av Katta | Apr 25, 2018 | Vardagsliv
Jag är just hemkommen från sex dagar av full sprutt under en turné som gick mellan Särna-Stockholm-Göteborg-Stockholm-Sandviken-Särna. Den har också innehållit allt från uteserveringspremiär och (två) födelsedagskalas till två dagars filmjobb, poddande, välbehövt frisörbesök och lägenhetsrensning innan jag kunde krypa ner framför brasan i ladan igen klockan 22:30, med lugnet och tystnaden utanför.
Det är något inbyggt speedat med vårmånaderna, eller hur? Trots att jag har ett kopiöst mycket lugnare liv än för fem år sen, så verkar det på något sätt alltid bygga upp till grand finale i april-maj-juni innan sommarstiltjen sätter in. Som om allt och alla vaknar till liv och känner att nu, nu ska det ske. Nu har jag återhämtningen på plats och grejar rejset utan större problem, men jag kan undra varför det går från noll till hundra den här tiden varje år?
Just nu har jag mycket på dagsschemat: allt från betalt och ideellt jobb och byggstart av lada #2 (att bygga hus, det är inget en snyter fram!) till att fylla jämna år på det sätt jag vill (har inte en aning om hur ännu, med 5 veckor kvar).
Syrran & jag efter en riktigt bra helg för vårt drömprojekt! Och japp, hon ärvde allt drömhår 😛 Foto: Ola Christoffersson
Stockholm <3 Uteserveringspremiär den första varma kvällen, med fint häng, är väl ändå det mest cityhärliga man kan göra?
Jessica,
Åsa,
Sara och Saras kille stod för årets utepremiär.
En Katt i människokläder. Det var overkligt att ha klänning och öppna skor efter sex månader i ullunderställ och skoteroverall. Overkligt och alldeles, alldeles underbart! Foto: Sara Rönne
Jag har några dagar här hemma nu, innan jag åker söderut igen. Då väntar en resa till Frankrike med mina barndomskompisar, där vi ska fira lanseringen av oss själva i version 4.0. Det blir asgrymt! Jag ska bara hitta mitt pass först…
Har du också svepts in i vårfloden eller taggar du ner inför sommaren?
Amanda – mitt andra syskonbarn – som fyllt 9. Firandet sammanföll med årets andra sommarkväll och vi åt middag på uteplatsen klockan 20:30. Jag älskar vintern men ljumma sommarkvällar alltså. Också älskvärda.
Säg hej till Leo – mitt senaste syskonbarn. Min syrra & hennes man är verkligen bäst på att leverera gulliga varelser att älska loss på!
av Katta | Jan 12, 2018 | Mitt Bucketlife
Ljuset. Det kan stå för så mycket, det ordet. Undrar om det är den mest använda metaforen för att signalera hopp, bättre tider, ett lyckligare slut där i den mörka tunneln? Ljuset är för mig också den största konstnären av dem alla. Så många gånger jag blivit rörd till tårar, spralligt euforisk eller bara andäktigt stum framför ljusets skådespel över berg, skogar och städer. Lugnad av stämningen det lilla levande ljuset skapar i ett nedsläckt rum.
Men jag tycker om mörkret också – de kolsvarta nätterna när stjärnorna syns som bäst. Det lugnare tempot i själen när dagarna är korta. De dunkla vrårna som gör att de tända ljusen syns. Sorgerna som gör lyckan starkare. Jag tycker om mörkret för att det lyfter fram ljuset.
Den 21 december klockan 17:28 inföll vintersolståndet – när dagen är som kortast och natten som längst, innan det vänder mot ljusare tider. Värt att fira tycker jag, mörker och ljus och deras eviga samspel.
Sara bjöd några av mina favoritmänniskor till Hälsingland, för att fira vändningen med ett dygn av lugnt och lyxigt vinterhäng. Midvinterbrasa, utefika och middag lagad över öppen eld. Vänner och vedeldat vinterbad under stjärnorna.
Den bästa blandningen av ljus och mörker.
Marschallstigen ner mot brasan. Älskar marschaller i vintermörkret!
Sara – alltid upplyst, alltid ljusspridare!
Midvinterbrasan
Och midvinterskålen
Åsa fixade middagsveden
Midvintertvagningen. Ljuvlig!
Ljuskonstnären alltså…
Begåvade Louise och Iowa
Ljusglad Katt
Fina människor i fint ljus – Angeliqa & Emilia
av Katta | Nov 25, 2017 | Friluftsliv
Vi sprängde fram i galopp genom skogen, med snön flygande runt hovarna, på varsin stark och frustande nordsvensk. Jag manade på och tjöt ut ett spontant ”yiiihaa!” och tänkte att bättre än så här kan livet knappast bli. Jag var helt och hållet där och njöt av varenda rörelse, den lurviga vinterpälsen, snön som flög från hästen framför mig…helt jäkla ljuvligt.
Såna stunder, där allt bara är och en liksom hinner uppleva alla nyanser av dem, de håller jag hårt i. De är jag så glad att jag får vara med om. Snögalopp på nordsvensk med en bra kompis, det är bra skit det!
