Vårflod och Stockholm i sitt esse

Vårflod och Stockholm i sitt esse

Jag är just hemkommen från sex dagar av full sprutt under en turné som gick mellan Särna-Stockholm-Göteborg-Stockholm-Sandviken-Särna. Den har också innehållit allt från uteserveringspremiär och (två) födelsedagskalas till två dagars filmjobb, poddande, välbehövt frisörbesök och lägenhetsrensning innan jag kunde krypa ner framför brasan i ladan igen klockan 22:30, med lugnet och tystnaden utanför. 

Det är något inbyggt speedat med vårmånaderna, eller hur? Trots att jag har ett kopiöst mycket lugnare liv än för fem år sen, så verkar det på något sätt alltid bygga upp till grand finale i april-maj-juni innan sommarstiltjen sätter in. Som om allt och alla vaknar till liv och känner att nu, nu ska det ske. Nu har jag återhämtningen på plats och grejar rejset utan större problem, men jag kan undra varför det går från noll till hundra den här tiden varje år? 

Just nu har jag mycket på dagsschemat: allt från betalt och ideellt jobb och byggstart av lada #2 (att bygga hus, det är inget en snyter fram!) till att fylla jämna år på det sätt jag vill (har inte en aning om hur ännu, med 5 veckor kvar).

Syrran & jag efter en riktigt bra helg för vårt drömprojekt! Och japp, hon ärvde allt drömhår 😛  Foto: Ola Christoffersson

Stockholm <3 Uteserveringspremiär den första varma kvällen, med fint häng, är väl ändå det mest cityhärliga man kan göra? Jessica, Åsa, Sara och Saras kille stod för årets utepremiär.

En Katt i människokläder. Det var overkligt att ha klänning och öppna skor efter sex månader i ullunderställ och skoteroverall. Overkligt och alldeles, alldeles underbart! Foto: Sara Rönne

Jag har några dagar här hemma nu, innan jag åker söderut igen. Då väntar en resa till Frankrike med mina barndomskompisar, där vi ska fira lanseringen av oss själva i version 4.0. Det blir asgrymt! Jag ska bara hitta mitt pass först…

Har du också svepts in i vårfloden eller taggar du ner inför sommaren? 

Amanda – mitt andra syskonbarn – som fyllt 9. Firandet sammanföll med årets andra sommarkväll och vi åt middag på uteplatsen klockan 20:30. Jag älskar vintern men ljumma sommarkvällar alltså. Också älskvärda. 

Säg hej till Leo – mitt senaste syskonbarn. Min syrra & hennes man är verkligen bäst på att leverera gulliga varelser att älska loss på!

Fria vidder

Fria vidder

Det händer något i mig när jag är på toppen av ett fjäll, med bara fria vidder och milsvid utsikt framför mig. Fjällen för mig är en fysisk gestaltning av frihet. Igår, när jag stod på Vedungsfjället, kände jag det så starkt. Jag tog några djupa andetag och med dem följde känslan in i  kroppen. Friheten, stillheten och fjället självt. 

Den här veckan är pappa, lillebror och pappas sambo och hennes dotter här på sportlov. Lagom till soligt sportlovsväder, även om det är kallt. Jag jobbar som vanligt den här veckan, men igår helgade jag vilodagen och följde med dem på en söndagstur upp på Vedungen. Mitt närmsta och mest nyupptäckta fjäll här.

Vi packade med oss mackjärn, ved och kaffe och drog iväg över sjön. De där nära och rätt så enkla äventyren är vad jag älskar med att bo här. Att ta skotern, skidorna, snöskorna eller bara apostlahästarna och gå rakt ut i fjäll och skog och njuta av brasan, tystnaden och ljuset. Oftast gratis men värt allt.

