Search

[:sv]Hur mår du? Om psykisk ohälsa[:]

[:sv]Hur mår du? 

Det är kanske den fråga vi får allra oftast och kanske också den som vi oftast inte besvarar helt ärligt. Eller åtminstone håller igen på.

Jag tittade häromdagen på ett program där det än en gång konstaterades att det pratas för lite om psykisk ohälsa, om måendet. Att det fortfarande är förenat med varierande grad av tabu och skamkänslor. Att inte må bra psykiskt har lägre status än att inte må bra i en fot eller en mage. Trots att det faktiskt är lika lite inom vår kontroll som det fysiska måendet.

Jag är lika skyldig som många andra och har i perioder när jag mått mer eller mindre dåligt bara pratat med de som står mig nära och hållit god min på jobb/sociala medier eller i bekantskapskretsen. Och visst behöver en inte basunera ut till alla och envar att en är deprimerad, känner sig nedstämd eller låg, lika lite som en måste berätta om varenda magåkomma eller fotskada som inträffar.
Men, jag tror det kan bli extra svårt när man låtsas att allt är bra och framgång, när det egentligen är gråt, oro, ångest eller tomhet därinne. Bara för att vi inte vill vara ”svaga”.

I början på 2014 kulminerade en periods stress, oro, utmattning och prestationsångest i en depression för min del. När jag väl kom till insikt att det var så och att jag inte bara blivit osocial, trött och sämre på att jobba mycket, så insåg jag att jag under en ganska lång tid varit rätt nedstämd och haft svårt att känna den där bubblande glädjen i tillvaron. Jag hade fungerat och skrattat och jobbat på, men någonting skevade. Jag räckte aldrig till och var ofta energilös. En persons agerande på jobbet blev en (ganska stor) droppe som fick bägaren att rinna över.

Jag sov dåligt och hade en ständig och stark oro som gav mig ont i magen, även om jag inte kunde definiera den riktigt. Jag hade inte lust eller ork att göra någonting och ärligt talat så trodde jag mig inte kunna klara av någonting heller.

Jag tänkte på allvar att ”jag kommer nog aldrig vara riktigt glad igen”. Det är otroligt jobbigt att vara därnere och inte tro på att det går att bli glad igen, på riktigt. Jag kunde tänka att det kanske är så att bli vuxen, att den där pirriga glädjen och förväntan kanske försvinner och en ska nöta på. Jag kände mig som en betraktare av världen, som om jag inte deltog riktigt, fast jag ju gjorde det rent fysiskt.

Jag fick till slut hjälp via min husläkare. Efter ett tag började jag sova bättre och med det gradvis också må bättre. Jag var aldrig sjukskriven, men efter en månad ungefär började min semester och jag var stark nog att säga upp mig och starta eget, börja forma mitt liv som jag drömde om. Jag var fortfarande trött och pendlade i hur jag mådde, men jag kände förväntan inför framtiden igen. Jag kände igen mig själv, mitt driv och lusten att skapa, göra roliga saker, träna, driva förändring. Och jag gav mig själv vila och kravlöshet mellan varven. Att börja känna igen mig själv igen kan jag säga, gav mig glädjetårar. Lyckan i att känna smaken av lycka igen…det var en otrolig känsla!

Varför berättar jag det här då? Jo, av två anledningar;

  1. Vi MÅSTE få bort det skamliga med psykisk ohälsa. ALLA kan drabbas och många gör det. Vårt moderna samhälle verkar vara väldigt bördig mark för just psykisk ohälsa. Det är så många runtomkring mig som mått eller mår dåligt och tänker att de är rätt så ensamma. Vi måste prata om det!
  2. Jag vill uppmuntra andra i samma sits att söka hjälp. Jag och – tror jag – många med mig vill vara duktiga. Vi biter ihop och tänker att vi ska klara det mesta på egen hand. Men hörrni – det är inte fult att be om hjälp. Tvärtom är det riktigt, riktigt bra. Ju tidigare, desto större chans att komma tillbaks snabbt. Medicin eller ej vill jag inte rådge om – det kan jag för lite om. Men hjälp i form av samtal, behandling du behöver – se till att be om den.

