Fullmånen och nyfikenheten

Fullmånen och nyfikenheten

Var vi än är i världen och hur vi än lever, så tror jag att vi är skapta på ett sätt som gör oss hemmablinda.
Vi hittar våra rutiner, vi ser inte allt med nya ögon hela tiden. Vi tappar förtjusningen som nya upplevelser ger oss.
Det är mänskligt. Men jag tror också att vi kan föda den där känslan, se detaljerna. Om vi bara tar oss tiden. 

Kan du komma ihåg senast du blev barnsligt förtjust över ett ögonblick? Rörd av en utsikt? Kände en ren lust att utforska och ta in en plats? Ibland kan jag känna att jag har en period där jag har ett filter som liksom dämpar allt det där. Oftast handlar det om att jag ”är i huvudet”. Med andra ord att jag är stressad över något, oroar mig eller känner mig splittrad. Jämför mig för mycket. De senaste veckorna kan jag faktiskt se i efterhand att jag haft en sån period. Jag har börjat jobba med en ny kund och jag vill verkligen greppa det och göra ett bra jobb. Jag har en hel rad lösa planer, besök och resor som jag ska försöka pussla in. Vi ska snart fira en lång rad 40-årsdagar och sommaren närmar sig med stormsteg och jag ska bygga hus eller köpa eller kanske något annat.  
Jag har suttit inne och jobbat mycket. Resten av tiden har jag tänkt på jobb och andra åtaganden. Känt att tiden rusar för snabbt. Jag har saknat att bara vara ute och uppleva. Att njuta av att bo här. Att vara på upptäckarstråt med nyfikna ögon. I går kväll kände jag den lusten igen. Vi satt och pratade och började knyta ihop säcken för dagen. Men så tittade jag ut och såg fullmånen, stjärnorna och den gnistrande snön. Och jag fick sån lust att släppa allt och gå ut. Med min bästa upptäckarkompis!  
För mig är kameran mitt nyfikna öga, min katalysator för upptäckarlusten. Genom den ser jag skiftningar i ljuset, vackra skuggor och dramatiska himlar. Alltså ser dem, på riktigt och jag älskar det. När jag ”jagar bilder” så handlar det inte om yta och att missa den ”riktiga” upplevelsen, även om det kan kännas så ibland. När jag är ute med min kamera så upptäcker jag, tar in och upplever det som är omkring på ett annorlunda sätt. Oavsett om det är naturen, ljuset eller ögonblick med människor. Igår kväll var det månen, stjärnorna och den gnistrande, orörda snön som gick rakt in i mig och inte ens de trettio minusgraderna kunde lägga ett filter emellan. Upptäckarlusten har vaknat igen och jag är så glad för det. Det är väl med den som med allt annat – svackorna får en att verkligen uppskatta topparna. Vad får dig att tappa eller hitta lusten? Var är du just nu? 

Wake up, kick ass, repeat – vikten av rutiner

Wake up, kick ass, repeat – vikten av rutiner

Efter tio månader i kappsäck med mitt bohag fördelat på tre platser och post lite överallt så är mitt fokus just nu på att återupprätta rutiner.
För en person som jag, som älskar helhet mer än detaljer, syfte och vision mer än process och variation framför repetition, så låter det kanske konstigt när jag säger att jag längtar efter fasta rutiner. Men det är faktiskt inte konstigt alls.

Det som får livet att funka och bygger grunden för att kunna sväva ut i projektens och idéernas underbara värld är faktiskt rutiner. Jag mår bra när jag har koll på grejer och kan släppa tankarna på allt som ”hänger löst” – då kan jag fullt ut ägna mig åt det kreativa.

Eftersom jag inte haft ett eget hem på hela 2017, ingen återkommande vardag eller plats att installera mig på mer än för några nätter i taget, så har jag inte kunnat sätta några nya rutiner och det har varit jobbigt. Jag hämtar post på ett ställe, har ”kontoret” i en flyttkartong på ett annat och mina möbler i ett förråd.

Nu har jag äntligen en bas där jag kommer vara större delen av tiden. Jag har fortfarande ingenstans att sätta upp mitt kontor och måste vänta lite innan jag kan få posten till min egen adress, men jag kan ändå sätta lite rutiner. Allt från att ha en plats där jag lägger kvitton och kan bestämma återkommande dejter  med en träningskompis, till att börja bygga ett socialt nätverk och installera min skrivare.

Det kan låta som simpla grejer, men alla som flängt runt en längre tid kan nog känna igen sig – det är en utmaning att skapa struktur utan en bas – utan någon form av konstant som ger en möjlighet att skapa en rutin.

Den senaste veckan har jag ägnat åt att få full kontroll på högt och lågt igen. På att fixa praktiska grejer på min nya hemort, skapa struktur i post- och adminmaskineriet och börja hitta vardagsaktiviteter att göra här med andra.
Och nu när jag gör det så inser jag hur mycket energi de här 10 månaderna utan bas faktiskt har ätit. En anspänning har släppt och jag kan andas friare.
Det är lite som när våren och ljuset kommer och en inser hur mörkt det faktiskt varit. En befriande känsla.

