av Katta | Nov 4, 2017 | Mitt Bucketlife
Vi har jobbat hårt på går’n i veckan – nästan hela högen har varit där och röjt, dragit och sågat. Jag har somnat som en stock på kvällarna med skön träningsvärk i kroppen. Resten av högen är kvar över helgen, men jag hade andra planer med mitt frilufsiga äventyrsgäng och bilade upp till Åre igår och kom fram lagom till en spektakulär solnedgång.
Just nu sitter jag i Katrins mysiga fjällhem och dricker varmt ingefärsvatten till fjällutsikt. Om några timmar ska vi vandra upp till Lyckans läger och ägna kvällen åt god mat, fullmåne och kanske, kanske lite norrsken om vi har tur.
Jag känner mig verkligen blessed just nu. Att jag får bo där jag bor och kan göra det jag gör och umgås med galet inspirerande människor. Jag vet att jag skapat förutsättningar för det livet själv, men det är människorna omkring som ger guldkanten.
Äventyr deluxe-teamet (Sara, Katrin och jag) har fått ett riktigt fint tillskott i helgen – Million dollar Åsa* hakade på spontant och har lovat att fixa norrsken till oss. Hur bra?
Jag har flera små äventyr att blogga om men har tyvärr åkt från min kamerakabel i Stockholm, två veckors bilder ligger och väntar på överföring och kärlek. Därför bjussar jag på snabböverförda bilder från vår morgon så länge.
Vad har du för planer för helgen? Vilar du eller är du en partymyra?
Katrin fixar frukost….
…och jag bloggar med utsikt.
av Katta | Aug 16, 2017 | Friluftsliv
Åh vilken helg det blev! Så mycket härlighet att jag fortfarande är både upprymd och trött på samma gång. Vi har chockat benen med en topptur till Åreskutan, lagat trerätters lyxlunch över eld med Katrin (mer om det i ett eget inlägg) och så har jag skrattat mer än jag gjort sammanlagt det senaste året tror jag.
I lördags var det dags för en hajk upp till Åreskutan. Vi kunde välja mellan det eller att gå upp på Totthummeln. Den första en lite tuffare tur, den andra är också tuff men skulle göras i ett lugnare tempo. Det var Emelie från Morakniv som ledde oss upp till Skutan och Sara som guidade de andra upp till Totthummeln.
Vi gick den lite slingriga vägen upp, som till skillnad från Vertical K inte går rakt uppför till toppen. Det var jag rätt så tacksam för med tanke tempot vi höll. Efter ett tag delade vi upp gruppen eftersom några ville gå mer eller mindre utan paus och vi andra kämpade lite mer med stigningen. Den sista halvan blev en riktigt härlig upplevelse, tuff och pulshöjande, men med tid att stanna och njuta av utsikten medan vi andades. Vädret var kanon medan vi gick uppför och vi såg milsvitt omkring. Fjäll i olika lager, vackra Åresjön och dramatiska moln här och var. Så grymt vackert.
Delar av gänget, innan vi delade upp oss och gick i olika tempo.
Ett litet vattenfall som ju inte syns på vintern. Det är en vacker vandring uppför Åreskutan, vart du än vänder blicken!
Det är många cyklister i backarna också, de har sina stigar, vandrarna har sina. Det var kul att se hur skickligt de susade ner. Vill nog testa igen någon gång, bara jag slipper ankarliftar.
Nora och Amanda kämpar på – snart uppe!
Vi börjar närma oss toppen. De här vackra trapporna hjälper till den sista biten. Bra stället att köra trappintervaller på om en skulle några pigga muskler kvar i benen 🙂
Uppe på toppen satt Angeliqa och Tina och väntade på deltagare till täljworkshopen som vi skulle ha där. Tror att de passade på att dricka kaffe och njuta av utsikten också…
Vackra täljknivar från Morakniv. Jag köpte loss min efter helgen, bara måste fortsätta med täljandet. Så avkopplande!
Amanda (som förutom att hon bloggar så bra på Explore a little more, också höll i morgonstretch och fjällzumba) får känna på sin blivande smörkniv. Min smörkniv (som inte blev riktigt klar) blev nog helgens största skrattfest – men det bjuder jag på, haha.
Matsäcken och kaffet smakade så himmelskt gott efter nästan 2,5 timmars uppförsvandring och med den här utsikten. Åre, du är en vacker plats på jorden!
Åre har något för alla – den här dagen var vindarna lugna och skärmflygarna många. Det är så vackert att se dem sväva längs bergssidan. Mäktigt små liksom.