Det finns hjälp att få, även om det kan vara snårigt att hitta rätt. Testa hos din vårdcentral till att börja med. Försök att stå på dig trots att du kanske inte är ditt starkaste jag, men du förtjänar hjälp att få bli det igen.

Min känsla är att många fler än vi tror har drabbats någon gång i olika form och med olika kraft. Vilken styrka om vi kunde hjälpa varandra när det är tungt, att det får vara helt okej att inte alltid vara på topp. Det här inlägget bara snuddar vid hela den här stora frågan, och det finns mycket kvar att skriva och prata om.
Vad har du för erfarenheter i ämnet? 

waterfall-jotunheimen[:]

19 comments

  1. Egentligen inte så mycket (tack och lov måste man väl säga)?
    Inte så att det är skamligt, menar jag. Utan mer att jag är glad att jag ändå har lyckats backa i tid, när jag känt mig trött och sliten.

    Ett otroligt viktigt ämne! Bra att du skriver om det!

    Kramar. <3

    1. Ja, tack och lov ska du säga tycker jag! Det är inte en rolig upplevelse, även om jag såhär i efterhand är otroligt tacksam över det jag lärde mig om mig själv. Framförallt så vet jag ju nu att det går att komma tillbaks och bli lycklig och glad igen.

      Det är ett jätteviktigt ämne och alldeles för stort för bara ett inlägg. Men det här blev liksom ett intro på nåt sätt, kommer skriva mer om det, det är jag säker på.

      Kram tillbaks!

    1. Ja, tack tillbaks du 🙂 Jag tror det behövs ett större och mer öppet samtal om det här och det här inlägget kan långtifrån täcka in allt, men det är en början i alla fall.

  2. Oj. Jag tycker alltid att det är svårt att veta i vilken ände man ska börja när man pratar om psykisk ohälsa och SAMTIDIGT ska väva in sig själv. Hur som helst. Jag har, tyvärr, alldeles för många erfarenheter i ämnet. Fast jag vill också skriva: som tur är. För det gör att jag befinner mig i följande sits: jag har valt ett jobb (frilans) där jag helt och hållet själv styr min tid. Och jag känner mig själv väldigt bra numera, efter år av dåligt mående, ångest, depression och sjukhusvistelser. För jag hamnade till slut i sjukhussängen, när både kropp och kropp la av. Det är inget som jag skäms över, men som sagt: i vilken ände börjar man? När jag bloggar gömmer jag mig ofta bakom vaga formuleringar och pratar nästan lite peppigt om det här med sömnbrist och utmattning. Men det är viktiga ämnen som jag gärna delar med mig av, då jag vet att det är många som kanske inte vet att det borde dra i bromsen. Med tiden vågar jag nog på mig formuleringar där jag väver in mina egna erfarenheter. BRA inlägg!

    1. I hear you! Det här inlägget har legat i utkastform i månader, just för att det är så himla svårt att skriva om det utan att det blir antingen för smalt, för tunt, för utlämnande, för brett, för simpelt osv etc…

      Jag känner som du – ett stort TACK till hela skiten för alla insikter och för gnistan det gav att forma om livet. Jag fick ju lov att inse att jag inte kunde fortsätta i det tempot jag gjorde och jobba med (några) personer som stod för rakt motsatta värderingar och jag slutade ju också som frilans. Och jag har också bara vagt antytt att detta var en stor anledning till min omgruppering, för att det är så komplext att gå in på.

      Tack för dina ord, för det är ju så svårt att veta om en landar rätt i ett inlägg som inte är 300 sidor långt!

  3. BÄSTA INLÄGGET, tack bästa katten för att du orkade skriva detta. Jag har pysslat med min psykiska hälsa sedan övre tonåren nån gång och den blir hela tiden starkare. Det tuffaste är som du skriver de tillfällen då jag är helt säker på att jag aldrig blir glad igen. Men att det uppenbarligen har gått förut ger mig styrka. Det och vetskapen om att min kbt-tant alltid finns ett telefonsamtal bort. Och att jag har blivit så sjukt BRA på mig själv av allt tvivlande. Det är bra. Stor kram! Modiga, kloka, häftiga kvinna.

