[vc_row][vc_column][vc_column_text css=”.vc_custom_1506469851298{padding-right: 40px !important;padding-left: 40px !important;}”]Jag läste två inlägg i går som gick rakt in i mig och satte igång reflektioner. Förändring var temat i båda inläggen, på olika sätt. Hur vi kan och inte kan påverka all förändring och hur vi hanterar det. Läs Saras fina inlägg på temat ”Ride the wave that you are given” och Malins kloka och berörande inlägg om en stor livsförändring (vet ni vad det finaste med Internet är? Jo, det är möjligheten att få ta del av andras, ofta hårt förvärvade insikter och att kunna ge samma tillbaks. Helt gratis men ovärderligt).

Precis som de flesta andra så har jag upplevt både små och stora förändringar. Ibland självvalda och efterlängtade. Ibland har det varit min allra värsta mardröm som plötsligt blivit verklighet och bara är där att leva med – resten av livet. Oavsett hur små, stora, självvalda eller påtvingade de varit, så har de alla kommit med utmaningar. Det har varit allt från tvivel och dåligt samvete till avgrundsdjup sorg, ångest och total vilsenhet.

Förändring

En sak som alla dessa skiften har lärt mig – och som jag faktiskt mer och mer börjar kunna leva efter – är att det enda jag själv kan påverka är mitt eget förhållningssätt och mina val när de sker. Hur mycket jag än ogillar att erkänna det så har jag nog vid både ett och tio tillfällen lagt en del skuld på omgivningen. Visst kan det vara skönt och ibland helt korrekt; det var inte mitt fel att mamma gick bort i cancer alldeles för tidigt till exempel. Men i många andra fall kan man själv påverka skeendet och ibland .- hur jobbigt det än är – så är det man själv som mer eller mindre omedvetet skapat det.

Oavsett så tror jag nyckeln till att må bra – och äga så mycket av sitt eget mående som möjligt – ligger i att inte lägga (outtalade) förväntningar på förändring på omgivningen, även om ibland skulden med rätta ligger där.

Jag tror att hållbar förändring i rätt riktning består av en samverkan mellan några viktiga faktorer. Om de är på plats så har jag upplevt att jag i högre grad gör rätt förändringar och att jag gör dem ordentligt.

Acceptans

Ibland händer något utom ens kontroll och ibland är det kanske det egna agerandet som orsakat en situation. Vilket det än är så gäller det att hitta en acceptans för situationen. Och i förekommande fall – för ens egen roll i det. Det betyder såklart inte att en bara ska stå ut och inte ändra något. Det handlar om att greppa utgångsläget för att kunna ta sig vidare på bästa sätt.

Förändring

Eget ansvar

Att fastna i en passiv roll (a.k.a. offerkofta, martyr…kärt barn osv) gör det ju svårare att ändra något till det bättre. Jag har testat det i mina dar. Om en bara väntar på att en partner ska förstå precis vad man behöver, att en chef ska se en, att en vän ska höra av sig i rätt stund – ja då har man satt sig i en passiv sits helt utan makt att förändra hur man mår. De flesta kommer inte ens ha en aning om att du förväntar dig något eller tycker att de gör fel och du själv kommer bara gå runt och känna dig förfördelad. Ett riktigt energiläckage. I know, jag har testat som sagt!

Mod

Alltså det här med förändring kan verkligen vara svinläskigt. Att se och erkänna egna mönster kanske är ännu läskigare. Att hantera svåra situationer utom ens egen kontroll är inte heller någon picknick. Allt det här kräver mod. Något jag upptäckt att en får mer av när en väl vågat.

Ett väldigt konkret och aktuellt exempel för mig, om än litet är att jag för bara ett år sedan upptäckte att jag var riktigt mörkrädd när jag skulle sova själv här i Särna. Jag som längtat så himla mycket efter att åka hit själv oftare än förr klarade inte av att sova själv. De första nätterna låg jag med tända lampor, fördragna gardiner och seriemördarscenarion på repeat i huvudet. Men – jag vågade och vågade och för varje gång gick det bättre. Nu tänker jag inte ens på det längre – och jag bor ju här nu! Tänk om jag hade givit upp där. Mod föder mod.

Att önska sig själv gott

Det handlar inte om att önska att man blir rik eller bäst på jobbet – utan att på riktigt vilja sig själv väl. Den empati som en kanske har för sina barn eller sina bästa vänner – den kan ju vara bra att ge av till sig själv också. Att tänka ”skulle jag råda mina barn eller mina vänner att göra det här/fortsätta med det här/strunta i det här?” kan vara en bra måttstock. Svaret borde vara samma även när det gäller dig själv.

Hur tänker du kring förändring? Känner du igen dig i något av det här eller inte alls? Sitter du på några riktigt bra råd? [/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]