I fall någon skulle ha glömt att Åreskutan är ett fjäll, så kom vädret och påminde oss. På någon minut var vi helt insvepta i vitt och tog kabinbanan ned igen, nöjda, mätta och lagom trötta.
Väl tillbaks i mitt andra hem och äventyrshubb, Holiday Club Åre, tog jag en varmdusch och var sådär ljuvligt mör i kroppen och lycklig i själen som en bara kan bli efter några timmars svettig vandring och underbart fjällhäng.
Smörkniven? Nä, den är fortfarande inte klar. Men jag kanske behåller den som den är, ett roligt minne från en helt grym dag.
av Katta | Aug 4, 2017 | Frilansliv
Nedräkningen har börjat – om en vecka är jag på plats med ett gäng kvinnliga äventyrare i Åre för, vad jag är rätt säker på blir, en episk helg tillsammans med en massa coola tjejer.
Jag har ju tidigare konstaterat (bland annat efter den här nästan drömlika helgen) att det här med att få vara bland människor som har samma grundsyn på livet är otroligt förlösande och inspirerande. Häftigt på ett nästan fysiskt påtagligt sätt. Och nu ska jag få uppleva en till sån helg.
Det är vandringsgurun Angeliqa som tillsammans med Morakniv arrangerar ännu en sammankomst på Holiday Club i Åre – min favvohubb för liknande samkväm, det blir ju tredje gången nu.
För min del är det superviktigt med de här oaserna av input, häng som får det att spritta i både kroppen, huvudet och själen och som sätter igång processer i mitt egna tänkande. Det är fasen det bästa som finns, bland en massa annat som är det bästa som finns (typ kaffe, hästar, skog, fjäll & sånt).
Jag ser nog mest fram emot att tälja och såklart Katrins utemats-workshop och Saras tankar om träningsglädje. Ojoj, vilken helg det blir. Och vilken tur att den kommer nu, när jag försöker komma över att vi just lämnat tillbaks våra fantastiska nordisar till Lena och avrundat hästveckan för det här året.
Utomhuskocken Katrin!
av Katta | Apr 24, 2017 | Friluftsliv
Det är något visst med att gå på upptäckarstråt och inte veta vad en ska få se och var en hamnar. Det här går ju att göra på platser som redan är bekanta också. Det är nästan ännu mer spännande, att ta helt nya vägar bortanför de en alltid tagit.
Det bestämde jag mig för att göra i lördags kväll. Det såg ut att bli en så fin kväll och solnedgång och jag ville röra på mig. Precis som det här med att transportlöpa någonstans, så tycker jag att upptäcktsfärder är ett ypperligt sätt att göra en prommis eller en löptur lite roligare.
Jag gick upp mot Ögånäset, där vår gamla sommarstuga står och där vi oftast bodde förr. Pappa timrade den när jag var runt 2 år, så den har hängt med ett tag. Jag tog först skogsstigarna där vi brukar rida på somrarna, och gick längs med Ögåns utlopp i Österdalälven.
Sen svängde jag av på en annan grusväg och tog mig genom skogen mot stugan. Det är ju rätt så bart i skogen men det var ändå några utmanande snöhögar här och var och där jag alltid tänker att en arg, nyvaken björnhona ska hoppa ut. Fast de redan har vaknat.
Sen blev det lite nostalgitrippande runt vår och de andra stugorna däruppe på näset. Pappas bror har en stuga bredvid och vi kusiner sprang däremellan och gjorde små stigar som knappt syns längre.
Vår fina stuga i skogen. Funderar på att fixa till den lite, den är otroligt mysig.
Den står sig ändå, även om den skulle behöva mer kärlek än den får idag. Jag och Eric gjorde en superröjning sommaren 2014, men sen dess har den bara varit utlånad några gånger.
Sen gick jag genom skogen ner till ”stranden” – och där minns jag knappt att jag varit någon gång alls. Vi hade ju vår badplats hos farmor och farfar och jag tror aldrig riktigt vi hängde vid vattnet här vid stugorna. Jag gick en bra bit norrut längs Österdalälvens strandkant och det var så vackert i kvällssolen. I sommar ska jag försöka hitta en kajak eller kanot till ett bra pris och försöka paddla en bit uppåt. Det är väldigt vackert längs älven, med fjällen som inramning.
Österdalälven norrut, mot Idre till.
Och söderut, med den fina träbron mellan Nordomsjön och Särna längst bort. Tänk att jag aldrig gått härborta förut!
