All the good things to come

All the good things to come

Idag känns det som om jag ska börja ett långt sommarlov. Jo, det är minusgrader och tonvis med snö därute, men det är känslan jag menar. Det där pirret, förväntan och kravlösheten som kommer med löftet om en evighetslång sommar med äventyr.

Jag är tillbaks i Särna efter en helg som jag varit lite nervös inför några månader. Med tajt logistik och en lätt prestationsångest för en bästa väns 40-årsfest så har det faktiskt kittlat i de där gamla negativt stressrelaterade hjärnkopplingarna som inte varit igång så värst sen mina sista månader på mitt förra jobb. Det är så himla konstigt att det kan triggas av enbart nöjesrelaterade grejer, men så är det ibland. Känner du igen det också?

Allt gick bra och var kul såklart och nu är jag tillbaks hemma och har en känsla av att jag typ är ”ledig” fram till sommaren. Jag tror det är för att jag inte har några Stockholmsresor inbokade och kan landa lite här ett tag. Ledig är jag däremot inte; det är faktiskt en rad roliga grejer som väntar redan den här veckan och jag passade på att lista en rad grejer jag ser fram emot den närmsta tiden och som jag känner mig ruskigt lyckligt lottad över att se fram emot!

All the good things to come

Imorgon åker jag till Trysil för att på föreläsa igen på torsdag morgon. I julas gjorde jag en nervös premiär när det gäller att prata om sig själv (högst märklig och svår grej att föreläsa om!) och nu är det alltså dags igen – men det blir inte bara om mig den här gången, skönt nog.

Några timmar senare noterar jag två roliga punkter i kalendern; den ena är ett Meet & Greet med alla fellow Särnbor – ett event som min underbara granne Helena ligger bakom och som syftar till att vi nyinflyttade ska få bekanta oss lite mer med de erfarna Särnborna. Jättekul och grymt bra initiativ! Direkt efter det får jag favoritbesök i Ladan, när Sara & HNK kommer för en helg med skoter, god mat, skidor och fjäll. HUR härligt blir inte det?

Så här såg det ut senast Sara & Hennes Nya Kille var här, i september. 

Under resten av mars ska jag gästa en podd, fira påsk med familjen och åka massor av längd.

Trots sommarlovsinledningen så ser jag SÅ mycket fram emot min första fulla vårvinter här i Särna. Den underbara femte årstiden, med långa dagar, massor av snörelaterat skoj och väldigt mycket skidor i olika ledder.

I april blir det en Åre-helg med Sara & Amazing Annie och om jag får ordning på kalendern en MEGA-helg med mina mesta inspirationskällor, ritande och planering av byggstart för ”min” lada, innan maj tar vid och jag åker iväg för att fira 40 med mina barndomsvänner i ett ”Så mycket bättre”-upplägg i Frankrike (alla fyller i år, så vi kör på det här med varsin dag – fast en halvdag).

Det slår mig nu att den här vintern/våren kommer gå i rasande fart. Så gott som alla helger är redan inbokade och jag jublar över all the good things to come. Men först ska jag njuta skiten ur varenda nu.

Förra året firade jag bl. a. vårvinter med en vesseltur upp till Sylarna

Vad ser du fram emot just nu? 

Om en blek blå prick och #kvinnligaäventyrare

Om en blek blå prick och #kvinnligaäventyrare

För några år sedan såg jag en bild, som verkligen fick det att svindla till. Den 14 februari 1990 fotade Nasa Voyager 1 jorden på mer än 6 miljarder kilometers håll. En blek blå prick är allt som syns. Där är vi just nu. Helt ogreppbart. Den här bilden återkommer till mig väldigt ofta. Får mig att känna mig så himla liten och samtidigt så enormt kraftfull. Vilken otrolig grej, att vi är här?!

Okej, med den inledningen är det här officiellt ett inlägg som kan bli högtravande. Jag ska försöka undvika det, men jag vill skriva om äventyr. Om såna äventyr som inte handlar om kickar från höjder, hastigheter och risker, utan om skitläskiga äventyr. Såna som handlar om att skapa en egen väg och göra val som inte alltid följer omgivningens uppfattning. Det borde ju inte vara så läskigt ändå, för ärligt talat – vi bor en otroligt kort stund på den där bleka blå pricken. Det förtjänar att tas in.

