Search

När rädslan smyger sig in

Det är den 21 januari, det är mörkt ute och jag kör som vanligt den ganska smala vägen mellan Idre och Särna efter en jobbdag på Idre Fjäll. Redan strax efter Idre kommer han ikapp mig, den hetsiga och något oregelbundna föraren i skåpbilen.

Han ligger väldigt nära bakom i långa sträckor och ibland saktar jag ner för att han ska köra om, men det vill han liksom inte. Ungefär halvvägs hem så kommer en 70-sträcka, som går genom Särnaheden.

Det står ofta skolbarn på busshållplatser längs riksvägen där så jag saktar ner till under 70, som är hastighetsgränsen.
Plötsligt dyker en mötande lastbil upp och jag ser ganska snabbt att något är konstigt.

Den kör på halva min körbana och min första tanke är att ”fan, här kommer en lastbil med en förare som kollar sin mobil”. Jag ser inte att det är sandningsbilen.

Vägen är smal, med höga snövallar på sidorna. Pulsen går upp, lastbilen fortsätter ligga i mitten och jag blinkar med helljuset för att få honom att reagera. Saktar ner till 40, 30 och han ligger kvar. Till slut stannar jag helt och då svänger han in på sin sida av vägen, precis innan vi möts.

En sekund går, jag pustar precis ut och sen smäller det. Bilen får en rejäl skjuts framåt och sen blir det tyst. Han bakom mig har inte hållit avståndet, har för dåliga däck och – ser jag sen på hans regbevis – har fått anmärkning på bromsarna. Att han ändå ligger nära, jag fattar inte.

Allt gick förhållandevis bra (förutom att försäkringsärendet inte är klart, då föraren är från Polen och bilen reggad i Belgien så det är inte snabblöst) och jag har inga skador.

Men rädslan. Den har smugit sig på. Gradvis har jag upptäckt att jag blivit rädd.

När jag kör bil i mörker, allra värst när det snöar. Katastroftankarna kommer vid varje möte. Pulsen stiger, jag saktar ner. Tusen scenarier rullas upp.

I varje kurva tänker jag på vad som kan komma efter. Nån som skär i kurvan och inte hinner väja? I den branta, smala backen efter bron kan jag nästan se en timmerbil komma kanande på tvären. Tusen scenarier rullas upp.

När jag åker längd är den med. Jag plogar mig nedför en ny backe. Jag undrar vad som kommer efter kurvan, en jättebrant backe kanske? Ligger det en kvist i spåret så jag tvärbromsas? Tusen scenarier rullas upp.

Minns att jag flera gånger under den här turen var rädd.

När jag kör skoter är den där. Kommer någon i full fart efter kurvan, någon som inte hinner väja? Tänk om det är en sten, en stubbe därunder snön? Tusen scenarier rullas upp.

Det är det oförutsägbara i andras beteende, i det som ligger strax utom synhåll, som skrämmer mig på ett nytt sätt.

Jag kan i stort hantera rädslan och förstå varför den är där. Men den har smugit sig in lite överallt och börjat påverka mina val. Några gånger har jag åkt tidigare hem för att slippa mörkret eller snöfallet. Kört in till sidan och låtit en lastbil som låg för nära i snöovädret passera, för att märka att jag svettas av anspänningen att ha den så nära bakom mig.

När rädslan smyger sig in och börjar styra, då måste den motas bort. Och jag tänker att jag kanske är där nu. Att jag ska ta tag i det innan det växer.

Jag vill inte vara rädd i varje kurva. På längdskidorna. I varje möte på vägen. För alla älgar som inte springer över vägen.

Har du haft en liknande reaktion? Hur kom du tillbaks till dig själv igen i så fall?

17 comments

  1. Men fy så hemskt! Inte varit med om något liknande i trafiken men min tillit har fått sig en törn vid andra händelser. Inget kul alls! Förstår precis.

    1. Det var ju egentligen inte så hemskt, alltså det gick ju bra, men jag tror det var en smärre chock att efter tjugo år helt utan incidenter så small det plötsligt. Det är ju det man alltid har tänkt på egentligen, att det kan hända nåt. Och nu kom det liksom närmre, det kan hända och det hände.
      Tack och kram!

  2. Jag har aldrig krockat eller kört i diket, men rädlsan har krupit på mig ändå många gånger. För mig har det varit viktigast att notera att jag är rädd, säga till mig själv att det är okej att vara rädd och trappa upp utmaningar i små steg. Som när jag ramlade av hästen och knappt kunde gå efteråt på grund av smärtan. Att våga galoppera efter det var en stor utmaning, jag var asrädd helt enkelt, men med små steg kom glädjen över galoppen tillbaka igen. Jag tänker att det är applicerbart på många rädslor. Sakta ner på skidorna och ta det lite extra lugnt ett tag, men beröm dig själv stort för att du fortsätter att åka! Ta fram minnet av lyckan över fartvinden i ansiktet, över de fantastiska naturupplevelserna och fyll dig med tanken på att du kommer att nå dit igen. Så småningom, med små vänliga steg och massor med beröm. Och likadant med bilkörandet då förstås ❤
    Lycka till!!

