Förändring

Tankar om mitt nästa hem – vad jag söker

Just precis nu pågår vår lägenhetsförsäljning och förhoppningsvis kan vi skriva på snart. Den vanligaste frågan jag får nu är vart jag ska härnäst. Och den har jag ärligt talat inget svar på. Tankarna går runt olika alternativ.

Vår nuvarande lägenhet. Snart såld?

Ett är att köpa ett eget litet hus i Särna (eller bygga ett) och försöka hitta någon lämplig lösning för Stockholmsvistelser. Typ ett rum eller en andrahandslägenhet lite utanför stan.

Ett annat är att testa Åre ett tag, men det känns lite bökigare med nuvarande jobbuppdrag och återkommande Stockholmsbesök. Men vore ändå superhärligt.

Som jag och Sofia konstaterade i helgen – det är ett himla lyxproblem att ha så många möjliga alternativ. Det finns ju rätt många platser att välja på för ett nytt kapitel, där en bara har sig själv att tänka på och samtidigt inte exakt vet vart man vill. Jag vet vad jag vill, men var?

Kommer jag trivas med att bo själv i Dalarna, nära naturen men långt från vänner? Samtidigt har jag ingen som helst lust att bo i Stockholm på heltid. Det är för mycket tid i köer, för stressigt och för dyrt. Jag vill jobba för att leva, inte för att bo.

Jag har börjat ringa in vilka faktorer som är viktigast för mig, oavsett var jag hamnar. Med dem så är det kanske lite lättare att sålla och hitta rätt?

  • Det ska vara en plats som inspirerar – även om jag inte har ett sammanhang där ska det rätt omgående ha potential att kännas som hemma. För mig innebär det bra möjligheter till naturupplevelser, en bra energi (flummigt jag vet, men jag har alltid valt boende utifrån det)/bra människor och ett boende som har något speciellt. Om det så är historia eller fönster med utsikt vid köksbänken.
  • Det ska inte kosta så mycket att jag måste belåna mig högt. Jag vill helst hålla mig under en halv miljon i lån om det går.
  • Det får gärna vara hyfsat i ordning – jag vill inte ha något stort renoveringsprojekt själv. Lite målning och sånt går bra, men att dränera en grund, dra om el eller lägga nytt tak är jag inte jättesugen på nu när ladan börjar bli klar.
  • Det ska gå att ha fågelbord och finnas plats att odla. Jag har saknat fåglar så mycket i vår nuvarande lägenhet. Eller att kunna hänga ut kläder på vädring.

Mysig trädgård ju!

  • Jag vill gärna ha någon typ av uthus, som kan fungera som härlig atelje och förvaring för friluftsprylarna. Ett mysigt litet stall eller så. Kanske kan den hysa en bastu och ett litet gym också. Eller en häst.
  • Jag vill ha en utsikt. En vy som ger en känsla av space, en sån jag inte kan se mig mätt på. Där jag kan titta ut och följa årstiderna. Högt upp eller vackert placerat för soluppgång eller solnedgång.

Titta vad mysigt – ett härbre på köpet!

 Vedspis i köket. Det har jag drömt om länge! (De tre nedersta bilderna från svenskfast.se).

Vad skulle du leta efter om du fick välja helt fritt? 

En ode till möten och möjligheter

För någon månad sedan fick jag en inbjudan till en annorlunda jobbhelg – en minikonferens med bloggare & frilansare, hos Sofia. Kunskapsutbyte, inspiration och pepp, i Sofias fina hem. Kanske bästa konferensen ever?

Efter en fredagkväll med röj och fix inför vår lägenhetsvisning stupade jag i säng vid 22-tiden. Tidigt på lördag morgon hoppade jag in i bilen och körde söderut. Så gott som ensam på E4:an för ovanlighets skull.

På grund av sportlov och sjuka barn och sånt så blev uppslutningen rätt mycket mindre än tänkt – jag och Sofia på lördagen och sen anslöt Emmi för fotopromenad och lunch på söndagen. Men vi ville köra ändå, vi hade en radda påbörjade samtal från den magiska helgen i Åre att gräva vidare i och vem vill avstå det?

Vid 12-tiden rullade jag upp för Sofias uppfart och möttes av ett fantastiskt hus och en riktigt god lunch. Sen började vi prata och med undantag för lite sömn så slutade vi inte förrän jag backade ut bilen 26 timmar senare. För en ensamjobbande frilansare är det guld värt att få dela tankar om jobbet, framtiden, möjligheter och livet med likasinnade.

