Så som det är att bo i Särna

Så som det är att bo i Särna

Sara skrev ett väldigt fint inlägg om att bo i Åre och jag känner igen så mycket av det hon lyfter fram vad jag känner för att bo i Särna. Möten på annorlunda sätt, vardagkvällar på oväntade platser och sysselsättning som får själen att jubla. Inte en enda kö så långt ögat ser.

Jag har fått frågan mer än en gång om hur det är att bo i Särna. De som inte bor här undrar över min fritid. De som bor här, som vet precis allt som går att göra med den, undrar mer över vad sjutton jag jobbar med. Jag har tänkt att jag ska dokumentera några typiska dagar i mitt liv här – precis som de kan se ut – i filmformat. Det blir jobb, vedhämtning, skidor och ekorrar. Vilken cliffhanger, eller hur? 🙂

Tills jag är klar med den filmen så kommer här några snapshots från min vardag i stillbildsformat – so far this week.

Igår satt jag inne och jobbade mest hela dagen. Utanför sken solen och smältvattnet droppade från taken, men jag klippte klart filmen som jag filmade material till i Linköping förra veckan och så uppdaterade jag en presentation för en annan kund.
Att klippa film kan verkligen ta hur lång tid som helst, men fasen vad kul det är! Vill lära mig så mycket mer om den konstformen.

På kvällen skulle jag på möte på byn. Vi var några i Turistföreningen som skulle ses på fika och sommarplanering och eftersom jag hade suttit inne typ hela dagen så bestämde jag mig för att låta bilen stå. Istället klev jag i vildmarksskidorna och åkte över sjön i en helt fantastisk kvällssol. De sista 200 metrarna fick jag bära skidorna i famnen, för nu har tövädret tagit greppet om de större vägarna ordentligt.

Ina, Karin, Sofie och Helena. Några riktigt grymma entreprenörer & eldsjälar i byn. Vilken ynnest att få mysfika och planera sommaraktiviteter med dessa tjejer!

Idag hade jag lunchplaner på byn och tankar på att dra till Idre Fjäll och riva av några premiärsvängar med mina nya skidor, men förmiddagen ägnades åt jobb istället. Mitt i kände jag att nä, jag bara måste checka ut en stund och njuta av den här helt underbara dagen.

Eftersom jag inte hade ätit frukost och det var hög tid för lunch, så packade jag ner en termos kaffe, två nykokta ägg och fröknäcke och hoppade ner i vildmarksskidorna igen. Jublade lite över att jag kan dra ner på sjön direkt från min ytterdörr och satte kursen mot norr.

Jag skidade under gångbron och följde Österdalälven upp mot Ögånäset (där vår timmerstuga ligger). Det är fantastiskt före just nu och vädret… Jag tog av mig den stickade tröjan och åkte i tunn underställströja utan vantar under en klarblå himmel och strålande sol. Helt ensam på isen. Vilket jäkla lyckopiller!

Tänk att jag får leka sportlov på en helt vanlig lunchrast.

Dags för ”brunch”  – solokvist på älven!

Efter min lilla utflykt jobbade jag några timmar till innan jag tog en powernap. Fan vad skönt det är ändå. Sen var det dags att hälsa på hos vår kungliga hästleverantör Lena (det är hennes hästar vi hyr och rider så fort vi kommer åt). Jag ska bli medryttare hos henne och efter många om och men kunde jag äntligen svänga förbi och heja lite på alla djuren.

Det är nåt visst med Lenas gård, jag trivs så bra där. Det är så himla mysigt med barn, hästar, kor, får, getter och hundar var en än tittar. Om jag inte vore så resande så skulle jag skaffa djur direkt. Två nordsvenskar och några får eller getter. Gärna ett gäng höns också.

Det blev ju inte mindre mysigt av att Bisa fick ett föl i söndags och att fåren levererar gulliga lamm till höger och vänster just nu. Herregud, man kan ju dö lycklig efter en sån eftermiddag.

3 dagar gammal och så jäkla gullig redan!

