Tre årstider på 36 timmar

Tre årstider på 36 timmar

Nu är vi hemma igen, med fullmatade minneskort i såväl kameran som minnesbanken. Vi började hemfärden redan i måndags, med slutmålet Touring Cars kontor senast klockan 18 i onsdags. Däremellan skulle vi vinka av Katrin i Östersund.

I Lofoten har vi haft kanonväder. Jag skulle säga sommarväder, men graderna steg väl som mest upp till 12 i antalet. Men det var grönt och frodigt överallt. När vi passerade Riksgränsen och kom in i Sverige igen så var det vinter fortfarande. Vårvinter förvisso, men inte ett spår av våren. Det kändes faktiskt lite märkligt och jag som ändå älskar vintern kände att jag nog var färdig med den för i år. Skir grönska och blomdoft gör liksom något med sinnet som inte smutsig snö, brunt gräs och kala träd klarar av.

Min stora behållning med att vi tog den långa vägen genom vintern och Sverige var att jag äntligen fick se Lapporten. Otroligt att jag aldrig varit där förut, men nu är jag sugen på att återvända dit – och gärna hinna med Stora Sjöfallets nationalpark och Abisko på samma resa.

Ett antal mil söderut på vår resa så kom vi äntligen ikapp våren. Och i takt med att vi betade av mil efter mil så reste vi in i sommaren. För en som älskar kontraster så är det ju den ultimata roadtripen ändå. Att resa genom tre årstider och alla dess skiftningar, det är ju som att resa i tiden. Rätt så häftigt.

Sista natten spenderade jag och Sara parkerade vid hennes fina familjegård utanför Bollnäs. Vi åkte de sista milen dit på en idyllisk liten omväg och var tvungna att stanna på flera platser och njuta av den sena solnedgången. Vi kom fram till Saras hus mitt i natten, och då låg dimman över somriga ängar och natthimlen var juniljus. En kan bli lycklig för mycket mindre. Efter en väldigt njutbar dusch var jag tvungen att gå runt och känna daggen i gräset och blicka ut över det dimhöljda landskapet innan jag kröp till kojs för sista natten i husbilen. Trots att vi skulle upp tidigt och köra de sista timmarna hem till Stockholm så kunde jag inte låta bli.

Morgonen efter fick vi njuta morgonkaffet på Saras omtalade farstubro, innan vi städade ur och packade ihop i husbilen och rev av de sista 3 timmarna på en 340 mil lång roadtrip. I Stockholm var sommaren i full blom, även om vädret slog om ungefär lagom till att vi kom tillbaks. Men sommarregn är också sommar.

Nu ska jag jobba ikapp och landa lite i vardagen igen, men det kommer ett inlägg inom kort om hur det är att resa med husbil, vår rutt och såklart, fler bilder från Lofoten.

Tills vidare – här kommer tre årstider på 36 timmar i bilder!

Sista lyxiga utemåltiden i Lofoten blev varma mackor över eld på en strand i försommarväder. Ljuvligt, och inte bara på bild.

Katrin svänger ihop mackorna medan jag och Sara roddar eld och njuter av utsikten. Den långa färden hemåt har börjat!

Men en ska inte ha bråttom i onödan när omgivningen ser ut såhär.

Ett dygn senare hade vi farit in i vintern. Is på Torne träsk och inte en grön skiftning så långt ögat nådde. Däremot en mäktig lapport!

Vinter som sagt. I sneakers. En utmaning!

I Hälsingland kom vi ikapp sommaren igen, efter att ha njutit av våren i Västerbotten. Och den gjorde oss inte besvikna.

Jag kan knappt greppa att det kan vara såhär vackert! ÄLSKAR ljusa sommarnätter.

Klockan närmade sig 01 när vi kom fram till Saras gård. Det här var på nattens tablå – omöjligt att stänga av och lägga sig.

Jag blev sugen på att springa in i dimman och leka älva en stund. Men älvor brukar nog inte ha löpartajts och vara stela efter 340 mil i bil, så jag nöjde mig med att betrakta. Inte så dumt det heller.