  Fönster vid köksbänken är ett måste i mitt nästa hem

Vi pratade en hel del om bloggandet, som ju faktiskt är orsaken till att vi överhuvudtaget satt där i köket. Om att det ibland är svårt när inspirationen tryter, om hur bloggen kan utvecklas med en själv och byta spår och riktning vartefter. Om hur otroligt mycket bloggen givit oss i form av möten, vänskaper och upplevelser. Till och med riktning i livet.

Sen var det dags för en skogspromenad – med kameror givetvis! Sofia tog mig med på sin vanliga skogspromenad, genom en vacker, mossbeklädd skog, med tjärnar och mysiga stigar.

  En riktig sagoskog kom vi till.

 Vackra Sofia, framför en vacker gammal laduvägg.

 Bloggare på promenad. Själv lade jag mig i sågspån & lera. Allt för bilden!

 Vem vill inte fota en timmerhög? De är vackra i sig själva, men passar utmärkt som porträtt-backdrop också.

På kvällen käkade vi middag, idéade om vad vi ska göra/bo/jobba med framöver och bollplankade vi om allt från webshoplösningar till bloggslogans.

Prick klockan 11 i söndags kom Emmi och då blåste det snöstorm och hela världen hade blivit vit. Jag som hade packat för vår eftersom jag skulle söderut! Vi gick ut på en fotopromenad – allt såg ju helt annorlunda ut från dagen innan. Det var så mysigt att gå med två nyfunna vänner och prata om allt möjligt.

Både Emmi och Sofia har hunnit med så himla mycket och det var kul att höra om deras resor, jobb och erfarenheter. Det är också skönt att hänga med såna som förstår precis när man kastar sig ner på knä mitt i en mening och börjar fota en bäck. Haha.

 Det var lätt snöstorm när vi gav oss av. Tur att det är mysigt med väder.

 De avverkade träden fick agera porträttbakgrund igen.

  Ett vackert övergivet hus, som jag hoppas någon tar sig an och ger lite kärlek. Så fint.

  Emmi! Just hemkommen från långresa – nästan så jag blir sugen på att dra iväg igen. Det är ju ändå tio år sedan jag gjorde min sväng runt jorden.

 Blogglunch.

 

Vi kunde konstatera att vi alla tre är i ett läge där ”allt är möjligt”. Det är liksom öppet och nya vägar ska beslutas om. Det var skönt att få dryfta idéer med några som är i samma läge. Det är liksom både häftigt och lätt ödmjukande att fundera på vilka möjligheter man ska utforska. Ett redigt lyxproblem.

Efter en god lunch var det dags att packa ihop och åka hemåt igen. Trött, men väldigt påfylld med sån där bubblande energi. Möten och möjligheter alltså. Det är ju det – och såklart kontrasterna de ljuva – som livet handlar om. Jag vill aldrig vara utan dem!

februari bucketlist

Februari – hur det gick med min vinter-bucketlist

Det var ju ungefär igår jag skrev min Bucketlist för februari – och nu är det dags att summera. Hur blev det med alla de där storslagna vinterplanerna? Löpning och skoteråkning och tidiga kvällar? Vi kikar!

Först på min lista stod det här:

MAXA VINTERN

Jag var inte alls färdig med gnistrande vinter och ville att februari skulle vara all about vinterkul, som:

  • Åka längdskidor vid Mickeltemplet (Särnas skidmecka)

Nope. Det blev ingen längd pga utrymmesskäl i bilen. Framflyttad till nästa vecka!

  • Testa snöskorna i Särna, med tillhörande brasa såklart

Oh yes. Jag och syrran hade en helt magisk fredagkväll, med snöskor, brasa och lumumba. Och snack om livet. Underbart.

  • Åka skoter en solig vinterdag

Skoter blev det, men det var inte så soligt. Men det gjorde verkligen ingenting för världen var så gnistrande vacker att jag nästan gick sönder. Som en disneyfilm.

Vedungsleden

  • Vinterjogga med syrran och hoppa rakt in i bastun efteråt.

Jajemen! Vi sprang Broarna runt (8km) och hoppade (nästan) rakt in i bastun. Vi var tvungna att elda upp den först bara. Mer sånt nästa vecka!

  • Fota massor med vinter

Check på den, utöver Särna-vinter så blev det till och med en sällsynt vinterpromenad i Stockholmsområdet, närmare bestämt på Järvafältet.