Två flasklamm som jag bara ville ta med mig hem. Orkar inte!

Precis som Sara så tänkte jag en vardagkväll i längdspåret häromsistens att ”det andra har som semester har jag som vardag” med en väldigt tacksam känsla. Och jag lovar att jag uppskattar det som om det vore semester nästan hela tiden. Visst kan jag bli less på att bära in ved, skotta snö och på att soporna bara töms en gång per månad, men det räcker med att titta ut genom fönstret så glömmer jag alla baksidor. Jag vill inte byta detta mot någon galleria i världen!

Fria vidder

Fria vidder

Det händer något i mig när jag är på toppen av ett fjäll, med bara fria vidder och milsvid utsikt framför mig. Fjällen för mig är en fysisk gestaltning av frihet. Igår, när jag stod på Vedungsfjället, kände jag det så starkt. Jag tog några djupa andetag och med dem följde känslan in i  kroppen. Friheten, stillheten och fjället självt. 

Den här veckan är pappa, lillebror och pappas sambo och hennes dotter här på sportlov. Lagom till soligt sportlovsväder, även om det är kallt. Jag jobbar som vanligt den här veckan, men igår helgade jag vilodagen och följde med dem på en söndagstur upp på Vedungen. Mitt närmsta och mest nyupptäckta fjäll här.

Vi packade med oss mackjärn, ved och kaffe och drog iväg över sjön. De där nära och rätt så enkla äventyren är vad jag älskar med att bo här. Att ta skotern, skidorna, snöskorna eller bara apostlahästarna och gå rakt ut i fjäll och skog och njuta av brasan, tystnaden och ljuset. Oftast gratis men värt allt.

Några kilometer in i skogen mötte vi det här gänget, som också var ute på söndagsäventyr. Blir alltid lika glad av att se dem. 
En kan tro att det här blivit en skoterblogg, men det är bara vårvinter på G – den absolut bästa tiden för skoteråkning. 
Det är fortfarande det här som gör mig allra gladast!
Uppe på fjället började temperaturen droppa och för första gången i vinter så frös jag i min överdimensionerade skoteroverall. Att sitta i kälken är inte alls lika värmande som att köra själv, inte hälften så roligt heller. Vi vände vid en mysig liten övernattningsstuga som jag redan bestämt att vi ska nyttja när vi tar den efterlängtade skotervägen mellan Särna och Åre.

På vägen hem var vi mitt inne i en vacker solnedgång och inne i en riktigt sagolik skogsallé med av höga, snötyngda granar höll jag på att trotsa kylan och hoppa ur med kameran i farten. I stället fick jag ta in det helt och hållet med mina medfödda sinnen och det är faktiskt riktigt fint det också. Jag har övat lite på att bara njuta utan att dokumentera och tycker verkligen om det mer och mer (men kameran kommer alltid finnas med mig, en kan ju inte sitta och hålla på all skönhet för sig själv).

Det här blir väl en bra plats att vakna på? 
Min nya bonusmamma, haha. Fina Fredrika! 
Tack för den här gången, Vedungen. Vi ses igen.

Med vinden i håret och galopp i själen

Med vinden i håret och galopp i själen

Vi sprängde fram i galopp genom skogen, med snön flygande runt hovarna, på varsin stark och frustande nordsvensk. Jag manade på och tjöt ut ett spontant ”yiiihaa!” och tänkte att bättre än så här kan livet knappast bli. Jag var helt och hållet där och njöt av varenda rörelse, den lurviga vinterpälsen, snön som flög från hästen framför mig…helt jäkla ljuvligt.

Såna stunder, där allt bara är och en liksom hinner uppleva alla nyanser av dem, de håller jag hårt i. De är jag så glad att jag får vara med om. Snögalopp på nordsvensk med en bra kompis, det är bra skit det!

