Nu är september här; den första månaden jag kommer bo i Särna.  Augusti flög förbi med resor och känslan av att fortfarande inte ha någon bas – men nu, nu blir basen Särna. Jag tar dit alla grejer jag behöver, tömmer den tillfälliga garderoben hos pappa och drar norrut.

Jag ser så otroligt mycket fram emot den här hösten – med allt vad den kan innebära av underbar höstnatur, utmaningar och tuffare stunder. Jag har ett grundpirr i kroppen som liksom bubblar runt och rusar fram ibland, fast samtidigt känner jag mig så lugn och säker. Det är så självklart.

 

Även om jag börjar september med några dagar i Stockholm så ser jag fram emot att spendera större delen av en fantastisk höstmånad hemma. Jag ser också fram emot en månad där jag dels återgår till gamla rutiner, dels hittar de nya. Jag ska landa i att jag bor i en liten by utanför en liten ort och börja planera utifrån det, efter ett halvår i kappsäck. Det blir en omställning och en jag verkligen ser fram emot!

Hur har jag tänkt då? Många frågar om det, hur det kommer se ut framöver; ”kommer du bo där, hela tiden liksom?”. Kanske inte en fråga en får om en flyttar från lägenhet till villa eller till en ny stad, men jag förstår att den kommer. En by i norra Dalarna, hur ska en försörja sig, klara sig utan alla nära, våga sova själv och allt det där som kommer med en flytt till glesare bygder?

Men det är ju så att det bor andra där, som gjort det länge. Precis som i vilken stad eller ort som helst så funkar det toppen för en del, mindre bra för andra, några längtar bort, andra är verkligen hemma. Ibland reser man för jobb eller nöje, men för det mesta är man där man bor.

De stora skillnaderna som jag tror kan bli kännbara såhär innan jag testat är väl välfärd & service. Å andra sidan haltar den i städerna också, men visst kommer ambulansen eller polisen troligen snabbare där om det händer nåt. I stan finns specialistvård på nära håll och taxibilar överallt om nåt händer och bilen pajat.
Det finns ingen nattöppen butik i Särna och bussarna går inte var tredje minut. Det finns inte ens tåg faktiskt (rälsen revs på 70-talet om jag är rätt informerad) . Jag tror det kommer göra mig bättre på framförhållning.

Den stora vinsten jag tror jag får – och det jag längtar efter allra mest – är ett liv närmare naturen och längre ifrån köer, stress och den ängslighet som präglar en större stad. Jag får bo på en plats jag verkligen älskar. Där jag kan umgås en hel kväll utan att prata om kvadratmeterpriser och jobb. I stället vill jag plocka de bra bitarna av storstadspulsen i lagom doser och lämna resten för skog, fjäll och fysisk trötthet snarare än mental.

Jobbmässigt fortsätter jag som innan, det vill säga som digital nomad. Jag har kunder i Stockholm och lite uppdrag som väntar i Särna. Eftersom jag frilansat mycket på distans i tre år redan så är det inga större förändringar.

Jag tror och hoppas att det här blir en riktigt spännande och underbar höst. Jag är så redo och så pirrig. Tänk att den är här nu, den där efterlängtade, nästan ouppnåeliga förändringen. Jag hoppas att ni följer med mig!

Foto: Sara Rönne