Dagen efter njöt vi sommar för fullt, med en efterlängtad kaffe på Saras farstubro. Särskilt mycket mer behövs inte här i livet ändå.

Första gången

Första gången

Jag hörde för några år sedan en mening som fastnade hos mig. Den gick ut på att man ska fortsätta uppleva saker för första gången, många gånger, livet igenom. Jag tror att en stor del i att må bra handlar om just det – att uppleva nya saker, göra nya saker och lära nya saker. Det håller i alla fall mig från att bli uttråkad, ignorant och intellektuellt avstängd – det ger ett driv framåt på något sätt. För om en gör eller lär sig en ny sak har det ofta den fina fördelen att nya vägar öppnar sig och fler nya saker och människor kommer i ens väg. Ringar på vattnet. Jag har tagit till mig den där tanken och gjort den till en rätt så medveten filosofi.

För även om jag alltid varit jäkligt nyfiken och förtjust i att upptäcka, utvecklas och göra förändringar, så har jag också en bekväm och trygghetssökande liten jäkel i mig. Den där som ibland tycker att det känns lite jobbigt att hänga med på ett spontanäventyr och hellre stannar hemma. Om den får lite för stor del av kakan kan det hända att jag blir sittande där i soffan och har det skönt och bekvämt, i stället för att hänga med på eller gör egna små äventyr.

Därför känns det viktigt att ha en princip att luta sig mot. För även om det är just skönt och bekvämt att sitta i soffan i bland så är det sällan de stunderna en minns om en ska vara ärlig. Det skapas inga minnen för alla sinnen i det långa loppet.

Den här resan har faktiskt fyllts med flera första gången – från att resa med husbil (definitivt inte sista gången för det), till att äta fiskburgare i Henningsvaer (de som känner mig vet att jag har ett spökande barndomstrauma när det gäller allt som smakar fisk och skaldjur) och uppleva den majestätiska Lapporten på nära håll.

Det är en fantastiskt givande livsfilosofi när den appliceras. Obekväm ibland absolut – det är inte alltid härligt att vintertälta (fortfarande kvar att göra) eller gå runt på alldeles för få timmars sömn för att ett landskap i midnattssol är för magiskt för att sovas bort – men det är värt det nästan varje gång.

Den här resan upplevde jag dagsljusa nätter för andra gången – den första var i Svalbard för fem år sedan och jag minns fortfarande den känslan av total häpnad. Det kändes faktiskt likadant nu. Det är helt fantastiskt att ha flera timmar med golden rose hour.

Söndag kväll klockan 00:30.

Ska du göra något helt nytt i sommar? 

Livets kontraster och en födelsedag

Livets kontraster och en födelsedag

De senaste dagarna har jag ännu en gång blivit väldigt påmind om den tunna tråden mellan liv och död och det har funnits med mig de här dagarna i Lofoten, väldigt mycket. Jag brukar ju prata om kontraster och hur de fungerar som livets förstärkare. Att bli medveten om skörheten i livet har förstärkt känslan av att uppleva, utforska och ta vara på.

Förra året startade jag vad jag tänker ska bli en tradition, nämligen att fira min födelsedag med sånt jag tycker om att göra, på en plats jag vill vara. Helst med de jag tycker mycket om också, men förra året blev det faktiskt med ett helt gäng främlingar (som snabbt blev vänner) på fotoresan jag pratat så mycket om.

I år blev det alltså Lofoten – en plats jag drömt om att åka till i några år nu. Ljuset, bergen, vattnet. Det ser så fantastiskt ut på alla de bilder jag sett härifrån. Och det ÄR ju det också. Naturen påminner mig om Hawaii, minus de regnskogsbeklädda sluttningarna, men landskapet är precis lika dramatiskt, sanden lika vit och vattnet om möjligt ännu mer turkost och blått.