Jag har Annie här på besök i helgen och vi passar på. Det är inte ofta en småbarnsmamma i storstan och en eremit i glesbygd får till ett flerdagars kvalitetshäng, men nu så. Vi har promenerat många tusen steg, käkat god mad, galopperat i snö och planerar just nu vår setlist för när vi ska vara bohemiska hippies på gatuturné (vi tar bokningar för sommar 2018 nu faktiskt) över ett glas rött. Mumma!

Imorgon blir det en rask fjälltur (Njupeskär för femte gången sen i somras för min del – tur att en aldrig kan tröttna på vattenfall) innan Annie hoppar på bussen mot Stockholm igen. Och jag, jag får stanna här ända till lucia, innan jag ska ner och tanka storstadspuls igen. Känns fortfarande lite overkligt att jag får det. Som en ständig snögalopp i själen.


Annie var väldigt taggad för vintergalopp…


Hon fick rida underbara Lejly idag. Kanske Sveriges sötaste nordis.


Jag red Sally (båda hästarna hade vi i somras och Sally har vi hyrt tre somrar i rad), en häst med riktigt härlig personlighet. Alla Lenas hästar är riktigt snälla och mysiga, men Sally har liksom glimten i ögat på nåt sätt.  


Vackra Lejly, svettig och nöjd efter fyra snögalopper.


Sally kliade sig i baken efter turen. Annars brukar hon föredra att ha mulen i höet.


Vi travade hem de tre kilometrarna och avrundade med brasa och lasagne. Himla fin dag. 

Utomhus är bästa kryddan

Utomhus är bästa kryddan

Jag tror faktiskt att jag har helt rätt när jag påstår att utomhus är bästa kryddan. Oavsett om det är jägarsnus på fjällvandringen eller en äggmacka och varm choklad en kall vinterdag så smakar det banne mig gudomligt.

Ända sedan Katrin först introducerade mig till mackjärnet så har jag haft en vurm för dessa eldredskap. Jag köpte snabbt ett eget järn och vi har kompletterat med fler. Varma mackor över eld är snudd på oslagbart gott och precis som flera andra av mina favoriträtter så går de att variera efter sug (pajer, risotto, soppor, kladdkakor) – stoppa i det du gillar och det blir nästan alltid gott!

I lördags ville jag ta med mitt finbesök till en favoritplats – dit åker vi ofta med familjen och fiskar och där finns en eldstad med rediga sittplatser (som vi återkommit till sedan generationer bakåt). Jag föreslog att vi skulle göra en macklunch och mina kloka gäster kläckte idén att fylla dem med chevre, rucola, valnötter och honung. Mumma med andra ord.

Vi tog fyrhjulingen och eftersom vi var tre och skulle ha lite packning med oss så kopplade vi på vagnen också. På ditvägen fick Danny nöjet att sitta i den skumpiga vagnen – hur skumpig den var hade jag nog förträngt, för på hemvägen satte jag mig där och herregud. Det var inte skönt en sekund, men jag asgarvade konstant när vi åkte i skogen, pga helt brutal åkupplevelse.

Jag visste att vi inte skulle komma hela vägen fram med fyrhjulingen, eftersom det regnat massor och det är myrmark den sista biten. Jag stoppade ungefär där det började klafsa runt hjulen, men Danny hävdade kaxigt att ”här skulle jag åkt med bil” och jag testade en bit till (han är norrlänning och kompis med Sara så jag tänkte att jag litar på honom). Det bra med det beslutet är att jag nu har testat vinschen och den funkar bra tillsammans med en tall när en behöver dra sig loss från exempelvis en myr. Haha.

Fyrhjuling myrTest av vinschfunktionen – check!

Alla platser där Städjan syns är bra platser enligt mig.

Skogspromenad i höstfärgerEfter att vi kommit loss & parkerat fyrhjulingen gick vi till fots den sista kilometern.

Väl framme så ägnade vi oss åt våra respektive favoritsysslor – fiske och skogspromenad med fotofokus. Det är bra att jobba upp en hunger med lite fysisk aktivitet, som att dra loss fyrhjuling och gå i blötmark.