Jag har Annie här på besök i helgen och vi passar på. Det är inte ofta en småbarnsmamma i storstan och en eremit i glesbygd får till ett flerdagars kvalitetshäng, men nu så. Vi har promenerat många tusen steg, käkat god mad, galopperat i snö och planerar just nu vår setlist för när vi ska vara bohemiska hippies på gatuturné (vi tar bokningar för sommar 2018 nu faktiskt) över ett glas rött. Mumma!
Imorgon blir det en rask fjälltur (Njupeskär för femte gången sen i somras för min del – tur att en aldrig kan tröttna på vattenfall) innan Annie hoppar på bussen mot Stockholm igen. Och jag, jag får stanna här ända till lucia, innan jag ska ner och tanka storstadspuls igen. Känns fortfarande lite overkligt att jag får det. Som en ständig snögalopp i själen.
Annie var väldigt taggad för vintergalopp…
Hon fick rida underbara Lejly idag. Kanske Sveriges sötaste nordis.
Jag red Sally (båda hästarna hade vi i somras och Sally har vi hyrt tre somrar i rad), en häst med riktigt härlig personlighet. Alla Lenas hästar är riktigt snälla och mysiga, men Sally har liksom glimten i ögat på nåt sätt.
Vackra Lejly, svettig och nöjd efter fyra snögalopper.
Sally kliade sig i baken efter turen. Annars brukar hon föredra att ha mulen i höet.
Vi travade hem de tre kilometrarna och avrundade med brasa och lasagne. Himla fin dag.
av Katta | Nov 10, 2017 | Friluftsliv
Det är nåt visst med barndomskompisar. I helgen har jag tre av dem på besök här i ladan. När jag hörde bilen rulla in på gårdsplanen vid 21-tiden igår så sprang jag till dörren, gick ut och möttes av nervevade bilfönster och ”Stockholm i mitt hjärta” på högsta volym. Man blir ju varm i hjärtat för mindre!
Vi har haft ett alldeles underbart dygn sen dess. Efter en frukost framför brasan gav vi oss av mot Idre och Nipfjället, för att tanka fjälluft och tystnad till storstadsfolket. Nipfjället visade sig från sin allra bästa sida. Vit skare, vida vyer, gnistrande snö och så det där solljuset som bara finns i minusgrader. En helt magisk dag som kändes som bästa sortens vårvinterdag snarare än en fredag i november.
Lisa, Sara & Hanna på fjället. Tänk att vi känt varann i typ 30 år.
Hanna går oxå i skoterköpartankar (som jag).
En tvättäkta halo
”Aaaadrian!”
När Stockholm kommer till fjället, då är jag som gladast!
Efter en tur upp och nerför Lillnipen åkte vi hem och eldade igång bastun. Isen har lagt sig så vi kunde inte springa ut och bada men det löste jag med en yxa och en hink. Än är isen bara några dagar gammal och jag högg upp en liten vak, sänkte ner hinken och sen var det bara att köra en ice bucket-dusch (för er som minns den virala kampanjen).
Tänker att jag borde basta varje kväll ändå.
Efter en heldag med mina barndomsvänner tänker jag att jag skulle vilja skriva om den där gamla dängan. Stockholm saknar jag faktiskt inte alls, men de där Stockholmarna…De är alltid i mitt hjärta!
av Katta | Okt 27, 2017 | Inspiration
Det är en fredagkväll i oktober och jag sitter framför brasan i Nordomsjön, efter några fulltecknade dagar söderut. Jag funderar på avsked. Avsked och sorg och hur jäkla svår och smärtsam den delen av livet är ibland.
Det är oktober och för mig är den månaden väldigt starkt förknippad med avsked och sorg. Nästan alla de jag saknar i livet har blivit sjuka, somnat in eller begravts just i oktober så det är inte konstigt att det blivit så. Även andra tuffa farväl har på något sätt en koppling till hösten. Så även i år.
Det är svårt, gör ont och samtidigt är det fint. För all den där sorgen och saknaden, allt som gör ont, beror ju på att det finns kärlek, starka band och fina minnen.
Just nu känner jag som en varm sorg, för alla de som försvunnit på olika sätt. Jag är så väldigt glad att de finns och funnits, att jag lärt mig så mycket av dem, fått så mycket.
På något sätt gör det ändå avsked och sorg lite lättare. Den där tanken att oavsett om det är någon som går bort, en relation som tar slut eller tider som förändras, så bär vi med oss varandra i det som kommer sen. Fortsätter dyka upp då och då i en doft, en plats, en låt, en ny väg i livet. Fortsätter forma varandra genom minnen och lärdomar. För det tror jag vi gör, långt efteråt.
Så jag sitter här och låter kontrasterna kännas. Det kan vara så befriande att börja skratta mitt i gråten och så fint att känna en sorgsenhet som skuggar de allra lyckligaste ögonblicken – de är så tätt sammanflätade och liksom förstärker varandra.
Om vi inte kände något alls, vad vore livet då?
Senaste kommentarer