Några kilometer in i skogen mötte vi det här gänget, som också var ute på söndagsäventyr. Blir alltid lika glad av att se dem. 
En kan tro att det här blivit en skoterblogg, men det är bara vårvinter på G – den absolut bästa tiden för skoteråkning. 
Det är fortfarande det här som gör mig allra gladast!
Uppe på fjället började temperaturen droppa och för första gången i vinter så frös jag i min överdimensionerade skoteroverall. Att sitta i kälken är inte alls lika värmande som att köra själv, inte hälften så roligt heller. Vi vände vid en mysig liten övernattningsstuga som jag redan bestämt att vi ska nyttja när vi tar den efterlängtade skotervägen mellan Särna och Åre.

På vägen hem var vi mitt inne i en vacker solnedgång och inne i en riktigt sagolik skogsallé med av höga, snötyngda granar höll jag på att trotsa kylan och hoppa ur med kameran i farten. I stället fick jag ta in det helt och hållet med mina medfödda sinnen och det är faktiskt riktigt fint det också. Jag har övat lite på att bara njuta utan att dokumentera och tycker verkligen om det mer och mer (men kameran kommer alltid finnas med mig, en kan ju inte sitta och hålla på all skönhet för sig själv).

Det här blir väl en bra plats att vakna på? 
Min nya bonusmamma, haha. Fina Fredrika! 
Tack för den här gången, Vedungen. Vi ses igen.

Naturligt rik

Naturligt rik

Det är fredag kväll och jag sitter vid köksbordet, hör brasan spraka och sippar på rött vin till maten. Med ett år bakom mig där jag prioriterat tid och lugn framför optimerad fakturering så borde jag kanske känna mig lite pank. Men för att använda en klyscha – jag känner mig så jäkla rik. Nästan skamligt rik.

Att ha förrådet fyllt med ved, får mig att känna mig naturligt rik. Att äta bär från skogen härutanför. Att i hög grad kunna styra med vem, hur mycket och med vad jag vill jobba. Att ha tid för spontana besök här hemma. Att ha naturen precis utanför dörren. Att jag kan bo på en plats som har min historia många generationer bakåt. Att få möta och lära känna nya, inspirerande personer, inte sällan över en eld.

Att få frivillig staplingshjälp av kusinen & hans kompis

Att när jag glömmer matkassarna på Konsum så hör grannen som jobbar där av sig och tar hem dem åt mig. Att jag kan åka skidor till mataffären. Att jag får börja varje morgon med att titta på småfåglarna en halvtimme, utan att känna mig stressad.

Att jag blir rörd varje dag av hur vackert det är här.

Att det är så tyst att jag tycker min egen andning stör. Att det frågas om allt annat än jobb när någon vill veta vem du är. Att jag bara kan ringa en granne när jag inte är här och be dem kolla om det verkligen bara är 2 grader i vardagsrummet.

Att det är fredag och jag ska ta skogsvägen till en stuga utan el för att fira helg. 

När känner du dig riktigt rik? 

Med skoter på Vedungsleden

Med skoter på Vedungsleden

Här sitter jag, framför brasan efter en dag på Vedungsleden. Alltså – vilken skillnad en dag utomhus gör för humöret! Att få komma hem med rosiga kinder, kalla fötter och själen full av natur. Åh, ni fattar inte hur glad jag är över att ha varit ute flera timmar idag. Dessutom på en gnistrande kall och vacker vinterdag, toppad med en solnedgång på ett fjäll.
Jag känner mig så barnsligt glad över den här dagen efter några veckors sjukstuga. Jag är verkligen inte bra på att vara sjuk.

Det härliga med Särna är att en inte behöver planera såna här äventyr flera veckor i förväg – här kan en vara rätt så spontan för det där livspusslet är inte fullt så kämpigt – det finns luft! I går skickade jag iväg en fråga till Mari om vi inte kunde ta en skotertur idag. Lite fika, lite brasa och massor med vinter. ”Absolut, om det inte är alldeles för kallt” svarade hon. Jag blev alldeles nipprig – jag skulle få komma ut och rastas!

