Med boken Vandra på Angeliqas Ängsö

Med boken Vandra på Angeliqas Ängsö

I början av juni bjöd Angeliqa in till ett dygn på Ängsö – hemmamarkerna som fostrat Sveriges mesta vandrare. Hon har skrivit boken Vandra och hade signering på Ängsö på nationaldagen och efter det skulle vi övernatta i en löjligt mysig stuga med ett löjligt vackert läge.

Det blev Angeliqa, Louise och jag som hängde i försommarsolen på förstukvisten. Louise driver Isbergs Photography och har fotat nästan alla bilder i boken Vandra. De är ett drömteam, inte bara i contentsammanhang, utan att hänga med också.

 

Medan Angeliqa mötte sina läsare och skrev autografer för fullt, hängde Louise och jag i stugan med kaffe & fika på förstubron. Det är nog en av de bästa sysselsättningarna en kan ha för sig en sommardag. Efter att jag gjort en mycket udda entré med ett rosträd och ett ymnigt blödande finger, pratade vi om allt från dejting till utmattning och hur det är att driva eget som ensam anställd.
Efter en framgångsrik boksignering hämtade vi upp Angeliqa vid Ängsö Slott och tog en promenad runt ägorna. Herregud vad fint det är där. Jag förstår verkligen att Angeliqa alltid återkommer till Ängsö. Det vara som att vandra runt i vackraste tänkbara sommarlandskap, med hästar, får och sån där magisk lövskog med riktigt gamla träd som liksom står där som gamla visa pelare av trygghet.

Det vackra landskapet kantas också av massor med historia, vilket alltid gör det extra spännande. Angeliqa visade graven för en häst som skrämts av spöken och sprungit rakt in i sitt öde i en stenmur. Hon visade apostlaringen, en magisk cirkel av träd som planterats för att hålla onda andar på avstånd från slottet och som nu är som en lövsal med riktigt högt i tak.

Gulliga fårskallar på Ängsö
Apostlaringen vid Ängsö Slott. Kan flytta in där!
Efter att vi strosat runt en stund vände vi tillbaks till Lilla Utsiktenvår gulliga lilla stuga för natten – och dukade upp en festmåltid på förstubron (sa jag att vi hängde en del på förstubron? 🙂 ), fotade solnedgång och varvade livsfilosofi med asgarv. Ett riktigt jävla mysigt dygn helt enkelt.
Boken då? Jag köpte såklart ett signerat exemplar (jag tror jag har det enda som är signerat av både författarinnan och fotografen!) och så har jag fått ett ex också. Jag har bläddrat igenom den och är så otroligt imponerad. Den är som en mix av en riktigt bjussig vän som aldrig dömer och som kan jättemycket och en resa genom naturens skönhet i bilder.

Jag tänker återkomma med en mer ingående beskrivning av mina intryck, men ska du vandra i sommar eller någon gång i ditt liv, klicka hem denna fina, smockfyllda kunskapsbok om vandring här!

Vårflod och Stockholm i sitt esse

Vårflod och Stockholm i sitt esse

Jag är just hemkommen från sex dagar av full sprutt under en turné som gick mellan Särna-Stockholm-Göteborg-Stockholm-Sandviken-Särna. Den har också innehållit allt från uteserveringspremiär och (två) födelsedagskalas till två dagars filmjobb, poddande, välbehövt frisörbesök och lägenhetsrensning innan jag kunde krypa ner framför brasan i ladan igen klockan 22:30, med lugnet och tystnaden utanför. 

Det är något inbyggt speedat med vårmånaderna, eller hur? Trots att jag har ett kopiöst mycket lugnare liv än för fem år sen, så verkar det på något sätt alltid bygga upp till grand finale i april-maj-juni innan sommarstiltjen sätter in. Som om allt och alla vaknar till liv och känner att nu, nu ska det ske. Nu har jag återhämtningen på plats och grejar rejset utan större problem, men jag kan undra varför det går från noll till hundra den här tiden varje år? 

Just nu har jag mycket på dagsschemat: allt från betalt och ideellt jobb och byggstart av lada #2 (att bygga hus, det är inget en snyter fram!) till att fylla jämna år på det sätt jag vill (har inte en aning om hur ännu, med 5 veckor kvar).

Syrran & jag efter en riktigt bra helg för vårt drömprojekt! Och japp, hon ärvde allt drömhår 😛  Foto: Ola Christoffersson

Stockholm <3 Uteserveringspremiär den första varma kvällen, med fint häng, är väl ändå det mest cityhärliga man kan göra? Jessica, Åsa, Sara och Saras kille stod för årets utepremiär.

En Katt i människokläder. Det var overkligt att ha klänning och öppna skor efter sex månader i ullunderställ och skoteroverall. Overkligt och alldeles, alldeles underbart! Foto: Sara Rönne

Jag har några dagar här hemma nu, innan jag åker söderut igen. Då väntar en resa till Frankrike med mina barndomskompisar, där vi ska fira lanseringen av oss själva i version 4.0. Det blir asgrymt! Jag ska bara hitta mitt pass först…

Har du också svepts in i vårfloden eller taggar du ner inför sommaren? 

Amanda – mitt andra syskonbarn – som fyllt 9. Firandet sammanföll med årets andra sommarkväll och vi åt middag på uteplatsen klockan 20:30. Jag älskar vintern men ljumma sommarkvällar alltså. Också älskvärda. 

Säg hej till Leo – mitt senaste syskonbarn. Min syrra & hennes man är verkligen bäst på att leverera gulliga varelser att älska loss på!