När Angeliqa frågade om jag vill vara en av några kvinnliga äventyrare i hennes kampanj tillsammans med Morakniv så blev jag verkligen glad. Av en alldeles särskild anledning, som inte hade med bekräftelse och sånt att göra, utan för att mitt alldeles egna äventyr också fick plats bland ”riktiga” äventyr. Jag har inte direkt sett mig själv som en äventyrare innan. Upplevelsesökare, frihetslängtare, drömmare, javisst. Men äventyrare?

min bästa vardag

Men sen tänkte jag om. För de senaste åren har det pirrat ordentligt i magen ganska ofta. Av glädje, frihetskänsla och av ro i kroppen. Och är det inte själva grejen med äventyr – att vi letar den där känslan av kraft, spänning och frihet? Det är inte upp till någon annan att avgöra vad som är äventyr för dig. Det som skapar den känslan hos dig är ditt äventyr.

För mig har det varit att stegvis och medvetet göra förändringar i min vardag och framförallt rätt stora förändringar i min uppfattning om vad som är ett bra liv, för mig. För jag hade en given uppfattning om vad det skulle – eller borde – vara. En fin lägenhet i stan. Ett bra jobb, där jag såklart gav allt och gjorde andra nöjda. Med hyfsat bra betalt. Att resa runt i världen och att ha kapaciteten att hålla hur många bollar i luften som helst.

Men det började kännas tomt liksom. Jag kom aldrig fram. Jag kände mig aldrig tillräcklig på jobbet. Lägenheten kunde alltid bli större eller mer personlig eller ha öppen spis. Att bara vara ledig på helger och några veckor om året gav mig en känsla av att sitta fast. Att bara springa utan att nånsin få vila gjorde mig så trött, så trött. Och kanske viktigast – jag kunde inte se till vilken nytta, ett varför till allt det där.

Jag började notera att de stunder jag verkligen kände mig tillfreds och glad oftast kom när jag var ute i naturen. Gärna själv, med helt obokad tid och väldigt enkla attribut. Bara jag, vädret och stillheten. Och min kamera. Min längtan efter större frihet att sno åt mig de stunderna blev bara starkare och starkare. Och så träffade jag människor som gjorde saker lite annorlunda. Jobbade mindre, upplevde mer och styrde sin egen tid. Det fick mig att förstå att det faktiskt gick att följa den där längtan, även om det tog ett tag att verkligen tro på att jag kunde det.

Till slut hade jag samlat både mod, inspiration och kunskap att vara redo när tillfället kom. Och det kom en dag. Jag sa upp mig från mitt stressiga jobb, blev min egen chef och började jobba för att leva istället för tvärtom. Det var 2014 och jag har inte ångrat mig en sekund.

I år börjar nästa etapp i det här äventyret. Jag kommer bo så mycket jag kan där jag har naturen utanför dörren och där jag har råd att låta tid vara viktigare än pengar.
För mig är det tidernas äventyr. Att släppa normen och frigöra mig för att göra det jag faktiskt vill och vara där jag mår som allra bäst. Att känna att jag får göra så och kan göra så, utan att be om ursäkt.

Och varje gång jag tänker på den där bilden på den bleka blå punkten, så tänker jag att det bara är att köra och att det inte är måndagsmöten och kvartalsrapporter som är viktigast för mig. Och att det är helt i sin ordning. För ingen av oss vet varför vi är här egentligen och därför är det upp till var och en att hitta sitt sätt att göra det på. Skapa sitt eget äventyr.

En ode till möten och möjligheter

En ode till möten och möjligheter

För någon månad sedan fick jag en inbjudan till en annorlunda jobbhelg – en minikonferens med bloggare & frilansare, hos Sofia. Kunskapsutbyte, inspiration och pepp, i Sofias fina hem. Kanske bästa konferensen ever?

Efter en fredagkväll med röj och fix inför vår lägenhetsvisning stupade jag i säng vid 22-tiden. Tidigt på lördag morgon hoppade jag in i bilen och körde söderut. Så gott som ensam på E4:an för ovanlighets skull.

På grund av sportlov och sjuka barn och sånt så blev uppslutningen rätt mycket mindre än tänkt – jag och Sofia på lördagen och sen anslöt Emmi för fotopromenad och lunch på söndagen. Men vi ville köra ändå, vi hade en radda påbörjade samtal från den magiska helgen i Åre att gräva vidare i och vem vill avstå det?