Sen var det det här med att balansera. Såhär såg planen ut:

BALANSERA

Jag ville återuppta löpningen och ställa sömnen tillrätta. Det gick väl både upp och ner faktiskt.

  • Stänga ner skärmen vid 21

Nja. Jag har gjort det mer än innan, men också glömt bort tiden. Ska nog sätta en sån där påminnelse varje kväll. Dessutom har jag sovit riktigt uselt även under februari, vilket leder till stor trötthet på dagtid. Det har börjat gå bättre de sista två veckorna, men har fortfarande jobb att göra.

  • Springa tre gånger i veckan, helst i skogen

Nä. Det har blivit två löpturer totalt, pga ovan trötthet. Har ärligt talat bokat tid för provtagning, för jag kan liksom inte sova mig pigg. Men jag tänker inte piska mig själv över det. Målet kvarstår!

Efter en löptur 2014. Mer sånt här framöver. Fast lite varmare klädd då. Och i lite sämre form. Men ni hajar!

  • Dricka grönt te efter kl 13

Jag har druckit rött te för det mesta, men jag har dragit ner mycket på kaffet i februari. Särskilt duktig har jag varit på att inte dricka kaffe på eftermiddagarna. Bra där!

  • Skriva dagbok

Det har jag också gjort ganska bra. Tycker så mycket om reflektionen det ger, att faktiskt skriva ner tankarna. Det är så mycket som klarnar och fastnar då.

Sådär – det var februari! Imorgon kommer planen för mars. En del av punkterna här följer med, nya tillkommer.

Hur har ditt februari varit? Och hur ser planerna ut för mars? 

förändring

Mod och det här med ett liv i förändring

2017 kommer med stora förändringar för mig. Och fasen, förändring är ju nästan alltid jobbigt, även för en som alltid vill utvecklas. Förändring kräver sitt mod, vilket också är det lilla ordet som ska sparka mig i baken i år. Det är ju läskigt att inte veta vad som väntar. Att inte veta om det är rätt. Att inte veta hur allt ska lösa sig.
Ofta handlar ju också förändring om att bryta mönster och vanor. Att se sina brister i vitögat och försöka ändra på bekväma mönster. Ibland behöver man stanna upp och se om nuläget har utvecklats i takt med de egna drömmarna eller om det finns ett glapp.
Ibland handlar det om att stiga fram och ta ansvar på nya områden, våga göra nya saker. Våga göra något, även när det kan innebära att andra blir besvikna eller ledsna.
Det är tufft, kan vara skrämmande och kräver sitt mod. Jag har tänkt mycket på det på sistone. Var jag hämtar mod. När och varför jag saknar mod och när jag har det i överflöd.

 

Vart hämtar jag mod? 

När det kommer inifrån så hämtar jag det ofta i pirret – det där pirret som säger att jag verkligen vill nå dit jag försöker. Även om det är läskigt. Det är väl det många kallar magkänsla eller inre motivation. Pirret får mig att övervinna rädslan, för spänningen, utvecklingen och upplevelsens skull. Pirret och längtan efter den tillfredsställande känslan efteråt. När jag vågat, utvecklats, nått fram eller lärt mig något. Hamnat lite mer rätt.
Ibland måste jag hämta mod utifrån och där är ju familj och vänner mina viktigaste påhejare. Om de tror att jag kan så kanske jag faktiskt kan? Jag kan också bli så grymt inspirerad av andras små och stora steg att jag gör slag i nån sak av bara farten ibland.

 

När saknar jag det? 

För min del har det nog alltid legat i tron på mig själv och rädslan för att misslyckas/underträffa förväntningar eller göra någon besviken. Det är sällan oro för yttre faktorer, som ekonomi eller ovisshet om resultatet, som bromsar mig. Det är nästan alltid en osäkerhet på min förmåga och/eller hänsyn till andra. Det är säkert bra med ett visst mått av realism och omtanke om andra, men det måste balanseras, som allt annat.
Som tur är utvecklas man ju för det mesta med åren. Jag har gjort en hel del galna hopp och små, men viktiga förändringar trots rädslan och varje gång jag vågat har jag också stärkts i tron på vad jag klarar och förstått att det ibland är värre att svika sig själv än att göra andra besvikna.

 

När är jag som modigast? 