Vi gick längs en vacker bäck – som en trollskog. Det är så himla kul att utforska mina nya hemtrakter.

Katta på myrenPaus vid en myr. När världen är långt bort och naturen så nära.

Sara skogspromenadSara och hösten 

Napplöst fiske

Efter våra strapatser var det dags för mat. Den här helgen har jag verkligen inspirerats att gå all in på elddesign. Det är en hel vetenskap, det här med eld. Jag måste verkligen skaffa mig ett tändstål nu, så kul!

chevretoast i mackjärnEld med tändstål

Mackjärn över eldMackjärnen gör sitt jobb med våra chevremackor…

Chevretoast deluxe - utomhus är bästa kryddan

Ni ser ju hur gott det blir! Här är lördagens recept:

Chevretoast i mackjärn

Skivor av levain (blir godast)
Getost från Skärvångens mejeri
Rucola
Ekologisk honung
Rostade valnötter (praktiskt att rosta hemma innan)
Smör

  • Smöra brödskivorna på båda sidor (för att det inte ska fastna lika lätt i mackjärnet).
  • Lägg på rucola, chevre och valnötter på den ena brödskivan, lägg den andra över.
  • Stoppa in i mackjärnet och lägg över elden.
  • Grilla några minuter, vänd sedan på järnet. Öppna och kolla så att de inte bränns.

Ringla honung på den färdiga toasten och njuuuuuut!

Sara fixar kokkaffeEfter maten var det dags att inviga Saras nya kaffepanna. Sådär skinande kommer den aldrig bli igen! 

Det blev en riktigt fin och något äventyrsbetonad lördag, precis som jag vill ha det! Och mackorna, ja de smakade helt jäkla fantastiskt. Utomhus är bästa kryddan!

Vilken är din favoritmat när du är ute?

Älgjakt – en dag i skog och fjäll

Älgjakt – en dag i skog och fjäll

I går följde jag med pappa & jaktlaget på en dag i skog och fjäll. Älgjakten pågår för fullt och även om jag inte jagar (och inte tycker om tanken på att döda något levande utom knott & fästingar) så har jag respekt för jakten. Häruppe är den en naturlig del av livet, den präglas av kärlek och respekt för djuren och den går långt tillbaks i historien. Men, det här inlägget handlar inte om jakt eller inte, utan om naturupplevelsen i att hänga med en dag på pass.

Vi klev upp tidigt, tidigt igår morse. Kvart över fyra ringde klockan och vid halv sex var det samling vid Stormorvallen, precis vid foten av Fulufjället (ni vet, där det där vattenfallet ligger 🙂 ). Över en kaffe och bulle planerades dagen och vi skulle börja nere i skogen omkring Stormorvallen. På eftermiddagen skulle vi högre upp mot fjället och eftersom jag skulle fota så tilldelades pappa & jag ett av de vackrast belägna passen på eftermiddagen.

På väg till första passet strax innan soluppgången. Dimman är på väg att lätta och tjärnen ligger alldeles spegelblank. Vilken start på dagen.

Vi installerade oss på första passet och gjorde en långsam, liten eld. Pappa förklarade hur röken är bra för att se hur vinden ligger och det är en viktig faktor i jakten. Älgar har skarpt korn och vi hade satt oss så att en eventuell älg skulle gå mot oss mellan en myr och en tjärn och passera på ett tiotal meter. Om den kände lukten av oss skulle den istället fortsätta på andra sidan myren eller tjärnen. Det var kul att lära sig mer om hur älgar fungerar och hur mycket strategi som ligger bakom en lyckad jakt.

Väl installerad handlar det mycket om väntan och tystnad. Riktig mindfulness med andra ord. 

På radion kunde vi höra hur hundförarna rörde sig och när Tia, den briljanta älghunden, hade älg på gång. Så himla spännande. Jag var väldigt trött efter att ha sovit ruskigt dåligt (fullmåne?) så jag lade mig ner och vakenvilade i tystnaden. Så otroligt rofyllt.

