Search

[:sv]Må bra på internet – om inspiration och döda krukväxter[:]

[:sv]Jag läste ett riktigt bra och rätt så välbehövt gästinlägg på Better Bloggers idag, nämligen om att må bra på Internet (läs!). Jag kan relatera mycket till detta och har skrivit litegrann på temat förut. Det förbryllar och fascinerar mig, hur påverkbar jag kan känna mig ibland. Hur vissa artiklar/personer/bilder får mig att känna mig liten och misslyckad vissa dagar. Bara genom en redakterad snapshot på internetet.

Jo, jag är rätt så smart, vuxen och kan tänka kritiskt. Jag har landat i mycket med mig själv, men det finns vissa triggers (på det jag inte riktigt landat i) och så finns det tillfällen som är extra gynnsamma för de rackarna. När jag och min inre kritiker inte riktigt är i balans, när jag är stressad, vädret är grått eller det är måndag eftermiddag. Typ.

Det är svårt att rusta sig för det eller att forma sitt flöde så att inga risker finns. Jag vill ju bli inspirerad! Jag vill få idéer, hitta förebilder och söka kunskap och det är ju liksom inbyggt i själva den grejen att det kommer från människor eller kunskapskällor som är bättre än jag på någonting. Men vissa dagar, när tron på den egna förmågan är lite skrumpen, kan det få motsatt effekt. Då är ”alla” drivna, framgångsrika, modiga, sociala genier som tränar regelbundet, går upp tidigt och levererar FANTASTISKT överallt och redan har säkrat pensionen och fotar som gudar. Jag tillhör inte de som blir missunnsam, men jag rackar ner på mig själv.

Men. Jag har, precis som gästbloggaren Emilia ovan, kommit fram till att det är en mix, en hälsosam balans som krävs. Vi bör väl inte bara skriva om guld och lyckliga dagar, men jag vill för mitt liv inte att de jag följer eller snubblar över därute aldrig gör det. För det inspirerar mig massor och jag blir glad för deras skull.

[insert]må bra på internet [/insert] Äkta, jag lovar! Jag står ofta och fladdrar ljuvt i rapsfält, utan att få gula fläckar på mina nya byxor, nysa av pollen eller hamna ur fokus med märkligt kroppsspråk… Det mesta är ju redigerat på nätet (men inte Snapchat – jag gillar det!). Men jag blir glad av vackra naturbilder även om jag vet att de är redigerade och förmodligen 1 av 300 bilder som blev bra.

Min lösning har i stället blivit att ta en liten paus från yttre flöden när jag har en svacka i form eller motivation. Jag pausar och kikar inåt istället och jag tycker det funkar bra. Det är ju bara jag som vet när det är så och det är ju inte sannolikt att jag tajmar svackor med hela internet. Dessutom är det ju helt irrationellt det där – ibland är det den där inspirationen från en annan som tar mig ur en svacka. En vacker bild som väcker glada minnen, en lycklig mening som bara inte går att motstå, en kompis framgång som lyfter humöret.

Jag tror att vi om 10-20 år har lärt oss hantera hela den här grejen på ett naturligt sätt (alternativt har gått under som art). Det finns förmodligen appar (eller hur tjänster distribueras då, av/på-knapp i hjärnan kanske?) som hjälper oss att dosera allt rätt och vi har individuella strategier för välmåendet. Nu är vi ju lite till mans/kvinns rätt så hejdlösa i vår plugg till omvärlden och laddar hela tiden, tills batteriet är kört så att säga.

Kommande dagar kommer jag ägna åt konstant härlighet med några av mina bästa inspirationskällor; från Coffice med syrran till en ljuvlig kalashelg i Åre hos Sara. Värsta glamlivet!

Jag vill därför redan nu varna för eventuella överpeppiga inlägg med lycka och fjällporr och balansera det hela med att jag idag inte varit utanför hemmet, bortsett från en sväng till Coop för att köpa kaffe. Jag pallade inte fixa grönsaker till lunchen, jag har druckit 6 koppar kaffe och har fortfarande inga möbler i sovrummet utöver sängen och det står två jättedöda krukväxter i vardagsrumsfönstret.

Hur mår du på internet idag? Och vet du hur man slutar mörda krukväxter? 

focus-fail

Varsågoda! Bjuder på ett oredigerat mästerverk, med trist utsnitt och vad som ser ut som mosade myggor istället för vackra fåglar på flykt i kvällssolen. Hittade ingen bra plats, hann inte komponera och inte sätta skärpan rätt. Inte ovanligt alls faktiskt. [:]

12 comments

  1. haha att sluta mörda krukväxter handlar nog om att inte ha några. så jobbar jag – enkelt! 🙂

    i övrigt tror jag att man ansvarar för sitt eget flöde. insta, blogg, etc är inte fulla med perfekta liv. vi uppfattar liv som perfekta när vi har de glasögonen på oss. vi kan inte följa alla alltid, för vi mår alltid olika. den som ena dagen inspirerar mig massor gör mig andra dagen modstulen och hopplös. det är inte för att den personen gjort rätt eller fel – utan för att jag tar olika intryck.

