#kvinnligaäventyrare

Nordomsjön vid Ögånäset

Närproducerat äventyr – lördagkväll i Nordomsjön

Det är något visst med att gå på upptäckarstråt och inte veta vad en ska få se och var en hamnar. Det här går ju att göra på platser som redan är bekanta också. Det är nästan ännu mer spännande, att ta helt nya vägar bortanför de en alltid tagit.

Det bestämde jag mig för att göra i lördags kväll. Det såg ut att bli en så fin kväll och solnedgång och jag ville röra på mig. Precis som det här med att transportlöpa någonstans, så tycker jag att upptäcktsfärder är ett ypperligt sätt att göra en prommis eller en löptur lite roligare.

Jag gick upp mot Ögånäset, där vår gamla sommarstuga står och där vi oftast bodde förr. Pappa timrade den när jag var runt 2 år, så den har hängt med ett tag. Jag tog först skogsstigarna där vi brukar rida på somrarna, och gick längs med Ögåns utlopp i Österdalälven.

Sen svängde jag av på en annan grusväg och tog mig genom skogen mot stugan. Det är ju rätt så bart i skogen men det var ändå några utmanande snöhögar här och var och där jag alltid tänker att en arg, nyvaken björnhona ska hoppa ut. Fast de redan har vaknat.

Sen blev det lite nostalgitrippande runt vår och de andra stugorna däruppe på näset. Pappas bror har en stuga bredvid och vi kusiner sprang däremellan och gjorde små stigar som knappt syns längre.

Vår fina stuga i skogen. Funderar på att fixa till den lite, den är otroligt mysig.

Den står sig ändå, även om den skulle behöva mer kärlek än den får idag. Jag och Eric gjorde en superröjning sommaren 2014, men sen dess har den bara varit utlånad några gånger.

Sen gick jag genom skogen ner till ”stranden” – och där minns jag knappt att jag varit någon gång alls. Vi hade ju vår badplats hos farmor och farfar och jag tror aldrig riktigt vi hängde vid vattnet här vid stugorna. Jag gick en bra bit norrut längs Österdalälvens strandkant och det var så vackert i kvällssolen. I sommar ska jag försöka hitta en kajak eller kanot till ett bra pris och försöka paddla en bit uppåt. Det är väldigt vackert längs älven, med fjällen som inramning.

Österdalälven norrut, mot Idre till.

Och söderut, med den fina träbron mellan Nordomsjön och Särna längst bort. Tänk att jag aldrig gått härborta förut!

En bättre lördagkväll! Jag gick längs vattnet tillbaks, innan jag vände in i skogen igen, tillbaks till ladan, brasan och en efterlängtad, god natts sömn.

Katta #kvinnligaäventyrare

Om en blek blå prick och #kvinnligaäventyrare

För några år sedan såg jag en bild, som verkligen fick det att svindla till. Den 14 februari 1990 fotade Nasa Voyager 1 jorden på mer än 6 miljarder kilometers håll. En blek blå prick är allt som syns. Där är vi just nu. Helt ogreppbart. Den här bilden återkommer till mig väldigt ofta. Får mig att känna mig så himla liten och samtidigt så enormt kraftfull. Vilken otrolig grej, att vi är här?!

Okej, med den inledningen är det här officiellt ett inlägg som kan bli högtravande. Jag ska försöka undvika det, men jag vill skriva om äventyr. Om såna äventyr som inte handlar om kickar från höjder, hastigheter och risker, utan om skitläskiga äventyr. Såna som handlar om att skapa en egen väg och göra val som inte alltid följer omgivningens uppfattning. Det borde ju inte vara så läskigt ändå, för ärligt talat – vi bor en otroligt kort stund på den där bleka blå pricken. Det förtjänar att tas in.

När Angeliqa frågade om jag vill vara en av några kvinnliga äventyrare i hennes kampanj tillsammans med Morakniv så blev jag verkligen glad. Av en alldeles särskild anledning, som inte hade med bekräftelse och sånt att göra, utan för att mitt alldeles egna äventyr också fick plats bland ”riktiga” äventyr. Jag har inte direkt sett mig själv som en äventyrare innan. Upplevelsesökare, frihetslängtare, drömmare, javisst. Men äventyrare?

min bästa vardag

Men sen tänkte jag om. För de senaste åren har det pirrat ordentligt i magen ganska ofta. Av glädje, frihetskänsla och av ro i kroppen. Och är det inte själva grejen med äventyr – att vi letar den där känslan av kraft, spänning och frihet? Det är inte upp till någon annan att avgöra vad som är äventyr för dig. Det som skapar den känslan hos dig är ditt äventyr.

För mig har det varit att stegvis och medvetet göra förändringar i min vardag och framförallt rätt stora förändringar i min uppfattning om vad som är ett bra liv, för mig. För jag hade en given uppfattning om vad det skulle – eller borde – vara. En fin lägenhet i stan. Ett bra jobb, där jag såklart gav allt och gjorde andra nöjda. Med hyfsat bra betalt. Att resa runt i världen och att ha kapaciteten att hålla hur många bollar i luften som helst.

Men det började kännas tomt liksom. Jag kom aldrig fram. Jag kände mig aldrig tillräcklig på jobbet. Lägenheten kunde alltid bli större eller mer personlig eller ha öppen spis. Att bara vara ledig på helger och några veckor om året gav mig en känsla av att sitta fast. Att bara springa utan att nånsin få vila gjorde mig så trött, så trött. Och kanske viktigast – jag kunde inte se till vilken nytta, ett varför till allt det där.

Jag började notera att de stunder jag verkligen kände mig tillfreds och glad oftast kom när jag var ute i naturen. Gärna själv, med helt obokad tid och väldigt enkla attribut. Bara jag, vädret och stillheten. Och min kamera. Min längtan efter större frihet att sno åt mig de stunderna blev bara starkare och starkare. Och så träffade jag människor som gjorde saker lite annorlunda. Jobbade mindre, upplevde mer och styrde sin egen tid. Det fick mig att förstå att det faktiskt gick att följa den där längtan, även om det tog ett tag att verkligen tro på att jag kunde det.

Till slut hade jag samlat både mod, inspiration och kunskap att vara redo när tillfället kom. Och det kom en dag. Jag sa upp mig från mitt stressiga jobb, blev min egen chef och började jobba för att leva istället för tvärtom. Det var 2014 och jag har inte ångrat mig en sekund.

I år börjar nästa etapp i det här äventyret. Jag kommer bo så mycket jag kan där jag har naturen utanför dörren och där jag har råd att låta tid vara viktigare än pengar.
För mig är det tidernas äventyr. Att släppa normen och frigöra mig för att göra det jag faktiskt vill och vara där jag mår som allra bäst. Att känna att jag får göra så och kan göra så, utan att be om ursäkt.

Och varje gång jag tänker på den där bilden på den bleka blå punkten, så tänker jag att det bara är att köra och att det inte är måndagsmöten och kvartalsrapporter som är viktigast för mig. Och att det är helt i sin ordning. För ingen av oss vet varför vi är här egentligen och därför är det upp till var och en att hitta sitt sätt att göra det på. Skapa sitt eget äventyr.