Så som det är att bo i Särna

Så som det är att bo i Särna

Sara skrev ett väldigt fint inlägg om att bo i Åre och jag känner igen så mycket av det hon lyfter fram vad jag känner för att bo i Särna. Möten på annorlunda sätt, vardagkvällar på oväntade platser och sysselsättning som får själen att jubla. Inte en enda kö så långt ögat ser.

Jag har fått frågan mer än en gång om hur det är att bo i Särna. De som inte bor här undrar över min fritid. De som bor här, som vet precis allt som går att göra med den, undrar mer över vad sjutton jag jobbar med. Jag har tänkt att jag ska dokumentera några typiska dagar i mitt liv här – precis som de kan se ut – i filmformat. Det blir jobb, vedhämtning, skidor och ekorrar. Vilken cliffhanger, eller hur? 🙂

Tills jag är klar med den filmen så kommer här några snapshots från min vardag i stillbildsformat – so far this week.

Igår satt jag inne och jobbade mest hela dagen. Utanför sken solen och smältvattnet droppade från taken, men jag klippte klart filmen som jag filmade material till i Linköping förra veckan och så uppdaterade jag en presentation för en annan kund.
Att klippa film kan verkligen ta hur lång tid som helst, men fasen vad kul det är! Vill lära mig så mycket mer om den konstformen.

På kvällen skulle jag på möte på byn. Vi var några i Turistföreningen som skulle ses på fika och sommarplanering och eftersom jag hade suttit inne typ hela dagen så bestämde jag mig för att låta bilen stå. Istället klev jag i vildmarksskidorna och åkte över sjön i en helt fantastisk kvällssol. De sista 200 metrarna fick jag bära skidorna i famnen, för nu har tövädret tagit greppet om de större vägarna ordentligt.

Ina, Karin, Sofie och Helena. Några riktigt grymma entreprenörer & eldsjälar i byn. Vilken ynnest att få mysfika och planera sommaraktiviteter med dessa tjejer!

Idag hade jag lunchplaner på byn och tankar på att dra till Idre Fjäll och riva av några premiärsvängar med mina nya skidor, men förmiddagen ägnades åt jobb istället. Mitt i kände jag att nä, jag bara måste checka ut en stund och njuta av den här helt underbara dagen.

Eftersom jag inte hade ätit frukost och det var hög tid för lunch, så packade jag ner en termos kaffe, två nykokta ägg och fröknäcke och hoppade ner i vildmarksskidorna igen. Jublade lite över att jag kan dra ner på sjön direkt från min ytterdörr och satte kursen mot norr.

Jag skidade under gångbron och följde Österdalälven upp mot Ögånäset (där vår timmerstuga ligger). Det är fantastiskt före just nu och vädret… Jag tog av mig den stickade tröjan och åkte i tunn underställströja utan vantar under en klarblå himmel och strålande sol. Helt ensam på isen. Vilket jäkla lyckopiller!

Tänk att jag får leka sportlov på en helt vanlig lunchrast.

Dags för ”brunch”  – solokvist på älven!

Efter min lilla utflykt jobbade jag några timmar till innan jag tog en powernap. Fan vad skönt det är ändå. Sen var det dags att hälsa på hos vår kungliga hästleverantör Lena (det är hennes hästar vi hyr och rider så fort vi kommer åt). Jag ska bli medryttare hos henne och efter många om och men kunde jag äntligen svänga förbi och heja lite på alla djuren.

Det är nåt visst med Lenas gård, jag trivs så bra där. Det är så himla mysigt med barn, hästar, kor, får, getter och hundar var en än tittar. Om jag inte vore så resande så skulle jag skaffa djur direkt. Två nordsvenskar och några får eller getter. Gärna ett gäng höns också.

Det blev ju inte mindre mysigt av att Bisa fick ett föl i söndags och att fåren levererar gulliga lamm till höger och vänster just nu. Herregud, man kan ju dö lycklig efter en sån eftermiddag.

3 dagar gammal och så jäkla gullig redan!

Två flasklamm som jag bara ville ta med mig hem. Orkar inte!