Ljus och mörker

Ljus och mörker

Ljuset. Det kan stå för så mycket, det ordet. Undrar om det är den mest använda metaforen för att signalera hopp, bättre tider, ett lyckligare slut där i den mörka tunneln? Ljuset är för mig också den största konstnären av dem alla. Så många gånger jag blivit rörd till tårar, spralligt euforisk eller bara andäktigt stum framför ljusets skådespel över berg, skogar och städer. Lugnad av stämningen det lilla levande ljuset skapar i ett nedsläckt rum.

Men jag tycker om mörkret också – de kolsvarta nätterna när stjärnorna syns som bäst. Det lugnare tempot i själen när dagarna är korta. De dunkla vrårna som gör att de tända ljusen syns. Sorgerna som gör lyckan starkare. Jag tycker om mörkret för att det lyfter fram ljuset.

Den 21 december klockan 17:28 inföll vintersolståndet – när dagen är som kortast och natten som längst, innan det vänder mot ljusare tider. Värt att fira tycker jag, mörker och ljus och deras eviga samspel.

Sara bjöd några av mina favoritmänniskor till Hälsingland, för att fira vändningen med ett dygn av lugnt och lyxigt vinterhäng. Midvinterbrasa, utefika och middag lagad över öppen eld. Vänner och vedeldat vinterbad under stjärnorna.

Den bästa blandningen av ljus och mörker.

Ljus och mörker på vintersolståndetMarschallstigen ner mot brasan. Älskar marschaller i vintermörkret!

Sara – alltid upplyst, alltid ljusspridare!

Midvinterbrasan

Och midvinterskålen

Åsa fixade middagsveden

Midvintertvagningen. Ljuvlig!

Ljuskonstnären alltså…

Begåvade Louise och Iowa

Ljusglad Katt

Fina människor i fint ljus – Angeliqa & Emilia

Med vinden i håret och galopp i själen

Med vinden i håret och galopp i själen

Vi sprängde fram i galopp genom skogen, med snön flygande runt hovarna, på varsin stark och frustande nordsvensk. Jag manade på och tjöt ut ett spontant ”yiiihaa!” och tänkte att bättre än så här kan livet knappast bli. Jag var helt och hållet där och njöt av varenda rörelse, den lurviga vinterpälsen, snön som flög från hästen framför mig…helt jäkla ljuvligt.

Såna stunder, där allt bara är och en liksom hinner uppleva alla nyanser av dem, de håller jag hårt i. De är jag så glad att jag får vara med om. Snögalopp på nordsvensk med en bra kompis, det är bra skit det!

Jag har Annie här på besök i helgen och vi passar på. Det är inte ofta en småbarnsmamma i storstan och en eremit i glesbygd får till ett flerdagars kvalitetshäng, men nu så. Vi har promenerat många tusen steg, käkat god mad, galopperat i snö och planerar just nu vår setlist för när vi ska vara bohemiska hippies på gatuturné (vi tar bokningar för sommar 2018 nu faktiskt) över ett glas rött. Mumma!

Imorgon blir det en rask fjälltur (Njupeskär för femte gången sen i somras för min del – tur att en aldrig kan tröttna på vattenfall) innan Annie hoppar på bussen mot Stockholm igen. Och jag, jag får stanna här ända till lucia, innan jag ska ner och tanka storstadspuls igen. Känns fortfarande lite overkligt att jag får det. Som en ständig snögalopp i själen.


Annie var väldigt taggad för vintergalopp…


Hon fick rida underbara Lejly idag. Kanske Sveriges sötaste nordis.


Jag red Sally (båda hästarna hade vi i somras och Sally har vi hyrt tre somrar i rad), en häst med riktigt härlig personlighet. Alla Lenas hästar är riktigt snälla och mysiga, men Sally har liksom glimten i ögat på nåt sätt.  


Vackra Lejly, svettig och nöjd efter fyra snögalopper.


Sally kliade sig i baken efter turen. Annars brukar hon föredra att ha mulen i höet.


Vi travade hem de tre kilometrarna och avrundade med brasa och lasagne. Himla fin dag. 

Stockholm(arna) i mitt hjärta

Stockholm(arna) i mitt hjärta

Det är nåt visst med barndomskompisar. I helgen har jag tre av dem på besök här i ladan. När jag hörde bilen rulla in på gårdsplanen vid 21-tiden igår så sprang jag till dörren, gick ut och möttes av nervevade bilfönster och ”Stockholm i mitt hjärta” på högsta volym. Man blir ju varm i hjärtat för mindre!

Vi har haft ett alldeles underbart dygn sen dess. Efter en frukost framför brasan gav vi oss av mot Idre och Nipfjället, för att tanka fjälluft och tystnad till storstadsfolket. Nipfjället visade sig från sin allra bästa sida. Vit skare, vida vyer, gnistrande snö och så det där solljuset som bara finns i minusgrader. En helt magisk dag som kändes som bästa sortens vårvinterdag snarare än en fredag i november.


Lisa, Sara & Hanna på fjället. Tänk att vi känt varann i typ 30 år.

Hanna går oxå i skoterköpartankar (som jag).

En tvättäkta halo

”Aaaadrian!”

När Stockholm kommer till fjället, då är jag som gladast!

Efter en tur upp och nerför Lillnipen åkte vi hem och eldade igång bastun. Isen har lagt sig så vi kunde inte springa ut och bada men det löste jag med en yxa och en hink. Än är isen bara några dagar gammal och jag högg upp en liten vak, sänkte ner hinken och sen var det bara att köra en ice bucket-dusch (för er som minns den virala kampanjen).

Tänker att jag borde basta varje kväll ändå.

Efter en heldag med mina barndomsvänner tänker jag att jag skulle vilja skriva om den där gamla dängan. Stockholm saknar jag faktiskt inte alls, men de där Stockholmarna…De är alltid i mitt hjärta!