Gammelvasslen rastplats, VedungsledenVinter när den är som allra vackrast – kall, snörik och solig! Utsikten från Gammelvasslen.  

Min skoter på VedungsledenVad ska hon heta tycker du? Kanske Speedy Märta, efter farmor? 

Till en början var det lite för kallt, termometern visade 23 minus i morse. Vi tog det lugnt på varsitt håll och väntade in temperaturen och när den krupit upp till 16 minus bestämde vi oss för att dra. Tyvärr var vår nyare (snabbare) skoter inparkerad av den gamla, som vägrade starta med elstarten. Om du har testat att starta en kall skoter med startsnöre så vet du att det är tungt. Jag fick svälja min stolthet och be om hjälp (fasen också) och Mari, Fredrik och deras son Axel kom till mig så att Fredrik fick dra igång fanskapet. Haha.

Vi bestämde oss för att ta Vedungsleden upp till Gammelvasslen, där det finns två slogbodar (gapskjul, vindskydd, kärt barn osv) och en eldplats. Särna Snöskoterklubb är verkligen fantastiska, de har preppat så fina leder, bland annat denna.

Idag var också dagen där jag för första gången testade nya skotern i rätt mycket lössnö. Det har verkligen kommit massor med snö här i vinter och för erfarna och modiga skoteråkare är det drömföre just nu.

Gapskjul vid GammelvasslenGammelvasslens rastplats. Fredrik styrde eld och vi dukade upp matsäcken, medan Axel brassade runt i lössnön. 

Lunch på VedungsledenDet var alldeles för längesen, men idag blev det smarrig toast i mackjärnet igen. Bästa & enklaste utematen!

Mari i motljusMari – inte bara kompis utan släkt också. Min mamma var tremänning med Mari, fast hon och jag är lika gamla och lekte när vi var små. 

Jag är ju mer av en söndagsförare i jämförelse med de som vuxit upp på skotrar (även om jag kört en del och gillar fart!) så det där med att köra i djup lössnö är en liten tröskel. Det är nog ganska jämförbart med skidåkning – det krävs lite mod och bestämdhet för att ta sig fram i meterhögt puder, men när en väl behärskar det så är det så fantastiskt mycket roligare än pistad backe eller led. Jag och Mari har bestämt oss för att vi ska bli grymma på ”off pist”-körning innan säsongen är slut. Håll en tumme!

Efter att vi fikat så fortsatte vi upp mot Vedungen en sväng. Det är ju något alldeles särskilt med fjäll och när vi var så nära var det lika bra att köra upp. Jag har aldrig varit upp till Vedungsfjället förut vad jag vet. Konstigt eftersom det nog är mitt närmsta fjäll egentligen. Vi kom upp lagom till en fantastisk kvällsol och jag blev sådär pirrigt lycklig som jag bara blir i vackra landskap. Åh vad jag njöt alltså!

Fatta att en nyper sig armen med det här framför ögonen. Jag behöver fortfarande vänja mig vid att jag inte är här på en veckas skidsemester – jag bor här! Granne med detta. Det är verkligen livskvalitet för mig. 

Söndagsångesten är lååååångt borta. 

Det var inte bara jag som ville stanna och ta in landskapet och solnedgången som tur var. Den här platsen ligger väl ungefär 50 minuters skoterkörning från min ytterdörr, så hit ska jag återvända och fota många gånger – vilken plats!

Vår nya skoter – vi ska nog ha mycket kul tillsammans vi två. 

På vägen tillbaks stannade vi tillför att köra lite i lössnö. Det är förbaskat kul och så länge jag körde på öppen yta så kände jag mig rätt så trygg. Det blir en större utmaning att köra inne i tät skog och balansera fart med att parera träd. Jag är inte riktigt där ännu, haha.

Axel var kaxig och luftade monsterskotern. 

Fredrik lekte loss med den andra skotern. 