    1. Jag har också upplevt det där med häst – flög av ordentligt på min första ridtur efter ett uppehåll (en riktigt störd häst) och jag är faktiskt fortfarande lite rädd, även om jag ändå ridit en hel del sen dess.
      På ett sätt är det väl en sund reaktion – vi ska ju göra riskbedömningar och det osunda vore väl att fortsätta som om inget hänt. Man lär sig av erfarenheter 🙂
      Men som sagt, det är ju lite jobbigt när det begränsar en och man har onödigt stora marginaler. Tack för dina kloka ord, jag ska låta fartvinden smeka ansiktet och ta det långsamt!

  3. Jag förstår precis. Var med om en rätt otäck bilolycka för många år sen. Det var isbark på vägen och ingen snö. Jag voltade. En del skador, jag krossade ett knä, men det gick ändå förhållandevis bra.
    Det tog många år innan jag kunde köra bil på vintern någorlunda avslappnat. Var svettig i varenda kurva och rädd för att däcken skulle släppa. Rädd när jag åkte med andra. Men idag, många år senare, är det okej. Jag har en fruktansvärd respekt för vinters alla väglag men har också kört helt otroligt mycket bil genom åren. Utmanat mig själv, tvingat mig själv att våga. Det är jobbigt med med tiden kommer det bli lättare. Låt inte rädslan vinna men låt det också vara okej att ta det lugnt. Stressa inte. Åk hem från jobbet tidigare. Låt det vara okej.
    Har skrivit om det i bloggen…
    Kram!

    1. Åh jäklar, jag är verkligen imponerad av att du tagit dig tillbaks (och bor mitt i vintern) efter det. Kan verkligen relatera, även om din olycka var många resor värre. Grejen är väl att man SKA ha respekt för underlaget, det är nästan för lätt att känna sig säker med fyrhjulsdrift och dubbar. Men händer nåt så kanar de bilarna också på vinterväglag.
      Vad fint att få höra att det är okej att ta det lugnt. Jag kan nog vara hård mot mig själv där 🙂 Kram och tack!

  4. Tappade ett hjul på hästtransporten i höstas på e 18 med 2 hästar i, allt gick bra men det har sats sig i hjärnan på mig, så jag tror jag förstår hur du känner, även om jag tror att det var värre för dig. Men just det här att inte kunna slappna av. För nu så tror jag att jag kommer att tappa igen. Tittar i backspeglarna konstant, det minsta rörelse får adrelanetinet att rusa

    1. Fy fasen, det är också en mardröm. Jag tänker på det en period varje gång jag bytt däck och inte dragit åt muttrarna efter 10 mil eller vad det är. Vilken otäck upplevelse, med last dessutom.
      Hoppas att det vänder åt rätt håll för dig också – den där adrenalinrushen är rätt jobbig att köra många mil med. Jag var helt färdig efter att ha kört till Mora i full snöstorm, fysiskt trött liksom. Men oj vad man kör försiktigt, så det fyller ju en funktion – man utsätter sig inte för lika mycket risk efter en sån grej.
      Lycka till med rehaben du också!

  5. Usch vad hemskt, och så irriterande att han låg så nära. Jag hatar andra bilar som ligger nära inpå en när man är ute och kör, speciellt då det är dåligt väglag.
    Tänk dock på att skador kan komma senare, kanske om flera år, så det är bra att ha det rapporterat, precis som du gjort.

    I Madison skulle jag cykla till jobbet och blev ju på körd av en bil. Flög upp på huven och sedan ned i marken. Trodde jag brutit axeln eller något, men det var inga stora skador i slutändan. Ja, förutom cykeln då. Tog ett tag att känna sig bekväm med cyklandet igen och jag känner mig fortfarande inte helt bekväm, speciellt inte i en stad som denna. Jag lärde mig ju köra bil i Alaska, och kör inte alltför ofta nuförtiden. Men jag är rädd för att köra. Tror det har med att göra att jag lärde mig så sent. I Madison om jag skulle åka någonstans var jag tvungen att kolla google satellit bild för att spana exakt hur vägen ser ut, ibland t.o.m om det finns en speciell enbart svänga fil i vägen som jag måste undvika eller använda. Ja du hör, det är ju het hysteriskt, och så kan man ju inte hålla på. Så jag har tagit mig i kragen och blivit lite bättre….men ändå. 2017 så körde jag ju med pappa (jag körde själv hela vägen så pappa fick uppleva landskapet) ända från Madison, Wisconsin till Bozeman Montana, utan några problem

    Att vara rädd för vurpor på längdskidor har jag alltid varit, men det är ofattbart härligt att bara släppa taget ibland, du får testa det någon gång. Det värsta som kan hända är ju att du ramlar och slår dig liksom. Ett tips är att träna på balansen, jag kan tex åka ur och in i spår i farten i nedförsbackar, eller lyfta ena skidan om jag ser något som ligger i vägen. Men känslan i magen och hjärtat när man släpper allt och åker nedför, efter det vill du bara ha mer och mer. Jag brukar aldrig köra i spår då jag åker nedför på längdskidor, då har jag noll kontroll. Träna helst i en backe där du vet vad som händer efter, då är man liksom redan förberedd.