Precis som Sara så tänkte jag en vardagkväll i längdspåret häromsistens att ”det andra har som semester har jag som vardag” med en väldigt tacksam känsla. Och jag lovar att jag uppskattar det som om det vore semester nästan hela tiden. Visst kan jag bli less på att bära in ved, skotta snö och på att soporna bara töms en gång per månad, men det räcker med att titta ut genom fönstret så glömmer jag alla baksidor. Jag vill inte byta detta mot någon galleria i världen!

Fria vidder

Fria vidder

Det händer något i mig när jag är på toppen av ett fjäll, med bara fria vidder och milsvid utsikt framför mig. Fjällen för mig är en fysisk gestaltning av frihet. Igår, när jag stod på Vedungsfjället, kände jag det så starkt. Jag tog några djupa andetag och med dem följde känslan in i  kroppen. Friheten, stillheten och fjället självt. 

Den här veckan är pappa, lillebror och pappas sambo och hennes dotter här på sportlov. Lagom till soligt sportlovsväder, även om det är kallt. Jag jobbar som vanligt den här veckan, men igår helgade jag vilodagen och följde med dem på en söndagstur upp på Vedungen. Mitt närmsta och mest nyupptäckta fjäll här.

Vi packade med oss mackjärn, ved och kaffe och drog iväg över sjön. De där nära och rätt så enkla äventyren är vad jag älskar med att bo här. Att ta skotern, skidorna, snöskorna eller bara apostlahästarna och gå rakt ut i fjäll och skog och njuta av brasan, tystnaden och ljuset. Oftast gratis men värt allt.

Några kilometer in i skogen mötte vi det här gänget, som också var ute på söndagsäventyr. Blir alltid lika glad av att se dem. 
En kan tro att det här blivit en skoterblogg, men det är bara vårvinter på G – den absolut bästa tiden för skoteråkning. 
Det är fortfarande det här som gör mig allra gladast!
Uppe på fjället började temperaturen droppa och för första gången i vinter så frös jag i min överdimensionerade skoteroverall. Att sitta i kälken är inte alls lika värmande som att köra själv, inte hälften så roligt heller. Vi vände vid en mysig liten övernattningsstuga som jag redan bestämt att vi ska nyttja när vi tar den efterlängtade skotervägen mellan Särna och Åre.

På vägen hem var vi mitt inne i en vacker solnedgång och inne i en riktigt sagolik skogsallé med av höga, snötyngda granar höll jag på att trotsa kylan och hoppa ur med kameran i farten. I stället fick jag ta in det helt och hållet med mina medfödda sinnen och det är faktiskt riktigt fint det också. Jag har övat lite på att bara njuta utan att dokumentera och tycker verkligen om det mer och mer (men kameran kommer alltid finnas med mig, en kan ju inte sitta och hålla på all skönhet för sig själv).

Det här blir väl en bra plats att vakna på? 
Min nya bonusmamma, haha. Fina Fredrika! 
Tack för den här gången, Vedungen. Vi ses igen.

Naturligt rik

Naturligt rik

Det är fredag kväll och jag sitter vid köksbordet, hör brasan spraka och sippar på rött vin till maten. Med ett år bakom mig där jag prioriterat tid och lugn framför optimerad fakturering så borde jag kanske känna mig lite pank. Men för att använda en klyscha – jag känner mig så jäkla rik. Nästan skamligt rik.

Att ha förrådet fyllt med ved, får mig att känna mig naturligt rik. Att äta bär från skogen härutanför. Att i hög grad kunna styra med vem, hur mycket och med vad jag vill jobba. Att ha tid för spontana besök här hemma. Att ha naturen precis utanför dörren. Att jag kan bo på en plats som har min historia många generationer bakåt. Att få möta och lära känna nya, inspirerande personer, inte sällan över en eld.

Att få frivillig staplingshjälp av kusinen & hans kompis

Att när jag glömmer matkassarna på Konsum så hör grannen som jobbar där av sig och tar hem dem åt mig. Att jag kan åka skidor till mataffären. Att jag får börja varje morgon med att titta på småfåglarna en halvtimme, utan att känna mig stressad.

Att jag blir rörd varje dag av hur vackert det är här.

Att det är så tyst att jag tycker min egen andning stör. Att det frågas om allt annat än jobb när någon vill veta vem du är. Att jag bara kan ringa en granne när jag inte är här och be dem kolla om det verkligen bara är 2 grader i vardagsrummet.