Jag fick en så stark känsla av…ja, välbefinnande. Lycka kanske en skulle kunna säga, men det var inte pirrigt, bubblande, utan det var liksom lugn. En känsla av att vara precis där jag skulle vara. I trädtopparna hängde dimman kvar, elden knastrade bredvid och allt var så fridfullt.

Utsikten över tjärnen åt ena hållet. Hösten har börjat färga allting nu och jag ser så väldigt mycket fram emot att få uppleva hela hösten här.

Älgjakt - en dag i skog och fjällVisst ser jag nästan ut som om jag har koll på det här? 

Efter bara en halvtimme eller så så hörde vi Tia skälla alldeles i närheten. Vi förstod att en älg var på ingång och strax efter brakade den fram mot oss genom lite sly. Det var en vacker älgko och hon stod och tittade på pappa en stund innan hon vek av och passerade oss på 40 meters håll.

Jag undrade varför pappa inte sköt (och var lite glad att han inte gjorde det) och han berättade att de bara fick skjuta en tjur eller en kalv, eftersom de hade skjutit en ko några dagar tidigare. Hon fick springa vidare och strax efter kom Tia förbi oss. Det var häftigt att se hur ivrigt och pricksäkert hon spårade älgen.

På radion hörde vi att någon skjutit en kalv och det bestämdes att vi skulle avbryta och mötas upp i jaktstugan och placera om oss för nästa område.

Tia, den duktiga älghundenTia – en fantastiskt fin och duktig jakthund. Hon var väldigt ivrig på att komma iväg på nästa sväng!

Lite samråd och planering, sen var vi på väg igen. Jag jublade lite inombords över att få komma upp på fjället igen.

Vi gav oss iväg och installerade oss på nästa pass, ungefär en kilometers promenad upp på Fulufjället. På vägen såg vi några vandrare och jag undrade om de visste att det var jakt på gång eller om de skulle bli väldigt förskräckta över att höra skott under sin vandring. Det skjuts ju aldrig i riktning mot vandringsleder, så det är ingen fara för dem såklart.

Till fjälls! Hösten är verkligen här, så vackert!

Pappa meddelar att vi är på plats till jaktledare Åke – vi hade passet längst bort. 

Utsikten en dag i skog och fjällOch vilken utsikt vi hade från lagets finast belägna pass, särskilt när molnen hade spruckit upp.

Efter någon timme med fika och lite blåbärsplock (jag passade på medan hundförarna var långt bort fortfarande) hörde vi plötsligt två skott från passet alldeles nedanför tjärnen här. Pappa sköt en älgko där i måndags och nu var det en tjur som fallit. Efter ett tag bröt de jakten och vi gick tillbaks ner för att börja ta hand om köttet.

Två älgar på en dag är en bra utdelning och särskilt för Ulf som sköt båda två. Efter att de tagit ut alla inälvor på plats där djuren fallit, så åkte vi till gården där de slaktar djuren. Det är hårt jobb att stycka och ta reda på en älg och jag tänkte att alla som äter kött egentligen borde äta kött från vilt och få koll på eller testa hela processen från skog till bord.

På plats öppnar man buken och halsen och tar ut inälvorna. Allt utom hjärtat blir till en festmåltid för björn och andra köttätare i skogen. 

I slakthuset flås och styckas älgarna och sen får de hängmöras olika länge beroende på temperaturen. 

Per och pappa i färd med att vinscha upp tjuren. 

Även om jag för egen del föredrar att gå runt i skogen och på fjället och njuta med kameran över axeln, så var det både spännande och lärorikt att hänga med på jakt en dag. Det var en naturupplevelse där jag lärde mig mycket om skogens villkor och nödvändiga ekobalans. För de som har en hund som jaktkompis tror jag också det handlar mer om samspelet med den än om själva fällandet av vilt.

Imorgon ska jag fira lördag på ett favoritsätt – och om tekniken är med mig så tänkte jag dela med mig av det i en film.

Vad ska du göra i helgen?