag sitter på förstubron och tittar ut på grönskan och sommaren som kom tillbaks. Det är så vackert och fåglarna kvittrar men jag känner mig ändå lite tom och samtidigt stressad över att allt det här vackra flyger förbi. Jag har knappt en enda bild i min juni-mapp och det brukar vara min mesta fotomånad på hela året. Det låter simpelt, men det tydligaste tecknet på att jag inte har ro är att min kamera ligger oanvänd och skaparlusten sover.

Jag vet ju ändå varför. Juni började med dunder och brak och har fortsatt i ett maffigt tempo. Efter fem nätter i Stockholm med fyra olika sovplatser så har det varit fullt hus här i ladan i fjorton dagar och jag är ärligt talat rätt så trött. Är det inte konstigt att något som är kul och trivsamt ändå gör en trött?

Så igår kväll tog jag kameran och åkte till Mickeltemplet – Särnas skidbacke med en fantastisk utsikt åt alla håll. I dag – första dagen i juni jag faktiskt är själv – har jag givit mig själv slack. Släppt tankarna på allt jag borde och funderat på varför skaparlusten och ron, som jag alltid har nära till här, känns undanskuffade. Och ur det framträdde några tydliga nycklar att ha med mig framöver.

(alla bilder är från gårdagkvällen på Mickeltemplet)

Städjan i juni sedd från backhoppningstornet på Mickeltemplet. Vilken vy det är alltså!

Let the katt out of the bag

I ett och ett halvt år har jag varit konstant inneboende och ”bott i kappsäck”. Mina egna saker är packade i ett förråd och sovrummet jag har här behöver ibland lånas ut till andra. Med ett försenat bygge av ”min” lada så måste jag hitta en lösning på det, förmodligen kan jag inte flytta in förrän nästa år.
Jag är ju ofta själv här men under vissa perioder så är ju det här familjens och släktens samlingsplats, särskilt nu på sommaren. Även om det är skitmysigt och härligt med liv på gården så behöver jag ett eget space häruppe. Särskilt när alla andra är här på semester och jag fortfarande har vardag. Det är svårt att prioritera mitt eget då och när det blir luckor hinner jag inte riktigt landa och komma in i mitt flow och det gör mig stressad.  Så prio 1: hitta en bra temporär lösning för ett eget krypin!

 

Åt andra hållet en magisk utsikt över Näcksjön

Rensa i flödet

Det närmar sig val och det märks i alla flöden. För en med öppna spjäll mot omvärlden så är det rätt viktigt att hitta balans i vad man tar in. På sistone känns det som om ALLA fokuserar på negativitet, missnöje, ilska och hat. Öppen rasism har nästan normaliserats och det här ger mig ont i magen och ett obehag i kroppen. Jag  brukar uppskatta min förmåga att känna in och känna med andra men att ta in världen med öppna spjäll just nu är bara för tungt. Jag måste ta in mer av positiva, hoppfulla människor som ser möjligheter och allt det vackra och så behöver jag nog läsa bara goda nyheter ett tag. Att fokusera på negativitet och ilska måste vara ett så otroligt energikrävande sätt att leva, jag är helt dränerad bara efter att ha läst en bråkdel av de vidriga reaktionerna på Sverigematchen till exempel. Så prio 2: jag stänger ner facebook ett tag, rensar i flödet och är ute och njuter av naturen och vackra solnedgångar i stället.

Fokus

I takt med att jag bott in mig här så har jag också blivit lite mer splittrad i mitt fokus – Det är ideellt jobb, nya aktiviteter, nya idéer (som poppar upp för att jag flyttat hit) och fler spridda jobbuppdrag. Jag känner att jag den senaste tiden slarvat lite med det jag ursprungligen faktiskt flyttade hit för – att downshifta och inte säga ja till allt. Men vad svårt det är när det är roligt, hjärtat klappar starkt för något och idéerna poppar upp i huvudet. Jag ska ägna mycket kraft i sommar åt att definiera och prioritera exakt vad jag vill bygga och åstadkomma här – och sedan fokusera på det.

Jag tror jag börjar med en kvällstur i skogen. Min bästa tankeverkstad!
Vad gör du helst för att landa efter en hektiskt period? 

Bortom ekorrhjulet – en ny kompis i ditt öra

Bortom ekorrhjulet – en ny kompis i ditt öra

Nu är den här…

Det är med sjukt mycket pirr och stor stolthet som jag nu ska berätta om en stor liten grej. Det är en droppe i havet för de flesta men ett drömprojekt för mig och min syster som nu nått en viktig milstolpe – att visas upp för andra än oss!

Det är äntligen dags att presentera vår baby – Bortom ekorrhjulet – podden för dig som drömmer om att göra förändringar i ditt liv och att utforska vad som finns därute egentligen, bortom ekorrhjulet.

Vi hoppas att du i den kommer hitta en ny vän på vägen mot drömmar och mål.

