Search
Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /storage/content/62/190462/bucketlife.se/public_html/wp-includes/post-template.php on line 310

En ode till magkänslan

De senaste åren har jag gått från ytlig bekant till hängiven kompis med en ruskigt viktig komponent i mitt liv – magkänslan. Vi har haft långa perioder med stor distans mellan oss, jag och magen, och jag har faktiskt aldrig mått riktigt bra i de perioderna.

Jag har distraherat och tankat mig med utifrånkraft och visst har jag kunnat engagera mig och haft kul längs vägen, men det har ändå alltid gnagt något inom mig. Något som vuxit och kommit ikapp till slut.

Jag har tidigare sagt att jag brukar ha treårscykler, att ungefär vart tredje år blir jag äventyrssugen och gör någon form av uppbrott eller förändring. Men jag har börjat fundera på om det inte snarare har varit så att jag gjort många val på andra grunder än reflektion och egen vilja och efter ungefär tre år har det inre trycket liksom kokat över. Jag har varit på fel plats, i fel sammanhang eller haft fel jobb. Eller rätt och slätt saknat ett syfte.

Och så har jag börjat om och levt på nyhetens behag eller utmaningen att lära mig något nytt ett tag, innan jag gått varvet runt och gjort en förändring. På rena magkänslan.

Nu har jag ju, för kanske första gången, de allra flesta bitar på plats. Jag har reflekterat mig blå, rotat runt i mig själv och sedan gjort val och tagit steg helt och hållet inifrån. Vad och vilka som får mig att må bra har fått navigera. Det ska bli intressant att se om jag om sådär tre år känner ett behov av att bryta upp igen eller om det blir mer av en pågående utveckling av vad jag har idag.

Jag fick en himla bra fråga idag om det är så att jag tänker väldigt mycket kring mina val. På konsekvenser och det som händer sen. Efter lite fundering kom jag fram till att ja, jag tänker mycket, men liksom inte på valet och det som kanske kommer sen. Inte längre.

I stället för att analysera och försöka kalkylera vad konsekvenserna kan bli (som jag nog gjort mycket förut), så lägger jag den absolut största delen av min energi och mina tankar på att klura ut vad jag vill, i steget innan. På att hitta och landa i magkänslan. Sen kommer valen som en följd av det.

Jag förvånade mig själv lite, men jag tänker nog nästan inte alls på eventuella konsekvenser, på det sättet att jag försöker kalkylera eller kontrollera dem. Jag är nog istället nyfiken på vad ett steg kan tänkas leda till och så tänker jag att om just den vägen inte blir bra så får jag tänka om och göra nya ändringar i så fall.

Jag har inte tänkt på min beslutprocess på just det här sättet förut, men jag insåg idag att det är så den ser ut. Allra mest fokus i självkännedom och värderingar – liksom ställa den inre kompassen – och sen på själva görandet. Vad som kommer sen ägnar jag inte mycket tid eller oro till längre. Jag vet att det inte överhuvudtaget går att förutse eller kontrollera och det mesta är faktiskt inte oåterkalleligt.

Med den rätt så enkla skiftningen i var i processen jag lägger min energi så har jag lyckats gå från att vara tidernas superältare till att bli det som en del kallar modig (eller kanske dumdristig, haha) men som jag nog ser mer som att jag testar mig fram med ett öppet sinne.

Egentligen är det ju inte konstigt. När man (som jag gjorde förut) tänker att allting är väldigt definitivt och försöker tänka vad det leder till tio år framåt – då är det ju svinläskigt att ta ett steg. Om man i stället tänker att det är ett steg i en riktning som känns bra i magen – som kan backas eller bli ett steg i en annan riktning om det inte blev helt rätt – ja, då är det ju inte alls lika läskigt.

För mig har den här ändringen i vad jag lägger fokus på verkligen lossat många knutar. Summerat alltså – lägg lite tid på att förstå vad du drivs och mår bra av, landa i det och skippa försöken att detaljera eller kontrollera vad som kan tänkas hända om ett, tre eller tio år om du tar ett steg åt ett lite annat håll. Det kommer med ganska stor säkerhet inte alls bli som du trodde ändå.

Hur brukar du tänka? Går du och grubblar på något steg just nu till och med? 

