Livet alltså. Vilken berg- och dalbana det kan vara. 

I förrgår vaknade jag till en helt fantastisk soluppgång och frost i gräset. Idag sitter jag inne, med regnet smattrande mot fönstret och allt är grått och blött. Som en symbolik för känslan inombords.

Det är något med hösten och sorgliga besked. Historiken i vår familj är rätt anmärkningsvärd på den fronten. Det var på hösten mamma först blev sjuk, det var på hösten två år senare hon gick bort. Det var på hösten min farmor blev sjuk och gick bort och det var på hösten min mormor hastigt blev sämre och somnade in, för att tre år senare (för ett år sedan) följas av min morbror. Det är bara några exempel.

Nu har en annan kär släkting blivit sjuk och fått en väldigt dyster prognos. Och jag känner mig så sorgsen och tom. För hennes skull, för alla de andra nära som fått så tuffa kort på handen. Ibland kan en undra vad som är meningen med hela skiten, men det är ju just i den här sorgen som den ligger. För på andra sidan den är kärleken, närheten och gemenskapen.

Det är ju den som är värd precis allt. Det är den som gör så ont när den rycks bort. Det är därför bristen på nyanser gör oss besvikna i gråväder – för vi vet att på andra sidan det grå finns en sprakande explosion av färger. Och vice versa. De förstärker varandra, de där motsatserna.

Den här gråa tisdagen kommer göra nästa färgrika soluppgång lite starkare. Precis som det här sorgliga kommer ge mer värde till allt som är som vanligt.

I några få minuter var det verkligen som om himlen brann. Så otroligt vackert.


Att vara helt omgiven av de här färgerna gör mig andlös. Jag orkar nästan inte ta in det. 

Den mest intensiva showen är över och jag njuter av allt som kommer efter.

Som trolsk dimma i ett hav av rosa

Skogen som ser ut som den vill ligga kvar under täcket en liiiiten stund till. Och jag förstår den, det ser ju så mjukt ut. 

Frost på bryggan. Vilken morgon det blev.