När magkänslan och stjärnorna linjerar och jag styrs av den där inre övertygelsen – ja då vågar jag nästintill vad som helst. När jag känner tydligt att det liksom är rätt och släpper tankarna på att andra ska bedöma och tycka och kanske misstycka. Jag kan ta tid på mig för att landa i den där vissheten, men när jag gjort det så vet jag. Och då vågar jag järnet.

Ibland tänker jag att jag är orimligt obrydd om kommande steg när jag väl bestämt mig. Som när jag sa upp mig från en fast tjänst för att resa i fem månader. Eller när jag gjorde det för att starta eget. Jag är ingen utpräglad kontrollmänniska alltså.
Jag har en ”det löser sig alltid”-inställning i de lägena och tänker att man inte vet om man inte provat. Och blir det tokigt så kan man för det mesta testa något annat.
Jag tror att jag borde tacka mig själv oftare för att jag faktiskt varit modig. Se tillbaks när jag känner mig liten och feg och inse att jag faktiskt vågat – och klarat – ganska mycket.
När har du varit riktigt modig? Berätta gärna, här i kommentarerna eller skriv ett inlägg och länka. Det är så himla inspirerande att höra andras historier om mod och förändring.

[:sv]Vägen till en vardag just för mig[:]

[:sv]Jag är ingen vardagsmänniska. Vardag som jag länge definierat som att ha en radda liknande dagar i följd efter varandra under väldigt lång tid, med enstaka avbrott för rekreation & upplevelser (helger + semester). Förutsägbarheten och kanske framför allt känslan av att jag förväntas vilja göra samma sak dag ut och dag in, ofta med rätt tråkiga ”plikter” och rutiner, ja det har inte varit min grej, även om jag länge haft det just så. Det är för många av livets dagar som passerar utan utveckling och upplevelser i det klassiska ekorrhjulet.

Men det är inte riktigt så enkelt. För en sak som också kan vara obalanserande, om än inte tråkig, är att man flänger helt fritt utan en riktigt fast punkt eller plan. Det är inte heller idealt för mig. Poletten som sakta letade sig ner genom ett snår av normer, världsbild och självinsikt inom mig under några år, var att jag behövde skapa min vardag som jag kunde trivas i. Som gav trygghet och rutiner men som styrs av mig och som ger utrymme för upplevelser och variation.

Det var en stark känsla av klarhet när jag insåg att anledningen att jag inte trivdes min vardag för att jag inte gillade kontexten den fanns i och för att jag inte hade format den själv, bara hoppat in i en mall. Jag hade också under lång tid försökt ordna till den på en plats jag egentligen var klar med och utifrån syften som inte riktigt var mina, men som jag försökte hitta min högre mening i. I ett stressigt storstadsliv där prestation är valutan och där det högre syftet kunde skifta från att tjäna mycket pengar till att bygga cred i en ängslig bransch.

Jag insåg att jag var tvungen att lyfta ur mig själv från hela kontexten och börja med att hitta rätt plats. Sen kunde jag försöka bygga min alldeles egen vardag.

life-design-berrypicking

Jag tror att en bra vardag för mig (och säkert många andra) består av några viktiga grundelement. De här är de jag kommit fram till:

Vardag i rätt kontext

Vad den är skiftar med åren i takt med de egna preferenserna. Men jag tror det gäller att känna av då och då och förstå när de där preferenserna börjar skifta. I tjugoårsåldern var det Stockholms innerstad jag längtade till. Strax efter 30 började jag mer och mer otrivas i trängseln och längta ut närmre naturen (det gäller just nu), men det tog lite tid innan jag förstod själv att jag inte längre ville ”bo i stan”. När jag är femtio kanske jag vill till franska rivieran eller tillbaks till stan eller något annat.

Om man inte stämmer av det där då och då utan bara ångar på, så tror jag man kan harva alldeles för länge i en kontext som inte riktigt stämmer med ens utveckling. Vår personlighet ändras med tiden och våra preferenser är inte konstanta. Inte ens våra värderingar är det, så det gäller att stanna upp ibland, känna efter och stämma om gitarren.

life-design-raspberries

Självbestämmande

För mig är det här jätteviktigt. Jag vill övergripande styra över min tid, ha möjligheten att ändra planer och välja vad jag fyller den med. Självklart kan jag jobba måndag-fredag på kontor igen i perioder, men då är det för att jag valt det och med en kund jag vill jobba med. Stor skillnad!