Katta skogsyoga mars

9 comments

  1. Hej Katta, alltid intressant att läsa det du skriver. För min del är kontrollbehov och grubbla bara bortkastad tid som inte leder någon vart. Men nyfikenhet, vara modig, tordas ta utmanande vägar, leder för min del att man hittar så mycket nytt och spännande som gör att man går vidare. Sen magkänslan är otroligt viktigt för mej. Ha nu en riktigt god jul och ett trevligt gott nytt år.

    1. Jag håller med dig – visst är det bra att tänka igenom saker ibland, men jag har lagt så mycket tid och oro i onödan på sånt som inte ens blivit verklighet. Jag tror som sagt mer på att lägga tänkandet på att känna efter om det landar i magen och stämmer med ens värderingar.
      Det är så häftigt att upptäcka nya saker – skål för det!

  2. Jag har nog varit lite döv och slagit på volley. Men nu när jag levt köpfritt så funderar jag mycket på att ta steget tillbaka och bygga ännu mer på min egen plattform. Jag har som bekant jobbat mycket för andras företag. Men vill nu våga göra annat i hållbarhetens tecken. Det här gillar förstås magen men det är också möjligt eftersom jag skapat mig ett sparkapital. Mer pengar gör att magkänslan kan släppas lös.

    God Jul

    Emilia

    1. Åh, det här vill jag höra mer om! Det låter superspännande 🙂 Jag har också testat alla möjliga varianter, volley, vad som serverats, överältande och sånt som redan innan känts hel fel. Det är så himla lätt att hamna för mycket uppe i huvudet eller bara ta emot det som kommer.
      Lite sparkapital är aldrig fel, även om jag tror man kan följa magen ändå, det tar bara lite längre tid.
      Kram och God Jul!

  3. Hej från en SUPERÄLTARE!!! Jag känner mig helt sjuk i huvudet ibland som jag håller på- försöker tänka 10 år fram i tiden och ta det BÄSTA beslutet vilket leder till helt SJUK beslutsångest. Jag har alltid sett mig själv som en person som följer hjärtat och känslorna. Jag är en väldigt känslosam person. Men för nån vecka sedan sa min farmor till mig: ”Du behöver komma ner till hjärtat, du är för mycket uppe i huvudet.” Och då insåg jag att det är DET som är problemet. Det är därför jag inte kan ta något beslut. Jag är bara i tankarna och försöker TÄNKA mig fram till det ”perfekta”. Men då kan det bli väldigt fel eftersom jag glömmer bort mitt hjärta längs vägen. Glömmer bort mig själv. Jag måste alltså bli bättre på att komma ner i kroppen och hjärtat. Nu står jag inför ett beslut kring min framtid. Inget akut beslut men jag vet att jag vill utbilda mig (kurser eller program) för att få ett jobb jag trivs med. Jag har nyss insett att kommunikation skulle va otroligt roligt men jag tvivlar på grund av en svår jobbmarknad. Så fort dessa tankar snurrar igång tappar jag kontakten med mitt hjärta. Jag måste lära mig att tänka förnuftigt utan att tappa all kontakt med min inre kompass. Men FY vad svårt det är!! Läste ett citat som jag tyckte var så vackert: ”Följer man känslan blir det inte fel. Då är beslutet grundat på ens egen intuition.” Jag försöker börja hitta min intuition igen. Tror tyvärr att oro, stress och rädsla har satt ett lock på intuitionen. Men jag ger inte upp och känner att jag är påväg tillbaka till min inre kompass och min egna väg 😀

    1. Alltså det är så mycket igenkänning i det du skriver! Precis så har jag funkat fram till för några år sedan. Jakten på facit, flera år framåt. Grejen är att det finns inte! Allt börjar skapas sekunden man tar ett steg och sen är det som en ny väg som rullas ut. Jag håller med din farmor! Att vara för mycket i huvudet bromsar allt utom väntan. Klart man ska göra en någorlunda riskbedömning och fundera på konsekvenser, men att få ett klart och tydligt facit, det händer ju inte!
      Ett tips är att börja med mindre beslut. Utmana dig och bara köra och tänka ”vad är det värsta som kan hända”. Det känns i magen när du tänker på det alternativ som magen gillar, det är väl intuitionen. Den är himla vass den där ändå!

  4. Men ja, jag håller helt med. Förut var jag inne i fyraårscykler. Nu när jag tänker efter bröt jag inte det förrän jag träffade min man. Vi är ganska olika men gillar ändå mycket lika och efter lite kompromissande hamnade vi till slut exakt där vi vill vara. Bägge två. Älskar att älska livet! <3

Write a response

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close
Your custom text © Copyright 2018. All rights reserved.
Close