Bortom ekorrhjulet – en podd om att våga välja andra sätt

Både jag och min syster har de senaste åren sökt efter en ny typ av vardag – en friare, enklare och för oss mer meningsfull. I den här processen har vi pratat massor. Med varandra, med vänner och ja, alla som orkat eller inte orkat höra.

För ungefär ett år sen började vi fundera över varför det knappt fanns någon podd som renodlat handlade om det här ämnet och poddnördar som vi är båda två så var ju idén ganska snabbt kläckt – vi ska ju göra den!

Och nu är den här. Vi hoppas och tror att det finns fler som vi därute, som gärna vill höra om andras spännande val och resor, få inspiration till små och stora förändringar i livet och som kan ha nytta av att höra om våra framsteg och bakslag längs vägen.

Här är en liten trailer där vi presenterar oss, för dig som är nyfiken!

Kika gärna in på vår webb och läs mer och så blir vi såklart överlyckliga om du vill prenumerera på podden i din podcastapp of choice.
Vi finns på iTunes och Stitcher och en rad andra appar såklart. Förhoppningsvis snart på Spotify också.

Sist men inte minst – häng med oss på Facebook och Instagram också – @bortomekorrhjulet heter vi där!

Lyssna på första avsnittet!

Sälja allt och kasta sig ut eller ta baby steps mot sin dröm? Johanna vill helst ha allt på en gång utan kompromisser och Katta har lärt sig finessen med ett steg i taget.
Vår första gäst Sara Rönne, som driver bloggen Träningsglädje, lär oss allt om att drömma och göra och inspirerar som sjutton.
Vi får också följa med till Johannas rätt så härliga kompromisslösning i väntan på ett liv på landet – helgskötarjobbet på 4H-gården.

Musik: The search within, Sven Karlsson / www.epidemicsound.com

Om du lyssnar på podden – berätta gärna vad du tyckte om den! Det är ju verkligen asläskigt att lägga ut något som betyder så mycket för oss och som vi lagt ner massor av timmar på, så vi blir jätteglada om vi hör ifrån er som lyssnar, med både ris och ros (men helst ros då, haha).
Själv tycker jag att Sara säger så jäkla många bra saker i samtalet vi hade och så är det ju skitmysigt att lyssna på livet på en bondgård.
Men plugga in hörlurarna och lyssna nu – hoppas du gillar!

En kärleksförklaring

En kärleksförklaring

Jag går grusvägen fram en sen sommarkväll. Tankar om vardagliga ting och vackra himlar blandar sig i mitt huvud och då kommer doften. Den av ljummen, nyregnad sommar som blandas med barrskog och kören från mygg.

Den tar mig direkt tillbaks till känslan av alla barndomssomrar då jag gått just precis här. Ljusa kvällar med äventyr som sträckte sig oändligt långa framför oss. Det är minnen som från olika tider som förenar sig och skapar ett spektra av känslor och bilder inom mig. Det är som att gå grusvägen fram i filmen om mitt liv.

Minnen från en rejäl åsknatt i sommarstugan där vi sprang till bilen i täcken mitt i natten och åkte över till mormor. Från alla pirriga gånger jag fick styra bilen den sista biten av den här grusvägen mot stugan, i pappas knä. Från släktkvällar nere vid sjön med kolbotten & kusinlek. Från farmors fantastiska pannkakor och oroliga omtanke. Från den ljuvligt goda potatisen från deras åker. Från movieboxkvällar hos mormor till hästdrömmen som blev sann när vi hade ”egna” hästar på gården i fem långa veckor.

Farmor och farfar

Farfar och världens godaste mandelpotatis

Från fnissiga stunder med min favoritfaster Margit, som hade en alldeles unik kontakt med talgoxar. Från stunder i skogen med mormor, kämpandes med bär- och mossplockning bland mygg och färska björnspår.

Mormor, Margit och jag

Mormor och Margit lär mig om skogen

Jag har förmodligen skojat med Margit, världens snällaste människa.

Vi hade så rika, långa somrar här. Alla mina bästa människor var på plats och jag lekte, badade, gick i skogen och försvann i ett berg av böcker under regniga dagar.
Och nu skapar jag nya minnen till banken. Jag bygger en vardag och sätter min prägel på gården, småpratar med farmor och farfar och tänker att de lyssnar. Att de gillar vad vi skapar nu, även om farfar nog hade velat lägga sig i både det ena och det tredje.

Hela farmor och farfars familj, som den såg ut 1980, samlade framför ladan där jag bor nu. Längst till höger står pappa, mamma med mig i famnen och Johanna framför oss.

Den här platsen är alla tider och minnen samtidigt för mig. Som om den lever då och nu i samma tid. Jag sitter här idag, med jobb och bil och livets erfarenhet, men alldeles bredvid sitter jag då, med en bok, ett oändligt sommarlov och alla de omkring som saknas nu. Och det är så fint på något sätt jag inte kan förklara.

Här lever nostalgin, men den blandas med en spännande framtid. De ger varandra djup och mening.

De ger mig djup och mening – och ett hem.

