In Vardagsliv

Som vanligt i Stockholm, men aldrig som förr

I morse lämnade jag skogarna och for tillbaks till stan. I fredags ville jag bara stanna i byn, för alltid, men jag hade jobb och nöje inplanerat. Ikväll skulle vi se En komisk depression med Nour. Jag tog tåget in till Stockholm och övervägde för en stund att hoppa av i Karlberg. För att undvika centralen. Bestämde mig för att ge ett mentalt långfinger till alla jävla terrorister som vill just precis det och åkte till centralen.

När jag gick gatan ner mot Åhléns kändes det så konstigt. Som vanligt, men inte alls som förr. Alla människor som stod där, tillsammans. En polisbil helt övertäckt med blommor (hjärtat svämmade över av det, ni kan dra nåt gammalt över er, ni som vill förstöra allt. Det kommer inte gå).

Det kändes verkligen i hjärtat. Två dygn tidigare satt jag i Särna och grät över allt det hemska som hände just där. Nu gick jag förbi och såg platsen. Så bekant, men så ny. Och jag fylldes av en helt ny kärlek, till mina medmänniskor, till min stad. En sorg med hopp i sig.

Livets kontraster. Jag – och många med mig – gick vidare genom stan. Fortsatte livet som de vill ta ifrån oss.. Hörde Nour berätta med humor och allvar om svåra saker i hennes liv. Och jag tänkte att vi kan välja olika vägar. Vi kan göra som Nour och skapa något bra av våra svåra stunder. Dela med oss och hjälpa andra. Eller så kan vi ta den fega vägen och köra ihjäl chanslösa medmänniskor med en stor lastbil.

Den första är en modig väg. Den som resten av Stockholm valde och som visar hur jäkla mycket vår frihet, öppenhet och andra människor betyder när det verkligen gäller.

Det tänkte jag på, när vi gick tillbaks över Stockholms – våra – gator efter föreställningen, omgivna av spirande körsbärsblom och oändligt många blommor i stadens hjärta.  Precis som vanligt, men så mycket mer levande.

Solnedgång i Stockholm 2015

Share Tweet Pin It +1

You may also like

Stockholm boundMot Stockholm

Posted on september 18, 2014

Baddräkt i SeptemberSwimwear in September

Posted on september 23, 2014

[:sv]På resande fot[:]

Posted on december 1, 2015

Previous PostFramme. Hemma.
Next PostOm en blek blå prick och #kvinnligaäventyrare

5 Comments

  1. Mari
    1 månad ago

    Ja, fina Sverige, fina Stockholm. Vad håller på att hända? Så tragiskt…. men vi måste hålla hårt i varandras händer <3

    Reply
    1. Katta
      1 månad ago

      Ja du, vad händer? Det är skrämmande, men jag ska banne mig inte bli rädd. Försöka i alla fall.

      Reply
      1. Mari
        1 månad ago

        Nej inte jag heller. Vi måste fortsätta leva. <3

        Reply
  2. Trailinspiration
    1 månad ago

    Kan verkligen tänka mig att det var en överväldigande känsla att passera platsen där det hände.
    Själv har jag blivit totalberörd av all kärlek som kommit genom detta, bara genom att se bilder på tv.. <3

    Kramar

    Reply
    1. Katta
      1 månad ago

      Ja, det var väldigt speciellt. Blev så tagen. Tänkte på att oskyldiga människor dött där. På att en terrorhandling faktiskt inträffade där bara två dagar tidigare. Så overkligt.

      Reply

Leave a Reply