Rutiner

De som känt mig länge ler nog nu. Jag har som sagt inte varit ett fan av rutiner, men det är nog mest för att jag inte valt dem själv. Ett visst mått av rutiner är bra och ger en kontinuitet som jag tror är nyttig. Rutiner är enkla att utföra just för att de är rutiner och om det blir enkelt att utföra saker som utvecklar dig, ger dig bättre hälsa och tar dig dit du vill, så är de ju fenomenala. De senaste veckorna har jag t.ex. gjort squats, armhävningar & crunches varje dag (utom tre) och nu fortsätter jag för att det blivit just rutin.

Vad jag tror är superviktigt är att välja dem med omtanke. Då blir vardagen något att tycka om och växa i. Jag funderar just nu på vilka rutiner jag vill fokusera på i höst och jag har ringat in att de handlar om hälsa, relationer och jobb.

Jag vill hitta nyckelrutinerna för att få alla de tre att löpa på smidigt så att säga. Det ska vara okomplicerat, så att de går att upprätthålla. De ska sitta uppe tydligt så att jag inte glömmer bort dem innan de satt sig i ryggmärgen. De ska också handla om det allra viktigaste så att det blir fokuserat. Jeanna skrev ett bra inlägg om just fokus nu i sommar och hur lätt det är att vilja lite för mycket.

Vad är ditt förhållande till vardagen? Är det komplicerat, vill du ändra något eller trivs du? Och har du några egna knep och rutiner för att forma den som du vill?

min bästa vardag

 [:]

[:sv]Det lilla projekt jag kallar livet[:]

[:sv]Idag har jag påbörjat mitt varv hos myndigheterna för att spottas ut på andra sidan som aktiebolagsdirektör (eller vad en nu kallas). Det är ju inte klart ännu, så jag har inte hunnit känna efter riktigt, men den dagen (förhoppningsvis nästa vecka) jag har mitt organisationsnummer i handen så tror jag det blir verkligt.

Men det är ju ”bara” en verktygsmilstolpe i det lilla projekt jag kallar livet. Alltså det är en stor grej för mig att ombilda till AB, men det är ju inte själva målet. Målet har jag skrivit om i tidigare inlägg om min life design och vad jag vill uppnå och eftersom jag har en del nya läsare så kan jag ju länka tillbaks till dem här (utan att fiska efter länkklick, läs om du vill) här (på engelska) och här och här

Jag har en ganska tydlig bild av vad jag vill göra framöver. Och med det tänker jag mig de närmsta 10 åren ungefär. För jag tror att det kommer förändras i takt med mig och flera gånger om eftersom jag delvis är en scanner. Jag och Sara konstaterade idag när vi pratade att det är både läskigt och härligt att vi hela tiden förändras genom livet – det är ju spännande och givande, men det innebär ju att vi hela tiden måste omrelatera till det omkring oss.

Jag ser framför mig att jag som aktiv senior (som det kallades när jag gjorde user research för ett kinesiskt företag som jobbade med digitala tjänster för dessa – inte att förväxla med en elderly, passiv pensionär) vill något annat än jag vill nu. Leva loppan och rulla hatt på Mallis kanske, eller driva hobbyprojekt med mitt likasinnade kompisgäng på Manhattan, men troligast så jobbar jag med välgörenhet nånstans i världen. Jag hoppas jag har både pengar, tid och hälsa att hjälpa andra på heltid när det ska bege sig.

Men nu är nu och nu kommer med att jag har en grafisk profil till mitt företag och snart är min sajt uppe och mitt AB igång. Jag har en kittlande idé om vad jag vill göra, inte bara med bloggen utan som konsult. De lirar tillsammans (om jag lyckas) och det känns bra i kroppen. Jag har bestämt mig för att våga mer än jag brukar och se eventuella bakslag för vad de är; lärande erfarenheter (mitt svåraste). Vi får se vart det bär!

Katta-sunset

 

 [:]

[:sv]Från dröm till verklighet och en panghelg[:]

[:sv]Idag hänger jag och syrran på Coffice. Det är dags att gå från dröm till verklighet när det gäller livet och äventyren och det faller sig faktiskt så att vi med något års mellanrum landat i exakt samma hägrande vision. Jag är så peppad att jag kan smälla av!

Syrran har just gått ner i arbetstid för att frigöra sig för det där hon drömmer om och jag kan ju jobba lite varsomhelst ifrån så vi bestämde oss för att göra gemensam sak och caféjobba en hel dag i storstan. Så grymt!