    1. Tack själv!! Jag blev bara så less på att det ska vara lite svårt och läskigt att prata om det. Jag skäms inte för att jag mått dåligt och fasen vad en lär sig saker av det som du skriver. Det vore ju bara så mycket bättre om en inte behövde lära sig allt på egen hand utan att vi kunde dela med oss av det till varandra.

      STOR KRAM tillbaks! Och detsamma på allt!!!

    1. Verkligen! Det stör mig att det liksom känns lite lite jobbigt att berätta om det, men vi måste ju göra det. Jag hade en kompis i samma sits samtidigt och vi hade väldigt mycket hjälp av varandra, även om ingen av oss var direkt i toppform. Men bara att kunna prata om det med någon som förstår hjälper.

  4. Vilket bra och starkt inlägg! Tack för att du delar med dig. Själv har jag, hela mitt vuxna liv – jobbat med mig själv på olika sätt för att hitta mitt sätt att leva på, i balans. Startskottet i mitt fall var att jag hamnade i en ätstörning, som så här i efterhand nog var det bästa som kunde hända mig. I och med det så öppnades världen av: terapi, coaching, egen utbildning osv osv upp. För det är jag evigt tacksam. Wow vad jag har växt som människa. Och för mig gav det ett mer ödmjukt synsätt, ”du vet aldrig vilken ryggsäck människorna du möter har” och en förståelse för att alla kan drabbas. Enklare nu också när jag känner att allt inte är helt bra, att fånga upp det och göra något åt det. Att uppleva, depression, ångest eller vad det nu är, är inte det endast positivt i efterhand?Jag tänker så här; det är ju tack vare att man varit nere – som man verkligen kan uppskatta när allt är bra?

    (förresten, jag har liksom tappat bort din blogg lite pga att det kommer upp så himla mkt konstiga sidor när en vill kommentera…har du kollat upp det? )

    1. Jag tror som du säger – i efterhand kommer du nästan alltid ut starkare, klokare och mycket mer ödmjuk. Jag känner mig också tryggare, eftersom jag vet att jag kunde bli glad igen. Och terapi m.m. är ju en riktigt bra skola i självkännedom.

      Jo, jag har äntligen hittat en person som ska hjälpa mig med detta! Borde vara borta inom några dagar hoppas jag! Har varit hopplöst!

  5. Så klokt och ärligt. Tack! Och du satte verkligen bra ord på det ”bördigt för psykisk ohälsa”- att man måste lära sig jobba upp en gard mot det för man överöses med triggar för att inte känna sig tillräcklig, ha ångest, vara osäker och massa annat.

    1. Verkligen! Den där sållningen och att klara av att inte jämföra sig med en tusenhövdad massa, det är nog vad vi behöver för att klara alla sociala medier.

  6. Jag tycker att det är så himla bra att du delar med dig av detta. För som du säger: vi måste prata om det. Trots att året är 2016 är det fortfarande som att det ligger ett stort stigma kring att må psykiskt dåligt. Bland de som säger sig ha acceptans för ämnet finns det ändå en del som gör skillnad på olika diagnoser. Att ha en viss diagnos kan vara mer accepterat än att ha en annan. Jag har också märkt av att vissa som blivit friska är väldigt dömande mot andra som fortfarande kämpar med samma problem, vilket är väldigt synd för då har man liksom inte lärt sig mycket alls av sin tid som sjuk..? Märker detta en del bland f.d. ätstörda som kan hacka ner på de som just nu tampas med en ätstörningsdiagnos. Det tycker jag verkligen är hemskt. När inte ens en person som ”borde” förstå p.g.a liknande erfarenheter är så dömande. Väldigt viktigt att inte glömma var man kommer ifrån, väldigt viktigt att bevara hjärtat mjukt och varmt! Jag blir väldigt glad över att du tillhör den sista kategorin (inte för att det förvånar mig det minsta, då hela din blogg andas vettighet). Du har tagit dig ur depression och din empati har bevarats. Du använder din erfarenhet till att hjälpa andra. Det är jättefint och jag hejar på dig för detta inlägg!

