Det har inte hänt något särskilt idag. Inga stora kliv, inga överdådiga upplevelser, inte en enda älg till frukostkaffet. Ändå har det varit en himla fin dag. En sån där vardag jag jobbat mig mot, bit för bit, under flera år. Idag slog det mig plötsligt, när jag satt och jobbade och tittade ut på det ymniga snöfallet, att nu; nu är jag här. Det här som var där för några år sen. En vardag jag inte vill lämna.

Jag gick ut och ställde mig i snöfallet. Det var stora, fina sagoflingor och jag älskar hur de skapar ett myller mot timmerväggen mittemot. Utanför hördes bara mina egna steg och snön som föll lovade kroppsjobb och vinteräventyr. Idag har jag skottat men i morgon tror jag att skidorna kommer fram. Jag vilar en extra dag för säkerhets skull.

Jag lekte runt i snön och det är så barnsligt roligt att släppa allt och springa i fluffig nysnö. Jag vill aldrig bli stor.

Men ibland kan jag låtsas. Jag skottade upp gångarna på gården. Fyllde vedkorgarna inne till bredden och kände mig rik. Värmde ny mjölk till kaffet och fortsatte jobba och snön, den fortsatte falla.

Det har varit en helt vanlig tisdag. En underbart härlig, vanlig tisdag.