Att det är fredag och jag ska ta skogsvägen till en stuga utan el för att fira helg. 

När känner du dig riktigt rik? 

Med skoter på Vedungsleden

Med skoter på Vedungsleden

Här sitter jag, framför brasan efter en dag på Vedungsleden. Alltså – vilken skillnad en dag utomhus gör för humöret! Att få komma hem med rosiga kinder, kalla fötter och själen full av natur. Åh, ni fattar inte hur glad jag är över att ha varit ute flera timmar idag. Dessutom på en gnistrande kall och vacker vinterdag, toppad med en solnedgång på ett fjäll.
Jag känner mig så barnsligt glad över den här dagen efter några veckors sjukstuga. Jag är verkligen inte bra på att vara sjuk.

Det härliga med Särna är att en inte behöver planera såna här äventyr flera veckor i förväg – här kan en vara rätt så spontan för det där livspusslet är inte fullt så kämpigt – det finns luft! I går skickade jag iväg en fråga till Mari om vi inte kunde ta en skotertur idag. Lite fika, lite brasa och massor med vinter. ”Absolut, om det inte är alldeles för kallt” svarade hon. Jag blev alldeles nipprig – jag skulle få komma ut och rastas!

Gammelvasslen rastplats, VedungsledenVinter när den är som allra vackrast – kall, snörik och solig! Utsikten från Gammelvasslen.  

Min skoter på VedungsledenVad ska hon heta tycker du? Kanske Speedy Märta, efter farmor? 

Till en början var det lite för kallt, termometern visade 23 minus i morse. Vi tog det lugnt på varsitt håll och väntade in temperaturen och när den krupit upp till 16 minus bestämde vi oss för att dra. Tyvärr var vår nyare (snabbare) skoter inparkerad av den gamla, som vägrade starta med elstarten. Om du har testat att starta en kall skoter med startsnöre så vet du att det är tungt. Jag fick svälja min stolthet och be om hjälp (fasen också) och Mari, Fredrik och deras son Axel kom till mig så att Fredrik fick dra igång fanskapet. Haha.

Vi bestämde oss för att ta Vedungsleden upp till Gammelvasslen, där det finns två slogbodar (gapskjul, vindskydd, kärt barn osv) och en eldplats. Särna Snöskoterklubb är verkligen fantastiska, de har preppat så fina leder, bland annat denna.

Idag var också dagen där jag för första gången testade nya skotern i rätt mycket lössnö. Det har verkligen kommit massor med snö här i vinter och för erfarna och modiga skoteråkare är det drömföre just nu.

Gapskjul vid GammelvasslenGammelvasslens rastplats. Fredrik styrde eld och vi dukade upp matsäcken, medan Axel brassade runt i lössnön. 

Lunch på VedungsledenDet var alldeles för längesen, men idag blev det smarrig toast i mackjärnet igen. Bästa & enklaste utematen!

Mari i motljusMari – inte bara kompis utan släkt också. Min mamma var tremänning med Mari, fast hon och jag är lika gamla och lekte när vi var små. 

Jag är ju mer av en söndagsförare i jämförelse med de som vuxit upp på skotrar (även om jag kört en del och gillar fart!) så det där med att köra i djup lössnö är en liten tröskel. Det är nog ganska jämförbart med skidåkning – det krävs lite mod och bestämdhet för att ta sig fram i meterhögt puder, men när en väl behärskar det så är det så fantastiskt mycket roligare än pistad backe eller led. Jag och Mari har bestämt oss för att vi ska bli grymma på ”off pist”-körning innan säsongen är slut. Håll en tumme!

Efter att vi fikat så fortsatte vi upp mot Vedungen en sväng. Det är ju något alldeles särskilt med fjäll och när vi var så nära var det lika bra att köra upp. Jag har aldrig varit upp till Vedungsfjället förut vad jag vet. Konstigt eftersom det nog är mitt närmsta fjäll egentligen. Vi kom upp lagom till en fantastisk kvällsol och jag blev sådär pirrigt lycklig som jag bara blir i vackra landskap. Åh vad jag njöt alltså!

Fatta att en nyper sig armen med det här framför ögonen. Jag behöver fortfarande vänja mig vid att jag inte är här på en veckas skidsemester – jag bor här! Granne med detta. Det är verkligen livskvalitet för mig. 