Förutom att jobba med lite annat så har vi också tagit första spadtaget i en framtidssatsning som vi hoppas blir vår verklighet om inte alltför lång tid. Vi har börjat med målbilden idag – att ringa in vad exakt vi vill åstadkomma och sen har vi börjat bryta ner den i olika delar och identifiera stegen på vägen dit. Det är så jäkla kul att vara igång!

I övrigt väntar en hel helg i storstan; ikväll ska jag hem till den här fina vännen, imorrn är det födelsedagsmiddag med ett gäng andra fina vänner och på söndag en brunch med ja, ännu en fin vän. Vilken jäkla panghelg rent ut sagt.

Drömmar och fina vänner, det ni. Det är inte kattskit!

Från dröm till verklighet
Framtidsfabriken i full produktion

Louie-coffice [/insert] Mysiga LouieLouie blev dagens coffice

storasyster-coffice
 Min storasyrra. Hon är bäst!
[:]

Life design - kompass

[:sv]Life design och medvetna val[:]

[:sv]Jag pratar ju en del om Life design och det handlar i grunden om val. Det finns så många val i vår vardag att man kan bli matt (och blir det också 🙂 ). Stora val, mindre val, omedvetna val, aktiva val, passiva val. Det är inte sällan upplagt för beslutsångest de luxe att navigera sig fram i en värld som på många sätt blir allt öppnare vad gäller möjligheter.

Jag har lagt extremt mycket tid och kraft på val i mina dagar (det kan de som känt mig länge intyga!). Jag har också skitit fullkomligt i tänkandet några gånger och bara kastat mig ut.

Uppsidan med det är att jag faktiskt tror jag blivit såväl modigare som lite mer effektiv när det gäller hela min valprocess. En sak har jag kommit fram till för egen del; när intellekt och logik får för mycket say in the matter – då blir det sällan bra, eller rätt så ofta så blir det faktiskt inte alls.

För mig har alltid magkänslan styrt de där besluten som blev bra. Och jag tror inte att man intellektuellt kan tänka sig fram till allt och ha kontroll över alla delar. Oftast uppstår oförutsedda faktorer som en följd av själva handlingen du gör; människor du möter, val som kommer längs vägen, följder som bara uppstår för att du tar steget och som kommer bidra till att forma din situation. Det är snudd på omöjligt att veta sånt på förhand.

Om jag ska försöka förklara hur jag gjort och tänkt vid olika valsituationer så är nog gången ungefär såhär:

VAD VILL JAG UPPNÅ?

Börja med the basics – någonstans har idén eller känslan uppstått och det finns ju en anledning. För att ta reda på vad och varför så behöver jag börja med att skala bort alla hinder och förutsättningar som kanske hindrar tankegången. Vad skulle jag göra om inga hinder fanns? Vad är det jag vill uppnå?

Den inre kompassen kan vara väldigt tydlig, men den kan också ganska lätt grumlas av borden & måsten, rädsla, ekonomi eller normer till exempel. Inte för alla, men för rätt många tror jag att det är bromsande, mer eller mindre medvetet.

Jag kan till exempel påverkas av att något verkar så härligt för någon annan och bara ”gud jag borde oxå sälja allt och bo på kloster i Nepal” typ.  Säkert jättevanligt i dessa sociala medier-tider! Det brukar dock rätt snabbt bli tydligt om det är min innersta önskan eller bara en tillfällig dagdröm.

Men det där som hänger kvar och som växer till något starkt inombords, det är ofta värt att göra något med och nummer ett är att definiera det.

Life design - kompass

OK, VAD KRÄVS?

Sen handlar det om att ta reda på förutsättningarna – även om jag ofta kastat mig ut i rätt så oklara situationer så har jag haft någon slags grundfakta med mig och har tänkt igenom vilka konsekvenser som skulle kunna bli jobbiga.

Men -stort Men! Jag tror det är väldigt få beslut som kan tas där du har full kontroll över alla faktorer innan och de gånger jag försökt att tänka mig fram till ett facit på förhand (vore inte det ljuvligt? som jag har önskat mig ett facit i mina dar) så har det ibland tagit mig många år att ta steget. Älta inte bort dig för det kan hålla dig sysselsatt i en evighet, är min lärdom.  Däremot kan du förbereda dig mentalt och resursmässigt för olika eventualiteter.

