In Vardagsliv

Vad en grå tisdag kan lära mig om livet

Livet alltså. Vilken berg- och dalbana det kan vara. 

I förrgår vaknade jag till en helt fantastisk soluppgång och frost i gräset. Idag sitter jag inne, med regnet smattrande mot fönstret och allt är grått och blött. Som en symbolik för känslan inombords.

Det är något med hösten och sorgliga besked. Historiken i vår familj är rätt anmärkningsvärd på den fronten. Det var på hösten mamma först blev sjuk, det var på hösten två år senare hon gick bort. Det var på hösten min farmor blev sjuk och gick bort och det var på hösten min mormor hastigt blev sämre och somnade in, för att tre år senare (för ett år sedan) följas av min morbror. Det är bara några exempel.

Nu har en annan kär släkting blivit sjuk och fått en väldigt dyster prognos. Och jag känner mig så sorgsen och tom. För hennes skull, för alla de andra nära som fått så tuffa kort på handen. Ibland kan en undra vad som är meningen med hela skiten, men det är ju just i den här sorgen som den ligger. För på andra sidan den är kärleken, närheten och gemenskapen.

Det är ju den som är värd precis allt. Det är den som gör så ont när den rycks bort. Det är därför bristen på nyanser gör oss besvikna i gråväder – för vi vet att på andra sidan det grå finns en sprakande explosion av färger. Och vice versa. De förstärker varandra, de där motsatserna.

Den här gråa tisdagen kommer göra nästa färgrika soluppgång lite starkare. Precis som det här sorgliga kommer ge mer värde till allt som är som vanligt.

I några få minuter var det verkligen som om himlen brann. Så otroligt vackert.


Att vara helt omgiven av de här färgerna gör mig andlös. Jag orkar nästan inte ta in det. 

Den mest intensiva showen är över och jag njuter av allt som kommer efter.

Som trolsk dimma i ett hav av rosa

Skogen som ser ut som den vill ligga kvar under täcket en liiiiten stund till. Och jag förstår den, det ser ju så mjukt ut. 

Frost på bryggan. Vilken morgon det blev.

 

Share Tweet Pin It +1

You may also like

En fredagkväll i oktober

Posted on oktober 27, 2017

This week in life

Posted on maj 18, 2015

Previous PostAutumn adventures
Next PostWake up, kick ass, repeat - vikten av rutiner

8 Comments

  1. Lena - gott för själen
    1 månad ago

    Så fantastiskt vackert mitt i allt det sorgliga!

    Kram Lena

    Reply
    1. Katta
      4 veckor ago

      Ja, det är verkligen alltid en bra idé att gå ut och ta in naturen när en är ledsen. Det finns något så obevekligt, kontinuerligt och storslaget i det som på något sätt tröstar. Kram!

      Reply
  2. Mona Eriksson
    1 månad ago

    Ja verkligen vackert och verkligen sorgligt! Onödigt och orättvist! Det gäller verkligen att ta vara på alla dagar! <3

    Reply
    1. Katta
      4 veckor ago

      Ja, jag tänker liksom att det spelar ingen roll hur gammal en är – när det finns en stor vilja att leva så är det precis lika sorgligt om en är 87 eller 24. Sen har äldre personer så klart fått leva mer – men en önskar ju att de som inte är klara med allt fick vara kvar länge till <3.

      Reply
  3. Emma
    1 månad ago

    Tredje bilden neråt, de rosa och blåa färgerna. Jag svär dem finns bara i Dalarna. Om det är något jag alltid längtar hem till så är det just dom färgerna!
    Blir extraglad över att se människor som dig själv verkligen följa ditt hjärta och ”bara göra det” och inte väntar. För man vet verkligen inte vad som händer. Livet är så väldigt skört, ta hand om dig <3

    Reply
    1. Katta
      4 veckor ago

      Åh, det har jag inte tänkt på! De är otroligt vackra tillsammans – pink-blue hour 🙂
      Vet du, det gör mig så himla glad att du skriver det där om att följa mitt hjärta.Får mig liksom att inse att jag har gjort det i det här fallet och det är en skön insikt.

      Reply
  4. Karin Härjegård
    1 månad ago

    Fantastiska bilder och berörande ord.

    Reply
    1. Katta
      4 veckor ago

      Tack Karin, vad glad jag blir att kunna beröra.

      Reply

Leave a Reply