En bättre lördagkväll! Jag gick längs vattnet tillbaks, innan jag vände in i skogen igen, tillbaks till ladan, brasan och en efterlängtad, god natts sömn.
av Katta | Apr 12, 2017 | Mitt Bucketlife
För några år sedan såg jag en bild, som verkligen fick det att svindla till. Den 14 februari 1990 fotade Nasa Voyager 1 jorden på mer än 6 miljarder kilometers håll. En blek blå prick är allt som syns. Där är vi just nu. Helt ogreppbart. Den här bilden återkommer till mig väldigt ofta. Får mig att känna mig så himla liten och samtidigt så enormt kraftfull. Vilken otrolig grej, att vi är här?!
Okej, med den inledningen är det här officiellt ett inlägg som kan bli högtravande. Jag ska försöka undvika det, men jag vill skriva om äventyr. Om såna äventyr som inte handlar om kickar från höjder, hastigheter och risker, utan om skitläskiga äventyr. Såna som handlar om att skapa en egen väg och göra val som inte alltid följer omgivningens uppfattning. Det borde ju inte vara så läskigt ändå, för ärligt talat – vi bor en otroligt kort stund på den där bleka blå pricken. Det förtjänar att tas in.
När Angeliqa frågade om jag vill vara en av några kvinnliga äventyrare i hennes kampanj tillsammans med Morakniv så blev jag verkligen glad. Av en alldeles särskild anledning, som inte hade med bekräftelse och sånt att göra, utan för att mitt alldeles egna äventyr också fick plats bland ”riktiga” äventyr. Jag har inte direkt sett mig själv som en äventyrare innan. Upplevelsesökare, frihetslängtare, drömmare, javisst. Men äventyrare?
Men sen tänkte jag om. För de senaste åren har det pirrat ordentligt i magen ganska ofta. Av glädje, frihetskänsla och av ro i kroppen. Och är det inte själva grejen med äventyr – att vi letar den där känslan av kraft, spänning och frihet? Det är inte upp till någon annan att avgöra vad som är äventyr för dig. Det som skapar den känslan hos dig är ditt äventyr.
För mig har det varit att stegvis och medvetet göra förändringar i min vardag och framförallt rätt stora förändringar i min uppfattning om vad som är ett bra liv, för mig. För jag hade en given uppfattning om vad det skulle – eller borde – vara. En fin lägenhet i stan. Ett bra jobb, där jag såklart gav allt och gjorde andra nöjda. Med hyfsat bra betalt. Att resa runt i världen och att ha kapaciteten att hålla hur många bollar i luften som helst.
Men det började kännas tomt liksom. Jag kom aldrig fram. Jag kände mig aldrig tillräcklig på jobbet. Lägenheten kunde alltid bli större eller mer personlig eller ha öppen spis. Att bara vara ledig på helger och några veckor om året gav mig en känsla av att sitta fast. Att bara springa utan att nånsin få vila gjorde mig så trött, så trött. Och kanske viktigast – jag kunde inte se till vilken nytta, ett varför till allt det där.
Jag började notera att de stunder jag verkligen kände mig tillfreds och glad oftast kom när jag var ute i naturen. Gärna själv, med helt obokad tid och väldigt enkla attribut. Bara jag, vädret och stillheten. Och min kamera. Min längtan efter större frihet att sno åt mig de stunderna blev bara starkare och starkare. Och så träffade jag människor som gjorde saker lite annorlunda. Jobbade mindre, upplevde mer och styrde sin egen tid. Det fick mig att förstå att det faktiskt gick att följa den där längtan, även om det tog ett tag att verkligen tro på att jag kunde det.
Till slut hade jag samlat både mod, inspiration och kunskap att vara redo när tillfället kom. Och det kom en dag. Jag sa upp mig från mitt stressiga jobb, blev min egen chef och började jobba för att leva istället för tvärtom. Det var 2014 och jag har inte ångrat mig en sekund.
I år börjar nästa etapp i det här äventyret. Jag kommer bo så mycket jag kan där jag har naturen utanför dörren och där jag har råd att låta tid vara viktigare än pengar.
För mig är det tidernas äventyr. Att släppa normen och frigöra mig för att göra det jag faktiskt vill och vara där jag mår som allra bäst. Att känna att jag får göra så och kan göra så, utan att be om ursäkt.
Och varje gång jag tänker på den där bilden på den bleka blå punkten, så tänker jag att det bara är att köra och att det inte är måndagsmöten och kvartalsrapporter som är viktigast för mig. Och att det är helt i sin ordning. För ingen av oss vet varför vi är här egentligen och därför är det upp till var och en att hitta sitt sätt att göra det på. Skapa sitt eget äventyr.
Senaste kommentarer