Allt som räknas

Allt som räknas

One to remember

Så kom den till slut, helgen då jag fyllde 40. Den överrumplade mig nästan, trots att jag funderat på den ganska mycket de senaste två åren. Som dokumentationsnörd och nostalgiker så har jag tänkt att den skulle vara så förberedd, med allt från summeringar till stor fest. Men plötsligt var den där och jag försökte hinna ikapp utan större framgång.

Vilken tur då att jag har världens finaste syster och vänner, som hade planerat lite mer än jag gjort – och dessutom lyckats hålla mig totalt ovetande. Det blev en helt underbar dag, när den omtalade majböljan nådde sin toppnivå. Efter en frukost på sängen (där jag roligt nog blev serverad det här receptet som ju finns i min kompis Marias fina bok) med min absoluta favoritfamilj, tog jag, Dolly & Amanda en skogspromenad med Leo. Jag gick och tänkte att den här dagen är helt perfekt – familjen, skogen och så en god middag på Långbro Värdshus lummiga uteservering som väntade.

 

Familj! Vänner!

Men det blev ännu bättre! Efter skogspromenaden gick vi direkt ner till Långsjön eftersom Dolly sa att syrran & Ola gått dit med våra badkläder. Gud vad härligt tänkte jag, eftersom det var 31 grader varmt och jag precis som Leo knappt ville lämna skuggorna.

Och därnere stod några av mina finaste vänner och sjöng, vid ett picknickbord under en gammal ek, precis vid sjön. Jag blir tårögd bara av att tänka på det. Förutom nästan alla mina barndomsvänner var också min tremänning Lina där och min kusin Fredrik. De båda har jag varit väldigt tajt med men så kom livet med flyttar, barn, pendlarstress och sånt och vi har liksom tappat kontakten. Jag blev så jävla glad att  de som kom var där och firade med mig.

Jag fotade nästan ingenting, men de här hittade jag i kameran i alla fall. Tack Lisa som knäppte några där jag var med, så jag verkligen vet att jag var där 🙂

Vänner och familj - allt som räknas

Allt som räknas

Samtidigt som jag är innerligt glad över den här dagen, så kände jag också dåligt samvete. För det är verkligen så, att allt som räknas när det verkligen kommer till kritan, det är relationer (och hälsa). Djup, långvarig vänskap får oss att leva längre, känna mening och sammanhang. Och jag har tappat energi de senaste åren efter utmattning & depression och kämpar med dåligt samvete för alla jag inte träffar lika ofta som förr, men som jag verkligen tycker om. Det är något jag reflekterar över ofta.

När jag bytte stad och samtidigt gav mig den på att både greja dagpendling till ett riktigt krävande heltidsjobb i Stockholm (bra mycket mer än heltid i princip jämt faktiskt) och hålla alla sociala relationer på exakt samma nivå som innan (det skulle absolut inte märkas att jag hade flyttat!), ja då gick det i två – tre år. Sen var jag faktiskt så gott som körd i botten inser jag nu i efterhand. Jag blev telefonskygg, ville helst stänga in mig och klarade faktiskt inte av att boka in ens sociala åtaganden.

Nu mår jag ju mycket bättre, men bor istället ännu längre bort och egentligen hade jag velat träffa alla jätteofta. Men jag är fortfarande inte fullt mitt gamla jag och önskar jag kunde boka in massor när jag väl är i Stockholm, men det blir liksom för intensivt.

Därför blev jag så rörd, jublande glad och kände mig samtidigt otillräcklig liksom. Svårt att förklara men ni som varit där förstår.

En varm men väldigt, väldigt glad 40-åring!

Ensam är stark – med vänner i ryggen

När jag körde norrut, hemåt igen igår hade jag tid att reflektera över helgen och mina 40 år på jorden, medan skogen och fälten susade förbi. Och lagom till att jag rullade över Österdalälven i vacker kvällssol så hade jag landat i en beslutsamhet. Jag kan inte ses lika mycket som förr, men jag kan verkligen bli bättre på visa hur mycket jag tycker om och uppskattar mina viktiga personer. Och jag ska fortsätta forma mitt liv så att jag mår bra och har energi att göra det.

För det är faktiskt så, att oavsett hur stark du är eller vilka storslagna äventyr du är med om, så är hälsa och relationer allt som räknas i livets bästa och värsta lägen. Eller hur? Vi ska ta väl hand om dem.

Sommaren 2014 tog jag ett stort steg jag inte ångrat. Jag sa upp mig och började jobba med två saker jag drömt om ett tag; att bli min egen chef och att bygga min bästa vardag, mitt bucketlife. Det blev ett sätt att leva och den här bloggen. Jag har nyligen bytt livet i Stockholm mot ett enklare och friare liv på vår släktgård i Särna, en liten by i norra Dalarna. Jag frilansar, bloggar och fotar så mycket jag kan och lägger bit för bit i mitt alldeles egna livspussel.

Följ mig här

Kategorier

Arkiv

Instagram Feed

Something is wrong.
Instagram token error.

Facebook

Bloglovin

Follow