Söndagsångesten är lååååångt borta. 

Det var inte bara jag som ville stanna och ta in landskapet och solnedgången som tur var. Den här platsen ligger väl ungefär 50 minuters skoterkörning från min ytterdörr, så hit ska jag återvända och fota många gånger – vilken plats!

Vår nya skoter – vi ska nog ha mycket kul tillsammans vi två. 

På vägen tillbaks stannade vi tillför att köra lite i lössnö. Det är förbaskat kul och så länge jag körde på öppen yta så kände jag mig rätt så trygg. Det blir en större utmaning att köra inne i tät skog och balansera fart med att parera träd. Jag är inte riktigt där ännu, haha.

Axel var kaxig och luftade monsterskotern. 

Fredrik lekte loss med den andra skotern. 

Mari lajvade Darth Vader under tiden. 

När graderna kröp neråt i takt med solen körde vi hemåt igen. Vi vinkade hejdå på Särnsjön och körde hem för att tina på varsin sida av sjön. När jag kom hem hade jag precis de där röda kinderna och sköna känslan som jag längtat efter. Jag tände brasan, satte på en lugn lista på Spotify och satte mig och värmde fötterna framför spisen med en kopp varmt kaffe.
Så tacksam för den här dagen, så glad att jag får bo såhär.

Granskog på VedungsledenTänk att få köra hem via Narnia <3 

En kärv skidtur på Fulufjället

En kärv skidtur på Fulufjället

En del gillar sina äventyr med smörväder och vyer – så även jag ibland. Men inte idag – efter en kärv skidtur på Fulufjället kan jag återigen konstatera att de äventyr jag njutit av och minns mest är de som inneburit umbäranden (OBS! på I-landsnivå) och s.k. skitväder. Det är också de som givit mig den skönaste känslan efteråt.

Så, när dagens utlovade sol och minusgrader blev till snö och hård vind så var jag inte olycklig. Jag kände på mig att Fulufjället i skitväder skulle vara riktigt kärvt och härligt, precis som sist. Vid kvart i nio i morse for jag iväg, med sotpanna, turskidor och vindtäta plagg, för att göra turskidpremiär. På vägen mötte jag upp min nya Särna-baserade äventyrskompis John, som också var sugen på att gå på tur.

Vi parkerade vid Brottbäcksstugan (där jag och pappson parkerade senast i september för att gå till deras mest natursköna pass) och började skida uppför fjället. Jag i för stora bindningar/för små kängor, vilket gav några stopp för justeringar, men jag körde på. Vi kunde höra rejäl vind i trädtopparna och anade att det skulle blåsa en del när vi kom upp på kalfjället.

Turskidor på Fulufjället
Såhär såg det ut idag…


…och såhär för tre månader sedan, på nästan samma plats. 

Ju högre upp vi kom, desto mer blåste det. Men det var riktigt jäkla härligt – så länge man har bra kläder så ger skitväder en så skön känsla av att man lever. Det ska vara lite kärvt och gött!


Örn var lite skeptisk, men roade sig med att rulla i snön med jämna mellanrum. 


Katt var däremot omaskerat oskeptisk, och rullade i snön ofrivilligt en gång (note to self: måste komma ihåg att skidor utan stålkanter ej kan svänga eller plogas med). 


Strävsamt och njutbart. 

Efter närmare fem kilometer i uppfriskande sidvind så var det dags för belöningen – grillad korv och kokkaffe med fika i Björbäcksstugan. Jag har faktiskt aldrig fikat i den, trots att den ligger precis vid Naturum Fulufjället. Ett riktigt mysigt störröse, där vi fick glatt sällskap av några andra tappra skitvädersvandrare.


Dagens första kopp har aldrig smakat så bra och varit så efterlängtad!


Man tager vad man haver! Som bloggare är dukningen A och O och en perfekt plankbit fick agera kakfat 🙂

Imorgon åker jag söderut igen, med ett riktigt kanonstopp på vägen. Jag har planer på att dokumentera det hela i video, vi får se hur det går. I Stockholm väntar födelsedagsfirande x 3, ett frisörbesök och annat kul en kan hitta på i stan.