Mari lajvade Darth Vader under tiden. 

När graderna kröp neråt i takt med solen körde vi hemåt igen. Vi vinkade hejdå på Särnsjön och körde hem för att tina på varsin sida av sjön. När jag kom hem hade jag precis de där röda kinderna och sköna känslan som jag längtat efter. Jag tände brasan, satte på en lugn lista på Spotify och satte mig och värmde fötterna framför spisen med en kopp varmt kaffe.
Så tacksam för den här dagen, så glad att jag får bo såhär.

Granskog på VedungsledenTänk att få köra hem via Narnia <3 

Att komma hem ska vara en julfest

Att komma hem ska vara en julfest

Snön kom flygande emot mig när jag körde de sista milen mot Särna. Efter Älvdalen var vägen som orörd, med drivsnö och snötyngda granar som lystes upp av mitt helljus. Åh, det var magiskt, med snöandet, träden och känslan av att vara helt ensam på vägarna. Eller ja, jag var ju faktiskt det. Efter Älvdalen mötte jag inte en enda bil.

Jag vaknade i morse av snöröjning utanför fönstret och jag gick ut för att flytta bilen. Niklas, som satt i traktorn och som fixar snöröjningen på gården, berättade att han är min fyrmänning. När en bor i en liten by som både mamma och pappa kommer ifrån så är det inget konstigt – ändå blir jag lika glatt överraskad varje gång jag presenteras för en ny släkting. Det är så roligt!


Nyplogad gårdsplan – insnöad bil

När han åkt gick jag in och eldade loss – det var svalt i ladan – och sen åt jag en lugn frukost, packade upp min väska och kollade på småfåglarna. Efter lagom mycket kaffe gick jag ut.
Jag tycker om att ta en runda på gården när jag varit borta. Kolla vad vädret förändrat sedan jag åkte, om allt är i ordning och så går jag ner till sjön. Den bjuder alltid på en ny tavla, som en välkommen-hem-present.

Jag insåg att jag vaknat i Narnia, klädde om för en promenad och gick ut. Med risk för att vara tjatig – men som jag älskar att bo här. Det är så sanslöst vackert, rofyllt och naturnära.


Vyn som mötte mig utanför dörren. Vitt lördagsgodis!


En babygran med vinteroverall. Och så det där vinterljuset. Typ allt jag behöver i en bild.


Jag gick över sjön, in på våra skogsstigar och sen kom jag ut på den oplogade vägen som går till vår sommarstuga. Visst är den vacker? På vintern är det skoter eller skidor som gäller om vi ska dit.


När grannhuset ser ut såhär, då vet en att en bor bra! Pappas kusin har den här vackra gården som fritidshus (farfars syster bodde där förr). Grandungen bakom det stora huset döljer vår ena lada, som skymtar mellan träden. På ängen betar våra hyrhästar på sommaren. 


Vår väg var nästan smärtsamt vintervacker. Precis utanför högerkanten av bilden svänger man ner på vår gård. 

När jag kom hem fick jag världens fixarfeeling. Tror det var all vinter som fick igång mig, jag kände sån där Karl-Bertil Jonssonsk julharmoni, haha.
Först skottade jag upp våra gångpassager på gården, sen bar jag in tre säckar ved innan jag tog yxan och en säck och gick ut för att hugga grankvistar. Här skulle julpyntas!


Jag tände lyktan av bara farten. Gillar när det är mysigt både ute och inne!


Doften av gran alltså…Finns det något bättre jultjack? Hade en tanke om att klä det gamla vagnshjulet i grankvistar. Hur det gick får ni se senare…


Julskjortan på! 

Just nu kan jag faktiskt inte tänka mig en bättre lördag. Vinter, kroppsjobb, pyssel och brasa med julmusik. Jag vågar nästan inte skriva det, men fasen alltså, jag blir så lycklig av att bo här*!

*unjinx