Nature

Månen, stjärnhimlen, brasan och jag – fredagkväll i Särna

Särna bjöd på en stjärnklar fredagkväll och gården badade i sådär härligt mystiskt månljus. Jag bestämde mig för att inte gå in i ladan och pyssla, utan i stället passa på att njuta av en kväll nere vid sjön. Ungefär som jag och syrran gjorde för några veckor sedan.

Känslan när jag gick ner mot slogboden var så härlig. Ljudet av mina steg i sjön, ljuset som låg på orörda snödrivor och känslan av att vara precis där jag ville vara – det var så mysigt. Det var också speciellt att vara själv nere vid sjön, där jag tillbringat så många glada stunder med så många viktiga personer i mitt liv. Det hade kunnat vara sorgligt, men det kändes bara fint.

Jag tänkte på kvällarna under mammas sista sommar. När alla fortfarande fanns och vi grillade, dukade upp långbord och kvällsbadade, samtidigt som vi försökte ta tillvara på vad vi visste var mammas sista sommar.

Barndomens många sommarlovskvällar, nattbad med faster & mormor (de båda badade så fort isen släppt), vinterfiske i viken med brasa och varm choklad.

Igår var det bara jag, elden, månen och stjärnorna. Och de enstaka skotrarna som åkte förbi ute på sjön. Jag satt och tänkte på att det här, det är ingen dum plats att bo på. Och det är sannerligen en av de bästa platserna att spendera en fredagkväll på.

Tänk att det här är alldeles gratis!

Svårlagen discolampa

Evigheters evighet

Fredagsterapi

Ikväll blir det ladan istället. Kanske en vedbastu också om andan faller på och veden är torr.

Hoppas du får en riktigt härlig lördagkväll! Natur

Black Friday

Black Friday – ja det är det sannerligen

[:sv]Det är väl inte många som missat att det är Black Friday i morgon? De senaste dagarna har jag gått förbi ett oräkneligt antal reklambudskap som alla visar samma sak: på fredag ska vi shoppa som fan. Vi ska till och med ha en hjälm på oss (jo en affisch föreställde en tjej med svart hjälm) eftersom vi ska kötta oss fram bland alla andra och SHOPPA SOM FAN! Vi måste ha skydd!!

Kanske är det bara jag, men i år känner jag att det har passerat en gräns, det här med oändlig konsumtion och att pusha för det. Att det snart kommer bli skämskudde på beteendet typ. Det känns ungefär lika fräscht som den gamla Marlbororeklamen.

Jag såg den här artikeln idag och ja, jag vet att det ger framtidsångest, men hörrni. Vad gör vi? Kan vi börja med att bara tokdissa allt vad Black friday och masskonsumtion heter nu i helgen? Känna hur det känns? Ett tips från mig är detta – ta dig ut i en skog, på ett fjäll eller någonstans i naturen, på landet. Du kommer inte känna en enda impuls till att shoppa en top som tål en tvätt, ett par skor vars klackar & sömmar pajar på tjugo steg eller en kappa som tappar formen på tre användningar.

Och ska du absolut ut på stan – passa på att köpa riktigt jäkla bra grejer till bättre pris. Som håller länge. Så att vår vackra, vackra planet också kan göra det.

skog-kvallssol

Update: hittade det här välskrivna inlägget om Black Friday hos Johanna – läs gärna på mer om Slow fashion hos henne också.

 [:]

And I think to myself, what a wonderful world (we must save)

[:sv]Jag kanske är ”överkänslig”. Eller så är jag realist. Kanske pessimist? Men den senaste veckan har min weltangst vunnit ny mark känner jag. USA-valet är ju oroande in i kaklet och på så många sätt. Att det ens är möjligt att den ena kandidaten kan ljuga ihop & säga precis vad som helst och ändå hänga kvar (och samma tendenser ser vi ju här hemma). Kanske till och med bli president (och jag pratar om Trump såklart). Som hävdar att klimatförändringar är en bluff, att kvinnor kan pussygrabbas när lusten faller på och som verkar vara farligt lättkränkt och långsint.

Sen har jag sett Before the flood också. I omgångar, för jag har faktiskt inte orkat se den i ett sträck. Det skrämmer för mycket. Som att se vidsträckta oljesandfält eller hur några få mäktiga företag ligger bakom avancerade upplägg för att bygga ”vetenskapliga” dimridåer och kunna fortsätta förstöra i ökande takt. Kortsiktigheten, självgodheten och girigheten i det alltså. Jag får ont i själen, på riktigt.

