I går morse somnade hon in, efter bara några veckors sjukdom. Vår glada, fina gammelmoster. Hon ville verkligen leva vidare. ”Jag skulle ju bli hundra år” sa hon med gråt i rösten när vi träffades för vad som skulle bli sista gången för en vecka sen. Och jag kunde verkligen känna med henne. Jag vill också verkligen leva.

Jag tror inte det spelar någon roll om man är 83 eller 39 eller 21 – lusten till och nyfikenheten på livet har nog ingen ålder. Och jag känner ännu starkare att jag ska ta vara på det där som är viktigt. Jag tror det är hur vi bejakar den där livslusten som betyder något, inte hur många år vi lever.

Jag vill känna vinden riva i kinderna på en fjälltopp. Kittlas av mjukt gräs under fötterna. Springa till barrdoft och trädens sus. Kramas med de jag tycker om. Bli förtrollad av ljuset en tidig morgon. Känna min historia och vara nyfiken på framtiden.

Och när chansen bjuds vill jag bada i en iskall, spegelblank sjö i fullmånens sken. Då tror jag att jag kommer leva till hundra, oavsett hur gammal jag blir.

Katta fullmoon swim