Jag går ner den lilla ängsvägen mot sjön, som jag gjort så många gånger förr. Varje gång jag kommer ner ser sjön och himlen ut på ett nytt sätt. Jag kan inte tröttna på den här platsen. Nu är det en sommarnatt i juni och den är lite kylig. Dimman ligger över sjön och byn på andra sidan kan jag bara skymta. Då och då ser det ut som om bryggan går rakt ut i det vita och bara fortsätter.

Jag sätter mig längst ut på bryggan och bara är en stund. Det är ju inte så ofta det händer faktiskt – att jag bara sitter tyst för mig själv, utan någonting för händerna. Och jag inser att det är det jag uppskattar allra mest med den här platsen. Livet här har ett helt annat tempo. Det är rätt så ofärgat av köer, stress, späckade sociala agendor och framförallt så finns det space. Precis överallt. Jag kan gå långa promenader direkt från vår gård utan att möta en själ om jag vill. Det är tyst på allt utom vinden i träden och något enstaka avlägset hundskall.

Många undrar hur jag kommer klara omställningen från stad till landsbygd – kanske till och med att det räknas som glesbygd – men jag är faktiskt ganska säker på att jag kommer undra precis det motsatta. Hur orkar andra fortsätta det eviga jagandet? Jag har suttit i bilkö fler timmar än jag vill tänka på de senaste veckorna.

Jag kommer garanterat svära över att allting måste planeras mer. Att jag inte kan sista-minuten-handla, inte hitta ett brett utbud av vad som helst när som helst eller kunna ta en härlig aw i klackar en solig dag. Men – det är inte så ofta jag gör det nu heller. Och jag tror att den där tänkta veckan per månad som jag kommer vara i Stockholm kommer vara lagom för att få den där dosen av latte, folkmyller & sociala happenings. Och att jag kanske rentav kommer träffa mina kompisar mer när det måste planeras i förväg.

Vad jag tror jag kommer älska är att fixa på gården. Att kunna göra en eld nere vid min egna strand en fredagkväll. Att jag kanske kan ha häst eller höns. Att ha råd att göra annat än att bo för mina pengar utan att jobba ihjäl mig. Att kunna springa på ett fjäll så snart lusten faller på. Att slippa bli köpsugen när jag går längs en gata i stan. Att slippa prata om kvadratmeterpriser och räntenivåer så ofta.

Det kommer vara baksidor och tuffa utmaningar, garanterat. Men jag tror faktiskt att de inte kommer vara tuffare än de jag upplevt i storstadslivet. Made by Mary skrev så himla fint om sitt första år på landet och det är precis så jag tänker mig det. Med motgångar, krångel och helt ljuvliga stunder om vartannat. Så är ju livet! Men jag tror att det är lättare att ta motgångarna när det som i grunden gör mig glad och lugn i hela kroppen kommer vara så nära. Det jag vill ha mest av allt: friheten, naturen och enkelheten.

Tror du att du skulle trivas på landet? Eller bor du redan så?