Vid 12-tiden rullade jag upp för Sofias uppfart och möttes av ett fantastiskt hus och en riktigt god lunch. Sen började vi prata och med undantag för lite sömn så slutade vi inte förrän jag backade ut bilen 26 timmar senare. För en ensamjobbande frilansare är det guld värt att få dela tankar om jobbet, framtiden, möjligheter och livet med likasinnade.

  Fönster vid köksbänken är ett måste i mitt nästa hem

Vi pratade en hel del om bloggandet, som ju faktiskt är orsaken till att vi överhuvudtaget satt där i köket. Om att det ibland är svårt när inspirationen tryter, om hur bloggen kan utvecklas med en själv och byta spår och riktning vartefter. Om hur otroligt mycket bloggen givit oss i form av möten, vänskaper och upplevelser. Till och med riktning i livet.

Sen var det dags för en skogspromenad – med kameror givetvis! Sofia tog mig med på sin vanliga skogspromenad, genom en vacker, mossbeklädd skog, med tjärnar och mysiga stigar.

  En riktig sagoskog kom vi till.

 Vackra Sofia, framför en vacker gammal laduvägg.

 Bloggare på promenad. Själv lade jag mig i sågspån & lera. Allt för bilden!

 Vem vill inte fota en timmerhög? De är vackra i sig själva, men passar utmärkt som porträtt-backdrop också.

På kvällen käkade vi middag, idéade om vad vi ska göra/bo/jobba med framöver och bollplankade vi om allt från webshoplösningar till bloggslogans.

Prick klockan 11 i söndags kom Emmi och då blåste det snöstorm och hela världen hade blivit vit. Jag som hade packat för vår eftersom jag skulle söderut! Vi gick ut på en fotopromenad – allt såg ju helt annorlunda ut från dagen innan. Det var så mysigt att gå med två nyfunna vänner och prata om allt möjligt.

Både Emmi och Sofia har hunnit med så himla mycket och det var kul att höra om deras resor, jobb och erfarenheter. Det är också skönt att hänga med såna som förstår precis när man kastar sig ner på knä mitt i en mening och börjar fota en bäck. Haha.

 Det var lätt snöstorm när vi gav oss av. Tur att det är mysigt med väder.

 De avverkade träden fick agera porträttbakgrund igen.

  Ett vackert övergivet hus, som jag hoppas någon tar sig an och ger lite kärlek. Så fint.

  Emmi! Just hemkommen från långresa – nästan så jag blir sugen på att dra iväg igen. Det är ju ändå tio år sedan jag gjorde min sväng runt jorden.

 Blogglunch.

 

Vi kunde konstatera att vi alla tre är i ett läge där ”allt är möjligt”. Det är liksom öppet och nya vägar ska beslutas om. Det var skönt att få dryfta idéer med några som är i samma läge. Det är liksom både häftigt och lätt ödmjukande att fundera på vilka möjligheter man ska utforska. Ett redigt lyxproblem.

Efter en god lunch var det dags att packa ihop och åka hemåt igen. Trött, men väldigt påfylld med sån där bubblande energi. Möten och möjligheter alltså. Det är ju det – och såklart kontrasterna de ljuva – som livet handlar om. Jag vill aldrig vara utan dem!

Februari – hur det gick med min vinter-bucketlist

Februari – hur det gick med min vinter-bucketlist

Det var ju ungefär igår jag skrev min Bucketlist för februari – och nu är det dags att summera. Hur blev det med alla de där storslagna vinterplanerna? Löpning och skoteråkning och tidiga kvällar? Vi kikar!

Först på min lista stod det här:

MAXA VINTERN

Jag var inte alls färdig med gnistrande vinter och ville att februari skulle vara all about vinterkul, som:

  • Åka längdskidor vid Mickeltemplet (Särnas skidmecka)

Nope. Det blev ingen längd pga utrymmesskäl i bilen. Framflyttad till nästa vecka!

  • Testa snöskorna i Särna, med tillhörande brasa såklart

Oh yes. Jag och syrran hade en helt magisk fredagkväll, med snöskor, brasa och lumumba. Och snack om livet. Underbart.

[insert] [/insert]

[insert] [/insert]

[insert][/insert]

  • Åka skoter en solig vinterdag

Skoter blev det, men det var inte så soligt. Men det gjorde verkligen ingenting för världen var så gnistrande vacker att jag nästan gick sönder. Som en disneyfilm.

[insert] [/insert]

[insert]Vedungsleden[/insert]

  • Vinterjogga med syrran och hoppa rakt in i bastun efteråt.