Jag läser om välfärd som monteras ned på landsbygden, samtidigt som allt fler i städerna längtar ut i naturen för att de mår så dåligt av stress, ljud och konsumtionshets i storstäderna.

Jag tog en eftermiddagspromenad idag, för att få rensa tankarna med kylig luft, sån som biter i kinderna. Det känns så renande med den här vinterkylan som kommit. Att komma in med röda kinder och hoppa in i varma tofflor och huttra lite, det gör gott på något sätt. Jag hade kameran med, mest för att den som låg och tittade på mig lite ledset, efter några fototomma dagar. Och så hamnade jag i en sån där vacker vinterkvällshimmel (fast klockan halv fyra då).

Jag stod och tittade på de fascinerande molnen, de varma, vackra färgerna och blev både sorgsen och så jäkla bestämd på samma gång. Vi har en så vansinnigt vacker planet, som vi kanske håller på att sjabbla bort totalt. Fastän vi borde vara helt hänförda över hur jäkla slumpmässigt det är att den ens finns. Jag kan bli galen på det absurda i vad vi håller på med när jag tänker på det. Men jag ska banne mig göra mitt allra bästa för att ta hand om den.

Okej förlåt, det här blev inget feelgood-inlägg men så är det ju ibland. Jag kan liksom inte gömma den här oron. Jag tycker inte vi ska det heller, men vi ska kanalisera den rätt. Det kommer ljusare inlägg framöver, för det finns jäkligt många starka krafter som jobbar för det långsiktiga och hållbara också. Jag ska läsa mer om dem ett tag och samla hopp, men tills vidare bjuder jag på visuell feelgood som avslutning. En vacker kvällshimmel en helt vanlig tisdagskväll i november. Jo, och kanske har USA sin första kvinnliga president i morgon bitti.

himmelstalund-kvallshimmel 
Vilken kväll jag hamnade i!

solnedgang-himmelstalund
 Alltså det här…orosdämpande!

faglar-solnedgang
Fågelperspektiv är bra ibland

what a wonderful world
What a wonderful world <3[:]

Solnedgång vid Glan

[:sv]Solnedgång vid Glan – så blir du kreativ och älskad av alla[:]

[:sv]Jag kan verkligen skifta i inspirationsnivå, humör och drivkraft.  Från 0 till 100 tillbaks till noll på dygnsbasis typ. Jag har märkt ett mönster: att nivån först ökar, men sedan sjunker i takt med antal dagar utan avbrott på hemmakontoret. Inte konstigt alls – vi människor hämtar kreativitet och brasved i umgänget med andra och vi behöver processa i lugn och ro. Vi är programmerade så, extroverta eller ej. Jag älskar egentiden och eftertanken, men utan påfyllning utifrån så falnar glöden efter ett tag, för att vara visuell.

Men jag har ett knep. När jag inte har favoritmänniskor att tillgå sådär on demand, så har jag ett substitut som funkar på precis samma sätt. Det ger energi, är kreativt, omväxlande, vackert så jag blir rörd och nästan alltid vill det mig väl. Ibland kan det vara bryskt och hårdnackat, men det är aldrig illvilligt, det bara är vad det är. Precis som mina favoritmänniskor.

Det här substitutet är såklart naturen. Som den kan inspirera alltså. Som den skapar. Och vad förbaskat generös den är, dag efter dag. Den är bara sig själv och bjuder på allt bara jag tar mig tiden.

Igår behövde jag få en injektion av kreativitet och inspiration och åkte för att njuta av en solnedgång vid Glan, en vacker sjö utanför Norrköping. Och där var hon. Iklädd sin allra vackraste försommardräkt och hon bjöd på en färgsprakande show som aldrig ville ta slut.

Vi hade en riktigt bra kväll igår, jag och naturen.

boat-sunset

solnedgång vid Glan
Jag och fågeln njöt av kvällen i lugn och ro

golden-wake
På ena sidan skiftade allt i guld…

pink-gold-glan
…och på den andra var allting rosa.

pink-lake
In flight

katta-sunset
jag var ju tvungen att ta en selfie i det här ljuset. Inte ofta man får vara sådär naturligt rosaguldig ändå.

 [:]