Jag är inte framme än – jag har fortfarande inget eget hem och mina möbler är hos Shurgard – men jag har en bas och jag kan skapa rutiner.

Hur viktigt är rutiner för dig? Har du några liknande erfarenheter av ett liv i kappsäck? 

En ny favvorutin – att gå ner till sjön på morgnarna och börja dagen med den här frukost-TV:n. 

Vågor och mönster – om förändring

Vågor och mönster – om förändring

[vc_row][vc_column][vc_column_text css=”.vc_custom_1506469851298{padding-right: 40px !important;padding-left: 40px !important;}”]Jag läste två inlägg i går som gick rakt in i mig och satte igång reflektioner. Förändring var temat i båda inläggen, på olika sätt. Hur vi kan och inte kan påverka all förändring och hur vi hanterar det. Läs Saras fina inlägg på temat ”Ride the wave that you are given” och Malins kloka och berörande inlägg om en stor livsförändring (vet ni vad det finaste med Internet är? Jo, det är möjligheten att få ta del av andras, ofta hårt förvärvade insikter och att kunna ge samma tillbaks. Helt gratis men ovärderligt).

Precis som de flesta andra så har jag upplevt både små och stora förändringar. Ibland självvalda och efterlängtade. Ibland har det varit min allra värsta mardröm som plötsligt blivit verklighet och bara är där att leva med – resten av livet. Oavsett hur små, stora, självvalda eller påtvingade de varit, så har de alla kommit med utmaningar. Det har varit allt från tvivel och dåligt samvete till avgrundsdjup sorg, ångest och total vilsenhet.

Förändring

En sak som alla dessa skiften har lärt mig – och som jag faktiskt mer och mer börjar kunna leva efter – är att det enda jag själv kan påverka är mitt eget förhållningssätt och mina val när de sker. Hur mycket jag än ogillar att erkänna det så har jag nog vid både ett och tio tillfällen lagt en del skuld på omgivningen. Visst kan det vara skönt och ibland helt korrekt; det var inte mitt fel att mamma gick bort i cancer alldeles för tidigt till exempel. Men i många andra fall kan man själv påverka skeendet och ibland .- hur jobbigt det än är – så är det man själv som mer eller mindre omedvetet skapat det.

Oavsett så tror jag nyckeln till att må bra – och äga så mycket av sitt eget mående som möjligt – ligger i att inte lägga (outtalade) förväntningar på förändring på omgivningen, även om ibland skulden med rätta ligger där.

Jag tror att hållbar förändring i rätt riktning består av en samverkan mellan några viktiga faktorer. Om de är på plats så har jag upplevt att jag i högre grad gör rätt förändringar och att jag gör dem ordentligt.

Acceptans

Ibland händer något utom ens kontroll och ibland är det kanske det egna agerandet som orsakat en situation. Vilket det än är så gäller det att hitta en acceptans för situationen. Och i förekommande fall – för ens egen roll i det. Det betyder såklart inte att en bara ska stå ut och inte ändra något. Det handlar om att greppa utgångsläget för att kunna ta sig vidare på bästa sätt.

Förändring

Eget ansvar

Att fastna i en passiv roll (a.k.a. offerkofta, martyr…kärt barn osv) gör det ju svårare att ändra något till det bättre. Jag har testat det i mina dar. Om en bara väntar på att en partner ska förstå precis vad man behöver, att en chef ska se en, att en vän ska höra av sig i rätt stund – ja då har man satt sig i en passiv sits helt utan makt att förändra hur man mår. De flesta kommer inte ens ha en aning om att du förväntar dig något eller tycker att de gör fel och du själv kommer bara gå runt och känna dig förfördelad. Ett riktigt energiläckage. I know, jag har testat som sagt!

Mod

Alltså det här med förändring kan verkligen vara svinläskigt. Att se och erkänna egna mönster kanske är ännu läskigare. Att hantera svåra situationer utom ens egen kontroll är inte heller någon picknick. Allt det här kräver mod. Något jag upptäckt att en får mer av när en väl vågat.

Ett väldigt konkret och aktuellt exempel för mig, om än litet är att jag för bara ett år sedan upptäckte att jag var riktigt mörkrädd när jag skulle sova själv här i Särna. Jag som längtat så himla mycket efter att åka hit själv oftare än förr klarade inte av att sova själv. De första nätterna låg jag med tända lampor, fördragna gardiner och seriemördarscenarion på repeat i huvudet. Men – jag vågade och vågade och för varje gång gick det bättre. Nu tänker jag inte ens på det längre – och jag bor ju här nu! Tänk om jag hade givit upp där. Mod föder mod.

Att önska sig själv gott

Det handlar inte om att önska att man blir rik eller bäst på jobbet – utan att på riktigt vilja sig själv väl. Den empati som en kanske har för sina barn eller sina bästa vänner – den kan ju vara bra att ge av till sig själv också. Att tänka ”skulle jag råda mina barn eller mina vänner att göra det här/fortsätta med det här/strunta i det här?” kan vara en bra måttstock. Svaret borde vara samma även när det gäller dig själv.

