Notice: Trying to get property of non-object in /storage/content/62/190462/bucketlife.se/public_html/wp-content/plugins/wordpress-seo/frontend/schema/class-schema-utils.php on line 26
Search

[:sv]Fånga dagen[:]

[:sv]Det gäller att ta vara på dagsljuset nu, fånga dagen på riktigt. De är så korta! Jag började med att möta soluppgången nere vid sjön, innan jag gick upp och tog en kaffe på verandan. I T-shirt. I november. Inte klokt egentligen.

sunrise_1

Efter att ha jobbat undan en del saker så insåg jag att klockan redan passerat 12 och timmarna med ljus var räknade. Så jag hoppade upp på fyrhjulingen, som pappa snällt nog lämnade kvar några dagar extra innan vinterförvaringen, och gav mig av.

Jag ville gå lite längs Ögån, där många av mina släktingar hämtat middagen genom åren och där farfar hjälpt till att bygga en bro till Ögånäset, där vår sommarstuga ligger. Jag har ränt runt här i hela mitt liv men inte tänkt så mycket på all historia.

Framförallt ville jag titta på fäbodvallen dit farmor & hennes föräldrar flyttade från Bollnäs, för att det var ont om jobb under kriget. De bodde där en kortare period men det var då hon träffade farfar, som ju bodde här på gården ungefär en kilometer bort. Resten är ju liksom historia. Det här fick jag reda på igår när vi åkte förbi och pappa bara nämnde det sådär. Det är otroligt att få lägga pusselbitarna bokstavligen på de platser där de skapades.

Sjuvallen_1Sjuvallen, där farmor tydligen bodde när hon blev kär i farfar. Vet inte vem som äger det nu, men jag gick runt och kikade lite försiktigt och det ser fint och välvårdat ut!

Ögån_1Alldeles intill rinner Ögån, som alltid funnits i min världsbild. Den korsar vi på vägen till vår sommarstuga, som ligger 2,5 km från farmor & farfars gård.

Katta-ögån_1Jag passade på att dricka lite vatten. Så kallt, friskt och gott!

Sen åkte jag mest runt till fina platser jag alltid tyckt om. Parkerade och passade på att gå i skogen och längs vattnet. Varenda fläck här har så många minnen från olika tider och med många som inte finns längre. Det är lite tungt ibland, det blir som så mycket vemod och sorg, trots att det är fina, glada minnen. Men samtidigt är det så härligt att de kommer så nära igen. Det är svårt att känna det hemma, särskilt i en ny stad, där ingen koppling finns knappt till mig själv ens.

Vika_1På andra sidan ”Vika” från oss (viken alltså) finns en fin liten sandstrand. Här hänger kidsen på somrarna och har sina första, trevande partaj. I bakgrunden den fina gångbron, som tyvärr stängdes för några veckor sedan pga rasrisk.

Katta-Vika_1Från stranden har man en vacker vy mot Särna by och över Särnsjön (som egentligen bara är en sträcka där Österdalälven breddar sig litegrann). Längst bort är den stora bilbron, som pappa hävdar att han klättrat över.

Me-nordomsjön_1Vår strand, från andra sidan Vika. Så vackert!

Kom på att det kanske är jättetrist att läsa om mina strövtåg i hembygden så här. Förlåt i så fall! Särna har den effekten på mig. Jag släpper allt annat och är bara här och nu och då och alldeles lugn.

Men i morgon blir det kanske lite mer intressant, då tänkte jag nämligen ge mig ut på heldagstur till Sveriges högsta ….. och så titta på världens äldsta …..
Har ni någonsin hört en mer kittlande cliffhanger?

 

 [:]

4 comments

  1. Nä, det var verkligen inte ett dugg tråkigt! Tvärtom, riktigt härlig och eftertänksam läsning. Historian är så viktig och tänk vilken förmån att faktiskt kunna få ta del av den.
    Bilderna är så otroligt vackra!

    1. Åh vad bra, blev lite orolig att jag blir för ”intern” här uppe 🙂 Jag tycker det är så otroligt starkt och härligt att få ha all historia. Har planer på att åka runt hela bygden och filma pappa när han berättar alla upptåg, släkthemlisar och relationer. Och alla bra fiske-, bär- och svampställen såklart… 🙂

      Tack – jag får credda naturen för det mesta av skönheten tror jag!

  2. Som alltid supervackra foton. Håller med ovan! Och dig, om att fånga ljuset. Jag tog en kort promenad på lunchen igår, endast i syfte att få ljus. Inte alltid helt lätt att få till tyvärr. Jag gillar mörkret så här i början, men kommer sakna ljuset våldsamt snart.

    1. Nej, det är svårt när en är mitt i jobbvardagen. Jag kan känna mig lite för stressad för att ta den där lunchprommisen och så blir jag helsänkt på eftermiddagen i stället. Jag tror det är bra att tvinga sig ut och om nån vill ha möte så kanske det kan bli ett gående möte.

      Mörkret är verkligen mitt svåraste med den långa, långa vintern. Måste försöka ta mig till solen i år!

Write a response

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close
Your custom text © Copyright 2018. All rights reserved.
Close