När jag sade upp mig och startade eget så var det rätt så impulsivt – jag såg och agerade på en möjlighet som dök upp och hade jag försökt säkra alla risker och eventualiteter så hade jag nog aldrig tagit den. Jag tror det tog en vecka från min första tanke till att jag hade sagt upp mig och registrerat företaget.

Men, jag hade drömt om det länge som en viktig del av min önskade Life design och det var nog därför jag ens såg möjligheten när den kom. Jag ville ha ett friare liv, för att koppla tillbaks till punkt ett och det hade jag vetat länge.

Jag hade skaffat mig grundkoll på vad som krävdes (några månader tidigare var jag på en Starta-Eget-dag och lärde mig grejer om F-skattsedel, företagsformer och sånt där) och räknade lite på hur jag skulle gå runt. Jag fick löfte om halvtid i 5 månader och då vågade jag ta steget. Men jag kunde ju inte vara säker på att det verkligen skulle bli 5 månader, eller att jag skulle trivas eller att inget skulle förändras för min kund. Lite måste man riska helt enkelt och för mig är det också en del av tjusningen, men jag vet att det inte är det för alla.

Jag tror det viktigaste är att valet ligger i riktning med ens passion. Då kommer man klara av motgångar bättre och hitta motivation enklare längs vägen. När vi drivs av lust och passion istället för rädsla eller att fly från något, blir det så mycket enklare att navigera.

Life design - vägval

BAMSEKLIV ELLER STEGVIS RAKET?

Alla val i ens life design behöver inte handla om allt eller inget. Det viktiga är att inte tappa siktet och strunta i det helt för att hela klivet inte kan tas på en gång. Jag vill ju till exempel bo nära skog och fjäll, men tills dess kan jag få in mycket skog i min vardag genom att åka någon mil bort, ofta. Jag kan lägga min semester på att fjällvandra eller vara i Särna. Fundera på vilka steg jag kan ta jobbmässigt för att komma dit jag vill. Välja bort vissa kostnader och bo billigare för att kanske ha ett landställe här eller kunna spendera mer tid i Särna.

Summa summarum: damma av din inre kompass och ha den i krokarna som beslutsstöd och planeringsverktyg och du kommer märka att du rör dig dit du vill.
Ta det där jobberbjudandet som smickrar? Nja, det kanske inte var i rätt riktning, även om det var smickrande? Lägga 5000kr på en chartervecka? Oj, där rök kanske en grundplåt till en utbildning? Eller så var det värt det i alla fall. Och så vidare.

Funderar du över något val just nu eller har du något som du minns lite extra? 

 [:]

[:sv]Hur mår du? Om psykisk ohälsa[:]

[:sv]Hur mår du? 

Det är kanske den fråga vi får allra oftast och kanske också den som vi oftast inte besvarar helt ärligt. Eller åtminstone håller igen på.

Jag tittade häromdagen på ett program där det än en gång konstaterades att det pratas för lite om psykisk ohälsa, om måendet. Att det fortfarande är förenat med varierande grad av tabu och skamkänslor. Att inte må bra psykiskt har lägre status än att inte må bra i en fot eller en mage. Trots att det faktiskt är lika lite inom vår kontroll som det fysiska måendet.

Jag är lika skyldig som många andra och har i perioder när jag mått mer eller mindre dåligt bara pratat med de som står mig nära och hållit god min på jobb/sociala medier eller i bekantskapskretsen. Och visst behöver en inte basunera ut till alla och envar att en är deprimerad, känner sig nedstämd eller låg, lika lite som en måste berätta om varenda magåkomma eller fotskada som inträffar.
Men, jag tror det kan bli extra svårt när man låtsas att allt är bra och framgång, när det egentligen är gråt, oro, ångest eller tomhet därinne. Bara för att vi inte vill vara ”svaga”.

I början på 2014 kulminerade en periods stress, oro, utmattning och prestationsångest i en depression för min del. När jag väl kom till insikt att det var så och att jag inte bara blivit osocial, trött och sämre på att jobba mycket, så insåg jag att jag under en ganska lång tid varit rätt nedstämd och haft svårt att känna den där bubblande glädjen i tillvaron. Jag hade fungerat och skrattat och jobbat på, men någonting skevade. Jag räckte aldrig till och var ofta energilös. En persons agerande på jobbet blev en (ganska stor) droppe som fick bägaren att rinna över.