    Jag själv har erfarenhet av psykisk ohälsa. Under många år mådde jag oerhört dåligt och led av diagnoserna borderline, posttraumatisk stress, bulimi, OCD och dysmorfobi (BDD). Det var verkligen den värsta tiden i mitt liv. Faktiskt värre än uppväxten med psykisk och fysisk misshandel samt övergrepp, eftersom den här tiden med diagnoserna var den tid då allt hade kommit ikapp mig, då jag behövde börja hantera det faktum att jag råkat ut för så hemska saker. Det var absolut väldigt hemskt som barn, jag minns att jag var rädd mest hela tiden. Men det var tio resor värre i de sena tonåren och som ung vuxen. Under många år skadade jag mig själv på olika sätt, pendlade mellan att vara superdeprimerad – rädd – arg – hysterisk – smådeppig och så de få, korta stunderna av lycka- som ofta snabbt avlöstes av någon typ av negativ känsloreaktion då något jobbigt inträffade (det kunde vara en så liten sak som att missa bussen). Många gånger kunde jag inte ens definiera vad jag kände, jag visste bara att det var hemskt. Och så alla mardrömmar, panikattacker och triggers av olika slag.

    Som tur är tog jag ur mig allt det där och det som hjälpte mig var inte att vara tyst och gå på. Det som hjälpte mig var att prata om det, att söka hjälp från vården, att byta ut min bekantskapskrets så att jag bara omgav mig med människor som fick mig att må bra. Jag gick i terapi, åt medicin och arbetade en massa på mig själv och mitt nu, men också en del med att acceptera smärtsamma minnen, att dyka ner i det jobbiga förflutna. Jag vägrade vara tyst om det jag kände och upplevde och det är klart att jag ibland stötte på människor som dömde mig p.g.a. detta. Jag blev placerad i fack, häcklad och hånad av en del människor. Jag bloggade öppet om min psykiska ohälsa och det hände att jag fick jättefula kommentarer p.g.a. det, men jag fick också oerhört mycket stöd och beröm för att jag tog upp dessa ämnen och jag kände att det betydde mycket mer, det vägde mer än den negativa responsen. Den negativa responsen är dessutom ett tydligt tecken på att det man gör är viktigt. Att det behövs att man pratar. Jag förstår om vissa inte orkar, men jag ville inte låta det stoppa mig och så här i efterhand är jag väldigt glad för det. Jag lever fortfarande med en del ångest som kommer till mig i perioder, men på det stora hela mår jag riktigt bra. Jag har blivit frisk från diagnoserna och mitt liv är fint. Så det finns hopp, var man än kommer ifrån. Jag vill att folk som mår dåligt själva ska se och känna det.

  7. Jag har precis blivit sjukskriven för utmattningsdepression. Jag är alltid öppen och pratar och bloggar om psykisk ohälsa ändå kände jag att det inte skulle hända mig. Jag har varit nära massor av gånger, men alltid hunnit backa undan och läka ihop innan det brustit helt. Det svåra är väl att acceptera den där utmattningen ”jag som vill så mkt”. Jag som älskar mitt jobb, driver ett företag, tar en extra ensam och har en fantastisk familj.
    Jag har hela tiden vetat att det skulle hända mig, ändå är man inte beredd när den kommer. Tack för att du tar upp ämnet!

    1. Visst är det märkligt hur man inte ser det komma, fast man är så himla kunnig på sig själv och har sett alltför många exempel i omgivningen. Vilket virus det är nu alltså, så många som kämpar på kanten eller trillar dit. Jag hoppas du tar det lugnt på vägen tillbaks, det enda som funkar. Vila, vila och släppa kraven. Och så vila lite till.

Write a response

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close
Your custom text © Copyright 2018. All rights reserved.
Close