  6. Usch vad obehagligt. HATAR när folk inte håller avståndet, det är så viktigt att man gör det ju.

    Och bra att du bestämt dig för att inte låta rädslan ta över, kram <3

  7. Japp. Jag krockade för massor med år sedan. Det var mitt fel, ska erkännas. Jag låg för nära. Jag som alltid har rejält avstånd. Men. Det typ gick i 15-20 km i timmen, i köerna i Sthlm, det var i början av oktober. Rätt oväntat var det fläckvis halka. Bilen framför ställde sig på bromsen och jag gled in i den. Det var alltså ingen stor smäll. Men jag minns det än. Smällen och tystnaden i huvudet. Fortfarande, när jag tittar bort en sekund och sen tillbaka, och ser röda bromsljus framför mig, går en ilning genom kroppen. Även om bilen är låååångt framför. Bara att strunta i de där känslorna och fortsätta köra bil, så minskar ju antalet läskiga situationer i förhållande till de tillfällen inget uppstår. Det har blivit bättre med tiden.

    Lycka till!
    Kram Lena

  8. Usch vad läskigt, så himla skönt att höra att det gick bra! Har tyvärr inga tips, men jag är säker på att du kommer att komma över det!

  9. Ja fy ändå, vissa saker sätter sina spår. Mer eller mindre. Så är det bara. Jag kör mycket bil, har gjort så länge jag haft körkort. En hel del incidenter har jag varit med om i trafiken (dock inte vållande till någon). Den jag minns mest sedan jag blev ”stor” var för drygt tio år sedan i Umeå. Jag stannade vid det allra första rödljuset – på E4:an, hade en bil bakom mig och flera framför. När jag kollade i backspegeln ser jag en bil komma i väldigt hög fart på håll, ju närmare den kom ju mer insåg jag att den inte ens saktade ner. Det blev en stor smäll, jag åkte fram och bilen bakom mig for till stor del under min bil. Det var kaos utanför, den där bilen hade kört på flera bilar på väg mot vår bilkö också. Jag hjälpte den stackars farbrorn som hamnat med bilen en bra bit under min. Hans förarstol hade lossnat. Jag kikade upprört in i den bilen som vållade olyckan, killen i fråga satt fastklämd och bak såg man två små bilbarnstolar som lyckligtvis var tomma. Ambulansen hade kört efter och sett allt, de var på väg tillbaka från ett uppdrag. De tryckte in nästan alla i ambulansen och åkte till akuten. Polisen sade att olyckan var sjukdomsrelaterad (jag hade gärna velat veta exakt vad det var). Jag klarade mig rätt bra fysiskt men hade en hel del oro vid just rödljus under lång tid framöver. Jag kan fortfarande komma på mig själv vid just sådana situationer, att kolla extra mycket i backspegeln. Oj vilken lång kommentar det blev! Som lösning på det hela tror jag att det får ta den tid det tar men att det nog är bra om du fortsätter köra och göra det i lite olika situationer. Ju äldre man blir, eller jag iaf, och ju mer erfarenhet jag får (både av att köra personbil och lastbil) ju mindre litar jag dessutom på andra bilister. Jag blir mer och mer rädd om livet också (det har jag väl alltid varit som så men jag tänker att det ger kanske mer oro vid tillbud)? Hoppas det snarast känns bättre för dig! <3

    1. Åh jävlar vilken obehaglig upplevelse. Fy fasen. Och JA – det här med hur andra beter sig, det är så jobbigt att man inte kan styra det! Som långtradarchaffisar som ligger alldeles för fort och nära med sina många ton.
      Kanske är det också att en verkligen fattat hur skört livet är när man varit med om en del. Och att det skapar en del av oron, jag vill ju leva jättemycket! Håller verkligen emd om det.
      Tack och kram!

  10. Fy! Jag tänker att den mötande sandbilden måste ha varit väldigt obehaglig även om den till slut flyttade på sig, det måste ha sett ut som en väntande frontalkrock för dig – obehagligt! Att du sedan känner rädsla även utanför bilvägarna låter inte kul, bra om du försöker ta tag i det tror jag. Och som man försöker lära barnen; det är ju inte bara man själv som styr utan man kan råka ut för andra i trafiken, oavsett hur bra koll man själv har.
    P.S. Galet fina bilder till texten.

    1. Ja, det är just det där – att bli rädd på andra fronter – som stör. Men det börjar lägga sig lite, men det kanske också är för att vägarna är bara nu och jag inte åkt längd på fyra veckor…:) Men jag har verkligen fått den där nya insikten om att jag inte kan styra ett smack över andra som klantar sig eller riskar för mycket. Obehagligt!

Write a response

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close
Your custom text © Copyright 2018. All rights reserved.
Close