I morse lämnade jag skogarna och for tillbaks till stan. I fredags ville jag bara stanna i byn, för alltid, men jag hade jobb och nöje inplanerat. Ikväll skulle vi se En komisk depression med Nour. Jag tog tåget in till Stockholm och övervägde för en stund att hoppa av i Karlberg. För att undvika centralen. Bestämde mig för att ge ett mentalt långfinger till alla jävla terrorister som vill just precis det och åkte till centralen.

När jag gick gatan ner mot Åhléns kändes det så konstigt. Som vanligt, men inte alls som förr. Alla människor som stod där, tillsammans. En polisbil helt övertäckt med blommor (hjärtat svämmade över av det, ni kan dra nåt gammalt över er, ni som vill förstöra allt. Det kommer inte gå).

Det kändes verkligen i hjärtat. Två dygn tidigare satt jag i Särna och grät över allt det hemska som hände just där. Nu gick jag förbi och såg platsen. Så bekant, men så ny. Och jag fylldes av en helt ny kärlek, till mina medmänniskor, till min stad. En sorg med hopp i sig.

Livets kontraster. Jag – och många med mig – gick vidare genom stan. Fortsatte livet som de vill ta ifrån oss.. Hörde Nour berätta med humor och allvar om svåra saker i hennes liv. Och jag tänkte att vi kan välja olika vägar. Vi kan göra som Nour och skapa något bra av våra svåra stunder. Dela med oss och hjälpa andra. Eller så kan vi ta den fega vägen och köra ihjäl chanslösa medmänniskor med en stor lastbil.

Den första är en modig väg. Den som resten av Stockholm valde och som visar hur jäkla mycket vår frihet, öppenhet och andra människor betyder när det verkligen gäller.

Det tänkte jag på, när vi gick tillbaks över Stockholms – våra – gator efter föreställningen, omgivna av spirande körsbärsblom och oändligt många blommor i stadens hjärta.  Precis som vanligt, men så mycket mer levande.

Solnedgång i Stockholm 2015