Hur tänker du kring förändring? Känner du igen dig i något av det här eller inte alls? Sitter du på några riktigt bra råd? [/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]

Fri som i frilans – att göra det bästa av sin tid

Fri som i frilans – att göra det bästa av sin tid

Livet som egen är långt ifrån perfekt. Det är ensamt, osäkert och kantat av kreativ, ekonomisk och kompetensorienterad ångest titt som tätt. Men det finns en megagigantisk fördel som jag verkligen aldrig vill byta bort och det är friheten. Det finns väl en tanke med att det heter just frilans.

En sak jag lärt mig under mina snart tre år som frilans är att planera arbetet på ett sätt som ger min bästa balans mellan egen arbetstid och mer styrd mötestid. Jag skrev lite om att lägga in återhämtningstid efter hårt jobb i det här inlägget till exempel. Men det finns fler tips på ämnet!

En stor fördel med att dels jobba digitalt, dels som frilans är ju möjligheten att göra sin favoritplats till ett tillfälligt kontor. Men det kräver också sin planering. Det kan bli bökigt att vara en vecka i Dalarna om jag har ett möte i Stockholm mitt i. Och jag vill inte gärna omboka möten utan en riktigt giltig anledning, så det gäller att tänka framåt.

Jag brukar scanna av kalendern och markera några veckor eller förlängda helger där jag kan få in lite arbetstid i till exempel Dalarna eller Åre. Sen försöker jag lägga mina kundmöten koncentrerat i andra veckor, som får bli Stockholms- och mötesveckor (för än så länge är de flesta av mina fysiska möten i huvudstaden).

Den här veckan har jag planerat som en mötesvecka, där jag har tre möten i Stockholm och en arbetsdag i Sundsvall. Det är en rätt intensiv vecka, men jag vet att i helgen kan jag fara upp till ladan för flera dagars lugn och arbetsro och då är det värt det. Mötesrace denna vecka, produktionsvecka nästa. Då ska jag producera det som kommer ur veckans möten och samtidigt passa på att njuta av fjäll, skog och kvällsbrasor.

Brukar du tänka likadant? Vilket favoritkontor försöker du planera in tid på i så fall? 

Efter påsk stannade jag kvar en extra dag för att njuta av mitt favoritkontor – visst är det fint? 

Världens finaste kontor!

Och på eftermiddagen vilade hon – om hållbar prestation

Och på eftermiddagen vilade hon – om hållbar prestation

Med ett ryck vaknade jag till. Visste inte riktigt var jag var någonstans och det tog en stund innan min inre GPS kickade in och jag förstod att jag var i pappas hus. Och att det var eftermiddag, inte morgon. Jag hade sovit middag i 90 minuter och det var helt i sin ordning.

I förmiddags höll jag i en tre timmar lång kravinsamlings-workshop, som jag förberett mycket och lagt en hel del mental energi på innan. Jag tycker det är väldigt kul att facilitera workshops, men det kräver rätt mycket också. Det är viktigt att vara alert, följa med gruppen, läsa av dynamik och behov och snabbt kunna ändra planen om så behövs. Att hitta rätt övningar och rätt nivå på dem skulle jag säga är en konst – det ger ingen något att klistra upp post-its med självklarheter och det kräver en del att komma djupare på några få timmar.

Det är också viktigt att kunna stötta och förlösa diskussioner, väcka kreativitet och kunna hålla diskussioner inom rätt scope. Vill man ha ett bra resultat krävs en aktiv och lyhörd facilitering och bra förberedelser. En stor insättning av energi och fokus helt enkelt!

Även om jag inte leder workshops lika ofta nu som när jag jobbade på byrå så vet jag att det krävs återhämtning efteråt. Jag har vid mer än ett tillfälle lett en workshop på förmiddagen, för att sen åka direkt till en slutleverans eller uppstartsmöte på eftermiddagen. På byråtiden var det så; redan dagen efter kunde nästa projekt dra igång, en föreläsning vara inbokad eller ett projektmöte hos en stor kund förberedas.

Nu styr jag kalendern själv. Och satsar på hållbar prestation (med mycket inspiration från min kompis Annie) Och efter en workshop eller liknande som idag så planerar jag in luft efteråt. Inga fler möten eller deadlines samma dag. Gärna lugnt ensamjobb dagen efter. I morgon har jag planerat in just det – att beta av grejer fokuserat och därifrån jag vill.

När jag vaknade efter min eftermiddagslur var det något av det första jag tänkte på. Hur glad jag är att jag kan ge mig själv den där viktiga balansen mellan arbete och vila. Mellan prestation och återhämtning. Om jag någonsin har anställda eller tar en ledarroll i framtiden så ska det vara en av mina viktigaste principer, så gott som oruckbar. Jobba gärna hårt mot ett mål, ge allt –  men sen ska det banne mig vilas!

Får du den återhämtning du behöver efter en större jobbinsats? Brukar du planera för det?