Jag hade en önskan på min födelsedag och det var att göra en hajk. And so we did. Efter att jag väcktes av rörande vacker sång, fint paket och galet goda fattiga riddare till frukost, så gav vi oss av. Målet för dagen var den vackra, branta Reinebringen. Nerifrån Reine ser det inte ut som att det går att ta sig upp där utan klätterutrustning, men stigen börjar nere vid vägen på andra sidan berget – där det är något flackare.

Det var rätt så brant och vissa sträckor lite oklart vart vi skulle gå – här i Norge har de inga markerade leder på samma sätt som i Sverige, utan om en ger sig ut får en se till att kunna ta sig fram. Den här leden är på gott och ont väldigt vältrampad dock, och har förgrenat sig i en radda olika knasiga stigar uppför.

Det var rätt så varmt, flåsigt och slitsamt för benmusklerna, men vi blev rikligt belönade för jobbet. Väl på toppen var utsikten magisk och vi bestämde oss för att äta födelsedagslunch på den rätt så smala bergkammen. Finare lunchrestaurang hade jag knappt kunnat få.  Katrin har verkligen skämt bort mig och Sara den här resan, med ett slags all inclusive-koncept. Frukost, lunch, middag, snacks – allt var planerat och jäkligt gott.

Det kommer ett eget inlägg om all god mat vi ätit, men just den här lunchen blev det smörstekt gnocchi med kapris, salvia och citron, i matkåsa. Med jordens utsikt, lä och sol. När jag satt där och lutade ryggen mot bergkammen, blundade och kände solen värma ansiktet, då fick jag en sån lyckobubbla i kroppen. Det är såna stunder jag vill samla på. Inte saker, inte pengar, bara härliga upplevelser och fina människor i mitt liv.

På kvällen (på något sätt går timmarna vansinnigt fort här – vi har inte ätit middag innan kl 21 någon kväll tror jag) dukade vi upp charkisar, ostar och skålade i champagne i de fina champagnekåsorna som Katrin köpt till oss från Åre glasblåseri. Våra namn och orden ”äventyr deluxe” är ingraverade. Så himla fint!

Efter det åt vi vårrullar med jordnötssås i kvällssolen. Det var lite kyligt, men väldigt härligt att sitta utanför vår fina husbil och blicka ut över en hel kedja dramatiska bergstoppar.

Jag och Sara avrundade natten (jo, det var natt då, men det känns ju liksom inte när solen ändå skiner) med ett fotosafari någon kilometer bort från campingen. Himlen var rosa, natten ljus och klockan 01:30 när vi gick tillbaks till husbilen. Jag somnade, tacksamt lycklig över en i min bok alldeles perfekt födelsedag.

Det här är en bättre parkeringsplatsutsikt skulle jag vilja påstå. Reine ligger väldigt fint mellan höga berg och klart, blått hav.

Kände mig som en katt bland hermelinerna på vägen upp – bokstavligen. Haha. En ruskigt söt vandringspolare fick vi när vi pausade för vatten.

Det är vägen som är mödan värd. Särskilt när en hajkar upp för vackra berg! Det är ju inget problem att det krävs många pustarpauser när de ser ut såhär.

Men målet var i det här fallet också mödan värd. En rätt svårslagen utsikt mötte oss när vi kom upp. Här Reine från ovan. Långt därnere står vår bobil (så heter det i Norge) Bettan & väntar.

Bortom Reine skymtade väggen av höga berg i havsdiset.

Åt andra hållet – där stigen börjar långt därnere, var det inte heller någon dålig utsikt.

Braveheart Sara är inte rädd för cliffhangers. Allt för den perfekta fotbilden!

Efter att vi åh:at och ah:at en stund så öppnade Katrin köket och började med lunchen.

Såhär glad blir man då!

Birthday lunch view – 5 tummar upp!

Födelsedagsporträtt på bergstopp. Bra skit.

Klassigt snacksbord på klassisk campingplats. Om nån trodde camping var tråkigt så kan ni ändra på det nu.

Bubbles & mountains

Tack Katrin

…och tack Sara, för att ni var med och gjorde min dag så himla, himla bra!