Jajemen! Vi sprang Broarna runt (8km) och hoppade (nästan) rakt in i bastun. Vi var tvungna att elda upp den först bara. Mer sånt nästa vecka!

  • Fota massor med vinter

Check på den, utöver Särna-vinter så blev det till och med en sällsynt vinterpromenad i Stockholmsområdet, närmare bestämt på Järvafältet.

Sen var det det här med att balansera. Såhär såg planen ut:

BALANSERA

Jag ville återuppta löpningen och ställa sömnen tillrätta. Det gick väl både upp och ner faktiskt.

  • Stänga ner skärmen vid 21

Nja. Jag har gjort det mer än innan, men också glömt bort tiden. Ska nog sätta en sån där påminnelse varje kväll. Dessutom har jag sovit riktigt uselt även under februari, vilket leder till stor trötthet på dagtid. Det har börjat gå bättre de sista två veckorna, men har fortfarande jobb att göra.

  • Springa tre gånger i veckan, helst i skogen

Nä. Det har blivit två löpturer totalt, pga ovan trötthet. Har ärligt talat bokat tid för provtagning, för jag kan liksom inte sova mig pigg. Men jag tänker inte piska mig själv över det. Målet kvarstår!

[insert] [/insert] Efter en löptur 2014. Mer sånt här framöver. Fast lite varmare klädd då. Och i lite sämre form. Men ni hajar!

  • Dricka grönt te efter kl 13

Jag har druckit rött te för det mesta, men jag har dragit ner mycket på kaffet i februari. Särskilt duktig har jag varit på att inte dricka kaffe på eftermiddagarna. Bra där!

  • Skriva dagbok

Det har jag också gjort ganska bra. Tycker så mycket om reflektionen det ger, att faktiskt skriva ner tankarna. Det är så mycket som klarnar och fastnar då.

Sådär – det var februari! Imorgon kommer planen för mars. En del av punkterna här följer med, nya tillkommer.

Hur har ditt februari varit? Och hur ser planerna ut för mars? 

Årets ord 2017 – tankar på en nyårsafton

Årets ord 2017 – tankar på en nyårsafton

Så är den här igen, den där sista dagen på ett år, övergången till det nya.  Jag har förberett ett inlägg för idag, jag har tänkt mycket på 2017. Saker och ting har kastats om en del så jag kommer att dela mitt 2017-inlägg lite längre fram.

Det kommande året känns extra oskrivet, både på en global nivå och på en personlig. Vad kommer hända med Trump, Putin och klimatet? Brexit, val, Syrien och IS? Politiken, systemen, AI och annat som bubblar? Jag har ingen aning, så för nu så tar jag ner det till det lilla, till mig själv.

Jag har tidigare skrivit om att jag om ett och ett halvt år når det aktningsvärda 40-strecket. Och att jag vill kliva över det som mitt starkaste, mest hållbara jag, så långt jag kan styra. Därför handlar 2017 mycket om vägen dit, oavsett förutsättningar.

Årets ord

Det nyckelord som ska få vara min följeslagare under 2017 är oförändrat. Det ordet är
mod. 

För mig betyder mod flera olika saker men det har ingenting med basejumps från skyskrapor att göra, eller att tälta bland isbjörnar (eller vem vet, just det kanske jag vill göra förresten).

För mig handlar mod i stället om något så ego som att utmana min inre fegis. Om att våga ta plats, göra svåra saker, hantera det jobbiga. Om att våga släppa och våga misslyckas.

Jag tror att mod är viktigt för att hitta och förverkliga drömmar fullt ut. Ta steg jag egentligen inte vågar, säga att jag kan saker som jag faktiskt kan och ibland kanske inte kan, men tänker lära mig.

Jag har varit modig, flera gånger. Tagit hopp och kliv som är modiga för andra, även för mig själv. Men jag har också fegat ibland, medvetet och kanske framförallt omedvetet. Undvikit eller bromsat. Det knasiga är ju att en oftast gör det när det gäller sånt som verkligen betyder något. Där är det ju som allra läskigast.

Så mod alltså. Årets ord. Resten av mina förhoppningar för 2017 kommer lite senare. Men som vanligt önskar jag att alla mina nära och kära och bekanta får vara friska och glada även 2017.

Gott nytt år därute!

Vad hoppas du på under 2017? 

[insert]plans-2017 [/insert]