Jag sov dåligt och hade en ständig och stark oro som gav mig ont i magen, även om jag inte kunde definiera den riktigt. Jag hade inte lust eller ork att göra någonting och ärligt talat så trodde jag mig inte kunna klara av någonting heller.

Jag tänkte på allvar att ”jag kommer nog aldrig vara riktigt glad igen”. Det är otroligt jobbigt att vara därnere och inte tro på att det går att bli glad igen, på riktigt. Jag kunde tänka att det kanske är så att bli vuxen, att den där pirriga glädjen och förväntan kanske försvinner och en ska nöta på. Jag kände mig som en betraktare av världen, som om jag inte deltog riktigt, fast jag ju gjorde det rent fysiskt.

Jag fick till slut hjälp via min husläkare. Efter ett tag började jag sova bättre och med det gradvis också må bättre. Jag var aldrig sjukskriven, men efter en månad ungefär började min semester och jag var stark nog att säga upp mig och starta eget, börja forma mitt liv som jag drömde om. Jag var fortfarande trött och pendlade i hur jag mådde, men jag kände förväntan inför framtiden igen. Jag kände igen mig själv, mitt driv och lusten att skapa, göra roliga saker, träna, driva förändring. Och jag gav mig själv vila och kravlöshet mellan varven. Att börja känna igen mig själv igen kan jag säga, gav mig glädjetårar. Lyckan i att känna smaken av lycka igen…det var en otrolig känsla!

Varför berättar jag det här då? Jo, av två anledningar;

  1. Vi MÅSTE få bort det skamliga med psykisk ohälsa. ALLA kan drabbas och många gör det. Vårt moderna samhälle verkar vara väldigt bördig mark för just psykisk ohälsa. Det är så många runtomkring mig som mått eller mår dåligt och tänker att de är rätt så ensamma. Vi måste prata om det!
  2. Jag vill uppmuntra andra i samma sits att söka hjälp. Jag och – tror jag – många med mig vill vara duktiga. Vi biter ihop och tänker att vi ska klara det mesta på egen hand. Men hörrni – det är inte fult att be om hjälp. Tvärtom är det riktigt, riktigt bra. Ju tidigare, desto större chans att komma tillbaks snabbt. Medicin eller ej vill jag inte rådge om – det kan jag för lite om. Men hjälp i form av samtal, behandling du behöver – se till att be om den.

Det finns hjälp att få, även om det kan vara snårigt att hitta rätt. Testa hos din vårdcentral till att börja med. Försök att stå på dig trots att du kanske inte är ditt starkaste jag, men du förtjänar hjälp att få bli det igen.

Min känsla är att många fler än vi tror har drabbats någon gång i olika form och med olika kraft. Vilken styrka om vi kunde hjälpa varandra när det är tungt, att det får vara helt okej att inte alltid vara på topp. Det här inlägget bara snuddar vid hela den här stora frågan, och det finns mycket kvar att skriva och prata om.
Vad har du för erfarenheter i ämnet? 

waterfall-jotunheimen[:]

[:sv]The after[:]

[:sv]Okej, här kommer dagens andra, ytliga inlägg. Jag sa ju att jag behövde lite ytligheter i mitt liv och jag fick faktiskt en härlig skjuts i humöret av något så enkelt som att gå och fixa håret. Och eftersom det var mer än ett år sedan jag lät mitt stackars barr behandlas ömsint av ett proffs så var det verkligen hög tid.

Jag gillar att gå till en frisör och snacka om högt och lågt. Jag hade en snacksalig dag idag och tydligen ett uppdämt behov av lite generellt babbel. Det sedvanliga kaffet blev lite kallt och skvallertidningarna (som  gjorde mig djupt illa berörd med sina framsidor fulla av kvinnokroppar som antingen är ”för smala” eller ”har celluliter”. Herregud, hur kan sån smörja få finnas kvar?) förblev orörda.

Det var också coolt att prata med en ung, cool tjej som också är egenföretagare. Victoria, som tog hand om mitt hår idag, har ägt sin salong i tre år och hon är 24. Mäktigt!

Jag gick därifrån med en skön känsla av att ha blivit ompysslad och ett lätt inre jubel av att ha en frisyr för första gången på mycket länge.

Tack Victoria för det!

before-picEn är aldrig så läcker som mitt i processen!

evil-papersNä, det blev inte mycket blädder i de här. 

after-picEn glad efterbild. I have a haircut!

after-close-upÅterstår att se om jag kan få till de här lockarna på egen hand…[:]