    1. Jag får nog börja med den strategin också. Haha. Stackars krakar.

      Jo, det är verkligen ”eget ansvar” så att säga. Man kan ju inte ta på sig att någon annan har en dålig dag och försöka anpassa till allas mående.
      Däremot gillar jag det här med lite mer transparens, det är mer intressant för att det speglar hur det är för de flesta och det är ju en sån befrielse ibland att känna att man inte är ensam om sina knasigheter 🙂

      1. absolut, det ”perfekt operfekta” känns som nutidens största trend. dvs lite snyggt stökigt kaos, eller en framgångsmänniska som för några år sedan var utbränd/hade alkoholproblem och som av detta lärt sig massor och är en ännu bättre människa än den som haft en ”problemfri” och mer rak framgång.

        ooh, förresten unfollow.me – så sjukt bra för att må bra på internet, i alla fall i mailboxen!!

  2. Håller verkligen med Sara i det här. Tycker själv att det är svårt att hitta en bra balans, även för mig som influencer och för mig som ”konsument”. Ibland försöker jag dela med mig av en mer nyanserad och sann bild av vardagen och även då kan det kännas som att jag försöker uppnå något poserande. Kan såklart vara min egen känsla och inget andra läsare reflekterar över men som sagt, ibland kan till och med strävane fter att bli mer äkta kännas påklistrad. Men jag antar att det har att göra med vad en har för ”glasögon” på sig vid just det tillfället 🙂

    1. Förstår vad du menar – det perfekt operfekta. Jag har så svårt för det oavsett om det är online eller i vardagen. Jag tror att det här med att bygga sitt personliga varumärke, som nästan alla mer eller mindre har tagit till sig nu, gör att vi inte heller vill ”skada varumärket” genom att vara alltför transparent. Jag tycker det är så oerhört befriande att möta människor som inte tänker ett smack på korrekthet eller sitt varumärke utan bara är. De är en raritet nowadays, åtminstone i storstäder och i branscherna jag rör mig i.

  3. Idag mår jag bra på internet, men det händer mig ibland att jag blir stressad och/eller får mindervärdeskomplex när jag scrollar runt i olika flöden. Det jag brukar göra då är att stänga av, antingen för att vila/meditera/blicka inåt, eller för att skapa något själv. Liksom tvinga mig till skapande bara för att bevisa att jo, jag kan visst. Jag tror det är viktigt att ta pauser från sociala medier även när vi inte känner så, just för att vi ska hinna med oss själva och våga vara ensamma med olika tankar och känslor. På sikt gör nog det att man får färre sådana här stunder av ”herregud jag suger verkligen på allt”.

    1. Jag är helt inne på det spåret – att stänga av inflödet och jämförelsematerialet regelbundet. Hur ska en nånsin kunna leva upp till den samlade bilden av tusentals människor – det gå rju inte! Ändå tror jag det påverkar oss vare sig vi vill eller inte.

  4. Alltså, vad jag tycker är mest inspirerande är de som tillåter sig själva att må dåligt, som kan skriva om det också, men samtidigt skriva om sin framgång! Att bara leva drömmen hela tiden, det tror jag är omöjligt. Att istället berätta om när saker är lite svårare än vad som alltid ser ut, det tror jag är viktigt 🙂

    1. Jag förstår! Hela bilden liksom. Jag försöker dela med mig av både och men jag kan tycka det känns läskigt och sårbart att lämna ut vissa grejer också. De som är too close to home är ju det av en anledning, och oftast kopplade till ens största osäkerheter. Det är kanske där en ska utmana sig…men det är ju också det här med att allt finns kvar på internet. Det sätter nog (med rätta tror jag) en gräns för många.

  5. Jag har börjat mörda krukväxter. Förr i tiden var det jag som skötte dem. Nu har jag helt förträngt dem. Helt släppt. Trist, för jag kunde ändå känna lite för de där plantorna som frodades ju mer kärlek jag gav dem. Rofyllt på något sätt.

    Annars då. Jag håller med. Vissa dagar borde man vara så pass förutseende att att man stänger ner FB- och Twitterflikarna i Chrome och bara fokuserar på sin grej. Eller tar ett digitalt break och sätter sig ute en stund. Det kan bero på massa saker. Allt från poster om det perfekta livet med redigerade bilder och kryddade texter, till precis tvärtom. Där jag kan bli irriterad på folks gnäll.

    Digital detox. Jag (och fler med mig) borde (BORDE!) ägna sig oftare åt sånt.

  6. Hmm, då är vi i olika faser, men jag har många bra mördartips om du behöver.

    Jag längtar efter en trädgård med sol. Jag tror att jag kanske har en chans då. Min far har oerhört gröna fingrar på senare år så jag tänker att jag har det i blodet, bara jag får en solig trädgård.

    Digital detox – word på den. Tror det är en lika naturlig del av vår framtida coping strategy som att sova och äta.

Write a response

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close
Your custom text © Copyright 2018. All rights reserved.
Close